Mångnatur

MÅNGNATUR

Friluftsliv och natursyn

i det mångkulturella

samhället

Red. Ella Johansson

Mångkulturellt centrum

Naturvårdsverket

Boken kan beställas från Mångkulturellt centrum 147 85 Tumba 08-531 850 21 e-post butiken@mkc.botkyrka.se www.mkc.botkyrka.se

Boken går också att ladda ner från www.naturvardsverket.se

Mångnatur

Friluftsliv och natursyn i det mångkulturella samhället © Mångkulturellt centrum, författarna och fotografen 2006 Foto Andrzej Markiewicz

Form Ingrid Ramberg

Tryck Roos tryckerier ab, Bromma 2006 issn 1401-2316 Mångkulturellt centrum 2006:8 isbn 91-88560-69-4 (Mångkulturellt centrum) isbn 91-620-1256-8 (Naturvårdsverket)

Artiklarna är, med undantag för Ella Johanssons och Emil Plisch bidrag, tidigare publicerade i tidskriften Invandrare & Minoriteter nr 2,3, och 4/2004. Bokens samtliga fotografier är tagna i Botkyrka sommaren 2006.

Förord

5

7

Ella Johansson Myten om ett brinnande

naturintresse

21

Magnus Öhlander

Nilfarare i skärgården

28

Vildmark som kultur

33

Sverker Sörlin Är blågul islam grön?

40

47

51

56

Naturen som mötesplats

60

Aila Peterson

Svensk idyll på tyska

67

Naturens väl går före rätt

72

Vad är etnobiologi?

79

Håkan Tunón

Inte utan fäbodarna

83

Kelvin Ekeland

Etnobiologi i Nordiska museet

88

Naturliga möten

93

Emil Plisch

Litteratur

99

5

Naturen i vårt land brukar anses vara en del av

den svenska identiteten. Den är grundläggande för vårt välbefinnande och utgör en viktig del av samhället. Här vill vi hämta kraft och finna möjligheter till rekreation och avkoppling. Där-för har naturvården utvecklats till att omfatta bevarandet av inte bara biologisk mångfald, utan också natur för friluftsliv.

En av Naturvårdsverkets uppgifter är att se till att förutsättningarna för friluftslivet beva-ras och utvecklas, för hela befolkningen. När samhället utvecklas till att bli mer mångkultu-rellt, bör detta därför avspeglas i naturvården. Traditionellt har frågor kring friluftsliv och naturupplevelser hanterats utifrån en kultu-rellt mer homogen natursyn, men denna räcker inte längre till. Vad vet egentligen naturvårds-Sverige om vad våra ”nya svenskar” efterfrågar och vill ha ut av den svenska naturen?

Det finns kunskap på området, men det är sällan den kommer till uttryck i

naturvårdsar-betet. En av anledningarna är att kommuni-kationen mellan olika forskningsområden har varit otillräcklig. En diskussion kring andra kulturers sätt att se på och använda naturen kan bara berika den svenska naturvården. Detta kan i förlängningen leda till att en större del av be-folkningen har en god relation till och förståelse för naturen.

Denna antologi är ett sätt att under Mång-kulturåret 2006 uppmärksamma kopplingen mellan natur, friluftsliv och kulturell mångfald. Den är en möjlighet att sprida information och kunnande i delvis nya kretsar samt stimulera ut-bytet av tankar och erfarenheter mellan aktörer på området. Samtidigt är den tänkt att öka med-vetandet om olika sätt att se på och använda na-turen samt väcka intresset för integration som en del av naturvårdsarbetet. Genom samarbete kan naturvården göras mer mångkulturell, sam-tidigt som integrationsarbetet får tillgång till en ny arena. Genom bättre kunskap om och

kussion kring dessa frågor kan naturvården bli ett verktyg för bevarande av inte bara den bio-logiska, utan även den kulturella mångfalden. Låt naturen bli en plats för nya möten – mellan människa och natur, mellan människor och mellan kulturer.

