Undersökning av två individer begravda vid Ryska kyrkan Handikapp och folktro i medeltidens Visby

Handikapp och folktro i medeltidens Visby

Undersökning av två individer begravda vid Ryska

kyrkan

Molly Unosson

Abstract

Unosson, M. 2020. Handikapp och folktro i medeltidens Visby –

Undersökning av två individer begravda vid Ryska kyrkan.

Unosson, M. 2020. Disability and folklore in medieval Visby – An

analysis of two individuals buried by the Russian church.

There is little known about the medieval Russian population in Visby. What is known, however, is that several graves were excavated in 1971 at the place thought to contain traces of the Russian church. By com-paring the results of Noah Runesson (2016) and what was brought to light through an analysis of specific individuals, new information may have been made available. The content in two of these graves have been examined and analysed, and the results of the osteological analysis show the Russians had knowledge of surgical procedures such as am-putation as well as how to keep someone alive after such a procedure. One of the graves contained a small piece of metal, rusty from years of being in the ground. Why it is present in the grave is unclear, but one theory is that it was for keeping the dead from walking again. Through osteological analyses it has also become clear that the Russian popula-tion varied in ages as well as health, and that they took care of each other when in need.

Keywords: Visby, medeltid, rysk kyrka, osteologi, handikapp, folktro

Kandidatuppsats i Arkeolog med inriktning mot Osteologi 15 hp. Handledare: Sabine Sten. Bihandledare: Christoph Kilger. Ventilerad och godkänd 2020-09-01

Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, campus Gotland,

Cramérgatan 3, 62167 Visby, Sweden.

Omslagsbild: Den troliga planlösningen av den Ryska kyrkan i Visby. Bild

Tack

Tack till min handledare, Sabine Sten, för all din hjälp och ditt stöd med det osteologiska materialet och skrivandet av uppsatsen. Och för att du, mer än någon annan, har varit så exalterad över mitt val av ämne. Tack även till min bihandledare, Christoph Kilger, för dina synpunkter, för-slag och idéer samt för din hjälp under arbetets gång. Jag vill även tacka Lena Ideström vid Gotlands Museum, Magasin Visborg för hjälp med att hitta rätt material i magasinet.

Tack mor och far för att jag fått bo hemma när Corona kom i vägen för arbete och boende och för att ni låter mig vara den lite konstiga ”ben-kusinen” i släkten. Och tack för att ni orkade läsa igenom mitt arbete innan jag skickade in det. Tack till mina kurskamrater som funnits där när jag behövt råd eller när jag tappat ord som egentligen är självklara (ex. benutväxten på kotor som jag nu glömde namnet på igen). Tack för att ni stått ut med mig under tre år och för att vi alla har kunnat vara knäppa tillsammans.

Förklaringar

Alveol: hålighet i käken för tand.

Distal: delen, exempelvis epifysen på ett ben, som ligger bort från bålen

Epifys: änden av ett rörben.

Kloaka: öppning i benet som tillåter var att rinna ut.

Osteoklast: de celler som resorberar benvävnad.

Osteofyt: abnormal benig utväxt.

Osteokontrit: avlossning av små benbitar som kan vara helt eller delvis separerad från benet.

Osteomyelitis: beninflammation orsakad av bakterier eller infektion.

Osteoporos: gör att benen blir porösa, väger mindre och lättare får frak-turer.

Periodontit: ante-mortem (innan döden) tandlossning.

Periostit: benhinneinflammation.

Pitting: små hål i benet orsakat av korrosion, vanligt förekommande vid artros.

Proximal: delen som ligger mot bålen.

Lateralt: utåt, bort från kroppens mittlinje.

Ventralt: åt buken till.

Dorsalt: åt ryggen till.

Anterior: främre.

Innehåll

2.1 Visbys ryska kyrkor ... 12

2.1.2 Den ryska befolkningen ... 13

2.2. Kirurgi och handikapp under medeltiden ... 14

2.3 Gengångare, vampyrer och stål ... 15

2.4 Forskningsbakgrund ... 16

2.4.1 Grav 22 och Grav 61 ... 17

3. Teori och metod ... 18

3.1 Material ... 18

3.2 Teori ... 18

3.2.1 Viktigt att tänka på som arkeolog ... 20

3.3 Metod ... 20 3.3.1 Könsbedömning ... 20 3.3.2 Åldersbedömning ... 22 3.3.3 Kroppslängdsberäkning... 24 3.4 Förändringar i skelettet ... 25 4. Problematik ... 26

5. Resultat och analys ... 27

6.2 Grav 61 ... 46

6.3 Den ryska befolkningen i Visby... 48

7. Slutsats och sammanfattning ... 49

7.1 Framtida forskning ... 50

Litteraturlista ... 51

Referenser – figur och tabell ... 56

Appendix ... 58

Grav 22 ... 58

Kranium samt underkäke och tänder ... 58

Övre extremitetsben... 59

Bålen ... 59

Nedre extremitetsben ... 59

Annat ... 59

Grav 61 ... 60

Kranium samt underkäke och tänder ... 60

Övre extremitetsben... 60

Bålen ... 60

Nedre extremitetsben ... 60

1.Inledning

Uppsatsen handlar om två individer som under medeltiden blivit be-gravda vid den Ryska kyrkan i Visby. De återfanns i samband med den arkeologiska utgrävningen av delar av kvarter Munken 1971, ledd av Waldemar Falck (Falck 1972: 120). En av individerna – grav 61 – hit-tades med tydliga spår efter amputation av fötterna och den andra indi-viden – grav 22 – med metall-spår på ett ben samt en metallbit i graven. Det görs en jämförelse med andra fall av medeltida amputation för att hitta skillnader och likheter med individen utan fötter. För individen med metall i graven vänds blicken mot medeltida folktro och vidske-pelse i hopp om att finna en anledning till metallbitens förekomst i gra-ven. Till hjälp används bland annat Noah Runessons uppsats (2016) i vilken ett flertal individer från kyrkogården tillhörande Ryska kyrkan har undersökts. Så var i Visby finns den Ryska kyrkan som Waldemar Falck grävde ut 1971? Kvarter Munken säger inte så mycket för de som inte är insatta i ämnet och det kan vara svårt att hitta rätt på internet.

Figur 1: Ryska kyrkan i mörkt-brunrött. S:ta Karin är den största röda, transparanta,

byggnaden (Mitt Visby: Ryska kyrkan).

1.1 Syfte

Syftet med uppsatsen är att tillföra mer information om individerna be-gravda vid Ryska kyrkan då det än så länge inte finns mycket att tillgå. All ny information som går att få fram kan hjälpa till att bredda den bild som finns av Visbys ryska befolkning under medeltiden. Förutom det ligger fokus även på handikapp under medeltiden och vad osteologiskt material kan berätta om en individs liv efter en amputation. Även folk-tro och dess påverkan på de döda och begravning behandlas i uppsatsen. Detta för att försöka förstå varför den ena individen (från grav 22) haft en metallbit med sig i graven.

Kort sagt fungerar arbetet som en förlängning till den information som redan finns samt för att vidareutveckla teorier med hjälp av den nya information som förhoppningsvis kommer fram under arbetets gång.

1.2 Frågeställningar

som brukat den. En förhoppning är att resultaten ska kunna besvara frå-gor om individernas hälsostatus och möjligen ge en inblick i deras sta-tus i samhället. Kanske går det att få en inblick i hur den ryska befolk-ningen såg på handikapp och sjukdom, eller åtminstone i hur ett kirur-giskt ingrepp som amputation påverkade en människa.

Förutom det kommer diskussion och tolkning av det osteologiska materialet försöka besvara nedanstående frågeställningar:

• Grav 22: Varför finns det spår av metall på individens ena fot? • Grav 61: Individen har inga fötter då de amputerats, vad kan

vara anledningen till det?

- Hur har individens kropp förändrats på grund av amputat-ionen?

• Allmänt: Vad kan de två individerna berätta om den ryska be-folkningen i medeltida Visby?

1.3 Begränsning

På Gotland bodde svenskar (gotlänningar) och tyskar. Tyskland an-vände sig av Gotland för att bedriva handel med Ryssland: de utveck-lade också politiska förhållanden med både Sverige och Ryssland med vars hjälp de kunde bosätta sig i både Visby och i Novgorod (Wase 2014: 24; Eile & Blomkvist 2016: 64). I Visby var tyskarna och gotlänningarna två separata befolkningar som senare integreras till en enda, där borgerskapet delades mellan goter och tyskar (Wase 1972: 41; Runesson 2016: 1f). För att det i uppsatsen inte ska bli rörigt refereras i texten endast till den gotländska befolkningen, i vilken både svenskar och tyskar räknas in, och den ryska befolkningen. Någon vidare förkla-ring för förhållandet mellan Sverige och Tyskland, Gotland och Tysk-land eller RyssTysk-land och TyskTysk-land kommer inte ges då arbetet enbart fo-kuserar på den ryska befolkningen på Gotland.

