Pernilla Ouis
Humanekologiska avdelningen, Lunds universitet
tänka att naturen är, för att använda en populär akademisk kliché, ”socialt konstruerad”. Detta innebär bland annat att vi har olika syn på vad som är natur, men också att naturen rent fysiskt är påverkad av människors agerande. Distink- tionen mellan natur och kultur måste ersättas med ett dialektiskt tänkande; kulturella före- ställningar och handlingar påverkar naturen, samtidigt som ”naturen i sig själv” också påver- kar vårt tänkande och våra handlingar. Ofta är det vår barndomsmiljö som påverkat oss i upp- fattning om vad som upplevs vara ”fin natur”.
Om jag nu ska generalisera över muslimers natursyn i Sverige, skulle jag säga att den beror på olika individers bakgrund ifråga om hem- landets natur och livsstil. En muslim som varit nomad i de kurdiska bergen kanske tycker det skånska slättlandskapet är intetsägande; en arab som upplevt öknens torka älskar förmodligen den svenska lummiga bokskogen; en albansk bonde kanske blir tårögd när han ser hästar i en
41
hage; en stadsbo från det myllrande Kairo lider nog i den svenska naturen och finner tystnaden hotande. Jag har mött allsköns förhållningssätt bland invandrande muslimer
till den svenska naturen, men en sak kan vi veta: Att de för- modligen upplever naturen annorlunda än vad ”gemene svensk” gör, för det finns inget självklart givet. Vad vi kallar natursyn måste alltid relateras
till en konkret naturmiljö och kultur; det är omöjligt att endast ha en relation till abstraktio- nen ”natur”.
I det förmoderna samhället upplevs naturen ibland som hotande, medan man i det moderna oftast ser naturen som tämjd, objektifierad och underställd människan. Naturumgängesformer- na kan också betraktas som en klassfråga, som handlar om hur naturen upplevs och uppskat- tas. Det finns ingen självklarhet i att invandrade muslimer umgås med naturen på samma sätt som de flesta svenskar gör. Jag har exempelvis noterat att många muslimer visserligen tycker det är skönt med utflykter i det gröna, men då är inte upplevelsen av naturen det centrala, utan snarare att umgås och äta ute tillsammans med släkt och vänner. Många har reagerat oförstå- ende på förslaget att man kanske kunde vandra ensam i naturen, och dessutom utan en stor matsäck.
Jag har fått frågan om muslimer är mer ”mil- jövänliga” än svenskar, och det beror återigen på livsstil. Ett förmodernt försörjningssätt kan
betraktas som mer miljövänligt än ett modernt konsumtionssamhälle, och utifrån det perspek- tivet tror jag att många muslimer kanske fort- farande har en erfarenhet av en mer miljövänlig livsstil från sin specifika miljö i hemlandet. Dä- remot förändrar migrationspro- cessen detta fundamentalt. I den existentiella kris som oftast blir följden, kan en ökad materiell konsumtion i det nya landet fyl- la ett slags funktion av att skapa mening i tillva- ron och legitimera vistelsen där. Det finns ingen anledning att förvänta sig att människor i den si- tuationen inte skulle vara mest angelägna om att öka sin materiella välfärd, eller att de skulle vara specifikt intresserade av miljövänlig konsumtion. Detta kan bli relevant i en senare fas, när etable- ringen i det svenska samhället känns ”färdig”. Och det kan dröja hela livet, det vet vi.
Men åter till grundfrågan: Finns det någonting
i islam som förenar och som gör att vi kan tala om en gemensam natursyn som delas mer eller mindre av muslimer? Jag menar, trots tidigare invändningar och problematiseringar, att man gott kan identifiera en så kallad ”islamisk eko- teologi”.
Den viktigaste enande faktorn i islam är tron på en Gud som världens Skapare och att Kora- nen är Hans ord. En konsekvens av den överty- gelsen är att naturen ses som Guds skapelse och genom att hedra den, hyllas Skaparen. Naturen är, enligt Koranen, fylld av tecken på (eller
Vad vi kallar natursyn måste alltid relateras till en konkret naturmiljö och kultur; det är omöjligt att endast ha en rela- tion till abstraktionen ”natur”.
budskap om) Guds existens och den ständigt pågående skapelseprocessen, vilket exempelvis vers 16:65 vittnar om:
Och Gud låter regn falla från skyn och ger på detta sätt nytt liv åt den jord som varit död; i detta ligger helt visst ett budskap till dem som lyssnar.