Björn Risinger

7

Jag var en ung mamma i Skåne. En kamrat

jag lärt känna under studier i London – präst, historiker och senare en modig talesman mot militärdiktaturen i sitt västafrikanska hemland – hade kommit på besök. Min man körde ut oss, barn och barnvagn, till ett litet strövområde för att vår gäst skulle få se något av den svenska na-turen. Det tog högst femton minuter att ta sig igenom området, vi var ju i det hårt uppodlade sydvästra Skåne. Min vän pratade politik hela tiden och tycktes inte lägga märke till var vi befann oss. Stigen tog slut vid en klipphöjd, där måste vi vända. Här lyfte han äntligen blicken och tittade ut över slättlandskapet. Det vi såg måste vara den mest tättbefolkade landsbygds-miljö som finns att se i Sverige. Små gårdar och torp, omgivna av trädgårdar och odlad mark, bredde ut sig nedanför oss så långt ögat kunde nå. ”Vet du, när jag ser sådant här gör det mig så sorgsen” sa min vän ”att människor lever så långt borta från varandra”. Efter att ha

begrun-dat misären en kort stund vände vi om och gick tillbaka, under fortsatt diskussion om politik och historia.

Varför bor människor i ensamma hus, utanför städer och byar? Varför promenerar och strövar man? Vad är meningen med att bara gå en sväng i en park eller ute på landet, utan att vara på väg någon särskild stans, utan att ha som mål att gå till andra människor för att göra något tillsam-mans med dem? Utländska gäststudenter som kommer till Sverige tar ofta upp sådana frågor när de får chansen att fråga om livet i det land de kommit till. De förstår inte poängen med ensamheten i naturen eller med att röra sig i obefolkade trakter utan särskilt mål.

Utanför fönstret där jag sitter och skriver detta, i Fittja och i de andra miljonprogramsom-rådena i Norra Botkyrka, ser man å andra sidan att naturen och grönområdena på olika sätt kan vara mycket betydelsefulla för människor som bor här, även om deras rötter i Sverige i många

OM MENINGEN MED ATT

GÅ EN SVÄNG

EN INTRODUKTION TILL TEMA OCH INNEHÅLL

Ella Johansson

fall inte går längre än några år eller någon ge-neration tillbaka. Här bland husen, på ängarna eller längs stränderna finns människor som pro-menerar, fiskar eller fikar på filt. Andra badar, odlar sin kolonilott eller joggar.

Någon sitter ensam och filo-soferar bakom ett träd medan en grupp grillar på ängen. Det kommunala bostadsföretagets ensartade planteringslådor har här och där fyllts på av hyresgäs-ter som planhyresgäs-terat in egna friska och välskötta växter. Inte kan man säga att de verkar vilsna

i den svenska förortsblandningen av frikostiga grönområden och relativt glest utspridda hyres-hus och gruppbebyggelser.

Med utgångspunkt i en nordeuropeisk ro-mantisk uppfattning om naturen och dess goda inflytande på människan verkar dessa svenskar med utländsk bakgrund göra allt väldigt rätt, trots att de kanske har en bakgrund i världsde-lar, samhällsformer, religioner och världsbilder som kan ha en annan natursyn än vad man bru-kar förknippa med exempelvis kristendomen, industrialismen, västerlandet, medelklassen el-ler Nordvästeuropa.

Poängen med att fundera över olika sätt att se på naturen är förstås ändå inte att man ska bedöma om människor gör rätt, utan att var och en ska ha möjlighet att utveckla de delar av livet som äger rum utomhus på sina egna villkor, med eller utan ”naturkärlek” i paketet. Utomhusliv är uppenbarligen viktigt för många

av dem som lever i Sverige och har utländsk bakgrund. Deras sätt att uppskatta och använda natur och grönområden behöver inte särskilja sig från ”inhemsk” natursyn, vad en sådan nu kan innebära. Det sätt på vilket människor umgås med natur och utomhusrekreation är knappast en enkel avspegling av en viss kulturell bakgrund. Formerna utvecklas i första hand av de förutsättningar man har just i det nu man befinner sig. De beror till stor del av platsen man är på, ekonomiska förutsättningar, inflytande från omgivningen – både det närmaste sociala umgänget och det stora samhället – vad man gör med sin natur i nuet. Till någon del spelar det kanske också roll vad man fått med sig från sin svenska eller icke svenska bakgrund, men det är viktigt att inte överskatta sådana faktorer.