Runesson (2016) fokuserade sitt arbete på en översikt över alla de individer som hittats begravda vid Ryska kyrkan. Den här uppsatsen begränsas till två specifika individer som är av intresse för inriktningen mot handikapp och folktro. Ytterligare en begränsning för att inte arbe-tet ska bli för omfattande är folktro. Uppsatsen utgår från svensk folktro trots att befolkningen i fråga antas vara från Ryssland. Detta för att det inte hade varit möjligt att även lära in ytterligare ett lands tro och före-ställningar om det övernaturliga.

2. Bakgrund

2.1 Visbys ryska kyrkor

Under medeltiden hade Visby en blandning av befolkningar från Sve-rige och Tyskland, men även från Ryssland. Tyvärr vet vi mycket lite om Visbys ryska befolkning då det finns få källor som kan berätta om dem. De källor vi har tillgängliga idag är kyrkor och kyrkomålningar samt osteologiskt material. I ett dokument från 1461 berättas det om två olika ryska kyrkor på Gotland (Falck 1971: 85; Wase 2014: 44f ; Ru-nesson 2016: 2). Bland de olika ruiner som finns på Gotland har två lyfts fram som möjliga ryska kyrkor – St: Lars samt den så kallade Ryska kyrkan. S:t Lars ska ha uppförts någon gång under första halvan av 1200-talet, troligen mellan 1220 och 1225 då det finns bevis på att kyrkan betalat sin skatt 1230—1235 (Swanström 1989: 30; Wase 2014: 43f). S:t Lars blir ibland identifierad som den Ryska kyrkan, men enligt Hugo Yrwing (1986: 46—48) stämmer inte kyrkans äldsta del, koret, ihop med hur medeltida novgorodiska kyrkor såg ut (Guteinfo.com; Runesson 2016: 2; Wase 2010: 20—21). Dick Wase (2014: 45) menar att S:t Lars – även om den var inspirerad av kyrkobyggnadskonst från Ryssland – inte alls varit en rysk kyrka utan redan från början gotländsk. I den här uppsatsen ligger fokus inte på S:t Lars kyrkoruin utan på kyr-kan som fått namnet Ryska kyrkyr-kan.

stärks av det brandlager som Waldemar Falck grävde i under sin utgräv-ning 1971, samt att de pelare de undersökte var svedda av eld (1971: 86, 90). Vid samma utgrävning hittades även murverk samt delar av en kyrkogård (RAÄ b; RAÄ c).

Precis som S:t Lars tros den Ryska kyrkan ha varit en av de kyrkor som byggdes mellan 1225 och 1250 (RAÄ a; Swanström 1989: 29ff). Noah Runesson baserar sin bedömning om att kyrkan var i bruk 1150— 1400 på flera olika källor där bland annat den Novgorodiska krönikan ingår (Runesson 2016: 3). Även observationer under utgrävningen 1971 indikerar att Ryska kyrkan använts under den senare halvan av 1100-talet och in på 1200-1100-talet (Falck 1971: 88f). Dick Wase (2014: 25) me-nar att kyrkan ska ha varit använd även år 1371 och att den skulle kunna ha varit i bruk fram till 1400-talet, men att den kan ha brunnit ned i stadsbranden 1400. Det är också troligt att stenkyrkan som byggdes er-satte en äldre kyrka i trä (Krutorf 2014; Wase 2014: 25). Eile och Blom-kvist anser att det är troligt att Ryska kyrkan i Ryska gården brann i början av 1200-talet och att vidare bruk inte skett i den byggnaden efter det (2016: 79). Hur de kommit fram till den teorin är oklart, inga andra källor talar om en brand i kyrkan under det århundradet och de själva redogör inte för hur de vet att en brand ska ha skett då. Vad vi med säkerhet vet är att kyrkan har brunnit någon gång under den tid den stått.

2.2 Den ryska befolkningen

Tack vare sjöförbindelser kunde ryska skepp ta sig till Gotland för att bedriva handel och på det sättet kunde även ryssar ta sig till ön för att bosätta sig (Wase 1972: 42). Under 1200- och 1300-talen tros det ha bott uppemot 150 ryssar på ön (Wase 2014: 24). Precis som att Ryss-land hade en handelsgård i Visby så hade även gotlänningar bosatt sig i Novgorod, vilket inte är underligt med tanke på att handeln under 1200-talet var mycket riktad mot Novgorod (Eile & Blomkvist 2016: 74; Falck 1971: 93; Wase 2014: 24). Tydligt är alltså att det har funnits en rysk befolkning på Gotland då spår efter dem finns i ett fåtal texter där den spirande handelsförbindelsen mellan Sverige – specifikt Got-land – och RyssGot-land beskrivs. Något annat som tyder på att en rysk be-folkning varit bosatt på Gotland är att en del av de gravstenar, liljeste-nar, funna på kyrkogården vid Ryska kyrkan var mycket ovanliga i Sve-rige under tiden de användes – ca 1200—1250 (Falck 1971: 87f).

kandidatuppsats om individerna begravda vid den Ryska kyrkan för att få en bättre bild av de människor som gravlagts. Runesson (2016: 3f, 33ff) fokuserade på huruvida den ryska befolkningen i Visby behöll sin egen kultur och religion istället för att övergå till hur gotlänningarna levde och om det syns i skelettmaterialet. Vad Runesson kom fram till var att den ryska befolkningen inte skiljde sig märkbart från den got-ländska vid analys av textuella källor, men att skelettmaterialet såg an-norlunda ut i jämförelse med det material från den gotländska kyrkan S:t Hans som användes i arbetet. Förutom det undersöktes även indivi-dernas hälsostatus och köns- och åldersbedömningar utfördes.

2.3 Kirurgi och handikapp under medeltiden

Vi vet att amputation skett i stor utsträckning under medeltiden och inte bara på grund av sjukdom eller skada utan även som straff. Till exempel straffades de som greps för falskmynteri genom att den dömde mynt-slagaren fick sin hand avhuggen och uppsatt utanför sin verkstad (Ca-relli 2000: 87f; Mattison 2016: 265f). En anledning till att just ampute-ring blev vanligt var på grund av en ny uppfinning, kanonen, som kom 1346 – och orsakade förödande skada på människor – samt att lepra och andra sjukdomar spreds (Murdock 1984: 8). Osteologiskt finns det några skillnader mellan de olika skälen för amputationen, men ofta lik-nar amputationerna varandra då medeltida kirurgverktyg var långt ifrån så effektiva som de är idag. Vid skador från krig eller olyckor var det inte alltid så att en kroppsdel helt kapades från kroppen, men det finns exempel på att det hänt bland annat under slaget om Visby 1361 (Mat-tison 2016: 66). Vid kirurgiska ingrepp eller straff var det meningen att den berörda individen skulle överleva efter stympningen, området runt amputationen bör därför inte ha några andra skador från verktyg och benet bör ha börjat läka (Mattison 2016: 266). Efter en utförd amputat-ion kan flera saker ske. En infektamputat-ion kan uppstå, osteofyter (benig ut-växt från ledkant) kan formas och ben kan växa ihop (Mattison 2016: 266).

En av de grupper som ofta fick förlita sig på tiggeri var de med deform-ation och de med fysiska handikapp (Hernigou 2014). Som tur var den kristna kyrkan till hjälp, då kristna hade en skyldighet att hjälpa de fat-tiga. De kristna tjänade själva på att hjälpa andra – ville en person komma till himlen krävdes det att de var en god människa som hjälpte kyrkan – och fattigdom och funktionsnedsättning avbildades tillsam-mans med helgon för att uppmärksamma kyrkans roll i det hela.

Bland proteser fanns det inte många alternativ att välja mellan och endast de rika hade råd med dem. Alternativ för personer vars underben amputerats var träpinnar konstruerade av en bit trä, stoppning för att skydda benet och en strumpa för att hålla allt på plats (Hernigou 2014). Förutom proteser kunde käppar och vagnar med hjul användas.

2.4 Gengångare, vampyrer och stål

Döda människor kan svälla och ge ifrån sig ljud och vätskor på grund av gaser som bildas inne i kroppen under förruttnelsen. Det är därför inte konstigt att människor i alla tider trott på övernaturliga ting och döda som går igen (Pickover 2019: 107). I Europa och USA var tron på vampyrer vidsträckt och familjer kunde till och med gräva upp sina döda släktingar och skära ut deras hjärtan för att se till att de inte skulle kunna ta sig ur graven. I Sverige ingick inte vampyrer i folktron, istället fanns gastar och gengångare och för att förhindra att en person skulle gå igen kunde linfrön, stål eller järn läggas i deras grav som skulle fun-gera som beskydd (Pickover 2019: 107; Schön 2004: 85f, 151, 158, 257, 299). Förutom det undvek många även att gå förbi kyrkogårdar under natten då risken att möta dessa väsen var stor då.

