Litteratur och kritik m.m. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1952_litt Fornvännen 1952, s. 188-192, 284-300 Ingår i: samla.raa.se

(1)

Litteratur och kritik m.m.

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1952_litt Fornvännen 1952, s. 188-192, 284-300

Ingår i: samla.raa.se

(2)

L I T T E R A T U R OCH K R I T I K

LARS PETTERSSON: Äänisniemen kirkollinen puuarkkitehtuuri, Hel- sinki 1950. — DENSAMME: Die kirchliche Holzbaukunst auf der Halbinzel Zaonei'e in Russisch-Karelien, Helsinki 1950 (Finska Forn- minnesföreningens Tidskrift L—LI).

I den första, på finska författade volymen framlägges en beskrivning samt en teknisk och typologisk analys av ca 130 träkyrkor och kapell på halvön Äänisniemi (Zaonez'e) i Ryska Karelen, medan 1 den andra delen ursprunget och utvecklingen av dessa byggnadsverk belyses. Det är två digra volymer på 342 + 254 sidor, rikt illustrerade med rekonstruk- tioner, detaljritningar, planer och fotografier. Undersökningen framlades 1950 som doktorsavhandling vid Helsingfors universitet, där författaren sedan 1951 är professor i konsthistoria.

Materialet i fråga är ganska koncentrerat både territoriellt och kronologiskt. Byggnaderna ligga tätt på den lilla sjörika halvön. De äldsta av dem äro uppförda under 1600-talet, de flesta härstamma däremot från 1700- och 1800-talen; senast har 1900-talet bidragit med några monument.

Det första världskriget avbröt dock all kyrklig byggnadsverksamhet i denna hårt utsatta trakt mellan ö s t och Väst. Mycket hade blivit förstört under tidernas lopp och det som ännu fanns kvar hade redan tidigt blivit förvanskat genom om- och tillbyggnader. Det måste först göras mycket grovarbete för att få monumenten att berätta och för att med hjälp av ibland till synes obetydliga detaljer få byggnadernas genesis belyst.

Lars Pettersson har tagit sin arbetsuppgift med stor grundlighet och utvunnit ett rikt resultat av sina undersökningar. De i det första bandet noggrant analyserade kyrkotyperna och byggnadsdetaljerna äro till nytta både för konsthistoriker och etnologer. Andra bandet är rikt på konst- historiska jämförelser och omfattande exkurser. Resonemanget röjer ofta inflytande från Erik Lundbergs arkitekturhistoriska forskningar.

Författaren lägger stor vikt vid förhållandet mellan den lokala folkliga utvecklingen och inflytelser från internationellt håll. På ett övertygande sätt visas, att det äldsta skiktet av Äänisniemis träkyrkor äger samband med järnålderns blockbyggnader i Karelen. De små enkla kapellen äro helt enkelt att tolka som direkta efterföljare av forntida rökstugor jämte timmerbodar. Ända till 1800-talets mitt spela de gamla inhemska block- byggnadstraditionerna en stor roll. Som den därnäst viktigaste kompo-

188

(3)

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

nenten står självfallet det bysantinska arvet, och detta analyseras utför- ligt av författaren både beträffande byggnadernas plantyp och detaljer.

Hans personliga iakttagelser under en studieresa till norra Italien ha mycket bidragit i detta hänseende. De bysantinska formerna ha nått Karelen främst under tiden mellan kristendomens införande och 1400- talet, då Karelen lydde under Novgorod. Dessa traditioner ha hållit sig kvar länge efter medeltiden och de karelska kyrkorna äro främst att uppfatta som i trä omsatt bysantinsk stenarkitektur i ytterst reducerad form.

Det är bl. a. märkligt, hur under 1600- och 1700-talen i Karelen byggas kyrkor, som ha vissa indirekta beröringspunkter med äldre me- deltidskyrkor i Sverige. Kyrkor som Jandomozero och Tipinicy äro ju i sitt ursprungliga skick utpräglade östtornkyrkor, som sedan genom till- fogandet av ett klocktorn i väster få släktskap med de s. k. klövsadel- kyrkorna på Öland. Bysantinskt arv finns i bägge fallen, trots en tids- skillnad på 500 år.

Även några byggnadsdetaljer böra här särskilt nämnas. Så till exempel kyrkorummets placering på en hög bottenvåning resp. källare som i Novgorod uppträder under 1400-talet och där användes som varumagasin.

Tidigare har detta förhållande satts i samband med inflytelse från Orienten. Författaren visar dock att ett tydligt samband finnes med palatsarkitekturen i Ryssland. Vad källarvåningen eller förrådsrummet i Novgorod beträffar, så kan ju tilläggas, att sädana förekomma även i Sverige (Kläckeberga och Halltorp, det senare just när detta skrives föremål för givande undersökningar). — En annan specialfråga av intresse är frågan om härkomsten av det åttkantiga klocktornet i Biskopspalatset i Novgorod. Tornet skulle ha byggts 1436 av tyska mästare, en uppgift som författaren accepterar under hänvisning till liknande byggnadsverk i Tyskland. Det är dock frestande, att söka förebilder till Novgorodtornet på närmare håll, nämligen i Tallinn (Reval) och norra Estland. I hansastaden Tallinn rådde under 1400-talets början en livlig byggnadsverksamhet, varvid det rhenländska åttkantiga tornet spelade en viss roll (Rådhuset, Heligandskyrkan). De nämnda tornen i Tallinn kunna dock ej direkt jämföras med Novgorodtornet, men det finns ett mera övertygande exempel, nämligen kyrktornet i Haljala (Haljal) öster om Tallinn (avbildat i Fornvännen 1945, s. 236 f.). Haljalakyrkan är uppförd under början av 1400-talet och återspeglar helt Tallinns arkitektur. I Tallinn introducerades förresten det åttkantiga tornet på fyrkantig bas redan under 1300-talets andra hälft i Domslottet (tornet »Stiir den Kerl»).

Icke endast tornet i Novgorod, utan även andra byggnadsverk därstädes vittna om förbindelserna mellan hansastäderna Tallinn och Novgorod.

Biskopspalatsets klocktorn spelade enligt Lars Pettersson senare en stor roll; under flera hundra år stod det som förebild till Karelens åttkantiga klocktorn.

Allt som förekommer i Äänisniemis kyrkor efter den bysantinska

(4)

perioden, har ej så omfattande betydelse. Moskvakyrkorna med sina islamitiska lökkupoler i rikt utpräglad adderad form ha endast en motsvarighet i Äänisniemi: sommarkyrkan i Kizi, den rikast utformade kyrkan i Karelen. Renässansen återspeglas under 1600-talet endast i dekorativa detaljer, främst balusterdockor. En större betydelse för Kare- len liksom för norra Ryssland i övrigt fick Petersburg med sina väst- europeiska tendenser. Dessa börja yttra sig under 1700-talets mitt, men ännu så länge ske inga ändringar av större vikt. Först vid 1800-talets mitt kommer en kraftigare våg av nya strävanden och den gamla ärliga timmerbyggnadskonsten försöker att förvandla sitt utseende efter em- pirarkitekturen i Petersburg. Blockväggarna brädfodras, färgen tages till hjälp för att få de hittills gråa kyrkorna att likna de nya stenbygg- nader man sett i rikshuvudstaden. Sågen når Äänisniemi och blockhus- tekniken försämras. I kyrkotypen är den viktigaste förändringen att långkyrkan med västtorn blir allt vanligare, således under samma tid som korskyrkan vinner mark i Finland, dit den infördes från Stockholm under 1600-talets andra hälft. Ett egendomligt förhållande, rakt motsatt vad som tidigare förekommit mellan öst och väst.

