Framtida regressfordringar – en nyansering utifrån NJA 1989 s 57

Eftersom 5 kap. 10 § KonkL kunde tillämpas i NJA 1989 s. 57 behövde inte domstolen ta ställning till hur pass uppkommen fordran behövde vara, för att den skulle anses vara en konkursfordran. Det kan dock diskuteras hur målet hade bedömts om inte banken hade riktat kravet gentemot L.N vid tidpunkten för HD:s bedömning. Fordringen torde visserligen upp- komma när banken riktat kravet, men det hade ändock varit tillräckligt sannolikt att regress- fordran skulle uppkomma även om detta ännu inte gjorts. Detta eftersom B.N var på obestånd, och ett krav från banken skulle antagligen riktas gentemot L.N förr eller senare. Att det endast ska saknas anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas enligt 5 kap. 10 § KonkL är ett relativt lågt ställt krav. Villkorets uppfyllande kunde således bedömts redan i underinstanserna.

Domstolen hade dessutom möjligheten att, istället för att endast hantera regressfordringar, ta ställning till hur parterna skulle veta vid vilken tidpunkt andra typer av framtida fordringars uppkomst skulle vara tillräckligt sannolik. Vid exempelvis en framtida hyresfordran hade med största sannolikhet inte 5 kap. 10 § KonkL kunnat tillämpas, eftersom det inte är sannolikt att det suspensiva villkoret skulle uppfyllas. Därmed skulle inte fordran uppkomma, i och med att hyresavtalet antagligen skulle upphöra vid konkursutbrottet. Däremot kan hyresfordringar som återstår efter konkursutbrottet på grund av eventuell uppsägningstid med större trolighet göras gällande. Det finns dessvärre ingen annan paragraf som ger en sådan vägledning, varför en utveckling av tillämpningen av 5 kap. 10 § KonkL på andra villkorade fordringar hade varit välbehövlig. Paragrafen används oftast vid regressfordringar och har ännu inte grundat andra avgöranden i HD. Detta tyder på att lagrummet tillfullo inte kan tillämpas på andra typer av framtida fordringar och NJA 1989 s. 57 var därmed ett ”specialfall”. Ledning i hur pass upp- kommen en framtida fordran måste vara för att beaktas inom en konkurs kan därmed inte endast tas ur denna regel, utan måste främst bedömas utifrån rättsprinciper om fordringars uppkomst.

I NJA 1989 s. 57 uppkom regressfordran inte vid avtalsingåendet, alltså när borgensåtagandet ingicks. Det var istället när banken kunde fastställa att B.N inte var kapabel till att betala sin fordran och riktade sitt krav, som blev den triggande faktorn. Denna tidpunkt torde vara den väsentliga grunden i detta fall. Om det första rättsfaktumets princip istället hade tillämpats hade fordran uppkommit vid avtalsingåendet, långt innan B.N blev insolvent. Det hade inte varit

46 skäligt att bedöma L.N:s rätt att göra fordran gällande i konkursen enligt detta, eftersom banken ännu inte hade någon egentlig fordran gentemot L.N vid den tidpunkten. Bankens ursprungliga fordran gentemot B.N fanns visserligen, men inte regressfordran som var föremål för prövning. Fordran bör inte ligga L.N till last förrän de omständigheter i avtalet som grundar en sådan fordran föreligger. Enligt det första rättsfaktumets princip kan denna omständighet även vara det faktum att L.N exempelvis är på obestånd, vilket torde vara det första nödvändiga rätts- faktumet som krävs för att regressfordran ska uppstå. I detta rättsfall användes dock inte dessa rättsliga principer om fordringars uppkomst vid avgörandet. En bedömning gjordes istället utifrån det enskilda fallet med regleringar som är anpassade till situationen, i likhet med HD:s anvisning i NJA 2009 s. 291. En annan bedömning hade varit oskäligeftersom regressfordran hade uppkommit alltför tidigt i förhållande till den förpliktelse som L.N egentligen åtagit sig.

