En ändamålsinriktad metod för avgörandet av fordrans uppkomst NJA 2009 s

Argumentationslinjen i de tidigare rättsfallen283 _{har inte sammanfallit helt med avgörandet i}

NJA 2009 s. 291. En risk med att HD fastställer inkonsekventa domslut beträffande liknande omständigheter, är att tillämpningsproblem för underinstanser uppkommer. Det nämnda rätts- fallet är dock ett steg i rätt riktning mot ett hållbart sätt att avgöra fordrans uppkomst. En nyanserad bedömning utifrån det aktuella rättsområdets grundläggande principer och syften måste göras. Det borde vara tillräckligt att de mest nödvändiga omständigheterna för fordrans uppkomst inträffat. Det är inte rimligt att kräva av ett köpeavtal att samtliga förpliktelser för avtalet ska vara fullföljda, exempelvis att alla delbetalningar är fullgjorda, för att fordran ska uppkomma. Genom en flexibel tillämpning som fastställs genom NJA 2009 s. 291 kan hänsyn istället tas till syftet med 5 kap. 1 § KonkL när frågan avgörs inom konkursförfaranden, vilket leder till en mer rättvis bedömning. Ett syfte med paragrafen är att gäldenären inte ska kunna öka konkursboets skulder genom sitt handlande, utan att ett rådighetsavskärande sker vid frysningstidpunkten, vilket påverkar vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen. Om det exempelvis skulle krävas att alla förpliktelser för ett köpeavtal var fullbordade för att fordran skulle anses vara uppkommen, skulle det kunna medföra att boets skulder ökade om full- bordandet skedde efter konkurstidpunkten. Syftet med gäldenärens rådighetsavskärande skulle dessutom urholkas. Detta måste även sättas i förhållande till att omständigheterna vid frysnings- tidpunkten i högsta möjliga mån ska efterlevas.

283 _{De prejudikat som i uppsatsen berör fordrans uppkomst, exempelvis NJA 2000 s. 569, NJA 1989 s. 185 och}

44 I NJA 2009 s. 291 uttalade domstolen att en fordran kan ha uppkommit när endast ”åtminstone

vissa nödvändiga omständigheter” för den inträffat. Detta innebär att vissa villkor kan förbli

ouppfyllda, och att fordran ändå kan anses vara uppkommen. En problematik som uppkommer är hur det ska avgöras vilka villkor som måste vara fullbordade, och HD:s uttalande är därför ofullständigt i detta avseende. Ett avtal kan förvisso innehålla specifika villkor som medför att betalningsskyldighet inte uppkommer förrän de föreligger. Problem uppkommer istället vid exempelvis sekundära förpliktelser284 som garantier, och avgörandet av huruvida dessa villkor måste vara uppfyllda. Om garantier skulle anses vara nödvändiga omständigheter, torde det leda till att fordran är uppkommen när garantitiden gått till ända, eftersom förpliktelsen är fullgjord vid den tidpunkten. Fordran skulle i det fallet endast kunna drivas in i ett oskäligt sent skede. HD ger således inte en tydlig riktlinje till vilka villkor som ska omfattas, klart är dock att samtliga villkor inte tillåts vara ouppfyllda för att fordran ska anses vara uppkommen. HD uttalade vidare att det i vissa fall kan anses att avtalsingåendet är grunden för fordran, även om andra villkor inte uppfylls förrän en senare tidpunkt. Detta torde kunna tolkas som att HD anser att en fordran i normalfallet föreligger när alla nödvändiga omständigheter för den inträffat. Om fordran inte föreligger förrän alla dessa omständigheter gör det, medför det att en fordran är villkorad fram till den tidpunkten. En fordran kan alltså vara uppkommen trots att alla villkor inte är uppfyllda. Däremot kan inte slutsatsen dras att alla fordringar som är betingade med villkor kan anses vara fullt uppkomna. Därför måste en bedömning göras i det enskilda fallet utifrån de suspensiva villkoren i avtalet, och huruvida dessa sannolikt kommer att uppfyllas.

Kritik har riktats mot NJA 2009 s. 291, eftersom det anses att en schablonmässig bedömning istället bör göras. Denna uppfattning är inte hållbar eftersom varje fordran är unik till sin karaktär. Det skulle inte vara praktiskt möjligt att avgöra när exempelvis en hyresfordran och en köpefordran uppkommer på samma grunder, utan dessa rättsområden måste prägla bedöm- ningen för att syftet med respektive regleringar inte ska förfelas eller urholkas. Det är inte skäligt att kräva att exempelvis ett köpeavtal ska vara komplett för att fordran ska anses upp- kommen och kunna utkrävas, eftersom dessa exempelvis kan vara förenade med delbetalningar.

5.5.4 Det första rättsfaktumets princip

Användandet av det första rättsfaktumets princip är inte helt tillfredsställande. Det är en oklar regel där det inte är enkelt att avgöra vilken omständighet som är det första rättsfaktumet i varje fall, i likhet med vad som anförts om den väsentliga grunden. Det kan exempelvis vara den första fullgjorda förpliktelsen, exempelvis en amortering, som läggs till grund. Om en fordran alltid uppkommer enligt den tidiga tidpunkt som principen förespråkar, skulle det skapa tillämp- ningsproblem i form av att varje rättsområdes syfte skulle riskera att urholkas till förmån för principen. Vid exempelvis preskription finns en risk att borgenären inte anses ha en fordran förrän den preskriberats. Detta medför att hela preskriptionslagstiftningen undermineras och att

45 principen sätts före samhällets verkliga behov av ett fungerande rättssystem, där fordringar ska kunna drivas in med rättsordningens hjälp. Även inom konkursinstitutet skulle tillämpnings- problem uppkomma. I princip varje framtida fordran skulle anses vara uppkommen, eftersom det endast skulle krävas att det första rättsfaktumet skulle vara uppfyllt. Om exempelvis hyres- fordringar som förfaller till betalning löpande skulle anses vara fullbordade redan vid det första rättsfaktumet, exempelvis avtalsingåendet, hade detta medfört en oskälig belastning för gälde- nären och i förlängning för konkursboet. Detta skulle dock kunna angripas med allmänna avtals- rättsliga principer, exempelvis oskälighetsregeln i 36 § AvtL, trots att principen om att avtal ska hållas, pacta sunt servanda, gäller.