Vad händer om man lägger ett

mångfaldsper-spektiv på naturen, naturvården och landskapet i Sverige? Och då menas här inte biologisk utan kulturell mångfald. Mångkulturåret, inneva-rande år 2006, är till för att i första hand foku-sera på frågor om mångfald i kulturlivet, men även i samhället i stort. Det ska förhoppningsvis skapa en bestående förändring i hur samhällets mångfald av bland annat immigranter och et-niska minoriteter speglas i exempelvis innehåll, utbud, tillgång, rekrytering och inflytande, både inom kultursektorn och i samhället i stort.

De beror till stor del av platsen man är på, ekonomis-ka förutsättningar, inflytande från omgivningen – både det närmaste sociala umgänget och det stora samhället – vad man gör med sin natur i nuet.

9

Naturen och hur vi umgås med den i form av friluftsliv är en del av samhällslivet och kan på många sätt uppfattas som en kultursektor. Den är, utifrån ett mänskligt perspektiv, ett materi-ellt och immaterimateri-ellt arv som formats och om-formats under lång tid. Liksom med kulturlivet handlar det om upplevelser och intryck som kan berika och problematisera vår tillvaro och även om att intresse, kunskap och tillgång är bero-ende av sociala och kulturella processer. En vik-tig uppgift för naturvårdare är att nå ut till alla och väcka ett intresse för naturen. Det är ett sätt att maximera skydd och hänsyn, men också ett arbete för dess demokratiska användande som en tillgång i människors liv. Precis som vad gäl-ler traditionell kulturproduktion behöver där-för utbud, tillgång, inflytande och rekrytering problematiseras i en mångfaldskontext. (Pripp, Plisch & Printz Werner 2005)

Man kan inte ta för givet att människor upplever en vacker, välgörande och intressant natur bara för att de vistas i naturområden. Lika lite kan man ta för givet att det finns särskilda grupper som behöver uppfostras för att lära sig att uppskatta och umgås på ”rätt” sätt med naturen. Det relativt stora intresse för naturen, som funnits under kanske hundra år i vårt land, har till stor del varit en uppfostrings- och inlär-ningsfråga. Det slags respekt och vördnad man upplever för naturen i Sverige eller Nordeuropa är kulturspecifik och har vuxit fram och föränd-rats genom historien. Den har sett ut på olika vis och burits upp mer eller mindre av olika skikt i samhället. En etnologisk forskare bad skolelever

författa uppsatser om skogen och om friluftsliv i skogen. Det visade sig att barnen var väl in-skolade i skogspromenaden som ideal. De allra flesta kunde, på ett ganska ensartat men också varmt och entusiastiskt sätt, beskriva en idyllisk söndag i skogen med familjen. Kunskapen om det rätta och goda sättet att tillbringa en söndag var förankrad i skolmiljön. Barnen visste att skogpromenaden är norm för hur en lyckad sön-dag med familjen bör se ut, men detta betydde ändå på intet sätt att det var så man levde. Det handlade om en snarast litterär och genremäs-sig kunskap, som var oberoende av om eller hur ofta familjen verkligen brukade använda sönda-garna till skogspromenader (Fredriksson 1997). Kan man alltså verkligen inte ta för givet att naturen är ett gott värde? Det finns ju veten-skapliga studier som exempelvis visar att sjuka och utbrända personer tillfrisknar fortare om de får vistas i grönska och arbeta i trädgårdar. Man skulle kanske vilja ta fasta på att mänskligheten mestadels levt i bra mycket mer naturlika land-skap än vad dagens städer och tätorter repre-senterar. Borde vi inte alla därför trivas bättre ute i skog och mark? Borde det inte gå att skapa en gemensam nämnare i naturen, där alla män-niskor skulle kunna mötas? Borde det kort sagt inte vara naturligt att vi trivs i naturen? I dagens moderna samhällen som är präglade av interna-tionell migration och globalisering, där de som bor på samma plats inte delar en gemensam historia, kan man ju inte utan vidare förvänta att den nationella och lokala historien eller kul-turarvet kan utgöra en bas för solidaritet. Skulle

kanske istället naturen kunna bli en mer neutral mötesplats?