Sammanfattningsvis karaktäriserar författaren kyrkorna i Äänisniemi som en länk i den långa fronten från Svarta havet till Ishavet, där under nyare tid europeiska arkitekturformer ha inträngt i det gamla bysantinska kulturområdet, sedan Bysans upphört att vara den givande parten i den europeiska utvecklingen. Den starka provinsialismen har gjort, att Karelen har blivit ett reliktområde, där den gamla östliga tra- ditionen kan studeras lika tydligt som den västliga äldre träarkitekturen i Norge.

Det är ett viktigt material, som Lars Pettersson har räddat till Nordens konsthistoria. Att detta skedde i sista ögonblicket och under dramatiska förhållanden, bör ej heller förglömmas. Som soldat i finska armén under senaste kriget insamlade han tillsammans med sina medarbetare med äkta finsk seghet materialet under åren 1942—44. Området låg i front- linjen, de måste taga sig fram under svåra strapatser, än med båt, än med lastbil eller släde, än ridande. Insamlingsarbetet och resultatet av materialets bearbetning vittnar om plikttrohet och entusiasm för upp- uppgiften samt stor érudition. Man väntar sig därefter åtskilligt av för- fattarens framtida verksamhet som forskare och universitetslärare i konsthistoria.

Armin Tuulse

(5)

L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K

NOTES

Svenska arkeologiska samfundet 1951. — Olof Vessberg gives an account of the activities of the Swedish Archaeological Society in 1950.

Svenska fornminnesföreningen 1951. — Dagmar Selling reports on the activities of the Swedish Archaeological Association in 1950.

Earliest Records on the Extent of the Svea Kingdom. — Adolf Schuck discusses the extent of the Svea kingdom in connection with an a r t i d e by P. Envall in "Namn och Bygd 1950". There is a list of the episcopal sees which came under the Scandinavian archbishopric of Lund, in Latin, dating from the time of Pope Calixtus (1119—1124). To this was joined a list of the provinces of the kingdom of the Svea people. Envall considers, among other things, that "Liunga. Kaupinga" signifies two different bishoprics: first is "Liunga", = Linköping, and secondly

"Kaupinga," = Köping, in Västmanland. The present writer maintains that Envall's theory cannot be accepted, and that "Liunga. Kaupinga"

must be understood to be solely Linköping. On the other hand, he agrees with. Envall's view that "Arosa" does not denote the låter episcopal see of Västerås, but a bishopric that existed, at the beginning of the l l t h cent., at ö s t r a Aros (the present Uppsala). This was shortly thereafter moved from there to the adjacent Uppsala ( = Old Uppsala).

In connection with the measures of the great Synod of Linköping in 1153, a rearrangement of the dioceses of Sweden was probably taken in hand. On this occasion two of them ceased to exist, namely, that in Sigtuna and that in Tuna ( = Eskilstuna), and in place of them a new diocese was erected in Västerås.

The writer then attempts an analysis of the Swedish provinces. He considers that this, like the list of bishoprics, was worked out at the archepiscopal chancellery at Lund. The different Swedish provinces are enumerated here in a definite order. First come the five provinces which have the right to "adjudge" the already-elected Svea king to be their king, too; thereafter the three provinces are given which alone are entitled to elect the king of the people of Svea; and finally, séven provinces are mentioned which are characterized as tributary lands of the Svea king, and in which he is not "adjudge to be king", since he does not visit them in his ceremonial circuit-ride through the kingdom (his "Eriksgata").

Among these tributary lands "Hestia" is identical with the western part of the present-day Esthonia; "Findia" would probably not denote the present Finland, but a westerly part of the modern Swedish province of Småland. Down to the 14th cent. it was called Finlandia by the Danes.

It is puzzling that the list of provinces did not include Öland and the

(6)

adjacent Möre in Småland, which about the year 900 was accounted part of the Svea kingdom. Could it be owing to these districts' being occupied by heathens at that time, •— Vends, for instance? In this connection it may be observed that a Norwegian crusade was undertaken against these regions in 1123.

The papal list thus affords a comprehension of the unique structure and extent of the Kingdom of Svea in the beginning of the Middle Ages.

It reflects its ancient development from the three original "folklands"

of the " S v e a r " in Uppland. Its subsequent stages are, firstly, the expan- sion of "Svethiud" into all the provinces around the Mälaren lake;

secondly, the subjugation of both of the Gothic provinces; and thirdly, the acquisition of all the peripheral tributary countries on the south, west, north and east. An ancient parallel to the Swiss development from its medieval three "Urkantonen", (Schwyz, Uri and Unterwalden) into a far greater community.

R E V I E W

Armin Tuulse announces Lars Pettersson's two treatises on the eccles- iastical wood building art on the Peninsula of Äänisniemi (Zaonez'e) in Russian Karelia. The oldest of these churches were erected in the 17th cent., but most of them date from the 18th and 19th centuries. The churches in Äänisniemi constitute a link in that long front stretching from the Black Sea to the Arctic Ocean, where, in modern times, Euro- pean forms of architecture have penetrated into the old Byzantine sphere of culture. The strong provincialism has resulted in Karelia's becoming a region where the old has remained static — frozen into a sort of »relict territory», where the old, Eastern, tradition can be studied as lucidly as can Western early wood architecture in Norway.

(7)

L I T T E R A T U R OCH K R I T I K

HANS JURGEN EGGERS: Der römische Import im jreien Germanien.

Text, Tafeln und Karten. (Atlas der Urgeschichte, Bd 1.) Ham- burgisches Museum fiir Völkerkunde und Vorgeschichte. Hamburg 1951.

Professor Eggers' länge bebådade arbete om den romerska importen till det fria Germanien har nu utkommit. I ett första förord meddelas i korthet planen för den monografiserie, som inledes med detta verk. Varje monografi skall giva en sammanfattande framställning av fynden från en viss epok inom ett större geografiskt omräde. Detta skall ske medelst en översiktskarta i skala 1 : 2 000 000 med tillhörande katalog, innehål- lande kortfattade uppgifter om varje fynds art, dess förvaringsplats och litteraturen därom. Härtill fogas ett större antal typkartor i skala 1 : 8 000 000 med tillhörande fyndortstabeller. Efter detta första band, som behandlar den romerska importen, skola följa ytterligare tre, vari fram- lägges det inhemska materialet frän samma område under senlaténetid samt äldre och yngre kejsartid.

Ett andra förord ger oss upplysningar om syftet med Eggers arbete.

Det avser att giva en översikt av den keltiska och romerska införseln till germanfolken utanför det romerska rikets gränser. Denna översikt skall dels utgöra arkeologiens bidrag till den romersk-germanska handelns historia, dels bli en nyckel till den absoluta kronologien för detta tide- varv i det fria Germanien. Av utrymmesskäl måste dock det nu utkomna bandet helt ägnas åt det handelshistoriska. De kronologiska problemen hänskjutas till ett på detta material baserat, helt självständigt arbete, som är ämnat att ingå i serien »Römisch-germanische Forschungen». I detta skall också det inom det romerska rikets forna gränser befint- liga materialet utnyttjas och frågan om fabrikationscentra upptagas till diskussion. Den tid, som arbetet omspänner, sträcker sig frän 150 f. Kr.

till 400 e. Kr. Av de införda varorna ha medtagits alla kategorier utom mynt och glaspärlor. Till mynten skall dock hänsyn tagas i den planerade fortsättningen.

