Juridiska institutionen
Vårterminen 2020
Examensarbete i straffrätt
30 högskolepoäng
Våld och brott inför barn
– En utvärdering av det föreslagna barnfridsbrottet
Violence and crimes in front of children
– An evaluation of the proposed penal provision on violation of a
child’s integrity
Författare: William Berggren Sahlin
Handledare: Docent Erik Svensson
Förord
Efter år av PM-inlämningar är det till slut dags att lämna in den här något mer omfattande uppsatsen, och därmed avsluta min lärorika och intensiva tid som juriststudent i Uppsala. Jag vill tacka min familj och mina vänner som har fyllt den här tiden med roliga minnen och välbehövliga pauser.
Jag vill också tacka Erik Svensson som har varit en mycket engagerad handledare och en stor tillgång under uppsatsskrivandet.
Framförallt vill jag tacka Sanna, som har varit ett enormt stöd under uppsatsskrivandet och under hela utbildningen.Tack för att du alltid finns där för mig.
Sammanfattning
Uppsatsen utvärderar barnfridsbrottet som föreslås i SOU 2019:32. Barnfridsbrottet innebär en kriminalisering av beteendet att låta ett barn bevittna en brottslig gärning som kan skada barnets trygghet eller tillit till en närstående person. Vissa remiss-instanser menar att utredningen avgränsar bort skadliga situationer som borde omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen, medan andra remissinstanser ifrågasätter för-slagets förhållande till legalitetsprincipen.
I syfte att undersöka om det är lämpligt att kriminalisera beteendet, och om det vore lämpligt att göra kriminaliseringen mer omfattande än vad utredningen föreslår, be-svarar uppsatsen tre frågeställningar. Till att börja med utreds hur de utsatta barnen skyddas straffrättsligt enligt gällande rätt. De utsatta barnen har ett mycket begränsat direkt straffrättsligt skydd och ett visst indirekt skydd dels genom att gärningspersonen straffas för grundbrottet som begås inför barnet, dels genom en särskild straff-skärpningsgrund. Detta begränsade skydd är dock inte jämförbart med det skydd som en ny kriminalisering hade inneburit.
Sedan analyseras huruvida utredningens föreslagna kriminalisering är lämplig och om det vore lämpligt att göra den mer omfattande, ur ett kriminalpolitiskt perspektiv. Med utgångspunkt i forskning, gällande rätt och kriminaliseringsprinciper från för-arbeten och doktrin argumenterar jag för att den föreslagna kriminaliseringen överlag är lämplig, men att lämpligheten i att låta brottsliga gärningar som inte innefattar något fysiskt eller psykiskt våld omfattas kan ifrågasättas. Jag anser att det vore lämpligt att låta kriminaliseringen omfatta vissa skadliga beteenden som har höga straffvärden, men som faller utanför utredningens definition av gärningstypen. Vidare möjliggör Sveriges åtagande att motverka våld inför barn enligt barnkonventionen ett undantag från huvud-regeln att samtliga kriminaliseringsprinciper bör vara uppfyllda, vilket kan användas för att motivera ett visst avsteg från principerna.
Slutligen genomförs en sammanvägd utvärdering där jag tar ställning till om barnfridsbrottet bör införas och hur det i så fall bör utformas, med hänsyn till den ovan nämnda kriminalpolitiska analysen samt utredningens och remissinstansernas synpunkt-er om legalitetsprincipen. Jag menar att barnfridsbrottet bör införas, men föreslår några viktiga ändringar i brottskonstruktionen som hade ökat förutsebarheten och avgränsat det straffbara området i enlighet med mina kriminalpolitiska slutsatser.
Förkortningar
Barnkonventionen Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter Barnrättskommittén Förenta nationernas kommitté för barnets rättigheter
BrB Brottsbalk (1962:700) Dir. Kommittédirektiv Dnr Diarienummer Ds Departementsserien FN Förenta nationerna HD Högsta domstolen JK Justitiekanslern
NJA Nytt juridiskt arkiv
Prop. Proposition
RH Rättsfall från hovrätterna
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 7
1.1 Bakgrund ... 7
1.2 Syfte och frågeställningar ... 8
1.3 Avgränsningar ... 9
1.4 Metod och material ... 10
1.5 Disposition ... 12
2 Det föreslagna barnfridsbrottet ... 14
2.1 Inledning ... 14
2.2 Utredningen och dess uppdrag ... 14
2.3 Utredningens bedömningar ... 15
2.4 Den föreslagna straffbestämmelsen ... 17
2.5 Remissinstansernas bedömningar och kritik mot förslaget ... 20
2.6 Sammanfattning och kommentarer ... 23
3 Konsekvenser av våld och brott inför barn ... 25
3.1 Inledning ... 25
3.2 Upplevelser av våld mellan två till barnet närstående personer ... 25
3.3 Upplevelser av andra våldsamma eller brottsliga gärningar ... 27
3.4 Sammanfattning och kommentarer ... 29
4 De utsatta barnens rättsliga skydd ... 30
4.1 Inledning ... 30
4.2 Barns rätt till frihet från våld enligt barnkonventionen ... 31
4.3 Straffrättsligt ansvar för gärningen som bevittnas eller upplevs ... 33
4.4 Straffrättsligt ansvar för själva bevittnandet eller upplevelsen ... 35
Misshandel ... 35
4.4.1 Vållande till sjukdom ... 37
4.4.2 Ofredande ... 38
4.4.3 Gärningskonkurrens och konsumtion i förhållande till grundbrottet ... 40
4.4.4 4.5 Straffskärpning när barn bevittnar vissa brott ... 41
4.6 Sammanfattning och kommentarer ... 43
5 Principer för kriminalisering ... 45
5.1 Inledning ... 45
Allmänt om principerna ... 45
5.2.1 Beskrivning av principerna ... 47
5.2.2 5.3 Abstrakt straffvärde ... 49
5.4 Sammanfattning och kommentarer ... 49
6 Kriminalisering av brott inför barn ... 51
6.1 Inledning ... 51
6.2 Betydelsen av Sveriges åtagande enligt barnkonventionen ... 51
6.3 Det abstrakta straffvärdet av utredningens gärningstyp ... 52
Definition av gärningstypen ... 52
6.3.1 Hur skyddsvärt är intresset? ... 53
6.3.2 Finns en skada eller fara för skada samt ett nära samband? ... 54
6.3.3 Är gärningspersonen klandervärd? ... 56
6.3.4 Slutsats ... 57
6.3.5 6.4 Det abstrakta straffvärdet av en vidare definierad gärningstyp ... 57
En vidare definition av gärningstypen ... 57
6.4.1 Är andra upplevelser än bevittnande skadliga eller farliga? ... 58
6.4.2 Är ett brott skadligt om de inblandade inte är närstående till varandra? ... 60
6.4.3 Är ett brott skadligt om inte båda inblandade är närstående till barnet? ... 60
6.4.4 Är oaktsamma gärningspersoner klandervärda? ... 61
6.4.5 Slutsats ... 63
6.4.6 6.5 Alternativa handlingsdirigerande åtgärder ... 63
6.6 Sammanvägd bedömning av kriminaliseringens lämplighet ... 65
6.7 Sammanfattning och kommentarer ... 67
7 Sammanvägd utvärdering och ändringsförslag ... 69
7.1 Inledning ... 69
7.2 Sammanvägd utvärdering av barnfridsbrottet ... 69
7.3 Ändringsförslag ... 70
7.4 Sammanfattning och kommentarer ... 71
8 Avslutande kommentarer ... 73
Källförteckning ... 74
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Våld i nära relation, framförallt mäns våld mot kvinnor, är vanligt förekommande och beskrivs ofta som ett samhällsproblem som anses viktigt att bekämpa.1 I skuggan av detta våld finns barn som ser, hör eller på andra sätt upplever det. Undersökningar visar att ungefär var tionde barn som lever i Sverige någon gång under sin uppväxt ser eller hör våld mellan sina föräldrar eller motsvarande närstående.2 Barn som bevittnar eller upplever våld kan få både psykiska och fysiska problem och löper dessutom en förhöjd risk att själva utsättas eller i framtiden utsätta någon annan för våld.3
Barnkonventionen, som blev svensk lag den 1 januari 2020, kräver att Sverige genomför lagstiftning och andra åtgärder för att skydda barn från alla former av våld.4 Definitionen av våld inkluderar enligt barnrättskommittén barns upplevelser av relationsvåld, vilket anses utgöra psykiskt våld, oavsett om våldet ses, hörs eller på andra sätt upplevs.5 Barnrättskommittén utvärderade Sveriges förenlighet med barn-konventionen år 2015 och konstaterade då att det är problematiskt att barn som bevittnar relationsvåld inte ges status som målsägande. Det anses vara ett problem eftersom barnen inte erbjuds tillräckligt rättsligt stöd och möjligheterna att få dem att medverka under en rättsprocess är beroende av samtycke från vårdnadshavarna, vilka i regel är iblandade i brottet som utreds.6
I skrivande stund finns inte någon särskild straffbestämmelse till skydd för de utsatta barnen. En sådan bestämmelse föreslogs dock år 2019 i ett betänkande av Utred-ningen om skydd för barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar och ansvar för uppmaning att begå självmord. Den föreslagna bestämmelsens första stycke, som avser barnfridsbrott av normalgraden, har följande lydelse:
”Den som begår en brottslig gärning mot en närstående person döms, om gärningen bevittnas av ett barn och är ägnad att skada barnets trygghet eller tillit
1 Prop. 1997/98:55 s. 21, SOU 2015:55 s. 150 och Brottsförebyggande rådet (2009) s. 10. 2 Jernbro & Janson (2017) s. 12 och 26och Nationellt centrum för kvinnofrid (2014) s. 55. 3 Överlien (2007) s. 242 f.
