5.4.1 NJA 1953 s. 465
I NJA 1953 s. 465276 pantsattes av E.E, i särskilda reverser, dennes rätt till krigsskadeersättning från likvidationsnämnden hos flera olika panthavare, vilken senare utmättes. Detta skedde efter
268 Något som enligt p. 12–13 i betänkandet talar emot att ett sakrättsligt skydd bör uppnås redan vid denna tidpunkt
är att en ansökan är osäker i viss mån eftersom det inte är klarlagt att den kommer att beviljas och isåfall med vilket belopp. Fordran kan därför inte anses vara intjänad endast genom ansökan, utan vid beslutet att bevilja stödet. Slutsatsen i betänkandet blev att sakrättsligt skydd uppnås vid pantsättningen, underrättelsen och beviljandet av stödet, till skillnad från HD:s domslut.
269 Detta sattes av domstolen i kontrast till förutsättningarna för stöd i NJA 1953 s. 465. 270 Millqvist, Pantsättning av fordran på EU-stöd, s. 443.
271 I betänkandet till domen framfördes att denuntiationen inte blir mindre betydelsefull för att den gjorts tidigare
än tillgodohavandet intjänats tillfullo. Däremot ansågs inte pantsättningen vara sakrättsligt giltig förrän tillgodo- havandet intjänats i enlighet med NJA 1973 s. 635. Föredraganden menade vidare att panthavaren inte har någon panträtt i det belopp som ännu inte intjänats vid konkursbeslutet. Detta stöds av att panträtter vars innehåll är beroende av konkursboets agerande bör sakna sakrättsligt skydd; se Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 339 & 342.
272 Se avsnitt 2.3.3.
273 Millqvist, Pantsättning av fordran på EU-stöd, s. 444. 274 Jämför NJA 1953 s. 465.
275 Millqvist, Pantsättning av fordran på EU-stöd, s. 445.
276 Även underrätter har hänvisat till NJA 1953 s. 465 och NJA 1973 s. 635 vid överlåtelse av bidrag beviljat
40 ansökan om bidraget, men innan likvidationsnämnden beslutat om ersättningen. E.E denun- tierade likvidationsnämnden om pantsättningen cirka sex månader senare. Stadsfogden fick senare kännedom om pantförskrivningarna men ansåg inte att någon legal pantsättning före- legat, på grund av att inget besittningsförhållande som kunde motivera detta var till hands. I första instans framhölls att likvidationsnämnden inte underrättats om vissa av pantförskriv- ningarna före utmätningen och att dessa därför inte var sakrättsligt skyddade, utan ärendet kring dessa skulle återförvisas till stadsfogden och behandlas på nytt. De pantförskrivningar som däremot denuntierats om före utmätningen, vari krigsskadeersättningen omfattades, hade vunnit sakrättsligt skydd.
I HovR:n yttrade sig likvidationsnämnden som menade att varken ersättningen eller anspråken på medlen kunde pantsättas med giltig verkan. Nämnden framhöll vidare att dessa heller inte kunde överlåtas. Denna ståndpunkt grundades till viss del på att denuntiationen inte var tillräcklig. Detta eftersom pantsättningen åberopades som ett sedan tidigare rådande förhållande och att det genom bevakningen inte framkom att det avsågs att denuntiera om upplåtelsen. Istället verkade det som att en denuntiation endast ville göras långt efter att beslutet om ersättningen beviljats. Vidare ansågs inte likvidationsnämnden vara den korrekta mottagaren av underrättelsen eftersom myndigheten endast prövar ansökningar och verkställer besluten om ersättning. En denuntiation som skett innan beloppet avskilts, (ersättningen var en del i det belopp som skulle betalas ut som en hjälpåtgärd till svenskar bosatta i Tyskland, vilka drabbats av andra världskriget) kunde inte få någon verkan. HovR:n ansåg dock, trots likvidations- nämndens yttrande, att en giltig pantsättning skett när beloppet blivit avskilt hos nämnden för E.E:s räkning. Domstolen ändrade det tidigare domslutet om att pantsättningarna som inte denuntierats om före utmätningen skulle behandlas på nytt av stadsfogden, vilket medförde att samtliga pantförskrivningar var sakrättsligt skyddade. Eftersom E.E inte haft någon rätt till krigsskadeersättningen innan det beviljats, ansåg inte HovR:n att utmätningen som skett innan beviljandet kunde omfatta detta belopp. Domstolen uttalade sig inte om likvidationsnämndens invändning om att nämnden var fel gäldenär att denuntiera.