Efter ett inledande kapitel om insamlingsarbetets och forskningens ståndpunkt i de berörda länderna övergår förf. att diskutera de slutsatser, vartill hans stora »Gesamtkarte» kan berättiga. Utan tvivel är det med full rätt han tolkar brons- och glaskärlens fördelning som ett uttryck 284

(8)

för germanfolkens utbredning vid denna tid. I öster nå germanerna fram till den lilla floden Passarge, som utmynnar i Frisches Haff. De båda textkartorna s. 30—31 visa, h u r skarpt gravgodsets art — å ena sidan romerska kärl, å den andra romerska mynt — m a r k e r a r skiljelinjen mellan germanerna och de litauisk-baltiska folken. Av intresse är också Eggers antagande, att de romerska fibulornas utbredning till Diina b e - tecknar gränsen mellan balter och finnar. Vad beträffar kartans vittnes- börd om handelsförhållandena, få vi skilja på gränshandel och fjärr- handel. Den förras omfattning belyses nog ganska väl av keramikens och en del småvarors fördelning. Beträffande den senare måste beaktas, att 90 °/o av fynden utgöra gravgods. Kartan ger därför i främsta rummet en bild av gravskicket och anger, i vilka områden man brukade import- varorna till gravgods. Fyndfattigdomen exempelvis i Västtyskland h a r sin grund i det h ä r rådande torftiga brandgravskicket. Starkt betonar förf., att »die lebende Kultur», tidens allmänna kulturförhållanden, e n - dast ytterst ofullständigt återspeglas av »die tote Kultur», gravarnas och andra fornminnens vittnesbörd.

På diskussionen av översiktskartan följa tre korta kapitel med kom- mentarer till införseln under senlaténe- samt äldre och yngre kejsartid.

Resultaten sammanfattas i det avslutande kapitlet om handelsvägarna (med textkarta). Beträffande möjligheterna att uppdraga dessa ställer sig dock Eggers mycket tveksam. När han igångsatte arbetet med den stora översiktskartan, var det enligt hans egen förklaring i förhoppning, att fynden skulle markera importvägarna. I detta avseende blev emellertid resultatet en besvikelse. Fullbordad visade kartan endast avsätt- ningsområdena, ej vägarna till dem. Vad som kan skönjas är egentligen endast vägarnas riktlinjer samt deras utgångspunkter — de från den äldre litteraturen välkända orterna Fectio (vid Rhenmynningen), Castra vetera (Xanten), Mogonciacum (Mainz) samt Carnuntum (öster om Wien).

Denna Eggers' pessimism förefaller dock överdriven. På Jylland synas fynden samla sig kring Kongeaa så bestämt, att de fä antagas markera en införselväg. Eggers' förklaring, att denna ej kan ha haft någon större betydelse, enär i så fall också romersk keramik skulle ha funnits här, verkar ej övertygande. Keramikens sällsynthet i Norden — 4 fynd från Danmark och Sverige — visar skandinavernas bristande intresse för denna vara. Romerska lerkärl äro därför ej att vänta vid Kongeaa. Vad beträffar den egendomliga fyndfördelningen i Sverige —• så gott som tomt på det sydsvenska fastlandet men jämförelsevis rikligt i Götaland- skapen och sparsamt i Svealand — har den väl sin förklaring i förbin- delser mellan Jyllands nordspets och svenska västkusten. H ä r gick ju en färdeled redan under stenåldern. Kasta vi slutligen en blick på fyndens fördelning å Tysklands fastland, får man onekligen intryck av en sam- ling avsättningscentra. Men dessa gruppera sig till ett stort triangulärt område med basen längs östersjökusten och spetsen mot söder — i Carnuntum. Detta spridningsfält kongruerar nära med områdena för de

285

(9)

stora tyska floderna Elbe, Oder och nedre Weichsel. Detta kan ej gärna tolkas annat än som ett tecken på att dessa varit de viktigaste införsel- vägarna för de varor, som kommo från Italien. De båda sistnämnda flo- dernas egenskap av handelsvägar betonas också av Eggers. Mot antagan- det av Elbes betydelse i detta hänseende även under markomannerkultu- rens blomstring i början av äldre kejsartid talar enligt Eggers de olik- artade gravskicken i Danmark och Böhmen — i det förra landet hela romerska kärl både i skelett- och brandgravar, i det senare endast sönderslagna kärl i gravar av det senare slaget. Dessa olikheter till trots äro dock kulturförbindelserna Böhmen—Danmark vid denna tid ett faktum.1 Egendomligt vore under sådana förhållanden, om intet av den romerska import, som i så hög grad kännetecknar denna kultur i Böhmen, skulle följt med till Danmark.

En anmärkning, som måste riktas mot Eggers' karta över handels- vägarna, är att han ej markerar någon åldersskillnad mellan dem. Under loppet av 550 är måste dock vissa omläggningar ha skett. De varor, fram- för allt glas, som kommo till Norden från sydost, tillhöra alla yngre kejsartid, varför denna väg måste betecknas som sen. Vad beträffar vägen från Rhenmynningen, har den möjligen redan under äldre kejsartid varit i bruk även för fjärrhandeln. Men alla de stora grupperna av västliga varor, glas, Hemmoor- och Vestlandskärl, tillhöra dock yngre kejsartid, varför ocksä denna väg haft sin största betydelse under detta skede och senare. Att under äldre romersk järnålder, då Italien så gott som ensamt var leverantören, importen följt flodvägarna förefaller också som det naturligaste. Men när vid den romerska industriens samman- brott under yngre kejsartid provinserna svinga sig upp på moderlandets bekostnad, bli givetvis dessa vägar från sydost och sydväst de viktigaste.2

Efter kapitlet om handelsvägarna komma i Eggers- arbete ett par exkurser. Den ena av dessa ger en sammanställning av de klassiskt litterära källorna om den romerska importen till germanerna. Utan att göra anspråk på fullständighet torde denna vara den utförligaste, som hittills sett dagen. Den andra exkursen berör de kronologiska förhållan- dena och är helt kort. Eggers tillkännager här sin anslutning till Almgren

—Nermans system, ehuru han utbyter sifferbeteckningen mot Tischlers bokstäver. Även i fråga om den absoluta kronologien följer han sven- skarna. Avslutningsvis gör han emellertid det viktiga tillägget, att dessa pä Montelius' tidsbestämningar vilande dateringar synas ligga omkring 50 år för sent och sannolikt fä göras till föremål för en revision. Be- träffande dessa frågor hänvisas till arbetets planerade fortsättning samt till en förberedande artikel i en facktidskrift.3

1 Sophus Muller, Juellinge-Fundet, Nord. Fortidsm. II: 1, s. 36.

2 Se härom närmare min uppsats i Scandia X, 1937, s. 59 ff (med karta).

3 För dylik höjning av de kronologiska siffrorna ha sedan åtskilliga är tillbaka i Tyskland kämpat professor Joachim Werner, Miinchen, i Skandinavien inspektör dr Hans Norling-Christensen, Köpenhamn. I min slutreplik till den sistnämnde betonar jag starkt, att hans siffror trots 286

(10)

Ett arbete av detta slag har givetvis sin största betydelse som material- publikation. Dess viktigaste parti är därför textbandets s. 78—212 samt den andra delens 16 planscher med 250 avbildningar och 64 typkartor i trefärgstryck, vartill kommer den i häftesomslaget infällda, hopvikbara översiktskartan (»Gesamtkarte»). Textbandet innehåller i detta parti en huvudkatalog (»Gesamtkatalog»), där varje fynd får en koncentrerad notis, vanligen ej överskridande ett 10-tal rader, med uppgifter av det slag, som angives i programmet för »Atlas der Urgeschichte» (se ovan).