Stål var bra för beskydd och eggjärn, nålar och knivar användes förr när människor ville skydda sig från andar eller annat som ville skada dem. Även likspikar, alltså spikar tagna från en kista, var mycket po-tenta inom magin både för att bota och för att förgöra. (Schön 2004; 167, 257). Även om både den ryska befolkningen och svenskarna i Visby var kristna, visserligen från två olika grenar av kristendomen, var den kristna världsbilden ofta influerad av traditioner och folktro (Wojciechowska 2015: 33). Vidskepelse och magi var därför inte ovan-ligt när det kom till kyrkogårdar och de döda.

I Sigtuna fann arkeologerna en individ, från medeltiden, med järnkedjor runt båda anklarna (Kjellström 2005: 60, 84: Runesson 2016: 30). Kjell-ström menar att det kunde vara ett sätt att hindra individen från att åter-vända från de döda, men Runesson anser att det finns för lite forskning om det ämnet i Sverige för att kunna göra en bedömning.

2.5 Forskningsbakgrund

En fördjupning i källaren till Södra Kyrkogatan 16—18 undersöktes av arkeologen, och den första kvinnliga landsantikvarien, Greta Arwids-son år 1954 (Gejvall 1957; Visinvent 1996b; Arrhenius 2018). Här hit-tades skelettrester från sju individer varav endast benet Arwidsson be-tecknade 2b uppvisade kvinnliga drag. Tidigare hade platsen beteck-ningen Munken 4 och 5, men idag har det ändrats till Munken 7. Även under 1975—1976 utfördes en utgrävning, då vid Munken 1 och 10, under ledning av arkeolog Nils-Gustav Larsson (Nydolf) (RAÄ b; RAÄ c; Visinvent 1996a; Visinvent 1996c). Platsen för Greta Arwidssons undersökning genomgick ytterligare en utgrävning 1971 tillsammans med dåvarande Munken 3 – idag Munken 12, 14, 15 och 16 – efter att uppgifter från 1684 ur rådhusrättens handlingar hittats 1970 (Falck 1971: 85; RAÄ a; RAÄ b; RAÄ c; Visinvent 1996d, e, f, g; Sundberg 2010). Det är denna utgrävning som framförallt är intressant för den här uppsatsen. Vid det tillfället leddes undersökningen av Waldemar Falck och delar av kyrkan samt kyrkogården grävdes ut (Visinvent 1996b; Visinvent 1996d; Visinvent 1996e; Visinvent 1996f; Visinvent 1996g). Pelare och murar till en stenbyggnad påträffades och ett trettiotal gravar grävdes ut (Falck 1971: 89; Sundberg 2010). Waldemar Falck skriver att inga gravar hittats inne i kyrkan och att på grund av det låga antalet gravar samt att ingen av dem varit söndergrävd pekar på att kyrkan an-vänts under en kortare tid (Falck 1971: 90; Carelli 2000: 77).

Utöver Waldemars Falcks arbete med utgrävning och rapportskri-vande har två tidigare studier gjorts på skelettmaterialet från Ryska kyr-kan. I den ena studien ingick individerna från Ryska kyrkan samt annat skelettmaterial från Gotland i en större analys på olika populationer från Norge och Sverige (Sjøvold 1978; Runesson 2016: 3). Studien jämförde icke-metriska anlag samt kraniemått bland materialen. Den andra stu-dien var Noah Runessons (2016) multipla korrespondensanalys i vilken materialet från Ryska kyrkan jämfördes med individer funna under ut-grävning av kyrkoruinen S:t Hans, också i Visby.

medeltiden är det framförallt amputation och andra kirurgiska ingrepp som är intressant för den här uppsatsen. Peter Carelli (2000: 84ff) be-skriver utseendet av gravar samt skeletten av olika individer som ge-nomgått stympning innan eller i samband med dödstillfället. Det går inte att applicera på den här uppsatsen då individen i fråga levt så pass länge efter sin amputation att platsen för ingreppet läkt. Däremot är det möjligt att ändå använda Carellis (2000: 87) text då ett fall tas upp i vilket den gravlagda individen, förutom att ha blivit stympad och hals-huggen, fått tre pålar stuckna i graven – varav en påle gått genom buk-partiet. När detta har skett, om det är i samband med gravläggningen eller senare, menar Carelli är oklart. Förutom det har flera studier om hälsa under medeltiden gjorts varav ett exempel är en undersökning av medeltida målningar där människor med kryckor, träben och annat av-bildats (Hernigou 2014). Just amputation är ett svårare ämne att hitta källor om då de flesta patienter under medeltiden inte överlevde.

2.5.1 Grav 22 och Grav 61

I Noah Runessons (2016) analys av det osteologiska materialet från Ryska kyrkan ingår de två individerna som undersöks i denna uppsats. Det är därför viktigt att inkludera de resultat Runesson fått vid sin ana-lys för att kunna jämföra vid eventuella likheter eller skillnader (Se

Fi-gur 1a och 1b). Speciellt intressant är grav 22 då det kan vara en av de

gravar Waldemar Falck upptäckte i vilka individernas ben fängslats i kedjor av järn (Falck 1971: 88f; Runesson 2016: 30). Falck nämnde aldrig vilka gravar det var, men biten rostad metall i grav 22 är en stark indikation på att det är rätt grav.

Tabell 1a (vänster): Runessons (2016: 53) resultat för grav 22. Tabell 1b (höger):

Runessons (2016: 61) resultat för grav 61.

Grav "Footless" (Grav 61)

Kön Ålder Kroppslängd

Man ≈ 70 år ≈ 168 cm

Grav 22

Kön Ålder Kroppslängd

3. Teori och metod

3.1 Material

Det osteologiska materialet som analyserats kommer från Ryska kyr-kan, kvarter Munken 3, 5 med diarienummer 3629/90. Full information:

”Go. Visby, Munken 3, 5 (Ryska kyrkan) Dnr: 3629/90”. Materialet har

under en tid legat i Gotlands Museums magasin och hämtades ut till Osteologiska laboratoriet, Uppsala universitet Campus Gotland för att undersökas till denna uppsats.

Även litterära källor, böcker med osteologisk information samt artik-lar och texter om Ryska kyrkan och Visby, har använts för att få en bakgrund till forskningen samt för analys av materialet.

3.2 Teori

Det teoretiska perspektiv som framförallt går att applicera på uppsatsen är mikroarkeologi, som innebär att materialet studeras i detalj och i liten skala (Fahlander 2003: 7). Det fungerar som ett generellt perspektiv och verktyg för att analysera social praktik vilket innebär att mikroarkeologi både är en teori och en metod. Mikroarkeologi kan inte påverkas av ens egen fria vilja då det viktigaste inom analys, vid användning av den mikroarkeologiska teorin, är genomförd sociala praxis (Fahlander 2003: 16). Alltså inte sociala strukturer eller den enskilda individens tankar. Fredrik Fahlanders Reala kroppar och dödens realitet (2006: 1) förklarar att begravningsakten kan ses som en symbolisk handling född ur religion och folktro, till för att bland annat hantera förlusten av män-niskor. Människan skapar ofta tankesystem och handlingar runt döden för att göra det hanterbart då den mänskliga kroppen – den reala krop-pen – är omgiven av symbolik och gravmaterial kan representera relig-ion, status eller kön (Fahlander 2006: 2).

Birkakrigaren och varför det tagit så lång tid för en könsbedömning att accepteras. Det är därför viktigt att inkludera både genus-teori och ob-jektivitet inför materialet så långt det går. Även habitus teori kan vara mycket viktig att inkludera i uppsatsen då det går att applicera på bland annat kristen gravläggning (vanor) och utseendet på kyrkor (kulturell praktik). Till detta kommer självklart Bourdieus Structures and the

Ha-bitus (1977) användas, men även Broadys beskrivning och förenkling

av teorin (1991) kan vara bra att inkludera. Pierre Bourdieus (1977: 80) teori om habitus innebär att normer alltid finns i samhället och att kun-skap och tillgångar påverkar dessa. Habitus går därmed att applicera på arbetet då det är relevant inte bara under tiden för individernas grav-läggning, utan även under utgrävningen av dessa. Men även arbeten, inklusive detta, som görs på materialet då allt styrs av normer och till-gångar. Symboliskt kapital, som är grundläggande inom habitus-teorin, är vad som anses vara anmärkningsvärt och som påverkar den sociala statusen (Broady 1991: 169). Förbindelser i form av relationer och kon-takter kan främja en individs status vilket spelar in i handelsförbindel-sen mellan Visby och Novgorod, mellan den ryska befolkningen och gotlänningarna samt inom den ryska populationen. Social status kan ibland utläsas med hjälp av den information en grav kan ge.