Människans roll i skapelsen är att vara Guds ställföreträdare på jorden och förvalta den i en- lighet med Hans vilja. I vers 33:72 sägs att män- niskan har fått ett förtroende och fri vilja, något som resten av skapelsen (det vill säga naturen) vägrade att ta på sig ”av ängslan att inte kunna bära det”, men som människan – ”alltid är be- redd till synd och dårskap” – åtog sig. Männis- kans ansvar är dock förknippat med vissa rättig- heter och en upphöjd position, eftersom naturen sägs vara skapad för att tjäna människan;
Och Han har skapat allt det som himlarna rym- mer och det som jorden bär för att tjäna er – allt är hans gåva; i detta ligger helt visst budskap till människor som tänker (vers 45:13).
De monoteistiska religionerna har kritiserats för denna antropocentriska natursyn, men naturens gåvor är förknippade med kravet på tacksamhet och att ta hand om Guds gåvor på bästa sätt. Detta, menar islamiska ekoteologer, borgar för ett ansvarsfullt nyttjande av naturen.
I Koranen framställs människan som ofull- komlig med många inneboende karaktärsbris- ter. En av dem är att hon är skapad med en
förmåga att sprida förstörelse enligt skapelse- berättelsen:
Och se, din Herre sade till änglarna: ’Jag ska tillsätta en ställföreträdare på jorden.’ Änglarna sade: ’Skall Du tillsätta någon som stör ordningen där och sprider sedefördärv och utgjuter blod, medan det är vi som sjunger Ditt lov och prisar Ditt heliga namn?’ Gud svarade: ’Jag vet vad ni inte vet’ (vers 2:30).
I den ekoteologiska tolkningen är miljöförstö- ringen en del av den oordning och det fördärv som människan sprider, en tolkning som legiti- meras och förstärks av vers 30:41:
Ordningen har störts och fördärv har visat sig på fasta land och i havet, allt verk av människohand. Därför låter Han dem känna på några av följ- derna av deras handlingar; kanske kommer de att ångra sig och vända om.
Miljöförstöringen är ju som bekant ”verk av människohand” med konsekvenser som drab- bar – förutom naturen – människan själv i sista hand.
En viktig aspekt av en islamisk ekoteologi är att alla varelser i skapelsen betraktas som ”mus- limer”, vilket innebär att de med automatik föl- jer Guds vilja. Människan kan förenas med den syndfria naturen i bön för att lovprisa Gud:
Ser du inte att allt och alla i himlarna och på jorden faller ned i tillbedjan inför Gud: solen och
43
månen och stjärnorna och bergen och träden och djuren och människor i stort antal?” (vers 22:18).
I naturen känner ”var och en sin bön och lov- sång” (vers 24:41). Jorden är
en enda moské, en ren och öppen plats för bön, enligt ett uttalande från profeten. Dessa idéer kan generellt sägas vara grunden för den muslimska na- turuppfattningen, även om det självklart varierar vilken bety-
delse religiösa föreställningar har i den enskildes liv. Den konkreta platsen och livssituationen spelar säkert en viktigare roll än abstrakta idéer kring naturen, men jag tror samtidigt att islams ökande betydelse i migrationsprocessen inte skall underskattas. Ett islamiskt legitimerat miljöengagemang kan bli intressant för många invandrade muslimer i Sverige.
De senaste två decennierna har en stor isla-
miseringsvåg svept över nästan alla muslimska samhällen, vilken inneburit ett mer reflexivt och medvetet förhållande till religionen. Många muslimer känner sig som en del av en stor glo- bal rörelse. Viktiga ingredienser i denna rörelse är kritiken mot väst, inte bara mot dess utrikes- politik i den muslimska världen, utan också mot västlig kulturimperialism och konsumtionskul- tur. I denna kritik kan muslimer förenas med anti-globalister och andra som kräver rättvis världshandel. Det islamiska förbudet mot ränta kan också bilda en intressegemenskap med mil-
jövänner som menar att ränta går emot naturens rytm. Många muslimer i Sverige har anslutit sig till den räntefria medlemsbanken jak (Jord Ar- bete Kapital).