5.5.6 Framtida fordringar på EU-stöd – om fordrans bestämdhet

NJA 2016 s. 661 behandlar en annan typ av framtida fordran, nämligen ett EU-stöd som ännu inte beviljats vid tidpunkten för en pantsättning. Detta är beroende av när en fordran upp- kommer, eftersom det först är vid den tidpunkten som panten får ett reellt värde. HD framhöll att fordran var tillräckligt bestämd redan vid ansökan av stödet. I NJA 1989 s. 57 ansågs fordran vara tillräckligt säkert uppkommen eftersom banken riktat ett krav gentemot L.N. Det kan diskuteras varför HD anser att fordran i NJA 2016 s. 661 kan göras gällande vid en tidig tid- punkt, samtidigt som underinstanserna i NJA 1989 s. 57 inte tog ställning till hur pass upp- kommen och bestämd L.N:s fordran var, ett förhållande som inte utreddes förrän banken riktat krav gentemot denne. Kravet hade inte riktats vid tidpunkten för TR:ns och HovR:ns prövning, men L.N åberopade i sitt yrkande att banken snart skulle göra det. Regressfordran borde vara tillräckligt sannolik och bestämd redan vid underinstansernas prövning, särskilt eftersom B.N var på obestånd. Visserligen är beviljandet av EU-stöd normstyrt och det är vanligt att dessa godkänns, men det synes ligga relativt låga krav på sökanden eftersom det enda som krävs för att fordran ska anses vara uppkommen (och kunna pantsättas), är att denne är behörig. Det kan dock inte alltid förutsättas att ansökan kommer att beviljas. Enligt detta resonemang skulle, om jordbruket exempelvis skulle läggas ner under tiden mellan ansökan och beviljandet, alltså fordran ändå anses vara uppkommen och kunna pantsättas med sakrättslig verkan.

I NJA 2016 s. 661 drogs vidare paralleller till NJA 1953 s. 465 angående fordrans uppkomst. Fordringarna skiljde sig åt eftersom den i NJA 2016 s. 661 var standardiserad och uppkom vid ansökan, medan fordran i NJA 1953 s. 465 inte skulle beviljas om inte vissa speciella ömmande omständigheter förelåg, och därmed inte uppkomma förrän den tidpunkten. Pantsättningen i sig var dock giltig i båda fallen innan beviljandet av stödet och ersättningen. Skillnaden i fordrans uppkomsttidpunkt i dessa fall styrker ytterligare tesen om att det enskilda fallet är styrande i avgörandet om när fordran är bestämd och därmed uppkommen. Det är mot bakgrund av detta, om det är tveklöst att ett EU-stöd alltid beviljas, rimligt att fordran uppkommer långt tidigare i NJA 2016 s. 661 än i NJA 1953 s. 465. På grund av att det krävs en djupare bedömning av om

47 sökanden till exempelvis krigsskadeersättning är berättigad till en sådan utbetalning, kan fordran inte anses vara uppkommen tidigare än vid just beviljandet.

Ansökan bör inte anses vara den väsentliga grunden i NJA 2016 s. 661, utan denna är snarare beviljandet. Innan den tidpunkten har Jordbruksverket inte förpliktat sig att betala ut beloppet och därmed torde inte lantbrukaren ha någon fordran förrän detta skett. Principen användes dock inte i rättsfallet, utan utifrån omständigheterna ansågs att eftersom denna typ av bidrag oftast beviljas uppkommer fordran vid ansökan, under förutsättning att sökanden är behörig. I NJA 2016 s. 661 användes alltså en ändamålsinriktad tolkning utifrån NJA 2009 s. 291 istället för rättsliga principer285 och tidigare praxis, en bedömning som får anses vara välbefogad. Avgörandet står dock i linje med ett användande av det första rättsfaktumets princip även om detta inte uttryckligen uttalades av HD. Det första väsentliga rättsfaktumet får anses vara att lantbrukaren skickar in en ansökan om bidraget. Om avtalsingåendet istället skulle användas som rättslig grund skulle det innebära att fordran uppkom vid beviljandet, som en form av anbud och accept286. Denna grund kan därför inte ha varit HD:s mening att tillämpa, vilket inte heller gjordes. Domstolen uttalade istället endast att fordran behövde vara tillräckligt bestämd för att anses vara uppkommen.