3.2.1 Viktigt att tänka på som arkeolog

Förutom de olika teorier som kan appliceras på arbetet är det även vik-tigt att tänka på att det arkeologer hittar är en stillbild av ett skede (Gos-den & Malafouris 2015: 702f). Det går inte att från materialet utläsa vad samhället tyckte om personen eller vad individens egna tankar om livet och döden var. Arkeologer kan endast analysera materialet de har fram-för sig och utifrån det lägga fram teorier och funderingar, aldrig precisa fakta – förutom det som går att tydligt se (exempelvis: ”individen har X antal ben och en skada i kraniet”).

Den osteologiska paradoxen är också viktig att tänka på vid analys av ett osteologiskt material: vi använder oss av ett dött material för att dra slutsatser om en levande befolkning (DeWitte & Stojanowski 2015: 399). Wood et al. (1992: 346) förklarar att de personer som begravts inte reflekterar den levande populationen då en population utgörs av de individer som överlevt vad de andra dog av. Alltså; vid undersökning av en kyrkogård kan flera unga individer hittas som dött av en specifik sjukdom. Betyder det att sjukdomen var en vanlig dödsorsak i den po-pulationen? Inte nödvändigtvis, det kan betyda att de individer som inte var friska nog att överleva sjukdomen är de som syns i materialet. För att orka vara sjuk och överleva en sjukdom, måste man vara tillräckligt frisk från början.

3.3 Metod

Nedan beskrivs de olika metoder som använts under analys av det oste-ologiska materialet. Vissa metoder har endast kunnat göras på en indi-vid, andra har kunnat användas på båda.

3.3.1 Könsbedömning

högre resultatet är desto troligare är det att individen är en man och tvärt om för en kvinna.

Figur 2 (vänster): Könsbedömning av olika

punkter på kraniet. Grav 22 märkt i grönt, grav 61 märkt i rött (White & Folkens 2005: 391).

Figur 3 (höger): Könsbedömning av ”the gre-ater sciatic notch”, ursprungligen från

Buikstra och Ubelakers Standards book (White & Folkens 2005: 393).

Förutom de två metoderna ovan kunde – på grav 22 – analys på fler delar av bäckenet inkluderas i könsbedömningen. Bland annat hur platt respektive böjt tarmbenet (os ilium) är samt till en viss grad även böj-ningen – utdraget eller snävt – hos sittbenet (os ischii) (Se Fig. 4 och

Figur 4 (vänster): Kvinnligt bäcken. Öppnare och lätt utdraget (White & Folkens

2005: 394).

Figur 5 (höger): Manligt bäckenben. Trängre och rakare i linjer (White & Folkens

2005: 395).

Efter att analys av osteologiskt material i form av könsbedömning med hjälp av White & Folkens (2005: 385—398) olika graderingar har indi-viderna i arbetet delats in i en skala med fem olika beteckningar. Dessa beteckningar går från 1, starkt kvinnlig till 5, starkt manlig. Med 3 som oidentifierat (Se Tabell 2).

Tabell 2: Skala för könsbedömning. Lägre nummer indikerar på en individ med

kvinn-liga drag och högre nummer indikerar på en individ med mankvinn-liga drag.

3.3.2 Åldersbedömning

Åldersbedömning har gjorts med hjälp av White och Folkens (2005: 365—374) beskrivning av sammanväxning av kraniesuturer, bedöm-ning av epifysväxt samt deras tabell över tandframväxt och tandslitage (Se Fig. 6, 7 och 8).

1 2 3 4 5

Figur 6 (vänster): Punkter för bedömning

av kraniesuturer (White & Folkens 2005: 370). Figur 7 (höger): Tandframväxt efter år (White & Folkens 2005: 366).

Figur 8: Åldersbedömning

genom undersökning av tandslitage (White & Fol-kens 2005: 369). A, 12— 18; B1 & B2, 16—20); C, 18—22; D, 20—24; E 24—30; F, 30—35; G, 35—40; H (Maxillary At-trition), 40—50; H (Man-dibular Attrition), 40—45; I, 45—55.

upp åldersfördelning i skelett-populationer och är ett sätt att beskriva en individs ålder på fler sätt än med bara siffror (Se Tabell 3).

Tabell 3: Ålderskategorier från Sjøvold 1978.

3.3.3 Kroppslängdsberäkning

I uppsatsen har endast rörbenen i de nedre extremiteterna använts vid kroppslängdsberäkning – lårben (femur), skenben (tibia) samt vadben (fibula) – på grund av det har ingen beräkning gjorts för individ i grav 61 då överarmsbenet (humerus) varit det enda intakta rörbenet. Noah Runesson (2016: 18, 61) har däremot lyckats göra en kroppslängdsbe-räkning på rörbenen i de nedre extremiteterna, en förklaring till varför finns under rubriken 4. Problematik. För beräkningar har tabell två i Sjøvold (1990: 445) använts (Se Tabell 4). Lårben är uppmätta i sin naturliga position och beräknas enligt Femur 2 i tabellen nedan. De andra benen är uppmätta på punkten där de är som längst, skenbenet är därför beräknad enligt Tibia 1 och vadbenen enligt Fibula 2.

3.4 Förändringar i skelettet

Analys av förändringar i det osteologiska materialet har skett med hjälp av böckerna The Handbook Atlas of Paleopathology (Baxarias & Her-rerin 2008) och Tony Waldrons (2009) Paleopathology. Även Alyx-andra Mattisons doktorsuppsats från 2016, The Execution and Burial of

Criminals in Early Medieval England, c. 850—1150, har använts vid

4. Problematik

Det finns olika problem med att göra en undersökning av materialet från Ryska kyrkan. En av dem är att det inte är fastställt om kyrkan i fråga faktiskt är rysk då den än så länge bara antas vara det fram tills att mot-bevis frambringas (Falck 1971: 85; Sundberg 2010). Waldemar Falck (1971: 85) skriver att byggnaden i kvarter Munken ges arbetsnamnet ”Ryska kyrkan” till dess faktiska härkomst har fastställts. I Noah Ru-nessons uppsats framkommer det att populationen som brukat kyrkan och dess kyrkogård troligen varit ett segregerat samhället i förhållande till resten av Visbys befolkning (Runesson 2016: 33ff). Detta på grund av att det osteologiska materialet skiljt sig från andra liknande material på Gotland.

Vidare har inte den ursprungliga rapporten från utgrävningen 1971 använts i uppsatsen då den inte funnits tillgänglig under arbetets gång. Annat som saknats för analys är en stor del av benen från grav 61 som tidigare undersökts av Noah Runesson (2016). De specifika benen fanns inte i materialet och var någonstans de finns är oklart då alla ben borde funnits i lådor i magasinet tillhörande Gotlands Museum.

Figur 9: Ben från grav 61, individ ”footless”, samt hela ben (ytterkanterna) från

5. Resultat och analys

I detta kapitel kommer först resultaten från undersökningen av varje enskild individ separat följt av en sammanställning av resultaten för en enklare överblick.

5.1 Grav 22

Åldersbedömning av kraniets suturer tyder på att individen var runt 30,5 år ± 9,6 år vid dödstillfället (Se Fig. 10, 11 och 12). Utifrån fusionering av epifyser bedöms individen att vara mellan 18 och 30 – epifys på nyckelben (clavicula) är ej helt fusionerad (Se Fig. 13 och 14) – men med stor sannolikhet runt eller över 22 då den distala epifysen på strål-benet (radius) har fusionerat.

Figur 10: Kraniesuturer

mellan tinningbenen (Os

parietale) och pannbenet

Figur 11 (vänster): Kraniesutur mellan nackben och höger tinningben.

Figur 12 (höger): Kraniesutur mellan nackben (Os occipitale) och vänster tinningben.

Figur 13 (övre): Vänster nyckelben (clavicula) posterior vy. Figur 14 (nedre):

Väns-ter nyckelben, laVäns-teral vy från epifysen.

av slitage på tänderna i underkäken (Se Fig. 15) indikerar en ålder på 20—24 år, ett D i skalan från White & Folkens (2005; 369). Det stäm-mer bra överens med de resultaten som fåtts ovan. För att sammanfatta bör individen vara mellan 18 och 26 år. Möjligen så gammal som 30 år, men en något lägre ålder är troligare.

Figur 15: Underkäke med tänder. Vy snett framifrån från tuggytan (ocklusalt).

Könsbedömning

Figur 16 (vänster): Tarmbenet, medial vy. Figur 17 (höger): Tarmbenet, lateral vy

Kroppslängdsberäkning

Kroppslängdsberäkningen visar att individen varit ungefär 170-182 centimeter lång, vilket är ytterligare en indikation på att individen är av manligt kön. Beräkningarna som ledde till resultatet är som följer:

• Höger lårben (femur): 178 ± 4 centimeter. • Vänster skenben (tibia): 177 ± 4 centimeter. • Höger vadben (fibula): 175 ± 4 centimeter. • Vänster vadben (fibula): 174 ± 4 centimeter

Figur 18: Rörben samt skulderblad från grav 22.