4 Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter 1 § och barnkonventionen
art. 19.
5 UN Committee on the Rights of the Child (2011)s. 9. 6 UN Committee on the Rights of the Child (2015)s. 14.
i förhållande till någon av dessa personer, för barnfridsbrott till fängelse i högst två år.”7
Den föreslagna bestämmelsen har kritiserats i ett flertal remissvar, dels för att ha ett för snävt tillämpningsområde, dels för att vara för otydlig och oförutsebar. Det är även omdiskuterat huruvida det över huvud taget är lämpligt att använda kriminalisering som metod för att skydda de utsatta barnen.8
Vid tiden för författandet av denna uppsats bereds utredningens betänkande av regeringskansliet, och det har ännu inte publicerats någon proposition.9 Det går därför inte att förutse med säkerhet om kriminaliseringen kommer att genomföras och hur den i så fall kommer att utformas. Något som däremot är tydligt är att det föreslagna barn-fridsbrottet på flera sätt särskiljer sig från andra straffbestämmelser, vilket aktualiserar unika och intressanta frågor om förslagets relation till de principer som behandlar när och hur kriminalisering bör genomföras. Förslaget innebär exempelvis en kriminali-sering av ett beteende som redan innefattar en brottslig gärning, så det är fråga om en slags dubbelkriminalisering, och beteendet omfattas dessutom redan av en särskild straffskärpningsgrund. Förhållandet mellan gällande rätt och behovet av att genomföra en ny kriminalisering är alltså unikt. Vidare möjliggör förslaget diskussioner om vilken roll Sveriges nu lagstadgade åtaganden enligt barnkonventionen har och bör ha i straff-rätten. Förslagets abstrakta farerekvisit, och frånvaron av avgränsning gällande vilka brottsrubriceringar som omfattas, innebär att det är särskilt viktigt och komplicerat att på ett tillfredsställande sätt bedöma om och i så fall i vilken utsträckning beteendet är skadligt eller farligt ur ett kriminalpolitiskt perspektiv. Frågorna som dessa särdrag väcker behandlas i den här uppsatsen.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att utreda om det är lämpligt att kriminalisera gärnings-typen att utsätta barn för att bevittna eller uppleva brottsliga gärningar mellan när-stående, utifrån ett kriminalpolitiskt perspektiv, och om det vore lämpligt att definiera gärningstypen vidare än vad utredningen föreslår. Uppsatsen syftar även till att
7 SOU 2019:32 s. 41.
8 Se exempelvis JK (remissvar) s. 2, Uppsala universitet (remissvar) s. 3–5 och Åklagarmyndigheten
(remissvar) s. 2–5.
ligt utvärdera utredningens föreslagna straffbestämmelse, med hänsyn till utredningens och remissinstansernas synpunkter om förhållandet till legalitetsprincipen å ena sidan och intresset av att ge de utsatta barnen ett fullgott straffrättsligt skydd å andra sidan. Uppsatsen visar då samtidigt om det är möjligt att införa en straffrättslig bestämmelse för gärningstypen som tillgodoser samtliga principer och intressen som bör beaktas, och om det är möjligt att tillfredsställa båda sidor av den kritik som framförs i remissvaren. På ett mer principiellt plan avser uppsatsen belysa och komma med insikter om de viktiga och intressanta straffrättsliga frågor som förslaget väcker, vilka nämndes i av-snittet ovan. Min förhoppning är att uppsatsen kan bidra till diskussionen om hur en eventuell straffbestämmelse bör utformas.
För att fullgöra uppsatsens syften besvaras följande frågeställningar:
I. Hur skyddas barn som bevittnar eller upplever våld och brottsliga gärning-ar mellan närstående straffrättsligt enligt gällande rätt?
II. Är det lämpligt att kriminalisera gärningstypen att utsätta ett barn för att bevittna eller uppleva en brottslig gärning, dels utifrån utredningens de-finition av gärningstypen, dels utifrån en vidare dede-finition av gärnings-typen?
III. Med beaktande av svaret på fråga II samt utredningens och remissinstans-ernas synpunkter om förslagets förhållande till legalitetsprincipen, bör barnfridsbrottet införas och hur bör det i så fall konstrueras?
1.3 Avgränsningar
Eftersom uppsatsens syfte är att analysera om kriminaliseringen bör genomföras och hur den nya straffbestämmelsen i så fall bör utformas lagtekniskt behandlas inte frågor om barnfridsbrottets gradering, straffskala, preskription och brottslighetskonkurrens i för-hållande till andra straffbestämmelser. Den problembeskrivning av våld och brott inför barn som genomförs i uppsatsen avgränsas till att endast belysa sådan forskning som rör problemets konsekvenser, eftersom övrig forskning saknar betydelse för de juridiska frågor som uppsatsen behandlar. Vidare berörs inte barns upplevelser av våld och brott mellan två helt okända personer i uppsatsen. Det föreslagna barnfridsbrottet avser att skydda särskilt utsatta barn vars trygghet och tillit till en närstående person kan skadas, och det är därför inte ändamålsenligt att behandla sådana upplevelser.
Förutom den nämnda problembeskrivningen och vissa nödvändiga folkrättsliga och barnrättsliga inslag fokuserar uppsatsen på gällande och de lege ferenda straffrätt. Därför berörs befintliga och potentiella icke-straffrättsliga åtgärder för att motverka problemet endast när det gäller frågan om möjligheten till alternativa åtgärder gör kriminaliseringen olämplig. En viktig fråga som avgränsas bort eftersom den är process-rättslig är hur barnfridsbrottet förhåller sig till förbudet mot dubbelbestraffning enligt principen ne bis in idem, när prövningarna av barnets bevittnande och gärningen som bevittnas genomförs i separata rättegångar, och vilken betydelse tillämpning av den särskilda straffskärpningsgrunden har för detta förhållande.10 En annan viktig fråga som avgränsas bort då den är skadeståndsrättslig är huruvida barns rätt till brottsskade-ersättning enligt brottsskadelagen § 9 bör bestå om barnfridsbrottet införs.11
1.4 Metod och material
Uppsatsens syfte förutsätter att mer än en juridisk metod används, samt att hänsyn tas till forskning som inte är juridisk, eftersom det är nödvändigt att genomföra tydliga problembeskrivningar, rättsutredningar och analyser av utredningens förslag. För att kartlägga konsekvenserna av våld och brott inför barn används icke-juridisk forskning om barns upplevelser av våld och brott. Sammanställningar av relevanta forsknings-resultat på områdena psykologi, sociologi och socialt arbete används för att identifiera konsekvenser.12 I uppsatsen hänvisas till forskningsartiklarna som nämns i samman-ställningarna. Genom sökningar i Uppsala universitetsbiblioteks databas har jag hittat kompletterande forskningsartiklar om konsekvenser, vilka hänvisas till i uppsatsen.13
För att utreda gällande rätt används den rättsdogmatiska metoden. Metoden innebär att rättskällorna lagtext, förarbeten, rättspraxis och doktrin tolkas i syfte att utreda innehållet i gällande rätt. På så vis kan en författare som använder den rättsdogmatiska metoden enligt Kleineman visa om och i så fall hur en rättsregel löser ett faktiskt problem.14 Jareborg belyser att det är författarens syfte med att rekonstruera ett
10 Se SOU 2019:32 s. 185 för utredningens kortfattade bedömning om detta förhållande. Se även JK
(remissvar) s. 2 och NJA 2005 s. 712 som behandlar frågan.