Denna generalkatalog är efter länder uppdelad i 31 avdelningar, börjande med Danmark och slutande med Finland. Numreringen är genomlöpande, och slutnumret visar, att fyndens antal vid arbetets slutredigering ut- gjort ett antal av 2 257. Till denna katalog, som omfattar ett 80-tal sidor, sluter sig en »Typenkatalog» om nära 25 sidor, innehållande 112 »Bei- lagen», av vilka var och en behandlar en viss fornsakstyp. Varje dylik bilaga inledes av en kortfattad litteraturöversikt, en sammanställning av typens viktigaste varianter samt angivande av dessas tidsställning. In- ledningen avslutas med uppgift, om här föreligger keltisk eller romersk vara. Därefter uppräknas de typen tillhörande, här endast av huvud- katalogens nummer och fyndorten angivna fynden under hänvisning till planschfigur. På dessa båda kataloger följer en litteraturförteckning, där man dock saknar åtskilliga skandinaviska arbeten, och ett alfabe- tiskt uppställt fyndortsregister samt »Fundortnachweis zur grossen Ge- samtkarte», det sistnämnda egendomligt nog ej upptaget i bokens r e - gister. Beträffande denna del av arbetet måste beklagas, att ingen kor- rekturläsare, mäktig det svenska språket, anlitats.

Värdet av en dylik materialsamling är i icke ringa grad beroende av dess disposition — läsaren bör utan allt för stor möda finna sig till rätta i den. I detta avseende fyller Eggers' arbete högt ställda fordringar.

Trots materialets stora omfattning låter det sig, i vad angår de rent litterära uppgifterna, jämförelsevis lätt överblicka. Dock saknar man register till bilagorna samt ännu mer en översiktstabell, utvisande, hur de olika varorna fördela sig på skilda områden. Att från huvudkatalogen komma över till generalkartan eller från denna till katalogen är också ett mycket omständligt företag. De båda registren innehålla visserligen hänvisningar till kartans rutsystem, men för att där kunna orientera sig måste läsaren tänka sig varje fält uppdelat i 64 smårutor. Till dessa hän- visa registren med bokstäverna a—h för höjden och siffrorna 1—8 för bredden. Vill man pä typkartorna finna namnen för fyndorterna, kan generalkartan och dess Fundortnachweis tagas till hjälp. Denna omväg blir dock ytterligt besvärlig och leder ej heller alltid till målet. Topogra- fiska kartverk för de olika länderna måste här anlitas.

omöjligheten att bringa dem i samklang med tidsbestämningarna för det inhemska materialet därför icke behöva vara oriktiga. »De kronologiska spörsmålen höra till vår vetenskaps svåraste, och det är icke i och för sig omöjligt, att en hel forskargeneration kunnat stanna i en position, som saknar verkligt vetenskapligt underlag, och som egentligen borde ha varit passerad» (Fornv. 1945, s. 283).

287

(11)

Vad beträffar den för bedömandet av materialsamlingen ännu vik- tigare frågan om dess tillförlitlighet, h a r här givetvis endast dess skandinaviska del kunnat upptagas till granskning. Som ett första resultat av denna kan konstateras, att förf. tydligen icke sparat sig någon möda för att fä förteckningen sä fullständig som möjligt. Exempelvis är av glas- varor även skärvor och smältklumpar registrerade. Vid tagna stickprov av materialförteckningen har denna visat sig utarbetad med stor om- sorg. En del misstag ha dock ej kunnat undvikas, delvis på grund av felaktiga litteraturuppgifter. Till det äldre Brokjserfyndet (13) hänför Eggers i anslutning till Aarb. 1881 två kärl av östlandstyp. Där ingår dock ytterligare ett (Nat. mus. C 2775), vilket förf. kunnat finna i min nedannämnda skrift om denna kärlgrupp. I det senare fyndet frän samma plats (14) upptages i överensstämmelse med Aarb. 1860 en vinskopa utan sil. En granskning av detta fragment (Nat.-mus. C 3271) visar emellertid, att det hör samman med C 3272, vilket är en fragmentarisk silskopa.

Någon skopa av äldre typ ingår tydligen ej i detta fynd, vilket ej heller är att vänta med hänsyn till det övriga materialet. — Beträffande ort- namnet för det norska fyndet 367 följer Eggers den äldre litteraturen, ehuru jag i Acta arch. VI, s. 87 framlägger den rättelse, som gjorts av dåvarande chefen för museet i Trondheim, dr Theodor Petersen.

Vid genomgång av typkatalogens fyndlistor ha dessa i allmänhet b e - funnits fullständiga. Bland de tidiga kärlen av Vestlandstyp (Beilage 5) borde dock ha upptagits ytterligare minst 2 st., Bö i Rogaland och Timrå i Medelpad.4 Det förstnämnda fyndet är förbigånget av Eggers, det andra är däremot upptaget i huvudkatalogen som tidig Vestlandstyp (489). Mot Beilage 68 (silskopor Muller 193) är ett par anmärkningar att göra. Det inskjutna fyndet 59 a är identiskt med fynd 19, vilket framgår redan av de i huvudkatalogen upptagna inventarienumren. H ä r saknas också 3 gotländska fynd, Sojvide i Sjonhem, Eskes i Sanda och Skällhorns i Larsarve,5 det sistnämnda dock upptaget i huvudkatalogen under nr 439.

Härtill skulle också kunna läggas ett fynd från Broa i Hälla, inkommet 1950 men ännu ej publicerat. Ytterligare ett gotländskt importfynd, som ej kommit med, är det, som utgöres av guldsmyckena Almgren—Nerman, textfig. 18. — I Beilage 66 (skopor med handtag, slutande i vädurs- huvud) saknas det danska fyndet från Hoiby, Fyen.

I nära samband med typkatalogen stå de 16 planscherna med 250 typ- figurer. Dessa planscher och hänvisningarna till dem få betecknas som arbetets svagaste parti. Att bilderna utgöras av schematiska konturteck- ningar är intet fel, men förminskningen h a r stundom varit så stark, att vissa karakteristiska detaljer gått förlorade. Exempelvis är detta fallet med kärlet av Hemmoortyp från Sneseretorp (fig. 63), där de små snib- barna å ömse sidor om öronen saknas. Att skopan fig. 142 h a r dubbla fåror längs kanterna och mellan dessa en pärlstav kan ej urskiljas utan för-

4 G. Ekholm, Bronskärlen av östlands- och Vestlandstyp, 1933, 97, 111.

5 M. Stenberger i Fornvännen 1936, s. 183.

288

(12)

storingsglas. Givetvis har på dessa planscher endast ett begränsat antal typer kunnat medtagas. Valet av bilder har därför ställt stora anspråk på förf:s förtrogenhet med materialet och synes ej alltid ha utfallit lyck- ligt. I fråga om de ovan berörda tidiga bronskärlen av Vestlandstyp (Bei- lage 5) hänvisar förf. i 13 fall till sina fig. 12—13. Av dessa kärl ha dock 3 st. tydlig avsats (318, 374, 467: Berg, Nedre Stabu, Kvitsleby), varför figursiffran för dem borde ha varit 13. Om de övrigas utseende ge hän- visningarna till fig. 12—13 intet verkligt begrepp. Här saknar man bilder av de former, som jag kallar Midgården- och Timråtyp, och som på kon- tinenten ha sina motsvarigheter i fyndet från Seltz (Esass) och Limes- kastellet Köngen.