Det finns inga enkla svar på sådana frågor. När denna skrift utges genom ett samarbete mellan Naturvårdsverket och

Mångkulturellt centrum är den ett av de första stapplande stegen mot en rikare kulturell mångfald i naturanvändning och friluftsliv. Ett av syftena med denna bok är att proble-matisera synen på naturen, att ge kunskap och infallsvinklar

kring olika förhållningssätt till den. Författarna vill visa att man inte kan ta för givet att naturen är samma sak, eller ens att den är intressant, för alla människor. Vi har inte skrivit en instruk-tionsbok eller receptbok som presenterar lös-ningar på hur den sociala och kulturella mång-falden i Sverige ska hanteras i förhållande till naturvård eller rekreations- och friluftsliv. Det är en inspirationsbok, som syftar till att sätta igång processer av reflektion och prövning. Här finns också presentationer av friluftsprojekt som kan ge idéer och exempel på praktiskt samarbe-te. De olika bidragen i denna bok representerar inte någon helhetssyn som exempelvis är sank-tionerad av Naturvårdsverket eller framforskad av Mångkulturellt centrum. Något sådant kan varken vara möjligt eller önskvärt med tanke på de frågor som behandlas. De olika texterna är uttryck för olika författares tankar om frågor vi behöver ett både öppet och kritiskt förhåll-ningssätt till.

Varje författare står för sitt eget bidrag, fram-för egna idéer och exempel fram-för att visa att frågan om kulturell mångfald är lika aktuell i synen på och sätten att använda sig av och rekreera sig i naturen som den är i alla andra delar av vårt samhälle. Förfat-tarna närmar sig frågorna från många olika ämnesområden, vetenskapsgrenar och profes-sioner. Många är humanister och samhällsvetare, andra är naturvetare och alla funderar på tvärs över relationen mel-lan natur i bemärkelsen friluftsliv och kultur i bemärkelsen kulturell bakgrund.

Begreppsapparat, abstraktionsnivå och vilket fält författaren behandlar är också varierande från artikel till artikel. Det kan gälla synen på kulturbegreppet eller på vilka skillnader, lik-heter eller jämförelser som är relevanta, liksom vilka orsaks- och förklaringssammanhang man vill arbeta med. En annan fråga är med vilka begrepp man ska beteckna och beskriva det av internationell migration präglade samhälle som Sverige är. Beteckningar som utlänningar, invandrare, utländsk bakgrund, nya svenskar, mångkultur och mångfald har avlöst varandra och delvis existerat sida vid sida. Det är fullt begripligt att kategorier och begrepp snabbt slits ut, bland annat för att de upplevs just som kategoriserande och därmed utestängande. Lika problematiskt kan det vara att kategorisera dem som bor i Sverige och inte har utländsk bakgrund. På vilket sätt ska en sådan kategori

Vi behöver förstås begrepp och kategoriseringar, likaväl som vi behöver reflektera över vad de gör med vårt tänkande och vad som förändras när vi byter ut begreppen.

11

benämnas eller kunna hållas samman? Vi be-höver förstås begrepp och kategoriseringar, likaväl som vi behöver reflektera över vad de gör med vårt tänkande och vad som förändras när vi byter ut begreppen. Forskare, praktiker och debattörer som i sin dagliga verksamhet arbetar med frågor om mångfald, integration och segre-gation är naturligtvis uppdaterade, reflekterade och ja, även trendkänsliga, på detta område. De olika val av begrepp som förekommer i artik-larna speglar skribenternas bredd och har fått stå som de är, på samma sätt som begreppen existerar parallellt i vårt vardagsspråk.

Naturen har blivit mer kulturell också för

naturvetare och naturvårdare (Svensson 2001). Det har kanske först och främst att göra med en allmän utveckling under de senare decennierna mot att människor tagit in ett brett kulturbe-grepp i sitt vardagstänkande, som medel för att tolka och resonera om vanor och beteenden. En andra aspekt är att forskning om natur och land-skap har visat att en del ekotyper och områden, som man tidigare såg som rena naturlandskap, i hög grad är skapade av människan. Det gäl-ler inte minst många av de landskap som man ansett vara skyddsvärda. Man har sett att många av våra äldsta och mest värdefulla skyddade områden, exempelvis Dalby Söderskog, Hamra, Ängsö och Hallands Väderö, dels till stor del har skapats av människor och dels har förändrats starkt och förlorat sina viktiga ursprungliga kvaliteter när de skyddats. Det står alltså nume-ra klart att det sällan fungenume-rar att skydda

land-skap och natur enbart genom att hindra ingrepp och åverkan. Naturskydd och naturvård innebär istället ofta att naturen måste vårdas mycket ak-tivt. Miljöerna måste underkastas mänskliga be-slut och åtgärder för att kunna ”bevaras”, eller snarast få en utveckling som bevarar dem som värdefulla (Emanuelsson 2003, Saltzman 2001). Detta fordrar i sin tur stor kunskap om männis-kors kultur, både om dem som under historiens lopp har format miljön genom sitt sätt att leva, i landskapet och av det, men också om de män-niskor som lever idag och vilken relation de på olika sätt har till naturen (Eliasson & Lissberg Jensen 2000).