Förändringar i skelettet

På insidan av kraniet, vid pannbenet (frontale) finns små fördjupningar i benet (se Fig. 19). Vad som är den bakomliggande orsaken är mycket svårt att identifiera, men möjligen är det från en infektion eller tumör då dessa kan resultera i inbuktningar i benet. Även frakturer kan leda till liknande fördjupningar, men det är inte troligt i det här fallet då inga andra tecken på fraktur är synliga.

Därutöver är det tre bröstkotor (vertebrae thoracicae) som har Sch-morl’s noder (bild finns ej) och en halskota med benbildning av liga-mentum flavum (Se Fig. 22).

Figur 19: Den endocraniala ytan av pannbenet. Fördjupningar märkta i rött. Grönt

Figur 20 (vänster): Tänder snett uppifrån från sidan hos individ i grav 22. Röda

cirklar pekar ut karies. Tand fattas, möjlig periodontit, mellan sista molaren och sista premolaren. Figur 21 (höger): Underkäke (mandibula), anterior vy. Röda pilar pekar ut tandsten. Emaljhypoplasi hos båda hörntänderna (canin), samt lite tendens vid framtänderna, vänster 2 (insiciv 2, sin) samt höger 1 (insiciv 1, dx).

Figur 22: Halskota med

ben-bildning av förbenade ligament (ligamentum flavum).

Figur 23: Vänster

språng-ben (os talus) med miss-färgning och lätt påbyggad av rost.

Figur 24: Metallbit med rost från

5.2 Grav 61

Få ben från individen har kunnat användas för att göra en åldersbedöm-ning. De få tänder som fanns löst och i underkäken (mandibula) var mycket nedslitna vilket indikerar att individen nått en någorlunda hög ålder, någonstans vid 45-55 enligt White & Folkens (2005: 369). Men då det är så få tänder att analysera kan inte en ålder utifrån slitaget fastställas. Däremot går det tydligt att se i underkäken att alla tänder som ska kunna komma, inklusive visdomständerna, har funnits. Visdomständer börjar växa någon gång vid 15-21 års ålder, och är ofta helt framväxta vid 35 års ål-der. Slitage av tänder samt under-käkens skick syns tydligt i Figur

25.

Figur 25: Underkäke sedd ovanifrån. Alveoler för alla tre molarer syns på höger del.

Figur 26 (vänster): Höger överarmsben

med proximal epifys. Tydlig pitting på epifys. Figur 27 (höger): Axiskota. Kotan väger väldigt lite.

Könsbedömning

Figur 28 (övre vänster): In-zoomad bild

på ”the greater sciatic notch” på indivi-dens högra höftben. Figur 29 (övre hö-ger): Full bild på höger höftben, medial vy. Figur 30 (nedre): Blygdben.

Även sittbenet (os ischii) spelade in i könsbedömningen då det tack vara att sittbenet fanns kvar gick att se hur höftvinkeln böjdes (Se Fig.

30).

Kroppslängdsberäkning

Kroppslängdsberäkning gjordes ej för individen då inga hela ben från de nedre extremiteterna fanns.

Förändringar i skelettet

Figur 31 (övre vänster): Underkäke med tänder. Röd pil pekar på tydlig karies. Fi-gur 32 (övre höger): Kindtand med tandsten. FiFi-gur 33 (nedre vänster): Vänster

Figur 35 (vänster): V.

över-armsben, dorsal vy. Tydligt aktivitetsspår. Figur 36 (hö-ger): V: överarmsben, ventral vy. Tydligt aktivitetsspår.

Figur 37 (vänster): Vänster armbågsben

med mycket små håligheter. Figur 38 (höger): Höger armbågsben med mycket små håligheter.

De kotor som finns representerade i materialet är fulla av osteofyter och benbildning av ligamentum flavum (förbenade ligament) samt har Sch-morl’s noder (Baxarias & Herrerin 2008). Även på dessa bilder syns det att benen är sköra (Se Fig. 39—41).

Figur 39 (vänster): Ländkota (verte-brae lumbale) med ligamentum

Figur 40 (övre vänster): Ländkota

med Schmorl’s noder, osteofyter och pitting. Figur 41 (övre höger): Ländkota med Schmorl’s noder och tydlig pitting på kotkroppen. Figur

42 (nedre vänster): Vänster lårben. Pil visar benpåväxt, ring visar fördjupning. Figur 43 (nedre höger): Vänster lårben, proximal ände. Mycket poröst ben.

Vad som framförallt är intressant med den här individen är dock den nedre delen av kroppen. Höger vadben (fibula) och skenben (tibia) har amputerats och sedan växt fast i varandra i den distala änden (Se Fig.

44, 45 och 46). Både vadbenet och skenbenet lider av grav

Figur 44 (vänster): Höger vad- och sken-ben, poste-rior vy. Tydlig pe-riostitis.

Fi-gur 45 (övre höger): Posterior vy över amputerat

5.3 Sammanställning av resultat

För att förenkla hänvisas individen från grav 22 här som individ 22, och individen från grav 61 som individ 61. Båda individerna är bedömda som män, dock har individ 61 starkt manliga drag till skillnad från in-divid 22 vars drag är något svagare. Inga fynd i gravarna har påverkat bedömningen, den har enbart gjorts med hjälp av det osteologiska materialet. Individ 22 var yngre vid dödstillfället, mellan 18 och 26 vil-ket placerar individen i ålderskategorin adultus (Sjøvold 1978: 103). Individ 61 tycks vara mycket äldre och enligt de resultat som fåtts och vid jämförelse med Runesson (2016: 61) kan det konstateras att indivi-den passar in Sjøvolds (1978: 103) kategori maturus.

Kroppslängdsberäkningen visar att individ 22 troligtvis var en mycket lång man under sin livstid. Med hjälp av mått från lårben, vad-ben och skenvad-ben blev det sammanlagda resultatet en längd på 174-178 ± 4 centimeter. Individen kan alltså ha varit så lång som 182 centimeter. För individ 61 gjordes ingen kroppslängdsberäkning då inga av de nedre extremitetsbenen var intakta. Noah Runesson (2016: 61) gjorde dock en beräkning och kom fram till att individen troligtvis varit runt 168 centimeter.

Individ 22 tycks ha varit frisk med endast tandproblem – karies, emaljhypoplasi och perodontitis – och Schmorl’s noder i ett fåtal kotor (tre för att vara exakt) samt fördjupningar på insidan av pannbenet. Muskelfästena var tydliga, men inte lika kraftiga som de hos individ 61. Vad som dock är intressant är de metallspår på vänster språngben (talus) och den metallbit som hittades i graven samt att hälbenet

(cal-caneus) som språngbenet fäster mot inte bar något spår av metall.

6. Diskussion

6.1 Grav 22

Tack vare att skelettet var i bra skick gick det att få en ordentlig över-blick över individen och dennes osteologiska hälsa. Individen, bedömd som en man, visade inga synliga tecken på näringsbrist eller att ha utfört slitsamt arbete. Det är därför möjligt att individen haft en någorlunda hög status inom den ryska populationen. Individen uppvisade få sjuk-liga förändringar vilket leder vidare till frågan: hur dog mannen? Indi-viden var ung vid dödstillfället, 18-26 år, och utan uppenbar dödsorsak kan vi anta att mannen dött till följd av en skada – som ej gett spår i skelettet – eller en sjukdom vars förlopp gått snabbt då inte det heller satt spår i benen.