Att hänvisningarna på detta sätt bli svävande eller missvisande, eme- dan bilder av överensstämmande typ saknas, är en anmärkning, som här ofta måste göras. Till de minst lyckade parallelliseringarna höra den av Hobyfyndets förnämliga situla med den standardiserade typen fig. 24 (Beilage 13:246) och samma fynds skopa med fig. 140 (60:246) samt det likartade Sperrestrupfragmentet med fig. 140—141 (60: 221). I jämförelse därmed är av mindre betydelse, att Kvåleskopan (57: 365) ej som den an- visade figuren 131 har ett vinkelmönster pä skaftet utan en Thyrsosstav.

Mer beklagligt är, att uppgifterna brista i exakthet, även när riktiga bilder finnas. Exempel härpå erbjuda hänvisningarna till Taf. 12 (vin- skopor av olika slag). Oriktig är sålunda hänvisningen till fig. 135 (»Blech- kasserolle» med svanhalsbygel) för skopan från Hauge (60: 353). Numret borde i stället ha varit 139, ty här föreligger formen med rund ändskiva och Thyrsosstav, i detta fall starkt degenererad. Misstaget förefaller onö- digt, enär detta skophandtag finns avbildat i Aarb. 1940, s. 147.6 Riktigt är ej heller, att skopan i graven Store-Dal 6 motsvarar typen fig. 142 (60: 406). Säsom framgår av bilden i Norske Oldfund I, Pl. XIII: 1, tillhör denna skopa den tidiga Norre Broby-typen med grunda fåror längs kanterna och antydan till fot. Denna form återfinnes i fig. 140. — Beträffande den i Beilage 68—69 brukade termen »ruderförmig» för handtagen till silskoporna fig. 160—161 väcker den förvåning. Adjektivet är upptaget frän nordiskt håll men syftar då på typen Muller, Ordning 192 (Eggers, fig. 162), vars handtag inåt breddar sig som ett årsblad. Som Eggers brukar termen, blir den missvisande.

Vad beträffar Eggers' behandling av glasfynden, tillåter utrymmet ej ett närmare ingående på dessa frågor. Här skall endast uttalas, att man saknar ett par nordiska fynd, bland dem karaffen från Stenum, Jylland.7

En viss förvåning väcker, att de båda norska fynden från Ringisåker och Tveitene (Gesamtkat. 386, 417) betraktats som obestämbara fragment.

Nägot tvivel kan dock knappast råda om att det här rör sig om kärl, överensstämmande med eller närstående Vaengegaardstypen8 Av stort intresse skulle också ha varit att höra professor Eggers' mening om glas-

' I huvudkatalogen (353) hänvisas riktigt till fig. 139.

7 Fornvännen 1937, s. 73, fig. 7.

8 H. J. Eggers, fig. 198 (schematiserad; jfr Fornvännen 1937, s. 69, fig. 3).

—300131 2 8 9

(13)

kärlet frän Bodum. Om dess typ göres dock intet uttalande i fyndnotisen (Gesamtkat. 12).

övergå vi slutligen till kartorna, fä dessa utan reservation tillerkännas en hög teknisk kvalitet. Vid närmare granskning har emellertid fram- gått, att de ej fullt överensstämma sinsemellan och ej heller med register och fyndtabeller. Beträffande översiktskartan skall redovisas för ett en- staka stickprov. Vid kontroll av fältet D 5 ha alla fynden kunnat iden- tifieras utom det längst mot sydost. Här, således i den tänkta smårutan h 8, är inlagt ett bronsfynd, vartill dock i Fundortnachweis ej finns någon motsvarighet. Beträffande typkartorna kan ifrågasättas, om ej höjd- beteckningen bort utelämnas eller fyndtecknen tryckas i annan färg. Som det nu är, lämna typkartorna, när fynden äro talrika och tecknen små, en ytterst oklar bild av fyndfördelningen i Norge. Granska vi Karte 3 över senlaténetidens införsel, sakna vi där tre fynd från tabellerna. Enligt Beilage 12 skola till detta skede hänföras situlorna från Friel, Västergöt- land och Haarby, Fyen samt enligt Beilage 19 östlandskärlet från Hollsta, Uppland. Intet av dessa tre fynd finns dock inlagt på kartan. A andra sidan synas på denna med orätt ha upptagits de fyra bornholmska brons- kärlen med järnkant. Vid jämförelse med kartorna 10, 11 finna vi näm- ligen, att av dessa kärlfynd blott ett är daterat och detta till romersk j ä r n - ålder. Pä kartan över sistnämnda skede (Karte 4) sakna vi också ett svenskt fynd, östlandskärlet från Essunga-Lassegården, Västergötland.

Detta finns emellertid inlagt pä Karte 19, på vilken också det ovan be- rörda borttappade kärlet från Hollsta kommit med.

De anmärkningar, som ovan riktats mot Eggers' arbete, ha till avse- värd del åsyftat hänvisningarna frän typkatalogens fyndlistor. Som granskningen visat, ger denna katalog i viktiga detaljer ej någon fullt adekvat bild av materialets former, och ej heller fyndkartorna ha alltid visat sig fullt exakta. De kritiserade bildhänvisningarna återfinnas även i huvudkatalogen, och anmärkningarna gälla således ocksä denna. Detta förhällande måste beklagas, ty utan dessa brister skulle de båda kata- logerna för kommande forskningar på området ha blivit en vida säkrare grundval och utgångspunkt. Man får emellertid hoppas, att förf. blir i tillfälle att fullfölja sitt verk enligt den uppgjorda planen. Möjligheten öppnar sig då att med bättre bilder på gott papper återgiva de viktigaste ledtyperna. Redan i det skick, professor Eggers' resultat nu föreligga efter mer än tjugu års mödor, ha de gjort sig förtjänta av högt, låt vara ej oreserverat erkännande och, som arbetsprestation betraktade, av upp- riktig beundran.

Gunnar Ekholm Efterskrift.

Enligt meddelande i brev från professor Eggers är det å sid. 290 på- talade fyndtecknet å översiktskartan, fältet D 5: h 8 ej avsiktligt inlagt utan förorsakat av en fläck å klichépläten. Under sådana förhållanden bortfaller min anmärkning på denna punkt. G. E.