Muslimer och miljövänner kan enas i synen på miljökrisen som en andlig och moralisk kris hos den moderna män- niskan. Kritiken handlar om att människan alltför ensidigt strävar efter materiell fram- gång och glömmer andra vik- tiga andliga värderingar. Naturen skulle må bättre om människan inte sökte sin lycka i det materiella, lyder argumentet. Den moderna människan är alienerad från naturen och be- höver hitta tillbaka till sin sanna natur för att finna harmoni. I Koranversen 30:30 tolkas att människan måste ”ge sig hän med hela sin själ” för att hitta tillbaka till ”den rena, ursprungliga tron”. Denna tro är islam, ”den tro som Gud lade ner som en naturens norm i människan” enligt versen och därför kallas islam för ”den naturliga religionen”.
Liksom de flesta religioner förordar islam måttfullhet och förnöjsamhet. Detta kan också kopplas till miljörörelsens krav på minskad konsumtion. I Koranen fördöms de ”slösaktiga” och det berättas om hur Gud förgjort de folk som levt över sina tillgångar: ”Och hur många städer, vars invånare i lättsinnigt övermod skröt med sitt överdådiga liv, har Vi inte låtit gå under” (vers 28:58). Den gode muslimen kan förvänta sig belöningar och materiellt överflöd i
Muslimer och miljövänner kan enas i synen på miljö- krisen som en andlig och moralisk kris hos den moderna människan.
Paradiset, men måste lära sig acceptera begräns- ningarna i jordelivet.
I den muslimska rörelsen är kravet på social rättvisa centralt. Det kan också omfatta kravet på miljörättvisa, det vill säga att miljörisker och naturens resurser skall fördelas rättvist bland jordens befolkning. Miljöfrågan har mer och mer kommit att handla om rättvis global handel i dagens miljörörelse.
Många muslimer upplever sig vara kritiserade
för sin tro i det svenska samhället och känner därför en stor press på sig att förklara och för- svara olika fenomen i den muslimska världen. Dessa ”anklagelser” handlar exempelvis om könsrelationer, terrorism och hedersvåld; frågor som utgör konflikthärdar i integrationsproces- sen. Jag skulle vilja påstå att naturen, liksom sporten, kan fungera som en neutral arena för integration i framtiden för Sveriges muslimer. I naturen kan ett kulturmöte ske som inte är laddat med förutbestämda meningar om ”Den Andra”.
Det finns flera tendenser som pekar på ett ökat miljöengagemang hos muslimer. Många muslimska organisationer har i dag mycket verksamhet ute i naturen, exempelvis läger- och ”skogs-mulle”-verksamhet. Den tidigare disku- terade intressegemenskap mellan miljörörelsens idéer och de centrala frågorna i den muslimska rörelsen, kan utgöra en grund för muslimers engagemang i olika miljögrupper och fören- ingar. Jag har också sett ett ökande intresse bland muslimer att engagera sig politiskt, och
många har faktiskt valt miljöpartiet. Ett viktigt användningsområde av naturen bland många invandrade muslimer är att man plockar och fortfarande använder sig av olika medicinal- växter från hemlandet. Jag har också upplevt ett ökande intresse för alternativ naturmedicin. Fler och fler invandrare skaffar sig kolonilotter och intresserar sig för fiske. Detta är typiska ak- tiviteter som vittnar om en vana att vilja kunna ha nytta av naturen i sin livsmedelsförsörjning.
En viktig aspekt för ett miljöengagemang är att känna en lokal platsanknytning. I traditio- nella samhällen är människans referenspunkter oftast konkreta, såsom det lokala landskapet, bygemenskapen och släkten, medan den mo- derna människans referenspunkter oftast är mer abstrakta och frikopplade från den lokala platsen. Många invandrare längtar tillbaka till sin gamla miljö och känner nostalgi för den. För dem gäller utmaningen här dels att skapa en platsanknytning till en helt ny miljö, men också att överkomma den moderna människans alie- nation och återanknyta till naturen.