De märken som finns på insidan av pannbenet menar Noah Ru-nesson (2016: 53) troligen har uppkommit till följd av hjärnhinnein-flammation, även kallad meningit, eller tumörer. Symptom för hjärn-hinneinflammation är bland annat huvudvärk och en känslighet för ljud och ljus, något som skulle kunna fått den omgivande befolkningen att fatta misstankar mot individen (1177.se; Pickover 2019: 107). De andra i befolkningen kan ha varit rädda att mannen varit besatt eller på annat sätt involverad i ondska och övernaturligt. I Europa fanns, under me-deltiden samt både innan och efter, en stark tro på det övernaturliga och en respekt för döden. Järn och stål var vanliga medel för beskydd och kunde läggas i kistan tillsammans med den döde (Schön 2004: 257). Var det beskydd för den döde eller för de levande så inte de döda skulle gå igen? Peter Carelli (2000: 87) beskriver en grav i Lund som blivit genomborrad av tre träpålar, varav den ena pålen gått igenom den dödes bukparti. Var det inkluderat i stympningen individen genomled – i form av att få händer och fötter avhuggna – eller var det en försäkran om att den döde inte skulle gå igen? Kanske fanns det en bakomliggande tanke om att individen kunde varit involverad i eller på något sätt själv var övernaturlig? Anledningen till att det fall som Carelli (2000) beskriver är intressant för denna uppsats är att det i grav 22 hittades en bit metall. Är det kanske så att den funnits i kistan av samma anledning som indi-viden i Lund blev genomborrad av pålar?

inte fått ett helt tillfredställande svar efter analys av det osteologiska materialet. Det finns för lite information att utläsa från benen för att en slutsats ska kunna dras, oavsett vad den slutsatsen skulle vara. Istället väcks andra frågor om metallbiten och spåret av metall på språngbenet. Är det en kistspik eller järnklammer från kistan individen legat begravd i? Eller har metallen tillkommit innan eller efter begravningen och var det en kedja eller spik/klammer som medvetet lagts ner eller en bit me-tall som kommit på avvägar? Det är möjligt att meme-tallbiten tillkommit senare, men då graven inte var söndergrävd eller ens omrörd är det inte så troligt (Falck 1971: 90). Att metallen ”färgat av sig”, så att säga, på språngbenet är inte underligt om det följt med i graven, vad som dock är konstigt är det faktum att det är på benets ledyta spåret finns – alltså där språngbenet fäster mot hälbenet. Hälbenet har ingen förändring eller ens annorlunda färg som skulle kunna matcha med språngbenets för-ändring. Hälbenet borde därför inte ha haft kontakt med metallen på samma sätt som språngbenet.

En individ under utgrävningen 1971 hittades med en järnklammer runt ankeln, på grund av biten metall i grav 22 samt att ett fotrotsben visade spår av metall kan vi dra slutsatsen att grav 22 möjligen är den Falck beskrev. Falck trodde att det kunde ha varit ett sätt att hindra in-dividen från att återvända från de döda, något som tycks troligt eftersom järn och stål sågs som beskyddande (Falck 1971: 88; Pickover 2019: 107; Schön 2004: 158, 167, 257). Då det inte går att fastställa om indi-viden blivit fäst i kistan med en järnklammer är det bra att tillägga att det även kan vara en bit järn/stål som lagts i graven för beskydd. Kanske troddes det ha samma effekt – förhindra den döde från att gå igen – eller så var det för att skydda individen själv.

För att sammanfatta; det går inte att utifrån de källor och det material som finns tillgängligt just nu att med säkerhet förklara varför det fanns en bit metall i grav 22. Det är dock troligt att individen i fråga var den som Waldemar Falck beskrev med en järnklammer runt ankeln, vilket skulle kunna innebära att metallbiten låg i graven på grund av folktro och vidskepelse.

6.2 Grav 61

amputationen kan ha skett av andra anledningar, så som straff och våld, och att inflammationen och benpåväxten då uppkommit till följd av in-greppet. På grund av underbenens utseende samt resterande skeletts åkommor och ”ihålighet” är det dock troligt att individen varit sjuk och sedan genomgått en amputation.

Oavsett vad så har mannen levt så pass länge efter ingreppet att be-nen, vad- och skenben, inte bara läkt utan växt ihop i den distala änden. Det innebär att individen lärt sig leva med sitt funktionshinder. Hur var-dagssysslor utförts är oklart, men tydligt är i alla fall att individen arbe-tat med sina armar till den grad att tydliga aktivitetsspår i överarmen bildats. Förutom aktivitetsspår vittnar även överarmens proximala (övre) epifys, med pitting och möjliga osteokontrit, om att hårt arbete skett. En möjlig förklaring är att mannen behövt släpa sig eller använda någon typ av krycka för att ta sig fram (Hernigou 2014). Det skulle in-nebära en stor påfrestning på överkroppen då hela kroppstyngden vilar på armarnas styrka.

Under den period det måste tagit för mannen att tillfriskna efter am-putationen bör han ha blivit omhändertagen, både för att få mat och vat-ten, men också för att hålla infektion borta från såret. Det vittnar om att samhället, eller i alla fall de personer som stått individen närmst, funnits där för honom och hjälpt honom så pass att han överlevt. Vad säger det om den ryska befolkningen? Det går att argumentera för att de var om-tänksamma och skötte om varandra, eftersom det i alla fall i det här fallet det var en förutsättning för att individen skulle överleva. Det är självklart möjligt att mannen fått förlita sig på välgörenhet för sin över-levnad, något som var vanligt under medeltiden, men att välgörenhet skulle sträcka sig så långt som att omhänderta individen under perioden för tillfrisknandet låter inte speciellt troligt (Grant et al 2013: 6). Kanske hjälpte kyrkan till att få mannen frisk efter amputationen. Trots allt var det ett handikapp som uppkom på grund av en operation och inget med-fött, det bör alltså inte ha setts som en konsekvens av att involvera sig med djävulen. Däremot är det underligt att individen inte sågs som en börda och blev lämnad åt sitt öde, som också kunde hända handikap-pade under medeltiden (Grant et al. 2013: 6; Smeltzer, Mariani & Me-akim 2017: 1). Det är dock möjligt att mannen blev övergiven efter att såret läkt och då fick klara sig själv som en tiggare. Eftersom en stor del av Europas medeltida befolkning var hemlös och fick överleva genom tiggeri skulle det inte vara en helt omöjlig teori. Det är också rimligt att anta att kyrkan erbjudit mannen hjälp även efter amputation och läk-ning. Kyrkan visade gärna genom målningar, som alla kunde förstå ef-tersom inte alla var läskunniga, att de hjälpte omgivningen och männi-skor som hade det svårt.

amputerats var träpinnar konstruerade av en bit trä, stoppning för att skydda benet och en strumpa för att hålla allt på plats (Hernigou 2014). Förutom proteser kunde käppar och vagnar med hjul användas.

6.3 Den ryska befolkningen i Visby

Så vad kan de två individerna berätta om den ryska befolkningen i me-deltida Visby?

Vad som är uppenbart är i alla fall att det var en variation i ålder på de individer som är begravda vid Ryska kyrkan. Det kan innebära att en del levt länge och dött vid hög ålder och att andra drabbats av sjukdomar eller skadats och dött till följd av det. De två individer denna uppsats fokuserar på kan passa in i de två beskrivningarna ovan. Individ 22 dog i ung ålder av okänd orsak, enligt den osteologiska paradoxen är det möjligt att en sjukdom är dödsorsaken, men att individen dog innan sjukdomen hann sätta spår i benen (Wood et al 1992: 346; DeWitte & Stojanowski 2015: 399). Det är också möjligt att individen skadats på ett sätt som inte satt spår i skelettet, exempelvis att ett stort blodkärl punkterats. Individ 61 kan mycket väl ha dött av en sjukdom eller på grund av att kroppen brutits ner en hel del – av behinne- eller beninflammation. Det är dock möjligt att sjukdom inte spelat in i indi-videns död då han levde ett långt liv och blev runt 55 år, maturus, eller möjligtvis ännu äldre (Sjøvold 1978: 103; Runesson 2016: 61).

Båda individerna är med stor sannolikhet män, kanske var det fram-förallt män som åkte från Novgorod för att bosätta sig i Visby. Möjligt är att det först åkte över handelsmän som stannade kvar och senare skickade efter sina släktingar (Gejvall 1957; Runesson 2016: 19).

7. Slutsats och sammanfattning

Det finns som sagt väldigt lite information om den Ryska kyrkan och dess medeltida befolkning. Tre utgrävningar – 1954, 1971 respektive 1975—1976 – har skett i kvarteret Munken, där dåvarande Munken 3 är fokus i detta arbete. Där hittades ett trettiotal gravar varav det osteo-logiska materialet i två av dem legat till grund för den här uppsatsen. De två individerna i fråga uppvisar en variation i ålder hos den ryska befolkningen samt indikerar att det varit stora skillnader i människors hälsa ur ett osteologiskt perspektiv. Alla sjukdomar lämnar inte spår i skelettet och ibland lever inte en människa tillräckligt länge för att en sjukdom, som annars syns i det osteologiska materialet, ska hinna göra avtryck. Vad som dock går att utläsa från materialet till handa är att den äldre individen levt ett långt liv trots inflammation och eventuellt en del smärta. Till skillnad från individ 22 som dött i relativt ung ålder och av okänd anledning. Vad det betyder är att individ 22, som var en man, mycket väl har kunnat vara sjuk och dött till följd av det, men det går inte att säkerställa genom att undersöka benen på så sätt som gjorts i detta arbete. En annan möjlig dödsorsak är skada, som kan hända oav-sett i vilken ålder en människa är. Skelett var annars i gott skick och mannen hade möjligen en hög status.