HD framhöll inledningsvis att utfående av ersättningen var beroende av att ömmande omständigheter av personlig natur förelåg. Med hänsyn till arten av liknande ersättning och villkoren som behövde vara uppfyllda för att ersättningen skulle utbetalas (de ömmande omständigheterna), kunde inte utmätning ske innan likvidationsnämndens beslut om ersättning fastställts. Gällande pantsättningen ansåg däremot HD att den var giltig, även om pantsättningen och denuntiationen skett innan beslutet om ersättning fattats hos myndigheten. HD menade vidare att en giltig pantsättning förelåg i vart fall när beloppet betalats ut av likvidations- nämnden. Enligt HD:s bedömning var likvidationsnämnden att anse som rätt mottagare av
skydd uppkom när bidraget beviljats; se Zackariasson, Laila, Svensk rättspraxis, SvJT 2003 s. 832. Av NJA 1953 s. 465 och RH 1996:139 anses det följa att denuntiationens verkan inträder i och med att det suspensiva villkoret blivit uppfyllt; se Lindskog, Kvittning, s. 184.
41 denuntiationen i egenskap av det statsorgan som har hand om utdelningen av dessa medel, och HovR:ns domslut fastställdes. En skiljaktig i HD anförde att HovR:ns domslut istället borde ändras, eftersom denne ansåg att E.E före beslutet om ersättning, på grund av ersättningens art, inte kunde äga någon fordran eller annan rätt till ersättning. Därför kunde heller inte någon panträtt ha uppkommit.277
5.4.2 Kommentarer i doktrin gällande NJA 2016 s. 661 och NJA 1953 s. 465
Situationen som förelåg i NJA 1953 s. 465 förekommer även ofta när bönder pantsätter sin rätt till EU-bidrag, vilket är aktuellt i NJA 2016 s. 661. Detta sker efter ansökan, men före beslutet beviljats. Jordbruksverket som beviljar dessa bidrag har uttalat att sådana pantsättningar lämnas utan avseende. I Håstads mening är överensstämmelsen mellan detta och gällande rätt svår- begriplig. En lösning skulle kunna vara att det i bidragens villkor infördes en klausul om att bidraget inte får överlåtas eller pantsättas före det beviljats av Jordbruksverket.278
HD hänvisar i NJA 2016 s. 661 till NJA 1953 s. 465 angående förutsättningarna för en fordrans uppkomst. I NJA 1953 s. 465 uppkom fordran först när beslutet beviljats, eftersom en förut- sättning för ersättningen var att särskild ömmade omständigheter förelåg. Utmätningen kunde inte ske förrän ersättningen beviljats, medan pantsättningen var giltig även om den skett innan beviljandet, och i vart fall när ersättningen betalats ut. I NJA 1953 s. 465 var fordran alltså inte indrivningsbar med ett reellt värde279 förrän ersättningen beviljats, vilket dock inte hindrade att pantsättningen kunde ske tidigare och fullbordas när beslutet fattats. Enligt Millqvists upp- fattning är den avgörande frågan således när fordran uppstår, något som beslutas i det enskilda fallet beroende på aktuella omständigheter280.281
5.5 Egna reflektioner kring framtida fordringars uppkomst utifrån rättsliga