Kan vi då förvänta oss att ”blågul islam” kommer att bli grön? Ja, säger jag, eftersom ”is- lam” förändras i de kontexter muslimer flyttar till, och för att ”islam” historiskt har visat sig vara tillräckligt flexibel för att kunna absorbera majoritetssamhällets värderingar. Om naturen är viktig för den svenska identiteten, kommer den med all sannolikhet också att bli det för den svenska muslimska identiteten. Om naturen är en plats där muslimer kan möta svenskar utan att muslimen känner sig anklagad för ”fel”
45
värderingar finns det än större anledning att uppmuntra detta möte. Parallellt med biologisk mångfald bör vi bejaka kulturell mångfald. För att tala i symboliska termer: Liksom grön är
islams färg finns det stora förhoppningar att blågula muslimer kommer att känna sig hemma i den gröna rörelsen. 6
47
Att föra ut information om naturen och att få
ett ökat deltagande i naturvårdsarbetet i Sverige är en viktig uppgift för framtiden. Naturvården erhåller i dag stora anslag och om dessa ska be- stå i framtiden måste de kunna motiveras, något som kräver stöd från merparten av befolkning- en. Men hur når vi grupper som i dag i väldigt liten utsträckning engageras i naturvården?
Det praktiska arbetet med skötsel av natur- och friluftsområden tyder på att få invandrade utnyttjar naturen på sin fritid. Anledningarna kan vara många, från brister i intresse och kun- skap och problem med tillgänglighet till män- niskors rädsla för det okända. Andra frågor som närmare berör individens vardag – som arbets- löshet och diskriminering – kanske upplevs som betydligt mer relevanta än naturvårdsfrågor. Det finns också stora skillnader i förhållandet till naturen mellan olika kulturer – inte minst beroende på olika länders natur- eller samhälls- geografiska förutsättningar. Människors inställ-
ning till naturen påverkas också av om de levt på landsbygden eller i staden, upplevt krig och svält eller har erfarenheter som gör att naturen förknippas med fara.
Som en följd av Mångfaldskonferensen 2003
”Kulturell mångfald möter biologisk mångfald” (Biodiverse, nr 4, 2001) inleddes ett samarbete mellan Centrum för biologisk mångfald, Re- gion Skåne, Länsstyrelsen i Skåne län, Malmö stad samt Regionmuseet i Kristianstads län. Syftet var att främja insatser och projekt med inriktning mot integration och naturvård. Sam- arbetet har formerats i en referensgrupp, med arbetsnamnet Naturvårds- och integrationsar- bete i Skåne (nois). Gruppen arbetar bland annat med att finna vägar för att skapa intresse bland alla som bor i regionen för den svenska naturen och för allemansrätten.
Eftersom de unga generationerna huvud- sakligen växer upp i urbana miljöer har Region
SPÄNNANDE I SKOGEN
Malin Almstedt, Centrum för biologisk mångfald Anders Ekstrand, Region Skåne
Skåne under en längre tid arbetat med barns och ungdomars vistelse i naturen. Detta arbete har resulterat i naturdagar för skolbarn i olika former men också i vandringsprojekt på Skåne- leden.
Nois har i ett försöksprojekt under våren 2003 låtit cirka 240 barn från olika skolor, med hög respektive låg andel invandrar- barn, delta i vandringar. Två skolklasser från olika skolor och bostadsområden blandades och vandrade tillsammans. Målet var
att barnen skulle samarbeta kring teman med an- knytning till naturen och lära sig hur naturen kan nyttjas samtidigt som de lärde känna varandra.
Barnen berättade sedan i brevform om sina erfarenheter från dagen på Skåneleden. Mest anmärkningsvärt var att framför allt invandrar- barnens brev i så hög grad handlar om rädsla. Rädslan har två dimensioner. De är rädda för naturen, som en ovan och lite spännande miljö, men också för att sociala konflikter ska uppstå i mötet med den andra klassen.