Dessa insikter har delvis skapats av forskare som följt naturmiljöer och synen på dessa över tid (Mels 1999). Men perspektiven är säkert också del av en större utveckling och förändring i vår världsbild i vilken bilder av harmoni och ordning har fått ge vika för mer kaotiska och oöverblickbara kosmologier, och i vilken tron på möjligheterna till kunskap, överblick och kontroll har minskat. Lika lite som samhäl-let och kulturen ses naturen numera som en oföränderlig och överblickbar värld. Ekosystem ses inte längre som statiska system vilka har en ideal harmonisk balans, utan snarare som komplicerade processer av ”förstörelse”, åter-hämtning och ständiga förändringar. Men att naturen blivit mer kulturell och historisk har på ett intressant sätt också inneburit att naturbe-greppet vidgats. När vi inte längre förknippar natur med äkthet och frånvaro av mänsklig på-verkan försvinner en gräns och en begränsning,

och natur kan finnas överallt. För naturvetarna har begreppet biologisk mångfald kommit in, och sådan kan finnas även i villakomposten eller i det hårt restaurerade gamla trädet i stadspar-ken. För den vanlige medborgaren kan miljöer i staden såsom elljusspåret, den till skidbacke om-gjorda gamla soptippen eller kanalkanten med de skuggande träden vara den mest uppskattade naturupplevelsen.

De ändrade gränsdragningarna mellan natur och kultur har också på olika sätt med samhäl-lets ekonomiska och sociala förändring att göra. När en stor del av samhällets befolkning levde på jord- och skogsbruk hade en åtskillnad mel-lan natur- och kulturmel-landskap större tyngd och relevans. Förändringar i levnadssätt har gjort att många idag med ”naturen” menar ett rekrea-tionslandskap, platser man rör sig i när man ska ut på vissa typer av fritidsaktiviteter (Johansson 2001). Dessa landskap kan innefatta skog, od-lad, betad och annan öppen mark eller så kallad närnatur som parker och grönområden i städer, ja till och med blomlådorna på balkongen eller växterna på fönsterbrädan ingår i denna nya naturuppfattning. Kanske man kan säga att allt som inte är tättbebyggt och grått, alla landskap med grönska (och vatten) i allmänhet numera klassificeras som natur i vardagligt tal. Vidg-ningen av naturbegreppet är dock inte bara en vardagskulturell praxis, utan har bland annat också med införandet av begreppet biologisk mångfald att göra. Den ovan skisserade utveck-lingen – både den vetenskapligt förändrade na-tursynen och de förändrade brukarperspektiven

– har också konsekvenser för hur naturvården definierar sin uppgift.

Den här boken handlar till stor del om fritids-

och rekreationsnaturen, med den lilla brasklap-pen att också dessa begrepp rymmer tolkningar och normer för hur världen ser ut och hur livet bör levas. Alla bidrag i denna bok, förutom för-ordet från Naturvårdsverket, denna inledning samt artikeln av Emil Plisch är tidigare publi-cerade i tidskriften Invandrare & minoriteter under redaktion av Nora Weintraub och Lotta Bolin. Nummer 3/2004 var ett temanummer kallat ”Natursyn” och i numren 2/2004 och 4/2004 publicerades fler artiklar på temat.