Individ 61 saknade fötter, de hade inte försvunnit efter gravlägg-ning utan amputerats en tid innan individen dog. Snittytorna på benen hade läkt ihop innan dödstillfället, vilket pekar på att individen, som också var man, överlevt tack vare hjälp från andra. Hur accepterad i samhället han var är dock oklart, men baserat på den separerade place-ringen på kyrkogården är det möjligt att individen inte hade någon högre social status. Kanske var han till och med utstött. Om det var på grund av handikappet eller att individen var straffad är svårt att säga då snittytan efter ingreppet inte kan berätta anledningen bakom amputat-ionen.

mycket troligt att individen i grav 22 var individen med en järnklammer runt ankeln då det både fanns tydliga belägg för att individens fot legat mot en bit metall samt att det fanns en bit metall i graven. Det är själv-klart också, som tidigare nämnts, möjligt att den hamnat där av misstag eller till och med hör till kistan. För grav 61 har ett tillfredställande resultat framkommit. Amputationen har med stor sannolikhet skett på grund av benhinneinflammation, möjligen till följd av beninflammat-ion. Det är förstås möjlig att inflammationen uppkommit på grund av att en amputation skett, men det är snarare det första alternativet som verkar troligast. Individen tycks ha kunnat röra sig av sig själv, troligt-vis med hjälp av kryckor eller annat hjälpmedel och han hade mycket starka överarmar. Det är dock oklart om individen kunnat arbeta efter sin amputation eller om livet efter ingreppet levts med hjälp av tiggeri och hjälp från andra.

Det osteologiska materialet har visat att den ryska befolkningen i Visby tycktes ta hand om sina skadade då individ 61 överlevt sin am-putation och levt i alla fall så pass länge att snittytorna läkt. Men även att de kan ha varit mycket vidskepliga och tagit till försiktighetsåtgärder för att förhindra människor från att uppstå från de döda.

Förutom resultaten från den osteologiska analysen har inga kon-kreta bevis för slutsatserna kunnat hittas. Vad benen kan berätta är end-ast det som tydligt syns på dem, inte några tankar, idéer eller föreställ-ningar som individerna själva hade. Det är inte heller möjligt att utröna vad den ryska befolkningen faktiskt trodde på när det kommer till vid-skepelser och det övernaturliga. Det här arbetet fungerar istället som en ögonöppnare, en början till vidare analys och forskning om materialet från den Ryska kyrkan. Kanske kan alla frågeställningar i uppsatsen komma att bli besvarade i framtiden.

7.1 Framtida forskning

För framtida forskning kan en djupdykning i rysk folktro och vidske-pelse möjligen ge svar på vilka tankar den ryska befolkningen har om beskydd i form av stål och järn i graven. Det kanske är så att de inte alls anser att järn är beskyddande och att metallbiten i graven har en helt annan betydelse än den har inom svensk folktro.

Litteraturlista

1177 Vårdguiden. 2020. Hjärnhinneinflammation. I: Infektioner i hjärna och

nerver. Red. Persson, R., Gisslén, M.

[https://www.1177.se/Gotland/sjukdo- mar--besvar/hjarna-och-nerver/infektioner-i-hjarna-och-nerver/hjarnhinnein-flammation/]. Hämtad 16-08-20.

Arrhenius, Birgit. 2018. Greta Arwidsson. I: Svenskt kvinnobiografiskt

lexi-kon. [https://skbl.se/sv/artikel/GretaArwidsson]. Hämtad 12-08-20.

Baxarias, J., Herrerin, J. 2008. The Handbook Atlas of Paleopathology. Por-tico, Libros. Zaragoza.

Bourdieu, P. 1977. Structures and the habitus. I: Outline of a Theory of

Prac-tice. Cambridge University Press. 72—95.

Broady, D. 1991. 1. Kapital. I: Sociologi och epistemologi. Pierre Bourdieus

författarskap och den historiska epistemologin. HLS Förlag. Stockholm.

Carelli, P. 2000. “Profana graver” i medeltidens Lund. I: Hikuin 27.

Mid-delalderens Kirkegårde. Arkeologi og antropologi – insigt og udsyn. Red.

Dahlerup Koch, H. Hikuin. Hojbjerg, DK. 77—90.

DeWitte, S., Stojanowshi, C. 2015. The Osteological Paradox 20 Years Later: Past Perspectives, Future Directions. I: Journal of Archaeological

Re-search, Vol. 23, No. 4. Springer. 397—450.

Guteinfo.com. S:t Lars ruin. [https://www.guteinfo.com/?id=1728]. Hämtad 27-03-20.

Eile, G., Blomkvist, N. 2016. Första Novgorod krönikan. Gotlands Museum, Fornsalens förlag.

Engeström, R., et al. 1988. Medeltidsstaden 71. Visby I. Riksantikvarieämbe-tet och Statens historiska museer. Göteborg. 215—220.

Fahlander, F. 2003. The Materiality of Serial Practice. A Microarchaeology

Fahlander, F. 2006. Reala kroppar och dödens realitet. Rumslighet och

hori-sontell stratigrafi på Ajvide och Skateholm. Manuscript, 2006.

Falck, W. 1971. Ryska kyrkan i kv. Munken. I: Gotländskt arkiv 1971. Red. Svahnström, G. Visby. 85—93.

Falck, W. 1972. Undersökningar i Visby. I: Gotländskt arkiv 1972. Red. Svahnström, G. Visby. 120.

Gejvall, N-G. 1957. Inv. 25253. [http://catview.historiska.se/catview/in-dex.jsp]. Hämtad 12-08-20.

Gosden, C., Malafouris, L. 2015. Process archaeology (P-Arch). I: World

Ar-chaeology, 47:5. 701—717.

Grant et al. 2013. A Disability History Timeline. The struggle for equal

rights through the ages. NHS North West.

Hedenstierna-Jonson et al. 2017. A female Viking warrior confirmed by ge-nomics. I: American Journal of Physical Anthropology. 164 (4). 835—860. Wiley.

Hernigou, P. 2014. Crutch art painting in the Middle Ages as orthopaedic

heritage (part II: the peg leg, the bent-knee peg and the beggar). Int Orthop.

[https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/arti-

cles/PMC4071498/#:~:text=In%20the%20Mid-dle%20Ages%20a,of%20them%20could%20not%20survive.]. Hämtad 14-08-20.

Johnson, M. 2010. Kapitel 1 – Common sense is not enough. I:

Archaeologi-cal Theory: An Introduction. Blackwell Publishing Ltd. 1—12.

Jones, S. 1997. Ethniticy – The conceptual and theoretical terrain. I: The

ar-chaeology of ethnicity: constructiong identities in the past and present.

Tay-lor & Francis Group. London.

Kjellström, A. 2005. The Urban Farmer: Osteoarchaeological Analysis of Skeletons from Medieval Sigtuna Interpreted in a Socioeconomic Perspec-tive. I: Theses and Papers in Osteoarchaeology No 2. Stockholms universi-tet.

Malmborg, G. 2004. Konsten att koda ett fragment. I: Benbiten 1.

Mattison, A. 2016. The Execution an Burial of Criminals in Early Medieval

England, c. 850—1150. An examination of changes in judicial punishment across the Norman Conquest. Doktorsuppsats. University of Sheffield. Pdf.

[http://etheses.whiterose.ac.uk/17173/1/Mattison_The%20Execu- tion%20and%20Burial%20of%20Criminals%20in%20Early%20Medie-val%20England.pdf]. Hämtad 14-08-20.

Mayo Clinic Staff. 2019. Osteoporosis. [https://www.mayoclinic.org/dis-eases-conditions/osteoporosis/symptoms-causes/syc-20351968]. Hämtad 15-08-20.

Murdock, G. 1984. Amputation revised. I: Prosthetics and Ortholitics

Inter-national.

National Encyklopedin. Etnicitet. [https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklo-pedi/l%C3%A5ng/etnicitet]. Hämtad 14-08-20.

Nora, P. 1989. Between Memory and History: Les Lieux de Mémoire. I:

Representations, No. 26, Special Issue: Memory and Counter-Memory.

Uni-versity of California Press. 7—24.

Pickover, C-A. 2019. Döden och livet efter detta – en kronologisk resa från

kremering till kvantuppståndelse. Tukan förlag. Slovenien.

Riksantikvarieämbetet. (a). Gotland kn, VISBY MUNKEN 12 RYSKA

GÅR-DEN.

[http://www.bebyggelseregistret.raa.se/bbr2/anlaggning/visaHela- Historiken.raa;jsessionid=12F1035FA27C058182DB7791D830F886?an-laggningId=21300000013972&historikId=21000000540934]. Hämtad 12-08-20.

Riksantikvarieämbetet. (b). GOTLAND VISBY MUNKEN 12 – husnr 1,

RYSKA GÅRDEN. I: Bebyggelseregistret.

[http://www.bebyggelseregist-

ret.raa.se/bbr2/byggnad/visaHistorik.raa?bygg-nadId=21400000581204&page=historik&visaHistorik=true]. Hämtad 12-08-20.