290

(14)

N O T E S

The Gold Hoard from Fjärestad parish, Skåne. — Martin Olsson reports on one of the more important instances of the allocation of finds which during his term of office as 'Riksantikvarie' (The King's Custodian of Antiquities) had to be dealt with. — The find consists of five gold brachteates from the Migration Period, and a thick gold coil. The objects were found, some in the ordinary course of agricultural work in the autumn of 1949 (2 brachteates) and some during investigations in the autumn of 1949, and the spring of 1951. A Byzantine gold coin (of Theodosius II, 408—450) was found in the same area in 1946. — The Museum of Hälsing- borg had requested that the find be allotted to them, but in view of a series of important considerations it was decided to place the find in the State Historical Museum in Stockholm. The decision was protested against before the Crown, which, however, found no cause to reverse the previous ruling. The matter is of great importance from the point of view of prin- ciple, because this is the first time that an allocation made by the King's Custodian of Antiquities has been the subject of an appeal to the Crown.

The Exeavation at Fiskeby in 1952. — Per Lundström reports on the exeavation of the grave field at Fiskeby near Norrköping, that began in 1951 (cfr. Fornvännen 1952, p. 121 ff) and is now completed. Last summer 242 graves have been found and the total number of the graves from this grave field now amounts to 520. The graves have produced finds mainly from the first centuries before and after Christ and from the Viking Age.

Also finds from the intervening centuries dating are represented. No finds, however, are made from the time between the oldest graves in the field dating from the latter part of the Bronze Age and the third division of the Iron Age.

Correction. — Sven Tunberg furnishes a correction in connection with his a r t i d e in »Fornvännen, 1951>, pp. 298—308: according to a recent interpretation of the chronicle manuscript mentioned on p. 300, the year 1206 does not refer to the death of Jon Jarl, but to a previous notice about the burning down of Sigtuna.

R E V I E f

Gunnar Ekholm provides a detailed discussion of the subject matter of H. J. Eggers' comprehensive work on the Roman finds in Northern Europé: »Der römische Import im freien Germanien», that appeared in 1951.

A * — 3 0 0 1 3 1 291

(15)

Ribliografiska meddelanden från K. Vitt. Hist. och Ant. Akademiens bibliotek

Av Maja Lundqvist

Tidskrifter i n k o m n a u n d e r t i d e n i/7 1951—3o/g 1952 Acta archaeologica. 22. 1951: A.

B a g g e , Fagervik. Ein Riickgrat fiir die Periodeinteilung der ost- schwedischen Wohnplatz- und Bootaxtkulturen aus dem Mittel- neolithikum. •— C. J. B e c k e r , Late-neolithic flint mines at Aal- borg. — M.-L. B u h 1, A Parthian vase in the Danish National Mu- seum. •— S. G r i e g , A detail of dress history. — V. H o l m q v i s t , Viking art in the eleventh century.

— V. H. P o u 1 s e n, Nero, Britan- nicus and others. Iconographic studies. — O l f e r t V o s s , Der Hesselagerfund. Ein Schatzfund des 5. Jahrhunderts aus Funen.

Acta pbilologica scandinavica.

Bd 21: 2/4. 1952: A. B j e r r u m, De tryksvage vokaler i danske runeindskrifter fra tiden ca. 1000

—ca. 1250. — H. R e i e r, Der Egg- jumstein — ein Schandstein.

Nordisk numismatisk unions Medlemsblad. 1951: W. K n a p k e , Myntfynd i det forna Ostpreussen mellan första och andra världs- krigen.

Arkiv för nordisk filologi. Bd 66:

1/2. 1951: E. D o v r i n g , Folkunga- namnet.

Credo. Katolsk tidskrift. 1952:

1—2: B. L u n d e n , Frän några västgötakyrkor. — S. S t o l p e , En okänd Birgittabild.

Falbygden. Utg. av Falbygdens hembygds- och fornminnesförening.

7. 1948: A. W a t t r a n g , Falbyg- dens stridsfält. — H. W i d é e n , Dala hus under medeltiden. — A.

B l o m b e r g , Stacketorps gård och kyrkoruin i Norra Vånga. — E.

M a g n u s s o n , Falbygdens m u - seum. Ny provisorisk lokal för de förhistoriska och medeltida sam- lingarna. — 8. 1951: A. O l d e - b e r g , En båtyxgrav från Påverås i Märka socken. — A. B l o m - b e r g , Gamla vägar och broar.

Figura. Studies ed. by the Insti- tute of art history, University of Uppsala. 1. 1951: R. Z e i t l e r , Einleitender Bericht iiber die Me- thode. — Friihe deutsche Medail- len 1518—1527. — A. K r i e s i s , Versuch einer soziologischen Typo- logie des Stadtplanes.

292

(16)

B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N

Från bergslag och bondebygd.

Örebro läns hemb.förb. årsbok.

1951: M. A m a r k , Närkes medeltida kyrkklockor.

Från Gästrikland. 1950: S. H a m- raarlund, Tessin d. ä., Gävle och Hudiksvall.

Från Sommabygd till Vätler- strand. 4. 1950: J. S i 1 f v i n g, Säby kyrkby i Säby. — S. E d - s t r ö m , En gammal väg genom Holaveden. •— De båda kyrkorna i Trehörna. — G. E k e l u n d , Ydre härads fornminnen. — N. J o - h a n s s o n , Ekeby kyrka och dess inventarier.

Från stad och bygd i Medelpad.

1951: C. V i k s t e n, Häverö gamla kyrka. — W. S l o m a n n , Medel- pad under äldre järnålder.

Färgelanda. Tidskrift för Dals- lands folkhögskoleförening. 1951: 2:

S. A. H a l l b ä c k , Några utgräv- ningar i Färgelanda. — S. K o r p - å s, På jakt efter fornlämningar i Järbo.

Föreningen Gamla Halmstads Årsbok. 1951: S. G r a n l u n d , Halmstads kyrkas annotationsbok 1711—1725.

Geologiska föreningens i Stock- holm Förhandlingar. 1951: K.

F se g r i, An unrecognised source of error in pollen analysis. — C.

C a l d e n i u s , Några geokronolo- giska profiler i Viskadalen. — M.

M a r k g r en, On ice-age stages in S. Lapland, especially in the valley

of Lake Malgomaj und Lake Kult- sjön. — E. H u l t d e G e e r , De Geer's chronology confirmed by radioactive carbon, C 14. — Con- clusions from C 14 and De Geer's chronology, Dani-Gotiglacial, with datings. — 1952: 1: G. G i l l b e r g , Marina gränsen i västra Sverige.

Gotländskt arkiv. 1951: E. B.

L u n d b e r g , Järnåldersboplatsen vid Höglundar i Stenkyrka. — L.

B o h m a n , Gotlands förbindelser med Stockholm före Kalmar- unionen.

Gärds härads hembygdsförenings Årsbok. 1952: C. O l o f s o n , Vad Gärds härads kyrkor berätta.

Göinge hembygdsförenings Års- bok. 1951: V. E d v a r d s s o n , Ur Gryts sockenkrönika. — Sorö — Gumlösa — Emmislöv. Ett kapitel skånsk-själländsk kyrkobyggnads- historia.

Göteborgs och Bohusläns forn- minnesförenings Tidskrift. 1949—50 (tr. 1952): B. L u n d m a n , Tjörn- bornas rastyp och ursprung. Några konturer med utblickar mot ämnet Forntida orientaliska förbindelser med Västeuropa. — J. P e t t e r s - s o n , Skioldenborg. — H. W i d é e n , Skee kyrkas medeltida Maria-por- tal. — Myntbilden av Carl IX :s Göteborg. — S . S t r ö m b o m , Nya Lödöse-konturen på David Lyding- hielms karta. — A. F r e d s j ö , Lilla-Joredfyndet och C. G. Bru- nius.