11 Se SOU 2019:32 s. 210–213 och Uppsala tingsrätt (remissvar) s. 1 f. 12 Se Överlien (2007), Överlien (2010) och Ravi & Casolaro (2017).
13 Sökorden som används är olika kombinationer och böjningar av orden ”barn”, ”bevittna”, ”uppleva”,
”upplevelse”, ”våld”, ”brott”, ”relationsvåld”, ”närstående”, ”förälder” och motsvarande ord översatta till engelska.
system som gör användandet av den rättsdogmatiska metoden vetenskapligt, och inte själva tolkningen av rättskällorna i sig.15 I enlighet med den rättsdogmatiska metoden tolkas således rättskällor i uppsatsen för att utreda vilket straffrättsligt skydd barn som bevittnar eller upplever våld och brott har enligt det rådande rättsläget. Den rätts-dogmatiska metoden används även när barnkonventionens krav på skyddande åtgärder beskrivs och analyseras.
För att behandla frågan huruvida kriminalisering är en lämplig metod för att skydda de utsatta barnen används en kriminalpolitisk metod. Metoden är en preciserad variant av det som Sandgren kallar för rättspolitisk argumentation, vilket innebär att en rätts-regels förhållande till ett visst ändamål eller perspektiv analyseras de lege ferenda, utan att författarens personliga värderingar påverkar argumentationen.16 Den kriminal-politiska metoden som används liknar delvis den rättsdogmatiska metoden, då principer identifieras genom att förarbeten och litteratur på området studeras.17 Dessa principer är dock inte rättsligt bindande och utgör därmed inte gällande rätt.18 Jag använder dem dels för att identifiera vilka frågor som är nödvändiga att ställa för att bedöma om den av utredningen föreslagna kriminaliseringen är lämplig, dels för att analysera om det vore lämpligt att justera kriminaliseringen så att den blir mer omfattande. Dessa frågor besvaras sedan genom kriminalpolitisk argumentation som beaktar uppsatsens ovan nämnda problembeskrivning. De olika angreppssätten säkerställer att uppsatsen be-handlar frågeställningarna med ett tillräckligt brett perspektiv som beaktar problemets faktiska konsekvenser, gällande straffrätt, folkrätt och barnrätt samt kriminalpolitiska principer.
Den centrala källan i framställningen är utredningens betänkande, SOU 2019:32, som används för att beskriva och analysera utredningens förslag och argument. Någon proposition har som ovan nämnts ännu inte publicerats, men remissinstanserna har skrivit sina remissvar. Remissvaren används i uppsatsen för att belysa hur myndigheter och organisationer med olika perspektiv och sakkunskap uppfattar utredningens förslag. Uppsatsen sammanställer inte alla relevanta kommentarer som framförs i remissvaren, utan några väljs ut för att representera huvuddragen i de bedömningar och den kritik
15 Jareborg (2004) s. 8. 16 Sandgren (2018) s. 52 f.
17 De centrala källor som används för detta syfte är SOU 2013:38, Jareborg m.fl. (2016) och Lernestedt
(2003).
18 Se exempelvis Straffrättsanvändningsutredningens beskrivning av kriminaliseringsprincipers
som förs fram mot förslaget. I övrigt används källor enligt beskrivningarna i styckena ovan.
1.5 Disposition
Uppsatsens disposition följer de tre frågeställningarnas ordning. I kapitel två beskrivs utredningens förslag att införa ett barnfridsbrott och huvudargumenten bakom förslaget. Den föreslagna lagtexten citeras och dess rekvisit och definitioner förklaras. Remiss-instansernas bedömningar och kritik mot förslaget beskrivs. Kapitel tre består av en redogörelse för de konsekvenser som kan uppstå när barn bevittnar eller på andra sätt upplever våld och brott. Kapitlet belyser hur allvarligt problemet är, och visar därmed vilket intresse det finns av att genomföra åtgärder för att skydda de utsatta barnen.
I kapitel fyra utreds vilket skydd barn som bevittnar eller upplever våld och brott har enligt gällande rätt, vilket är nödvändigt för att kunna analysera behovet av en ny kriminalisering. Kapitlet redogör först för Sveriges åtagande att skydda barn som bevittnar eller upplever våld enligt barnkonventionen. Resten av kapitlet utreder och analyserar vilket straffrättsligt skydd de utsatta barnen har enligt gällande rätt, närmare bestämt i vilken utsträckning de skyddas av befintliga straffbestämmelser och den särskilda straffskärpningsgrunden. Kapitlet besvarar därmed uppsatsens första fråge-ställning.
Det femte kapitlet beskriver när en kriminalisering bör genomföras ur ett kriminalpolitiskt perspektiv. Kapitlet redogör för kriminaliseringsprinciper från för-arbeten och doktrin, som kan användas för att diskutera om en kriminalisering är lämplig. Dessa principer används sedan som diskussionsunderlag i kapitel sex, där jag analyserar huruvida det är lämpligt att kriminalisera gärningstypen att låta barn bevittna eller uppleva brott. Utredningens definition av gärningstypen diskuteras, liksom en vidare definition av gärningstypen. Den senare är utformad med hänsyn till uppsatsens konsekvensbeskrivning och remissinstansernas kritik. Kriminalpolitiska argument identifieras och analyseras. I slutet av kapitlet görs en sammanvägd bedömning av den föreslagna kriminaliseringens lämplighet, och om det är lämpligt att kriminalisera en vidare definierad gärningstyp. Därmed besvarar det sjätte kapitlet uppsatsens andra frågeställning.
Baserat på de tidigare kapitlen genomförs i kapitel sju en sammanvägd utvärdering av det föreslagna barnfridsbrottet, och ändringsförslag presenteras. Med hänsyn till de kriminalpolitiska analyserna i kapitel sex, samt utredningens och remissinstansernas synpunkter om barnfridsbrottets förhållande till legalitetsprincipen, tar jag ställning till om barnfridsbrottet bör införas och hur det i så fall bör utformas. Kapitlet besvarar alltså uppsatsens tredje och sista frågeställning. I uppsatsens sista kapitel framför jag några avslutande kommentarer om barnfridsbrottet och uppsatsens utvärdering av det.
2 Det föreslagna barnfridsbrottet
2.1 Inledning
I detta kapitel redogörs för Utredningen om skydd för barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar och ansvar för uppmaning att begå självmord, dess uppdrag och dess förslag att införa ett barnfridsbrott. Kapitlet citerar och beskriver utredningens föreslagna straffbestämmelse och förklarar hur utredningen menar att dess rekvisit ska tolkas och tillämpas. Efter den nämnda beskrivningen redogörs för remissinstansernas bedömningar och kritik mot förslaget.
2.2 Utredningen och dess uppdrag
År 2018 tillsattes utredningen om skydd för barn som bevittnar våld eller andra brotts-liga handlingar och ansvar för uppmaning att begå självmord. Utredningens uppdrag var bland annat att utreda om det straffrättsliga skyddet för barn som bevittnar brott mellan närstående bör stärkas.19 Vid besvarandet av denna fråga skulle särskilt belysas en even-tuell kriminaliserings positiva och negativa konsekvenser för de utsatta barnen.20
Uppdraget inkluderade även att, oavsett vad utredningen ansåg i kriminaliserings-frågan, upprätta ett författningsförslag för införande av en straffrättslig bestämmelse. Den föreslagna bestämmelsen skulle upprättas med hänsyn till vissa särskilda be-dömningar gällande avgränsningen av det straffbara området. Dessa bebe-dömningar var om begreppet ”bevittna” eller ”uppleva” borde användas och hur de begreppen ska förstås, hur avgränsningen av vilka brott som omfattas borde göras samt vilka krav som borde ställas på de inblandades relationer. Utredningen skulle även bedöma om det vore lämpligare att utöka tillämpningsområdet av en befintlig straffbestämmelse än att skapa en helt ny straffbestämmelse.21
Anledningen till att utredningen fick det beskrivna uppdraget är enligt regeringens kommittédirektiv att en stor andel barn upplever våld och andra brottsliga gärningar mellan närstående i Sverige, vilket har allvarliga konsekvenser för barnens hälsa och utveckling. Det befintliga straffrättsliga skyddet, samt andra befintliga och potentiella
19 Dir. 2018:48 s. 6. 20 A.dir. s. 8. 21 A.dir. s. 8 f.
åtgärder, ansågs inte vara tillräckliga för att lösa problemet.22 Utredningen slutförde sitt uppdrag år 2019 i betänkandet SOU 2019:32. Resultatet som rapporterades i detta betänkande redogörs för i nästa avsnitt.