Riksantikvarieämbetet. (c). GOTLAND VISBY MUNKEN 12 – husnr 9001,

FLERBOSTADSHUS MED LOKALER. I: Bebyggelseregistret.

Runesson, N. 2016. New Novgorod? On the Russian Church in Visby and

Hidden Social Structures. Kandidatuppsats, Uppsala universitet. Pdf.

Schön, E. 2004. Folktrons ABC. Carlsons Bokförlag. Malmö.

Sjøvold, T. 1978. Inference concerning the age distribution of skeletal

popu-lations and some consequences of paleodemography. 22.

Sjøvold, T. 1990. Estimation of Stature From Longe Bones Utilizing the Line of Organic Correlation. I: Human Evolution Vol. 5.

Smeltzer, S., Mariani, B., Meakim, C. 2017. Brief Historical View of

Disa-bility and Related Legislation. Villanova University College of Nursing. Pdf.

Sundberg, T. 2010. Ryska kyrkan och Ryska gården. Internet Archive, Way-back Machine.

[https://web.ar-chive.org/web/20141013032243/http://www.visby.se/54467]. Hämtad 12-08-20.

Swanström, E. 1989. ”Allhelgonakyrkan”, S:t Pers och S:t Hans kyrkor i Visby. Kyrkor och medeltida samhällsutveckling. I: Medeltidsstaden 72. Visby – staden och omlandet II. Riksantikvarieämbetet och Statens histo-riska museer. Göteborg. 23—34.

Visinvent. 1996a. Munken 1. [http://visinvent.gotland.se/fastig-het.asp?fid=484]. Hämtad 12-08-20.

Visinvent. 1996b. Munken 7. [http://visinvent.gotland.se/fastig-het.asp?fid=490]. Hämtad 11-08-20.

Visinvent. 1996c. Munken 10. [http://visinvent.gotland.se/fastig-het.asp?fid=485]. Hämtad 12-08-20.

Visinvent. 1996d. Munken 12. [http://visinvent.gotland.se/fastig-het.asp?fid=486]. Hämtad 12-08-20.

Visinvent. 1996e. Munken 14. [http://visinvent.gotland.se/fastig-het.asp?fid=487]. Hämtad 13-08-20.

Visinvent. 1996f. Munken 15. [http://visinvent.gotland.se/fastig-het.asp?fid=488]. Hämtad 13-08-20.

Waldron, T. 2009. Paleopathology. Cambridge University Press. UK. Wase, D. 1972. Befolkningsförhållanden och förbindelser – det dubbelsidiga samhället. I: Medeltidsstaden 72. Visby – staden och omlandet II. Riksantik-varieämbetet och Statens historiska museer. Göteborg. 41—43.

Wase, D. 2010. Människornas Visby – En ciceron till Visbys

medeltidshisto-ria. OEISSPEIS. Riga. 1:a upplagan: 2005. 11—23.

Wase, D. 2014. De Medeltida Visbykyrkorna. En vägledning till

kyrkorui-nerna och domkyrkan. Ecclesiae Gotlandensis. Vägledningsspecial 2.

OEIS-SPEIS. Stockholm.

White, T., Folkens, P. 2005. The Human Bone Manual. Academic Press. United States of America.

Wood et al. 1992. The Osteological Paradox. Problems of Inferring Prehis-toric Health from Skeletal Samples. Current Antrhropology 33 (4). 343— 370.

Wojciechowska, B. 2015. The Remembrance of the Diceased in the Tradi-tional Polish Culture of the Middle Ages. I: Cultures of Death and Dying in

Medieval and Early Modern Europe. Ed. Korpiola, M., Lahtinen, A.

COL-LeGIUM. Helsingfors. 30—48.

Yrwing, H. 1986. Visby – hansestad på Gotland. Gidlunds. Stockholm. 44— 53.

Referenser – figur och tabell

Där inget annat anges har författaren tagit bilderna eller gjort tabellerna. Figur 1: Mitt Visby. Ryska kyrkan. (https://www.mittvisby.se/ruiner/ryska-kyrkan/). Hämtad 16-08-20.

Figur 2: White, T., Folkens, P. 2005. The Human Bone Manual. Academic Press. United States of America. S. 391.

Figur 3: White, T., Folkens, P. 2005. The Human Bone Manual. Academic Press. United States of America. S. 393.

Figur 4: White, T., Folkens, P. 2005. The Human Bone Manual. Academic Press. United States of America. S. 394.

Figur 5: White, T., Folkens, P. 2005. The Human Bone Manual. Academic Press. United States of America. S. 395.

Figur 6: White, T., Folkens, P. 2005. The Human Bone Manual. Academic Press. United States of America. S. 370.

Figur 7: White, T., Folkens, P. 2005. The Human Bone Manual. Academic Press. United States of America. S. 366.

Figur 8: White, T., Folkens, P. 2005. The Human Bone Manual. Academic Press. United States of America. S. 369.

Figur 9: Sten, S. 2016. I: Runesson, N. 2016. New Novgorod? On the

Rus-sian Church in Visby and Hidden Social Structures. Kandidatuppsats,

Upp-sala universitet. S. 63.

Figur 19: Runesson, N. 2016. New Novgorod? On the Russian Church in

Visby and Hidden Social Structures. Kandidatuppsats, Uppsala universitet.

Tabell 1a: Runesson, N. 2016. New Novgorod? On the Russian Church in

Visby and Hidden Social Structures. Kandidatuppsats, Uppsala universitet.

S. 53.

Tabell 1b: Runesson, N. 2016. New Novgorod? On the Russian Church in

Visby and Hidden Social Structures. Kandidatuppsats, Uppsala universitet.

S. 63.

Tabell 3: Sjøvold, T. 1978. Inference concerning the age distribution of

skel-etal populations and some consequences of paleodemography. 22. S. 103.

Appendix

För beskrivning av vilken del av benet som är representerat används Gustav Malmborgs diagram ur Benbiten 1 (2004).

Figur X: Indelning av rörben för enklare förklaring (Malmborg 2004).

Grav 22

Kranium samt underkäke och tänder

Välbevarad underkäke (mandibula), lätt fragmenterad och höger kon-dyl saknas. Intakta tänder (dentes) i underkäke, men en tand borta på grund av ante-mortem tandlossning. Pannben (os frontale), tinningsben (os parietale), samt en del av parietala samt del av nackben (os

Övre extremitetsben

Överarmsben (humerus) vänster är intakt, höger är i två delar. Vänster armbågsben (ulna) är fragmenterat och den distala epifysen lös. Höger armbågsben fragmenterat, distal epifys lös. Höger strålben (radius) är intakt, men vänster ben är fragmenterat och endast del 3—4 finns kvar (Malmborg 2004). De handlovsben (ossa carpi) som finns bevarade är alla intakta; hakben (hamatum), huvudben (capitatum), månben

(lu-natum), trapetsben (trapezium), samt ärtben (pisiforme) – alla på höger

sida – och vänster och höger båtben (scaphoideum). Mellanhandsben (metacarpalis) som finns bevarade är alla de på höger sida. Mellan-handsben ett saknar proximal del. De falanger (phalanx) som finns in-takta är två av falang två samt totalt fem av falang ett – tre stycken på vänster sida och två på höger sida.

Bålen

Ringkotan (atlas) är fragmenterad, gått av mellan ledytorna. Tappkotan (axis) är nästan komplett, liten del av ledytan är borta. Fyra fragmente-rade halskotor (vertebrae cervicale), sex fragmentefragmente-rade bröstkotor

(ver-tebrae thoracicae) samt fem fragment av ländkotor (ver(ver-tebrae lumbare)

har identifierats. Även korsbenet (sacrum) fanns, men i flera delar. Bröstbenet (sternum) finns. Höger nyckelben (clavicula) är fragmente-rat och delar av epifysen saknas. Vänster nyckelben saknar delar av epi-fysen, oklart om det fusionerat eller ej. Skulderbladen (scapulae) har förlorat större delen av det tunnare benet akromion, ledytor mot över-armsbenet, samt ledyta mot nyckelben är intakta.

Nedre extremitetsben

Båda lårbenen (femur) finns bevarade; vänster lårben är intakt och hö-ger lårben är i två delar. Vänster skenben (tibia) är intakt, men höhö-ger bens proximala del är av och epifysen är i två delar. Båda vadbenen (fibula) och båda knäskålarna (patella) är intakta. Både vänster och hö-ger hälben (calcaneus), språngben (os talus), samt båtben (os

navicu-lare) är intakta. Det vänstra inre kilformade benet (os cuniforme medi-ale) samt det högra tärningsbenet (os cuboideum) är intakt. Bland

mel-lanfotsbenen (ossa metatarsalia) finns alla vänster ben intakta, höger II, III, och V finns också. Höger falang (phalangae) ett finns också in-takt.

Annat