Hembygden. Utg. av Dalslands fomminnes- och hembygdsförbund.

1950: B. S t j e r n q u i s t , En häll- 293

(17)

kista på Björkön, Skållerud sn, Dalsland. — E. R o s e 11, Nösse- mark. En Dalslands-socken i ort- namnsperspektiv. —• 1951: A. O 1- d e b e r g , Den tunnackiga flint- yxan i Dalsland.

K. Humanistiska vetenskaps- samfundet i Uppsala. Årsbok 1949

—50: E. H j ä r n e , Fornsvenska lagstadganden. Tolkningar och sammanställningar. 1. Konung vrä- ka. 2. Herredråp och avog sköld.

3. Stockholms rättsgränser. — 1951:

S. L i n d q v i s t , Skeppsgraven å Sutton Hoo. Ett nytt tolknings- försök.

Hälsingerunor. En hembygdsbok.

1951: S. B. F. J a n s s o n , Ett par hälsingska runstenar (Jättendal och Hög 1). — M. ö s t l u n d , Socken- sigill i Hälsingland. — A r o n A n - d e r s s o n , Thomas Beckets skrin i Trönö kyrka. — J. O h l s s o n , Skatten vid Offerbäcken.

Imago mundi. A review of early cartography. 8. 1951: J. G r a n - l u n d , The Carta Marina of Olaus Magnus. — C. E n c k e 11, The r e - presentation of the North of Europé in the worldmap of Petrus Plancius of 1592.

Julhälsningar till församlingarna 1 ärkestiftet. 1951: M. A m a r k , Kyrkopatroner i ärkestiftet. — C.-M. E d s m a n , Julkrubban.

Jämten. Heimbygdas tidskrift 2.

1951: L. B j ö r k q u i s t , Blåsjö- fyndet. — A. N i l s o n , Fynd och förvärv. Jämtlands läns museums accession 1951.

Jönköpings läns hembygdsför- bund. Meddelanden. 24. 1951: S.

C a r l s s o n , Mellan Bolmen och Holaveden. Samhällsklasser, nä- ringsliv och politiska förhållanden i Jönköpings län frän medeltidens början intill är 1950.

Konsthistorisk tidskrift. 1951: 2/4:

M. R y d b e c k , Randanteckningar till en avhandling om skandina- visk träskulptur från 1200-talet. — 1952: 1/2: M. R y d b e c k , Anders Johansson, en svensk konstnär frän unionstidens Skåne. — B. M e d i n , Något om Caspar Schröders h ä r - stamning och ungdomsår. — I.

B e r g s t r ö m , Stenhuggare på Gustav Adolfs och Kristinas tid.

Med några uppgifter om Aris Claeszon.

Kring Kärnan. Hälsingborgs museums publikation. 4. 1951 (tr. 1952):

L.-G. K i n d s t r ö m : En stenål- dersboplats vid Råå. — T. M å r - t e n s s o n , Bidrag till Mariakyr- kans byggnadshistoria.

Kullabygd. Kullens hembygds- förenings årsskrift. 1951: R. E k - s t r ö m , Jonstorps kyrka. — E.

H a n s e n , Några bidrag till Väs- by kyrkas och församlings historia.

Kulturen. En årsbok. 1951: R.

B l o m q v i s t , Lerpottor. Jordfynd från Lund.

Linköpings stifts julbok. 1951:

A. L i n d b l o m , Askeby klosterkyrka i värdigt skick. — B.

C n a t t i n g i u s , Fyra kyrkores- taureringar (Heda, Hof, Ask, Krist- berg). — E. E r i c i, V. Enebyorgeln och dess mästare, Sven Nordström

294

(18)

i N. Solberga. — T. Y s a n d e r , Kyrkans vård och värdare.

Lunds stifts julbok. 1951: R. E k - s t r ö m , Jonstorps kyrka. — A.

A r v a s t s o n , Eskil Bille och hans predikstol.

Lunds Universitets Historiska museum. Meddelanden. 1951: M.

P e t e r s s o n , Mikrolithen als Pfeilspitzen. Ein Fund aus dem Lilla Loshult-Moor, Ksp. Loshult, Skåne. — C.-A. A l t h i n , The Scanian flint mines. — Einige scho- nische Funde aus der keltischen Eisenzeit. — B. S t j e r n q u i s t , A Scanian grave with a r u n - inscribed brooch. — A new Scanian find of a collared fläsk. — I.

L i n d q u i s t , The runic inscrip- tion on the Gärdlösa brooch. •— B.

A l e n s t a m - P e t e r s s o n , Ein merowingischer Goldring aus Ksp.

Ledberg, Östergötland. — M.

S t r ö m b e r g , Schwertortbänder mit Vogelmotiven aus der Wi- kingerzeit. — Ein verziertes Rasier- messer aus Ravlunda, Skåne. — C. G. L e k h o 1 m, A technical study of some Scanian bone fish- hooks. — C.-A. M o b e r g , Some Viking age finds from Skåne. — R. H u g o s o n, Anthropologische Mitteilungen betreffend steinzeit- liche Skelette von Kiaby, Skåne.

Namn och bygd. Tidskritt för nordisk ortsnamnsforskning. 1950:

P. E n v a l l , Svenska stift och land- skap i början av 1100-talet. — J.

S a h l g r e n , Hednisk gudalära och nordiska ortnamn. — Dnjeprforsar- nas svenska namn. — Mera om Dnjeprforsarnas svenska namn. — K.-O. F a l k , Dneprforsnamnen än en gång.

Nationen och hembygden. Skrift- serie utg. av Värmlands nation i Uppsala och Föreningen Nationen och hembygden. 3. 1942: I. A t - t e r m a n , Nils Gabriel Djurklou och Värmland. — 4. 1945: S. L i n d - q v i s t , Olov trätälja och Ale den uppländske. — 5. 1949: H j . L a r - s e n , Hällkistorna på Dal. — C. I.

S t å h 1 e, Otte Torbjörnssons lag- bok (med en flock ur Värmlands- lagen).

Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen. 1951: 4: C. N o r - d e n f a l k , A note on the Stock- holm Codex Aureus. — K. B o - s t r ö m , Un livré d'heures d'Ut- recht au Musée national å Stock- holm. — Y. D e l a p o r t e , Quel- ques möts sur le livré d'heures chartrain du Musée national å Stockholm. — T. H. C o l d i n g , Uber die Beziehungen zwischen der Buchmalerei und der Kabi- nettminiatur.

Ord och bild. 1951: O. L ö f - g r e n , Handskriftsfyndet i J u d a - öknen. — N. G. W o l l i n , Got- ländska medeltida glasmålningar.

— E. P f 1 e g i n g, Handen. Den äldsta rättssymbolen. — T. S t e i n - b y, Nordiska institut i Rom. — 1952: 1—2: R. L j u n g d e l 1, Mo- numenten stiger ur gruset. — F.

J i i r g e n s o n , Gravstaden under S:t Peterskyrkan.

Orientalia suecana. Ed. cur. E.

Gren. Vol 1: 1/2. Uppsala 1952:

H. H. v. d e r O s t e n , Buntkera- mik in Anatolien. — A. H a 1 d a r, On the wall painting from Court 106 of the palace of Mari.