2.3 Utredningens bedömningar
Utredningens problembeskrivning liknar den som anfördes av regeringen i kommitté-direktivet. Med hänvisningar till olika forskningsresultat konstaterar utredningen därmed att våld och brott mellan närstående som företas inför barn är vanligt före-kommande och får allvarliga psykiska och fysiska konsekvenser för de utsatta barnen. Bland annat skadas barnets trygghet och tillit i förhållande till åtminstone en närstående person.23 Utredningen anser att gärningstypen att utsätta barn för att bevittna brott bör kriminaliseras. Argumenten för detta är i huvudsak att gärningstypen är skadlig, att det straffrättsliga skyddet för de utsatta barnen enligt gällande rätt är begränsat, att icke straffrättsliga åtgärder är otillräckliga för att skydda barnen och att en kriminalisering bedöms vara effektiv och kostnaderna proportionerliga.24 Kriminaliseringen anses des-sutom vara nödvändig för att ge barn som bevittnar brott status som målsägande i brottmål, vilket hade fråntagit vårdnadshavarna, som i regel är inblandade i brottet som bevittnas, kontrollen över barnets medverkan under processen.25
Enligt utredningen bör kriminaliseringen genomföras i form av en ny straff-bestämmelse som särskilt avser barns bevittnande av brott. Vid utformningen av den föreslagna bestämmelsen tar utredningen hänsyn till de särskilda bedömningar som skulle göras enligt direktivet. Utredningen väljer att använda begreppet ”bevittnas” som rekvisit istället för ”upplevs”, trots att barn enligt utredningen kan skadas utan att be-vittna grundbrottet26. Anledningen till detta uppges vara att bestämmelsen annars hade blivit för otydlig med hänsyn till legalitetsprincipen. Valet av rekvisit innebär att barnet ska ha sett eller hört grundbrottet för att straffansvar ska bli aktuellt.27
Gällande avgränsningen av vilka grundbrott som ska omfattas av bestämmelsen föreslår utredningen att det inte bör göras någon sådan avgränsning, utan att det istället
22 A.dir. s. 2–5.
23 SOU 2019:32 s. 55–62. 24 A.bet. s. 174 och 184–186. 25 A.bet. s. 175.
26 Med ”grundbrott” avses den brottsliga gärning som företas inför barnet. Utredningen använder
be-greppet i betänkandet.
bör krävas att gärningen som bevittnas är ägnad att skada barnets trygghet eller tillit i förhållande till en närstående person. Gärningen ska dock utgöra ett brott. Därmed omfattas gärningar som typiskt sett orsakar sådan fara som kriminaliseringen avser. Detta säkerställer enligt utredningen att rätt gärningar omfattas medan sådana gärningar som inte är skadliga för barnet inte omfattas.28
När det gäller kraven som bör ställas på de inblandades relationer till varandra gör utredningen följande bedömning, vilken baseras på utredningens sammanställning av forskning om våld inför barn. Barnet ska vara närstående till både gärningspersonen och den som utsätts för grundbrottet för att straffrättsligt ansvar ska aktualiseras. Om brottet företas mellan två omsorgspersoner förlorar nämligen barnet två personer som det är beroende av. Gärningspersonen blir ”skrämmande, farlig och otrygg” och brottsoffret kan inte försvara barnet eller sig själv, vilket anses vara särskilt skadligt. Utredningen menar dock att även andra närstående till barnet än just omsorgspersoner bör kunna utgöra sådana gärningspersoner och brottsoffer att bestämmelsen blir tillämplig, såsom en förälders nya partner eller ett syskon.Som ovan har nämnts krävs att både gärnings-personen och brottsoffret är närstående till barnet. Utredningen förklarar dock inte varför denna gränsdragning bör göras, utan nämner endast att brott mellan två omsorgs-personer är särskilt skadligt.29 Eftersom närståendebegreppet uppges omfatta även andra personer än omsorgspersoner torde inte det argumentet vara utredningens anledning till kravet på att båda ska vara närstående till barnet. Utan att det anges uttryckligen tycks utredningen därmed anse att skadan är otillräcklig för kriminalisering, när barn be-vittnar brott där endast en av de inblandade personerna är närstående till barnet. Sådana situationer faller således enligt utredningen utanför det straffbara området.
Enligt utredningen bör dessutom krävas att gärningspersonen och den som utsätts för gärningen som bevittnas är närstående till varandra. Deras relation bedöms på ett något mer restriktivt sätt. De är närstående i bestämmelsens mening om de är i ett för-hållande, men även om de är exempelvis förälder och barn, styvförälder och styvbarn eller syskon. De anses även vara närstående om de har varit det innan men inte är det längre. Utredningen motiverar tydligt varför relationen ska bedömas på detta sätt, men förklarar inte varför kravet på gärningspersonens och brottsoffrets relation över huvud taget bör ställas, förutom behovet av att skapa tydlighet gällande de inblandades
28 A.bet. s. 186 f. och 189 f. 29 A.bet. s. 191 f.
tioner.30 Utredningen hänvisar till ett resonemang i en lagkommentar till brottsbalkens bestämmelse om brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Dock nämner varken lagkommentaren eller utredningens hänvisning till lagkommentaren något som förklarar varför det ska ställas ett krav på gärningspersonens och brottsoffrets relation i den speciella situation som det föreslagna barnfridsbrottet avser. Resone-manget som förs i lagkommentaren och utredningens hänvisning till den rör endast frågan om hur begreppet närstående ska bestämmas, vilket förutsätter att frågan huruvida kravet bör ställas redan har besvarats jakande.31 Genom att göra denna av-gränsning bedömer utredningen att det inte bör räcka att gärningspersonen och brotts-offret är närstående till barnet. Därmed omfattas inte situationen då både gärnings-personen och brottsoffret är omsorgspersoner till barnet – vilket enligt utredningen är särskilt skadligt – men inte närstående till varandra. Sammantaget innebär utredningens bedömning om kraven som bör ställas på de inblandades relationer att situationer där två av de tre inblandade personerna inte är närstående till varandra inte bör omfattas av bestämmelsen.
De beskrivna bedömningarna har påverkat den lagtekniska utformningen av det föreslagna barnfridsbrottet. Den föreslagna lagtexten citeras och förklaras grundligt i nästa avsnitt.
2.4 Den föreslagna straffbestämmelsen
Utredningen föreslår att den särskilda straffbestämmelsen ska införas i BrB kap. 4 § 3 och att den ska ha följande lydelse:
”Den som begår en brottslig gärning mot en närstående person döms, om gärningen bevittnas av ett barn och är ägnad att skada barnets trygghet eller tillit i förhållande till någon av dessa personer, för barnfridsbrott till fängelse i högst två år.
Om brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse som mindre allvarligt, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om brottet är grovt döms för grovt barnfridsbrott till fängelse i lägst nio månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt
30 A.bet. s. 192 f.
beaktas om gärningen som har bevittnats har varit av särskilt skrämmande och
traumatisk art.”32
Betänkandet innehåller en författningskommentar som förklarar hur den föreslagna bestämmelsen är avsedd att tolkas och tillämpas. Utifrån denna kommentar förklaras i det följande hur bestämmelsens rekvisit och definitioner ska förstås enligt utredningen. Endast rekvisiten och definitionerna i bestämmelsens första stycke, som avser barn-fridsbrott av normalgraden, förklaras eftersom uppsatsen inte behandlar brottets grad-indelning.33
Som framgår av den föreslagna lagtexten förutsätter straffrättsligt ansvar att gär-ningen som bevittnas är ägnad att skada barnets trygghet eller tillit i förhållande till antingen gärningspersonen eller brottsoffret. Den trygghet och tillit som avses är ”den i relationen mellan barnet och personer som barnet har en nära och förtroendefull relation till”. Eftersom rekvisitet ”ägnat att” har valts behöver inte barnet som bevittnar grund-brottet faktiskt skadas för att straffrättsligt ansvar ska aktualiseras. Det är istället gärningen som har avgörande betydelse för om bestämmelsen är tillämplig. Bedöm-ningen av om gärBedöm-ningen är ägnad att skada barnets trygghet eller tillit är objektiv, så det räcker att visa att gärningen typiskt sett kan orsaka sådan skada. Det har alltså inte någon betydelse huruvida gärningspersonen har ett syfte att skada tryggheten eller tilliten till en till barnet närstående person.34 Däremot krävs för straffrättsligt ansvar att gärningspersonen har uppsåt i förhållande till själva gärningen mot barnet, eftersom oaktsamhetsansvar inte nämns i den föreslagna lagtexten. Alla tre uppsåtsformer kan aktualisera straffansvar.35
Utöver det nämnda farerekvisitet görs inte någon avgränsning gällande vilka brotts-liga gärningar som omfattas av bestämmelsen. Därmed kan, enligt lagtextens orda-lydelse, vilket brott som helst omfattas. Utredningen ger inte några preciserade riktlinjer för vilka brottsrubriceringar som anses uppfylla farerekvisitet, förutom att alla om-ständigheter i fallet ska beaktas när det ska avgöras om en gärning uppfyller rekvisitet. Utredningen påpekar dock att gärningar med inslag av grovt våld i regel bör anses uppfylla rekvisitet, samt att gärningen som bevittnas inte behöver utgöra ett vålds- eller sexualbrott för att omfattas av bestämmelsen, utan det kan även röra sig om exempelvis
32 SOU 2019:32 s. 41 f.
33 Se a.bet. s. 268 f. för utredningens författningskommentar till det andra och tredje stycket. 34 A.bet. s. 265 f.
hot eller skadegörelse.36 För att bestämmelsen ska kunna tillämpas krävs att det är styrkt att gärningen som bevittnas är brottslig.37
I lagtexten framgår endast att gärningen som bevittnas ska utföras mot en till gärningspersonen närstående person och att barnets trygghet eller tillit till den personen eller gärningspersonen är avsedd att skadas. Enligt betänkandet krävs dock att gärnings-personen, den som utsätts för grundbrottet och barnet alla är närstående till varandra. Det innebär att bestämmelsen är avgränsad till att endast omfatta grundbrott som är ägnade att skada ett barns trygghet eller tillit i förhållande till en närstående person, men att det inte gäller om enbart gärningspersonen eller brottsoffret är närstående till barnet. Det gäller inte heller om både gärningspersonen och brottsoffret är närstående till barnet men inte till varandra, trots att gärningen är ägnad att skada tryggheten eller tilliten till en till barnet närstående person. Tillämpningsområdet för bestämmelsen är alltså mindre än vad lagtexten indikerar. Gärningspersonen eller brottsoffret anses enligt betänkandet vara närstående till barnet om hen är exempelvis barnets förälder, syskon eller någon annan nära släkting. Gällande gärningspersonen och brottsoffrets relation krävs att de är i ett förhållande eller att brottsoffret exempelvis är gärningspersonens förälder, syskon, barn, styvbarn eller barn till någon som gärningspersonen sammanbor med eller har sammanbott med. Det räcker dock att de tidigare har varit närstående till varandra på detta sätt för att de ska anses vara närstående i bestämmelsens mening. Utöver dessa kommentarer om närståendebegreppet uppges att det ska tolkas brett och att det inte finns någon åldersgräns för den som utsätts för grundbrottet. Utredningen utvecklar inte vad som menas med att begreppet ska tolkas brett, men konstaterar i sammanhanget att det är det ovan nämnda farerekvisitet som är av avgörande betydelse för bestämmelsens tillämplighet.38
Som redan har nämnts krävs enligt bestämmelsen att barnet bevittnar den brottsliga gärningen för att straffrättsligt ansvar ska kunna utkrävas. Utredningen har definierat begreppet ”bevittna” som att se eller höra gärningen, och om barnet endast hör gär-ningen krävs dessutom att barnet kan uppfatta att gärgär-ningen är brottslig, med hänsyn till barnets förmåga. Därmed omfattas inte situationer då barn uppfattar och upplever vad som händer utan att se eller höra det. Det krävs inte att barnet kan förklara bevittnandet, utan det räcker att barnets närvaro framgår av andra omständigheter. Utredningen
36 SOU 2019:32 s. 266. 37 A.bet. s. 268. 38 A.bet. s. 266 f.
poängterar att iakttagelser som barnet gör med syn och hörsel som inte görs i direkt anslutning till gärningen – såsom att barnet ser spår av den brottsliga gärningen i hemmet – inte omfattas. I betänkandets avsnitt om de valda rekvisiten och defini-tionerna framhålls också att barnet inte bevittnar gärningen i den situationen, men där tilläggs att frågan om hur gränsdragningen ska göras i detalj överlämnas till rättstillämp-ningen.39
2.5 Remissinstansernas bedömningar och kritik mot förslaget
65 remissinstanser ombads yttra sig om utredningens betänkande. Eftersom betänkandet utöver förslaget om barnfridsbrottet även innehåller förslag om andra åtgärder som rör våld och brott inför barn, samt ett förslag om att kriminalisera uppmaning till självmord, är inte alla remissvaren relevanta för denna framställning.40 Det ska framhållas att redogörelsen i detta avsnitt inte är en uttömmande sammanställning av remissinstans-ernas kommentarer. Istället presenteras ett exemplifierande urval som visar vilka be-dömningar remissinstanserna i regel gör och huvuddragen i den kritik som en stor del av dem riktar mot förslaget.41 Avsnittet fokuserar på remissinstansernas ifrågasättande och kritiska kommentarer, så sådana kommentarer som enbart instämmer med utredningens bedömningar nämns inte.
Flera av de relevanta remissinstanserna är organisationer som på olika sätt arbetar för barns rättigheter, som exempelvis Barnens rätt i samhället, Rädda Barnen och UNICEF Sverige. Det ska beaktas att sådana intresseorganisationer har ett huvudsakligt fokus på att lagstiftning som berör utsatta barns rättigheter ska gynna barnen i så stor utsträckning som möjligt, så av naturliga skäl fördjupar sig inte deras remissvar i för-slagets relation till straffrättsliga principer och bestämmelser. Bland dessa remissvar framhålls främst åsikten att straffrättsligt ansvar inte bör förutsätta att barnet ser eller hör den brottsliga gärningen, utan att även andra upplevelser som exempelvis känslo-intryck bör omfattas, då barn kan lida skada av sådana upplevelser med. Barn-konventionen uppges vara ännu en anledning att utvidga tillämpningsområdet på detta sätt.42 UNICEF Sverige menar dessutom att upplevelser som inte sker i direkt
39 A.bet. s. 195 f. och 267.
40 Justitiedepartementet (2019) s. 1–4.
41 Att en viss remissinstans uppges framföra en åsikt i det följande innebär därför inte att den
remiss-instansen är ensam om att framföra den åsikten i sitt remissvar.
ning till den brottsliga gärningen bör omfattas av bestämmelsen, till exempel att ett barn ser sitt hem förstört eller ser en närstående person vara skadad och skärrad efter våldet.43 ECPAT Sverige anser att kravet på att gärningspersonen måste vara närstående till barnet och den som utsätts för grundbrottet avgränsar bort situationer som är skad-liga för barn, som när barn bevittnar utnyttjande av närstående i människohandel.44
Exempelvis Rädda Barnens Ungdomsförbund och UNICEF Sverige uttrycker dock förståelse för att legalitetsprincipens krav på tydlighet och förutsebarhet hindrar att straffbestämmelsens tillämpningsområde är helt tillfredsställande i förhållande till de utsatta barnens intressen och att kompromisser är nödvändiga. Lagstiftaren uppmanas att göra det straffbara området vidare än vad utredningen föreslår så att de utsatta barnen ges ett ännu starkare skydd, om det är rättsligt möjligt.45
Liknande kommentarer som barnrättsorganisationernas framförs av Barnombuds-mannen, som är en myndighet som bevakar barnkonventionens efterlevande i svensk lagstiftning. Barnombudsmannen förstår att utredningen använder begreppet ”bevittnas” med hänsyn till legalitetsprincipen, men föredrar begreppet ”upplevs” då syn- eller hörselintryck inte är nödvändiga förutsättningar för att ett barn ska påverkas av att upp-leva den brottsliga handlingen.46
De resterande relevanta remissinstanserna är myndigheter och organisationer med juridisk eller annan relevant sakkunnighet vars verksamhet inte är särskilt inriktad mot just barns rättigheter, såsom domstolar, universitet, JK och Brottsförebyggande rådet. Dessa remissinstanser lyfter främst fram frågorna om det över huvud taget är lämpligt att använda kriminalisering som metod för att skydda de utsatta barnen och om den föreslagna bestämmelsens utformning är förenlig med legalitetsprincipen. I ett flertal remissvar ifrågasätts om det är lämpligt att genomföra kriminaliseringen, men det råder enighet om att våld och brott inför barn är ett allvarligt problem och att det är viktigt att stärka de utsatta barnens rättigheter. Uppsala universitet menar till exempel att en kriminalisering inte hade varit effektiv och att en lämpligare metod för att stärka barnens rättigheter är att vidareutbilda personer inom bland annat socialtjänsten och polisen. Universitetet anser även att sambandet mellan gärningen och skadan inte är tillräckligt underbyggt.47 Polismyndigheten ifrågasätter om fördelarna med
43 UNICEF Sverige (remissvar) s. 2. 44 ECPAT Sverige (remissvar) s. 1.
45 Rädda Barnens Ungdomsförbund (remissvar) s. 2 och UNICEF Sverige (remissvar) s. 1 f. 46 Barnombudsmannen (remissvar) s. 2.