Oron över att hamna i bråk är betungande. Flera barn skriver – många gånger en hel sida eller mer – om sin rädsla:
Kvällen innan vi skulle åka till skogen var jag inte alls mig själv. Jag var jättenervös över att jag kanske skulle glömma något eller hamna i bråk eller något liknande Jag brukar inte hamna i bråk vanligtvis, men ändå kanske det skulle hända, tänkte jag.
Rädslan för naturen uttrycks ofta i form av bristande utrustning. Ett barn skrev ”Jag hade ordentligt på mig. Och en rejäl regnrock” men fortsatte med att konstatera att ”Jag hade fel skor på mig men jag orkade inte gå upp ända till femte våningen så jag bestämde mig för att vara försiktig”.
Det är viktigt att framhålla att rädslan för naturen är mer en konsekvens av att växa upp i förortsmiljöer där det inte finns tillgång till närnatur än av en speciell kulturell bakgrund. Många barn är ova- na att vistas i naturen, oavsett etnisk bakgrund. Att vara guide i ett av dessa projekt är en av de mest tacksamma arbetsuppgifter man kan ha.
Guiden blir barnens hjälte och får mycket stor möjlighet att påverka dem. Det uppstod inga konflikter under vandringarna. Nödvän- digheten av samarbete för att lösa olika uppgif- ter förde barnen samman – från att flytta vatten mellan spannar och bäcken med olika kärl, till att gå på skattjakt efter naturens spår i form av utlagda älg och hjorthorn. Många av dem kände sig utvalda eller som om de hörde ihop:
Caroline kom fram till mig och frågade om vi kunde vara i samma grupp” ”Caroline och jag blev överlyckliga när vi fick veta att vi fick klättra upp i jakttornet” ”När vi åkte hem satt jag med Caroline i bussen. Jag fick hennes hotmail och hon fick min. Vi lovade varandra att vi skulle försöka hålla kontakten.
Målet var att barnen skulle samarbeta kring teman med anknytning till naturen och lära sig hur naturen kan nytt- jas samtidigt som de lärde känna varandra.
49
Även naturen kändes efter ett tag mindre skrämmande. Någon rapporterar om att ”När vi gick inne i skogen tyckte jag det såg så fint ut, att jag var nästan tvärsäker på att det var konst- gjort” och ett annat barn berättar att ”Vi fick leka en lek där vi lärde oss att en ek inte klarar sig utan insekter, det var också kul”
Försöksprojektet med barnen visar tydligt att naturen är en bra arena att lära sig samarbeta i. Förmodligen hänger det samman med att den är en lite främmande, lite spännande miljö. Den är dessutom befriad från det enorma brus av in- tryck som präglar storstadsmiljön, så att det blir lättare för individerna att se varandra.
Vi är mycket nöjda med projektet både ur
integrationssynvinkel och ur naturpedagogisk
synvinkel. Vi tror dock att det kan förbättras om barnen ges tillfälle att mötas flera gånger. Därför håller vi på att utveckla metoden till en trestegsmodell, där barnen i ett första steg får lära känna sin närnatur inom staden, i ett an- dra steg får möta den andra klassen, för att i ett tredje steg bussas ut i ”vildmarken”.
Visst finns det behov av information om vad man kan, och enligt allemansrätten får, göra i naturen. Förutsättningar för friluftsliv är knappast optimala i storstadsförorter som Malmös, där det råder brist på närnatur. Som förvaltare av rekreationsområden och biolo- gisk mångfald har vi insett att vi måste lära oss mer om andra kulturers syn på och förhållande till naturen. 6
51
I ett Europa som strävar till ett enande men
samtidigt också till bevarande av varje lands karaktär har nationella symboler stort värde. Medan Grekland kan spela på det historiska arvet och England på en distansering till kon- tinenten kan allemansrätten användas till att symbolisera svenskheten.
Allemansrätten är ingen lag och behöver inte vara det. Den är internaliserad i det kollek- tiva samvetet sedan flera hundra år. Redan som spädbarn tränas barnen att respektera blommor och insekter, hålla naturen ren och tyst, njuta av att sova ute och bada naket på ensliga stränder. Den puritanska folkvisdomen varnar för faran av mänskliga alster – alkohol, spel, ordkonst – medan samspelet mellan människan och natu-