295

(19)

Personhistorisk tidskrift. 1950:

A. F. L i 1 j e h o 1 m, Medeltida arvslagar och släktskapsbestäm- ning. Studier i Svenskt diploma- tarium. 1.

Rig. Tidskrift utg. av Föreningen för svensk kulturhistoria. 1952: 1

—2: L. C a r l s s o n , Handsken och fanan. Två gamla rättssymboler. — H. W i d é e n , Några gravhustyper i Sverige under 1600-talet. — G.

C a r l s s o n , Olaus Magnus och hans författarskap.

Samfundet Sankt Eriks Årsbok.

1951: N. G. W o l l i n , Gripsholms- restaureringen och Fredrik Lillje- kvist.

Scandia. Tidskrift för historisk forskning. Bd 20 (1950): 2: J. R o - s é n , Drottning Margaretas svenska räfst. — O. B j u r l i n g , Pen- ningar blå. — N. S k y u m - N i e l - s e n, Absalons privilegium for Roskilde Mariakloster. — L. W e i - b u l l , Fornborgen Trelleborg. — 21 (1951—52): 1: N. S k y u m- N i e l s e n , De aeldste privilegier for klostret i Vas. Et nyfund.

Skatelövs hembygdsförening. Års- skrift. 1951: G. L i n d e r , Skate- lövs kyrkas äldre inventarier.

Skånes hembygdsförbunds års- bok. 1950: H. T h o r b e r t , Sten- åldersboplatser och ålbodar på gamla strandvallen inom Gärds härad. — M. M a g n u s s o n - S t r ö m b e r g , Brandgravar från yngre bronsåldern i Ravlunda. — B.-A. P e r s o n , Dagstorps gamla kyrka. — B. W i l h s s o n , Skevia- borg —• en medeltida skånsk be-

fästning. — H. O l s s o n , Sörby sockens gamla prästgård och dess föregångare. — 1951: H. O l s s o n , Skyldighet mot fornfynd. — M.

S t r ö m b e r g , Forntida bebyg- gelse i Valleberga. — A. S v e n s - s o n , På Munkarps gamla kyrko- gård. — B. O l a u s s o n , Ett ro- manskt gravmonument i Bösarp.

— S. F r i b e r g , Kulturminnes- märken i Färs härad.

Stranda. Stranda härads hem- bygdsförenings årsskrift. 1949—51:

N. L a g e r h o l m , Johanniteror- dens klosterkyrka i Kronobäck.

Svensk geografisk årsbok. 1951:

L. B a g r o w, Norden i den äldsta kartografien.

Sydsvenska ortnamnssällskapets Årsskrift 1949—51: H. L i n d a l , Det gåtfulla namnet »Trelleborg».

Sörmlandsbygden. Södermanlands hembygdsförenings årsbok. 1951: I.

S c h n e l l , Sörmland genom tider- na. 1. Frän urtid till vasatid.

Till hembygden. En julhälsning till församlingarna i Strängnäs stift. 1951: Förnyade Helgedomar:

J. L i n d e 1 ö w, Stjärnholms kapell. — A. C o r e 11, ö j a kyrka. — H. J o h n s o n , Knista kyrka. — A. E r i k s s o n , Näshulta kyrka. — S. H å k a n s o n , Kattnäs kyrka.

— D. H a r b e , Kyrkans sexmän.

Tofterydsbygden. Tofteryds sockens hembygdsförening. 3. 1951: A.

E i 1 e, Tofteryds ortnamn. — G.

W i 1 s t a d i u s, Takmålningarna i Tofteryds gamla kyrka. Rekon- struktion.

296

(20)

Tor. Meddelanden från Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker. 1949—1951 (tr. 1952):

H. C h r i s t i a n s s o n , Medeltida stenslungor och kryptbilderna i Lunds domkyrka. — K. V. O.

D a h l g r e n , Två ångermanländs- ka dolkar från stenåldern. Ett a r - keologiskt detektivarbete. — G.

E k h o l m , Lunda fornminnesom- råde — en vägknut i Attundaland.

— A. F r i d e l l , Bild — föremål. — I. H e n n i n g - A l m g r e n , Häng- kärl och bronsåldersdräkt. — H j . L a r s e n , Vadstället i Lunda. •—

S. L i n d q v i s t , Valhall—Colos- seum eller Uppsalatemplet? — Var läg Folklandstingstad? — E. N o r- d a h 1, En gravfältsundersökning vid Kroksta i Åkerby s:n. — E.

N y 1 é n, Ett kronologiskt spörsmål i Gotlands äldsta järnålder. — Lod- fotografering. — P. O l s é n , Ett vendeltida nyckelskaft. — B.

S c h ö n b ä c k , Bronsåldershus i Uppland.

Täljebygden. Östra Söderman- lands kulturhistoriska förenings årsskrift. 1951: F. H a l l b e r g , Fornborgar i Södertörn — repli- punkter i ett förhistoriskt försvar.

— K. G. K e l l g r e n , Några glim- tar ur Södertäljetraktens medel- tidshistoria. — I. N o r d i n - G r i p . Peder Grip och Görvel Sparre. En minnestavla i Sorunda kyrka. — A. V. S t r ö m , Haningekyrkomas skyddshelgon.

Uppland. Upplands fornminnes- förenings årsbok. 1951: B. I. K i l - s t r ö m , Maria-sviten i Litslena kyrka. — N. S u n d q u i s t , Paral- lelltak. — F. N o r d s t r ö m , Tens- ta kyrkas arkitektur. De medeltida

om- och tillbyggnaderna och kyrkans ursprungliga proportionering.

Vetenskaps-societeten i Lund.

Årsbok. 1950: G. J o h a n n e s s o n , Kring Birger Gunnersens Paltebok.

Nägra rön beträffande Lunds ärke- sätes gods och dess förvaltning vid medeltidens slut.

K. Vetenskaps-societeten i Upp- sala, Årsbok 1951: G. B e r g - m a r k , Konsten som medicinens förelöpare.

Ystads fornminnesförening. Skrif- ter. 6. 1952: N. G. S a n d b l a d &

A. T u u l s e , Hans Raffns gård i Ystad.

Åkerbo hembygdsförening. Års- bok. 1951: M. H o f r é n , Ölands- Åkerbo, en storkommun med rika bygdetraditioner. — A. I n g e l s - b e r g, Fornminnen i Högby socken.

Östra Torsås. Hembygdsförening- ens årsbok. 1 (1949): P. G. V e j d e , ö s t r a Torsås gamla kyrka. —• G.

L u n d g r e n , När ö s t r a Torsäs nya kyrka byggdes. — Renovering- ar och förbättringar av kyrkan i ö s t r a Torsås. — F. Ö b e r g , Or- gelbygge, kyrkosångare och kyrko- musiker i ö s t r a Torsås under ett århundrade. — I. L a n d e r v i k , Vär kyrka. — Vad de gamla vet att berätta om kyrkan. — G. E k &

G. L u n d g r e n , Några av dem som gjort tjänst i ö s t r a Torsås kyrka. — G. E k, ö s t r a Torsås anno 1848.

Aarböger for nordisk oldkyndig- hed og historie. 1950. (Tr. 1951):

J. B r ö n d s t e d , Problemet om nordboer i Nordamerika för Co- lumbus. — C. J. B e c k e r , Den grubekeramiske kultur i Danmark.

297