seringen verkligen överväger nackdelarna, och menar dessutom att kriminaliseringens kostnader för samhället förmodas vara betydligt högre än utredningen påstår.48 Socialstyrelsen lyfter fram att det saknas en konsekvensanalys i betänkandet, som beaktar vilka positiva och negativa konsekvenser kriminaliseringen skulle innebära för barnet, och hur kriminaliseringen förhåller sig till barnets bästa.49
Förslagets förhållande till legalitetsprincipen kommenteras i stor utsträckning. Bland annat Hovrätten för Västra Sverige, Åklagarmyndigheten och Uppsala universitet menar att den föreslagna lagtexten bör omformuleras för att förtydliga vilka krav som ställs på de inblandade personernas relationer.50 JK ifrågasätter om definitionerna av begreppen ”bevittnas” och ”närstående” är tillräckligt preciserade.51 Enligt Svea hovrätt är farerekvisitet för vagt, då det är oklart vilka gärningstyper som kan omfattas, hur allvarligt grundbrottet måste vara, om oaktsamsamhetsbrott kan utgöra grundbrott och om flera mindre allvarliga gärningar tillsammans kan utgöra grundbrott. Hovrätten menar att sådana frågor lämnas till rättstillämpningen utan tillräcklig ledning. Vidare anser hovrätten att det bör krävas att barnet har någon uppfattning av gärningens innebörd, oavsett om barnet ser eller hör gärningen, eftersom en annan tillämpning anses oförenlig med utredningens formulering av farerekvisitet.52 Uppsala tingsrätt anser att det kan finnas anledning att införa en uttrycklig avgränsning av vilka brotts-rubriceringar som kan utgöra grundbrott. Inspiration kan enligt tingsrätten hämtas från konstruktionen av andra så kallade fridsbrott, men avgränsningen bör genomföras i kombination med utredningens föreslagna farerekvisit, för att tydligt precisera det straffbara området.53
Ett flertal av dessa remissinstanser kommenterar även utredningens avgränsningar av det straffbara området i förhållande till konsekvenserna av våld och brott inför barn. Bland annat brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen och Örebro universitet menar likt barnrättsorganisationerna och Barnombudsmannen att det bör övervägas om ”upplevs” är ett lämpligare val av rekvisit än ”bevittnas”, av samma skäl som de remissinstanserna anger, vilket redogjordes för ovan.54 Länsstyrelsen Östergötland menar att ”upplevs” är
48 Polismyndigheten (remissvar) s. 1 f. 49 Socialstyrelsen (remissvar) s. 2.
50 Hovrätten för Västra Sverige (remissvar) s. 1, Åklagarmyndigheten (remissvar) s. 4 och Uppsala
universitet (remissvar) s. 4.
51 JK (remissvar) s. 2.
52 Svea hovrätt (remissvar) s. 2 f. och 5. 53 Uppsala tingsrätt (remissvar) s. 1.
54 Brottsförebyggande rådet (remissvar) s. 2, Socialstyrelsen (remissvar) s. 3 och Örebro universitet
lämpligare med hänsyn till att barn med funktionsnedsättningar inte ska få ett svagare skydd.55 Socialstyrelsen föreslår att kraven på att gärningspersonen är närstående till barnet och den som utsätts för grundbrottet tas bort, eftersom barn kan fara illa av allvarligt våld mot en förälder oavsett vem gärningspersonen är.56 Inspektionen för vård och omsorg ifrågasätter anledningen till och lämpligheten i att kräva att gärnings-personen och den som utsätts för grundbrottet är närstående till varandra, utöver kraven på barnets relationer till dem.57 Länsstyrelsen Östergötland belyser vikten av att när-ståendebegreppet inte definieras för snävt, då det vid hedersrelaterat våld är möjligt att gärningspersonen är en avlägsen släkting.58 Svea hovrätt anser det vara en ”allvarlig brist” att utredningen utgår från relationsvåld i betänkandet och vid utformningen av straffbestämmelsen, men ändå låter bestämmelsen omfatta brottsliga gärningar som inte utgör våldsbrott utan att förklara varför.59 Enligt Länsstyrelsen i Västmanlands län är våld mot husdjur så traumatiskt för barn att det bör omfattas av bestämmelsen.60
Sammanfattningsvis kan konstateras att remissinstanserna huvudsakligen kom-menterar och ifrågasätter den föreslagna kriminaliseringens förhållande till legalitets-principen samt hur utredningen väljer att avgränsa det straffbara området.
2.6 Sammanfattning och kommentarer
Kapitlet visar vilket uppdrag utredningen har, vilka bedömningar utredningen gör, hur den föreslagna straffbestämmelsen är utformad och hur den avses tolkas och tillämpas samt vilken kritik som framförs mot förslaget i remissvaren. Utredningens uppdrag var att utreda om det straffrättsliga skyddet för barn som bevittnar brott mellan närstående bör stärkas och, oavsett svaret på den frågan, upprätta ett förslag till straffbestämmelse. Utredningen skulle särskilt bedöma om begreppet ”bevittna” eller ”uppleva” bör an-vändas, hur grundbrotten bör avgränsas och vilka krav som bör ställas på de in-blandades relationer.
Utredningen anser att det straffrättsliga skyddet för de utsatta barnen bör stärkas genom att en ny straffbestämmelse införs. Enligt utredningen bör begreppet ”bevittna”
55 Länsstyrelsen Östergötland (remissvar) s. 3. 56 Socialstyrelsen (remissvar) s. 2 f.
57 Inspektionen för vård och omsorg (remissvar) s. 1 f. 58 Länsstyrelsen Östergötland (remissvar) s. 2 f. 59 Svea hovrätt (remissvar) s. 2.
användas och det bör inte göras någon avgränsning av vilka grundbrott som omfattas, men det bör krävas att gärningen är ägnad att skada barnets trygghet eller tillit till en närstående person. Det anses nödvändigt att kräva att barnet, gärningspersonen och den som utsätts för grundbrottet alla är närstående till varandra. De nämnda bedömningarna som utredningen gör ligger till grund för utformningen av den föreslagna straff-bestämmelsen. För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs därmed att gärningen som begås inför barnet är brottslig och ägnad att skada tryggheten och tilliten i för-hållande till en närstående person, att barnet bevittnar gärningen och att alla tre in-blandade personer är närstående till varandra.
Följande iakttagelser görs avseende remissinstansernas bedömningar och kritik. Intresseorganisationer med särskilt fokus på barnets utsatthet och rättigheter framhåller främst att begreppet ”upplevs” borde användas istället för ”bevittnas”. Även närstående-kravets lämplighet ifrågasätts. Barnombudsmannen föredrar också begreppet ”upplevs”. Bland de remissinstanser som inte har någon särskild inriktning på just barns rättigheter ifrågasätts främst om kriminaliseringen över huvud taget är lämplig att genomföra och om den föreslagna lagtexten är för otydlig. Även bland dessa remissinstanser ifrågasätts dock om det straffbara området är för snävt. Det är viktigt att notera att de remiss-instanser som ifrågasätter kriminaliseringens lämplighet inte ifrågasätter intresset av att på något sätt skydda de utsatta barnen. Det framstår som en vedertagen åsikt bland remissinstanserna att barnen bör skyddas mot att bevittna brott, och att statliga åtgärder bör genomföras för att säkerställa detta, men det innebär inte i sig att just kriminali-sering bör användas som metod för att skydda barnen.