De flesta artiklarna bygger ursprungligen på presentationer vid ett symposium på Mångkul-turellt centrum, Fittja gård den 15–17 juni 2004, med namnet ”Migration, kultur, biologi” vilket kan sägas vara det egentliga upphovet till tema-tiseringen av mångkultur och natursyn. Medar-rangör var projektet ”Människan, växterna och djuren – Etnobiologi i Sverige” och samman-komsten ingick som den sjätte i en rad av etno-biologiska symposier. I det etnoetno-biologiska fältet (liksom i ordet etnologi) står etno- för folk och folklig och inte för etnicitet. Det handlar alltså i princip om kunskapsvärldar som ligger utanför de vetenskapliga, eller på andra sätt väletable-rade kunskapsformer och diskussionsordningar i det moderna samhället. Observera dock den poäng Christian Richette gör i sin artikel, att etno-, en folkmodellaspekt, är ett perspektiv som är meningsfullt och fruktbart att lägga på

13

alla världsbilder och kunskapssystem, kanske i synnerhet de som ter sig mest neutrala och objektiva.

De etnobiologiska forskarna tar fram folkliga kunskaper, modeller, sätt att se

på naturen. Kunskapen om växter och djur i relation till exempelvis arbetsliv, kosthåll, landskap, årstider, botande är alltså det som är -biologi i be-greppet. Det handlar ofta om det förindustriella samhället eller om så kallad tyst kunskap

om naturen hos människor som i större eller mindre grad lever på att bruka naturen.

Det ska alltså verkligen understrykas att et-nobiologin inte handlar om etnicitet som det ibland används i en modern bemärkelse, för att beskriva någon form av åtskillnad och rela-tioner mellan grupper som kan uppstå genom migration eller andra sociala processer, och där de som är migranter och i minoritet lätt blir be-skrivna som mer etniska än andra.

Om möjligt ännu viktigare är det att slå fast att sammanställningen inte handlar om bio-logi i relation till etnicitet i bemärkelsen att det skulle handla om etniska gruppers biologi, det vill säga någon form av rasbiologi. Det handlar om den helt annorlunda uppgiften att lyfta fram ett kulturrelativistiskt sätt att se naturen, att undersöka vad naturen på olika sätt kan betyda bortom en mer eller mindre etablerad natursyn. Det är i detta angelägna projekt som etnologer och andra samhällsforskare inriktade på den

etniska och kulturella mångfald som följt med migrationen i det moderna samhället kan möta de biologer och etnologer som vill undersöka biologins kunskapsområden från en

kulturrela-tivistisk utgångspunkt. Det kan exempelvis, som här, handla om hur gamla och nya svenskar ser på och använder natur och landskap, dessas betydelse för dem och hur detta på olika sätt varierar i tid, rum och social miljö.

När man forskar om inter-nationell migration och etnicitet handlar det aldrig bara om vad själva bakgrunden betyder, utan också i minst lika hög grad om de erfaren-heter det innebär att vara ny i ett land och hur livet där man nu lever ser ut, exempelvis med avseende på social och ekonomisk situation. Det handlar alltså inte om att fixera människor i etniska kategorier. Däremot kan begreppet etno- i exempelvis etnobiologi eller etnologi vara fruktbart för att visa att det finns andra kunskapssystem och sätt att uppfatta verklig-heten utanför majoritetens eller experternas dominerande system. Det är också ett sätt att, som också görs i denna bok, hålla fram och på-minna om att det finns etno-dimensioner, kul-turella dimensioner, också i de förhållningssätt som ”svensk-svenskar”, forskare, politiker och andra offentliga instanser har till naturen (jfr. Christian Richettes artikel).

När ett begrepp som etnobiologi som här förekommer i ett sammanhang som handlar

När vi inte längre förknippar natur med äkthet och från-varo av mänsklig påverkan försvinner en gräns och en begränsning, och natur kan finnas överallt.

om dagens av migration och mångfald präglade samhälle är det förklarligt om misstänksamhet uppstår inför begreppen. Förhoppningsvis är en del av dessa frågetecken undanröjda med ovan-stående klargöranden. Håkan Tunòn förklarar mer i sin artikel om begreppet, och även Chris-tian Richette och Kelvin Ekeland reflekterar i sina artiklar över vad etnobiologin står för.

Symposiet ”Migration, kultur, biologi” präg-lades alltså av en vilja att undersöka hur likar-tade begrepp används i de kulturella respektive naturvetenskapliga traditionerna. Vilka är im-plikationerna för kunskapssyn och ideologi när man talar om invandrade arter i förhållande till när man talar om invandrande människor? I bio-logins värld förekommer, eller har förekommit, ett språkbruk som handlar om främmande arter,

naturaliserade arter, begrepp som kulturvetare i

sin värld ser som belastade. Kulturvetare och biologer använder ibland likartade begrepp och lånar ofta begrepp och metaforer från varandra. Men vi använder också begreppen på väldigt olika sätt, ja kanske ibland för att visa på diame-tralt motsatta saker.

