Ägare med stora positioner

Till näst diskuteras ägare med stora positioner. Här presenteras institutionella ägare och blockägare eftersom även passiva ägare passar in under dessa klassificeringar.

3.4.1 Institutionella ägare

Institutionella ägare är ett brett begrepp dit även passiva ägare hör som en undergrupp.

Till institutionella investerare hör bland annat olika pensionsfonder, fonder, finansiella institutioner, försäkringsbolag samt stora privata bolag (Johnson & Greening 1999).

Institutionella investerare har under de senaste åren blivit en allt viktigare extern kontrollmekanism som storägare av olika företag. Institutionella investerare kan påverka ledningen när de är missnöjda med företagets prestation och Hirschman (1970) definierar deras tre olika alternativ som utträde, röst och lojalitet. Utträde innebär att den institutionella investeraren säljer sina aktier. Att stora ägare säljer sitt innehav kan ha stora följder för företagets aktie och utgör därför ett starkt sätt att påverka. Röst innebär att ägandet fortsätter men att ägaren påpekar sitt missnöje och försöker påverka företaget. Lojalitet betyder att ägandet fortsätter utan att försöka påverka företaget.

Tidigare forskning har främst fokuserat på röst och utträde som alternativ för institutionella investerare, dock verkar dessa alternativ inte passa särskilt bra för passiva ägare. Att använda röst är resurskrävande och utträde är generellt sett inte möjligt, i värsta fall återstår endast lojalitet vilket inte är ett effektivt förvaltningsverktyg. (Gillan

& Starks 2003)

Förutom separationen av ägande och kontroll skapar även ägandestrukturen i ett företag agentproblem. Ägandestrukturen är direkt kopplat till både storleken och typen av agentproblem som existerar, detta eftersom företag ofta kännetecknas av en stor mängd små ägare. Eftersom små ägare inte har incitament att övervaka ledningen är det endast

stora ägarna som har tillräckligt stora incitament för att övervaka överhuvudtaget. Detta gör att det finns en övervakande roll som institutionella investerare kan och bör axla för att minska agentproblemen. Hur den övervakande rollen ser ut varierar och beror på den institutionella investerarens begränsningar, objektiv samt likviditetspreferenser. (Gillan

& Starks 2003)

Enligt Gorton och Kahl (1999) påverkas institutionella investerare av sina egna interna agentproblem vilket gör dem till bristfälliga övervakare av sina portföljbolag. Det finns även empiriska bevis för att institutionella investerare mekaniskt följer röstningsrekommendationer från organisationer som ISS (Institutional Shareholder Services) utan att fatta egna beslut, detta för att kunna bevisa att man fullföljer sin plikt och röstar i bolagstämmor (Malenko & Shen 2016). Den tidigare forskningen lyckas inte fastställa någon konsensus över hur effektiv övervakning de institutionella investerarna erbjuder. Hartzell och Starks (2003) visar ett negativt samband mellan institutionellt ägande och överflödiga löner samt ett positivt samband till bättre kompensationssystem i form av högre betala-för-resultat känslighet. Likaså visar Chung, Firth och Kim (2002) att det finns mindre vinstmanipulering i form av mindre godtyckliga periodiseringar (eng. discretionary accruals) hos företag där det finns en stor institutionell ägare. Också Aghion, Van Reenen och Zingales (2013) visar att institutionella investerare har en positiv påverkan i form av mera innovation. Eventuellt kunde dessa resultat visa på att institutionella investerare med större positioner har ett större inflytande i sina portföljbolag. I kontrast till dessa resultat hittar däremot Renneboog (2000) inte några bevis för att de institutionella investerarna på den belgiska marknaden skulle ha någon övervakande roll.

3.4.2 Blockägare

Blockägare (eng. blockholders) innebär aktieägare som äger flera procent av ett företag, någon konsensus för antal procent som krävs för att räknas som blockägare finns inte men ofta används 5 % i den finansiella forskningen. Edmans och Holderness (2017) påpekar dock att det inte finns någon teoretisk grund för denna gräns och att även ägandets dollarvärde borde beaktas. Begreppet blockägare kan innefatta såväl utomstående investerare som personer med en ledande ställning i företaget (Holderness 2003). Enligt många traditionella teorier i finansiell ekonomi är det koncentrerade ägandet som blockägare tillför ytterst viktigt för att få effektiv förvaltning och övervakning till stånd (Edmans & Manso 2011).

Vad är det som motiverar blockägare att ha så stora positioner i bara ett företag? De delade fördelarna av kontroll kan anses vara en motivering. Den stora positionen möjliggör att blockägaren faktiskt får en betydande del av värdeökning för sin övervakning. Blockägare lyckas ofta få representation på direktörs- eller ordförandeposter, positioner som ger blockägaren en stark position att påverka företaget. Även de privata fördelarna av kontroll kan vara en motiverande faktor, så som en överdriven lön eller produktionssynergier med ett annat bolag som endast blockägaren kan ta del av. (Holderness 2003)

Det har forskats en hel del i hur blockägare påverkar ett företag och dess prestation.

Företagens kompensationssystem påverkas tydligt av blockägande. Mehran (1995) visar i sin forskning att incitamentbaserad kompensation sjunker för ökningar i både ledningens ägande och utomstående blockägare, en eventuell orsak till detta är att den incitamentbaserade kompensationen ersätts av blockhållarens övervakning. Bertrand och Mullainathan (2000) visar även att ökningen i kompensation för tur (eng. pay for luck) är lägre då en blockägare sitter i styrelsen. Blockägare påverkar även skuldsättningsgraden, Holderness och Sheehan (2000) visar att blockägare tendera leda till en lägre skuldsättning. Den traditionella teorin anser att blockägande av ledningen leder till ett högre värde, eftersom de får behålla mera frukt av sitt arbete så arbetar de hårdare och fattar värdeökande beslut. Att undersöka sambandet mellan blockägare och värdering är inte helt enkelt på grund av problem som observerad heterogenitet samt det reverserade kausalitetsproblemet. Trots detta har den tidigare forskningen ändå konstaterat att blockägande inte har någon särskilt stor påverkan på företagets värde, det finns inte heller någon konsensus över ifall påverkan är positiv eller negativ.

(Holderness 2003)

Detta kan eventuellt förklaras av den teori som Edmans och Manso (2011) framför eftersom även mindre nivåer av blockägande kan ha stora fördelar. De menar att ett mindre koncentrerat ägande i forma av många olika blockägare skapar ett effektivt förvaltningsverktyg; förvalta genom att köpa och sälja företagets aktier. Den privata information som små blockägare har gör att de kan tävla med de övriga aktieägarna över vinster från aktiehandeln. Den privata informationen kan förmedlas effektivt till aktiepriset vilket leder till ett pris som är närmare det fundamentala värdet på företaget.

Edmans och Manso (2011) menar också att passiva blockägare hellre ska förvalta genom att köpa och sälja aktier eftersom de inte har ett tillräckligt stort intresse för att ingripa direkt.