3 Konsekvenser av våld och brott inför barn
3.1 Inledning
Som nämndes i uppsatsens inledning är en av de centrala principiella frågorna som utredningens förslag väcker om och i så fall i vilken utsträckning våld och brott inför barn är skadligt, ur ett kriminalpolitiskt perspektiv. Den frågan är av avgörande betydelse för bedömningarna om kriminaliseringens lämplighet och vad den föreslagna bestämmelsen bör omfatta, vilka genomförs senare i uppsatsen. Därför genomförs i detta kapitel en övergripande kartläggning av problemets konsekvenser och faktorer som förvärrar konsekvenserna. Det finns mer forskning om barns upplevelser av våld-samma gärningar mellan två närstående personer än om barns upplevelser av andra våldsamma och brottsliga gärningar. Därför beskrivs först konsekvenserna av upp-levelser av våld mellan två närstående personer, och sedan konsekvenserna av andra upplevelser av våld och brott.
3.2 Upplevelser av våld mellan två till barnet närstående personer
Det är viktigt att först klargöra vad som anses utgöra våld och vad som anses utgöra andra brottsliga gärningar än våldsamma sådana. Forskningen fokuserar i princip bara på barns upplevelser av våld av och mot närstående personer, och undersöker inte hur barn påverkas av specifika brottsliga gärningar som inte anses våldsamma, såsom ekonomisk brottslighet. Det saknar enligt forskning betydelse för frågan om våldets konsekvenser och konsekvensernas allvar, huruvida våldet är fysiskt eller psykiskt i form av hot och kränkningar. Både fysiskt och psykiskt våld innefattar ett aggressivt, kränkande och kontrollerande beteende som skapar en känsla av utsatthet, och det är dessa faktorer som orsakar de negativa konsekvenserna, vilka beskrivs nedan.61 Konse-kvenser av brottsliga gärningar som inte består av fysiskt eller psykiskt våld berörs i nästa avsnitt.
En viktig fråga är vilken betydelse det har om barnet bevittnar, alltså ser eller hör, den våldsamma gärningen eller upplever den på något annat sätt. Utredningen som föreslår barnfridsbrottet berör inte den frågan uttryckligen i sin konsekvensbeskrivning,
utan använder båda begreppen utan att förklara varför.62 Det är i min mening nödvändigt att behandla frågan för att senare i uppsatsen kunna diskutera lämpligheten i att välja rekvisitet ”bevittnas” istället för ”upplevs”. I nordisk forskning används i regel begreppet ”bevittna” när våld inför barn studeras. Ur ett internationellt perspektiv ansågs dock begreppet redan på 1990-talet vara utdaterat i engelskspråkig litteratur. Begreppet förknippas med den första forskningen från 1970-talet och anses avgränsa bort flera av de sätt som barn upplever våld på. Forskningsresultat om konsekvenser avser numera i regel barns upplevelser av eller exponeringar för våld. Båda begreppen omfattar andra upplevelser än att enbart se eller höra våldet. Vidare omfattas både direkta upplevelser i samband med våldet och indirekta upplevelser av våldets följder i efterhand.63 De forskningsresultat som beskrivs i det följande avser därför inte enbart konsekvenser av bevittnande, utan även andra upplevelser, om inte annat framgår. Det ska tilläggas att forskningen främst studerar barns upplevelser av våld mellan föräldrar eller motsvarande omsorgspersoner och inte andra typer av närstående personer, vilket torde kunna förklaras av att forskningen om våld inför barn härstammar från forskningen om relationsvåld.64
De konsekvenser som barn kan få av att bevittna eller uppleva våld i hemmet utgörs huvudsakligen av psykiska problem. Vissa forskare menar att upplevelser av våld mellan omsorgspersoner är mer skadliga för barn psykiskt än upplevelser som innebär direkt fysiskt våld mot barnen själva. Flera forskningsresultat visar att upplevelser av våld i hemmet märkbart ökar risken för att barnet får psykiska skador som uppfyller kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom.65 I en undersökning hade fler än hälften av de barn som hade upplevt våld i hemmet fått posttraumatiskt stressyndrom.66 Barn som inte får så svåra psykiska problem att de kan diagnostiseras med posttraumatiskt stressyndrom kan ändå orsakas exempelvis depression, ångest, sömnproblem och beteendeproblem, såsom ökad aggressivitet och underutvecklad social kompetens. 67 De kan också känna rädsla för den som utövar våldet.68 Tilliten och anknytningen till den som utövar våldet, liksom till den som utsätts för våldet, kan dessutom skadas på grund av att de intar rollerna som våldsam angripare respektive offer utan kontroll över 62 SOU 2019:32 s. 58–62. 63 Överlien (2007) s. 241. 64 A.a. s. 239. 65 A.a. s. 242. 66 Lehmann (1997) s. 250. 67 SOU 2001:72 s. 288. 68 Barnombudsmannen (2005) s. 43.
situationen.69 Barnets långsiktiga utveckling kan påverkas genom att barnet får bio-logiska problem, inlärningsproblem, anknytningsproblem, försämrad självkänsla och personlighetsstörningar. Sådana långsiktiga konsekvenser kan uppstå redan efter en enstaka traumatisk upplevelse.70 Barn som bevittnar eller upplever våld mellan sina föräldrar löper även en mycket stor risk att själva utsättas för fysiskt och sexuellt våld av föräldern som utövar våldet, jämfört med andra barn. Även risken för att barnet senare i livet utsätts för relationsvåld eller utsätter andra för relationsvåld ökar.71
Våld inför barn påverkar dock inte alla barn likadant. Medan vissa barn kan få allvarliga psykiska men kan andra klara sig utan men. Det finns forskning som påvisar några faktorer som ökar risken för att negativa konsekvenser uppstår. Dessa faktorer avser bland annat barnets ålder, kön, utveckling och livssituation.72 Barn som syste-matiskt upplever våld mellan närstående i en stor del av sina liv har större risk att få posttraumatiskt stressyndrom, och att få allvarligare symptom, än barn som upplever sådant våld i kortare perioder.73 Forskning visar att barn får starkare psykiska reaktioner om de är fysiskt nära den våldsamma gärningen eller själva är i fara.74 Detta talar i min mening för att konsekvenserna i regel kan vara något värre om ett barn ser våldet, än om barnet hör eller på något annat sätt upplever det, eftersom barnet är fysiskt nära våldet om hen ser det och är dessutom sannolikt mer rädd för sin egen säkerhet om hen är fysiskt nära den våldsamma gärningspersonen.
3.3 Upplevelser av andra våldsamma eller brottsliga gärningar
Det hittills anförda har främst berört konsekvenserna av barns upplevelser av våld mellan två personer som båda är närstående till barnet. För att senare i uppsatsen kunna diskutera lämpligheten i att kräva att båda de inblandade i grundbrottet är närstående till barnet, vilket utredningen föreslår, är det nödvändigt att undersöka om det finns forsk-ning om barns upplevelser av våld i situationer då endast den ena inblandade personen är närstående till barnet. Som nämndes i det förra avsnittet är forskningen främst riktad på barns upplevelser av relationsvåld, vilket typiskt sett innebär att båda
69 Hultmann & Broberg (2016) s. 5 f. och Broberg m.fl. (2011) s. 11. 70 SOU 2001:72 s. 288.
71 Överlien (2007) s. 243.
72 Osofsky (2003) s. 163 och Carlson (2000) s. 322. 73 Rossman (2000) s. 33.
blandade är närstående till varandra. Det finns dock forskning som visar att barn som är yngre än fyra år och utsätts för en traumatisk upplevelse oftare får posttraumatiskt stressyndrom om den traumatiska upplevelsen innefattar våld eller hot om våld mot en omsorgsperson.75 Annan forskning visar att det är särskilt psykiskt påfrestande för ett barn att uppleva en våldsam händelse om händelsen innebär fara för en omsorgs-person.76 Dessutom torde rimligtvis den i förra avsnittet redogjorda konsekvensen, att tilliten och anknytningen till omsorgspersonen som utsätts för våldet kan skadas i någon mån, kunna aktualiseras även i denna situation. Detta eftersom barnets omsorgsperson hamnar i en utsatt situation som hen inte har kontroll över.