De båda begreppen biologisk mångfald och kulturell mångfald är ett exempel på hur sam-hällsvetare och humanister lånat ett begrepp från naturvetenskapen. Det är begrepp som båda ligger i tiden och är laddade med positiva kon-notationer. Därför väcker de kanske mindre frå-getecken, och orsakar inte den misstänksamhet som sammanställningen etnobiologi kan göra.

De två mångfaldsbegreppen har gemensamt att de används i forskning och

utredningsverk-samhet. Mångfaldsbegreppet kan användas i de olika vetenskapernas sätt att beskriva och utvär-dera strukturer och situationer. Gemensamt för båda begreppen är också att de är ideologiska och används för att täcka in normer och poli-tiska mål. De tillhör dock två helt olika sfärer, och det är därför olyckligt om de förväxlas.

Det finns ändå stora likheter i hur de används. I naturen är mångfald och variation något som kan ge flexibilitet, överlevnadsvärde och uthål-lighet åt en miljö eller ett ekosystem. Liknande argument kan förekomma i frågor om kulturell mångfald. Man kan ofta se argument som går ut på att ett samhälle eller en organisation stärks av att där finns en mängd erfarenheter och förhåll-ningssätt som bör tas tillvara för att gynna en positiv utveckling och ge en ökad beredskap att möta framtiden.

Man ska självklart hörsamma argumentet att människors olika typer av kunskaper och erfarenheter ska tas till vara och respekteras, något som ovedersägligen kan komma samhäl-let och dess organisationer till nytta. Men det är inte ointressant att konstatera hur argumenten ibland inordnas i en ram som har likheter med biologistiska och darwinistiska tankegångar och att det tillskriver människor sitt värde i syste-met just i kraft av att de tillhandahåller varia-tion. Att personer med utländsk bakgrund kan uppleva svårigheter på arbetsmarknaden kan till viss del förklaras med rasism och diskriminering av direkt eller indirekt slag. Ett kulturellt mång-faldsargument får inte låsa fast människor i ka-tegorier inom vilka de får sitt värde som

repre-15

sentanter för en viss grupp med vissa egenheter, där de förväntas bidra till helheten genom att tillhandahålla en viss typ av kunskaper, erfaren-heter, perspektiv eller förhållningssätt. Diskri-minering kan ske både genom hänvisningar till förväntningar och krav på att vara annorlunda eller likadana. Att motverka att människor dis-krimineras handlar därmed först och främst om att inte acceptera att de ställs utanför.

I en lite annorlunda vinklad samhällskontext handlar mångfaldsbegreppet inte om samhället som en äng med många sorters fina blommor, utan om rättvisa och jämlikhet. I den kontexten blir frånvaron av mångfald ett tecken på segre-gering, orättvisa och misslyckande. Bristen på mångfald blir då i första hand inte en varning för en ”monokultur” som är ”improduktiv” och ”ofruktbar”, utan är ett tecken på en orättvisa, nämligen att de som redan har makt och infly-tande har ”kvoterat in” människor som liknar dem själva och genom segregering gynnar den egna gruppen (Pripp, Plisch & Printz Werner 2005).

I diskussionerna om kulturell mångfald an-vänds alltså dels ett nyttoargument och dels ett rättviseargument, ibland omväxlande, ibland på samma gång. Rättvisa är ju inte en kategori som finns i naturen, utan ett värde som människor bestämmer sig för att tillämpa. I det fallet kan man istället se att det finns influenser från det samhälleliga rättvisebegrepp och rättsuppfatt-ningar när man talar om biologisk mångfald, en influens som exempelvis gått via djurrätt och djuretik, och som kommit att påverka hur man

ser på växter, ekotyper och landskap. Det är en kulturellt framvuxen naturuppfattning, och att begrunda om och på vilket sätt den kommer till uttryck när vi använder begreppet biologisk mångfald bör också ingå i en kulturrelativistisk reflektion över olika sätt att se på naturen.

Biologisk och kulturell mångfald är alltså inte samma sak, men det är ändå uppenbart att be-greppen influerar och påverkar varandra. Det är alltså akut påkallat att man tänker kritiskt när man använder de båda begreppen, i synnerhet om man gör det parallellt, i ett sammanhang.