När det gäller den motsatta situationen, att endast den som begår den våldsamma gärningen är närstående till barnet, torde också barnets tillit och anknytning kunna skadas med hänsyn till den sistnämnda studien. Detta eftersom personen intar rollen som våldsam angripare. Det finns således stöd för att anta att det i någon utsträckning kan få psykiska konsekvenser för ett barn att bevittna eller uppleva våld i situationer där enbart den som utövar våldet eller den som utsätts för våldet är närstående till barnet. Det är dock med hänsyn till det begränsade forskningsläget svårt att jämföra hur omfattande och allvarliga konsekvenserna är i dessa situationer, i förhållande till kon-sekvenserna i situationer då båda inblandade är närstående till barnet där det finns mer forskning.
Ingen av de hittills redogjorda studierna visar hur barn påverkas av att bevittna eller uppleva brottsliga gärningar som inte är våldsamma. Det är inte heller något som berörs i konsekvensbeskrivningen som genomförs i betänkandet om barnfridsbrottet, trots att utredningens förslag saknar en avgränsning av vilka brottstyper som omfattas.77 Trots avsaknaden av forskning kan i min mening ledning hämtas från det som nämndes i början av avsnitt 3.2, att det är det aggressiva, kränkande och kontrollerande beteendet som fysiskt och psykiskt våld består av som orsakar de ovan nämnda konsekvenserna. Det är enligt min bedömning inte möjligt att applicera dessa egenskaper på gärningar mellan närstående som utgör brott som exempelvis stöld eller bedrägeri, då sådana brottsliga gärningar i sig saknar våldsamma inslag. Det är därmed oklart hur barn på-verkas av att uppleva sådana icke-våldsamma brott. Det torde dock vara rimligt att
75 Scheeringa & Zeanah (1995) s. 261. 76 Drell m.fl. (1993) s. 293.
förutsätta att konsekvenserna inte är jämförbara med de allvarliga konsekvenser som uppmärksammades i avsnitt 3.2.
3.4 Sammanfattning och kommentarer
Barns upplevelser av fysiskt eller psykiskt våldsamma gärningar mellan två närstående personer kan ha flera allvarliga omedelbara och långsiktiga konsekvenser. Det saknar betydelse huruvida barnen ser, hör eller på något annat sätt upplever våldet. Kon-sekvenserna består huvudsakligen av psykiska problem, såsom posttraumatiskt stressyn-drom, beteendeproblem och depression. Även barnets anknytning och tillit till de in-blandade närstående personerna kan skadas. Risken är dessutom stor att barnet själv utsätts för våld, eller senare i vuxen ålder själv blir inblandad i relationsvåld, antingen som offer eller som förövare.
När det gäller upplevelser av våld i situationer där endast offret eller förövaren är närstående till barnet är forskningsläget begränsat. Det finns forskning som indikerar att sådana upplevelser kan medföra psykiska problem och anknytningsproblem, men det är inte möjligt att uppfatta hur omfattande och allvarliga dessa konsekvenser är i för-hållande till de i stycket ovan redogjorda konsekvenserna. Forskningsläget är även be-gränsat avseende barns upplevelser av brottsliga gärningar som inte innefattar fysiskt eller psykiskt våld, såsom stöld och bedrägeri. Sådana brott innefattar i min mening inte det aggressiva, kontrollerande och kränkande beteende som enligt forskning orsakar konsekvenserna som uppstår vid barns upplevelser av våld. Det är därmed oklart hur barn påverkas av att uppleva icke-våldsamma brott. Konsekvenserna torde dock inte vara jämförbara med de i stycket ovan nämnda konsekvenserna.
Innehållet i kapitlet utgör underlag för den kriminalpolitiska diskussionen om lämpligheten i att kriminalisera beteendet att låta barn uppleva brott, som förs senare i uppsatsen.
4 De utsatta barnens rättsliga skydd
4.1 Inledning
Som framgår i det föregående kapitlet finns det ett betydande behov av att genomföra åtgärder, som att exempelvis införa en ny straffbestämmelse, för att motverka de negativa konsekvenserna av att barn upplever våld och brott. Innan frågan om krimi-nalisering behandlas måste först utredas om och i så fall i vilken utsträckning det redan finns ett rättsligt skydd för barn som bevittnar eller upplever våld och brott. Kapitlet inleder med att beskriva barns rätt till frihet från våld enligt barnkonventionen, och vilken rättslig status konventionens krav på införandet av skyddande statliga åtgärder har i svensk rätt. Redogörelsen visar vilken rätt barn har till statliga åtgärder som skyddar dem från att behöva bevittna eller uppleva våldsamma gärningar. Detta har betydelse för bedömningen av kriminaliseringens lämplighet, vilket utvecklas senare i uppsatsen när den bedömningen genomförs.
Efter redogörelsen för barnens rätt till frihet från våld utreds vilket straffrättsligt skydd barn som bevittnar eller upplever våld och brott har, enligt gällande rätt. Det är nödvändigt för att säkerställa att behovet av en ny straffbestämmelse inte övervärderas. Först diskuteras i vilken mån utsatta barn skyddas straffrättsligt av att gärningspersonen straffas för den brottsliga gärningen som bevittnas eller upplevs. Därefter utreds om beteendet att utsätta barn för att bevittna eller uppleva våld och brott i sig omfattas av några befintliga straffbestämmelser. Sedan redogörs för en straffskärpningsgrund som gäller när barn bevittnar vissa brottsliga gärningar. Slutligen sammanfattas och kommenteras i vilken utsträckning gällande straffrätt tillgodoser behovet av att skydda barn från upplevelser av våld och brott. Kapitlet besvarar därmed uppsatsens första frågeställning.
De utsatta barnens rätt till andra typer av åtgärder än de ovannämnda, såsom brotts-skadeersättning, behandlas inte i kapitlet utan berörs istället senare i uppsatsen när möjligheten till mindre ingripande alternativ till kriminalisering diskuteras.78
4.2 Barns rätt till frihet från våld enligt barnkonventionen
Enligt barnkonventionens nittonde artikel ska anslutna stater genomföra alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att skydda barn från bland annat våld, skador, övergrepp och försumlig behandling.79 Enligt en allmän kommentar till artikeln från barnrättskommittén finns även en skyldighet att utreda och straffa personer som kränker barns mänskliga rättigheter.80 Som nämndes i uppsatsens inledning har barn-rättskommittén riktat kritik mot Sveriges fullföljande av sitt åtagande, och anser att barn som bevittnar våld och andra övergrepp i nära relation bör ges status som målsägande. Detta för att de ska få bättre ställning i rättsprocessen och för att vårdnadshavare inte ska ha kontroll över barnens medverkan.81
Med våld avses i artikel 19 alla typer av psykiskt och fysiskt våld.82 Psykiskt våld definieras inte i konventionen, men enligt den nämnda allmänna kommentaren anses barns exponering för våld i hemmet omfattas. Den exemplifierande listan där detta nämns är inte uttömmande, så det torde i min mening vara möjligt att exponering för våld utanför hemmet omfattas, om det enda som skiljer sig är att våldet inte sker inom hemmets fyra väggar. Denna tolkning stöds av att barnrättskommittén i kommentaren förklarar att punkterna i den nämnda listan är tillämplig gällande alla barn i alla miljöer. Kommittén konstaterar dessutom att inte bara uppsåtligt våld utan även oaktsamt våld omfattas av artikel 19, samt att alla våldshandlingar omfattas oavsett hur allvarlig eller ringa skadan är eller hur ofta våldet förekommer. Vidare framhålls att artikeln är tillämplig oavsett om den som utsätter barnet för våld är en vuxen eller ett annat barn.83 Varken artikeln eller den allmänna kommentaren avgränsar tillämpningsområdet till att enbart gälla bevittnande, och i kommentaren används genomgående begreppen ”ex-perience” och ”exposure”. 84 Därmed torde även barns övriga upplevelser av våld i hemmet omfattas av artikeln. Denna slutsats följer även av en språklig tolkning av begreppet exponering, som enligt min bedömning torde inrymma alla former av upp-levelser av våldet, oavsett vilket sinne barnet använder för att uppleva det. Det är däremot oklart om tillämpning av artikeln förutsätter att barnet är medvetet om vad
79 Barnkonventionen art. 19 p. 1.
80 UN Committee on the Rights of the Child (2011) s. 4. 81 UN Committee on the Rights of the Child (2015) s. 14. 82 Barnkonventionen art. 19 p. 1.
83 UN Committee on the Rights of the Child (2011) s. 8 f. 84 UN Committee on the Rights of the Child (2011) s. 7–9 och 26.