Som avslutning på denna inledning följer

här en kort presentation av bokens artiklar. Etnologen Magnus Öhlander är den förste fors-karen ut, med en artikel som sätter in bilden av svensk naturkärlek och invandrares eventuellt annorlunda förhållningssätt i en större sam-hällskontext. Kärlek till naturen har förvisso en viktig roll i den svenska nationella självbilden. Statistik om faktiskt utövat friluftsliv och de olika ekonomiska förutsättningar som finns i olika samhällsskikt visar dock på några grund-förutsättningar som är viktiga att ta med i den fortsatta läsningen. Vi som bor i Sverige vistas överhuvudtaget sällan i skog och mark. Bort-sett från promenader, utövar färre än var tredje person ett aktivt naturintresse – oavsett etnisk härkomst.

Anders Unosson från Skärgårdsstiftelsen

redo-visar ett praktiskt projekt som pågått i flera år i hans organisations regi. Efter tre års ”Skärgårds-dagar på Björnö” har endagsutflykten blivit ett

efterlängtat evenemang för många förortsbor. Skärgårdsstiftelsens mål är att göra naturreser-vaten tillgängliga för alla.

Idéhistorikern Sverker Sörlin ger en kritisk exposé av natursynens och naturkärlekens idé-utveckling, bland annat i relation till national-staternas framväxt. Varje nationalstat har sedan 1800-talet skapat ”sin” natur, förmedlad genom skolplanscher och läseböcker. Vad betyder det idag att den svenska natursynen från början är skapad för att skilja ut oss från andra nationer i ett nationsbyggande sammanhang?

Pernilla Ouis, humanekolog, skriver om

na-tursynen inom islam. I artikelns första del visar hon att naturen kan ha så pass olika betydelse för enskilda muslimer att det inte går att tala om en särskild naturuppfattning, utan denna är mer beroende på deras härkomst i olika länder och olika miljöer. I den andra delen av texten orien-terar hon oss i naturuppfattningen som den framstår i Koranen och i teologin, och då särskilt i den islamiska eko-teologin. Människans roll är att väl förvalta Guds skapelse. Den natursyn som islam förespråkar kan ge muslimer i Sverige skäl att engagera sig i den svenska miljörörelsen och om alla kan känna sig välkomna så har naturen möjlighet att bli en relativt neutral mötesplats mellan människor av olika bakgrund.

Malin Almstedt och Anders Ekstrand berättar

om erfarenheter från ett projekt för att få skol-klasser med hög respektive låg andel elever med utländsk bakgrund att mötas och lära sig sam-arbeta och att få samtliga att känna sig hemma och välkomna i friluftslivet. Det är inte lätt att

möta det okända, vare sig det gäller skogen eller barn från ett annat bostadsområde. Många är rädda för att göra fel eller inte ha den rätta ut-rustningen. Men väl ute i naturen är det lättare att samarbeta än i stenstaden.

Etnologen Annick Sjögren har forskat kring människor från kulturområden i exempelvis Medelhavsområdet och Mellanöstern. Också i nutidens vardagsliv finns kategoriseringar, nor-mer och sätt att förhålla sig i dessa generellt nor-mer urbant inriktade civilisationer som följer andra linjer än dem som nordeuropéer ofta tar för givna och naturliga. Det är många som förvå-nas över att fritiden och livet utanför hemmet i Skandinavien har en starkare koppling till natu-ren och fysisk träning än till ett socialt umgänge med andra människor.

Med etnologen Åke Dauns artikel fortsätter spåret med ett mer globalt perspektiv och den i detta ljus sett mer udda och perifera syn på naturen som har utvecklats i Sverige. Daun ser det svenska som präglat av en nära relation till landsbygden och en lättillgänglig natur. Den långt fram i tiden kvardröjande relationen till jordbrukarsamhället i kombination med den borgerliga kulturens naturidealisering har hos den sekulariserade nordbon skapat en världsbild där naturdyrkan erbjuder en flykt från stadens krav på civilisation.

Inger Pedersen och Aila Peterson berättar om

erfarenheterna från ett projekt vid Malmö mu-seer där man arbetar för att engagera kvinnor med utländsk bakgrund från Malmös förorter. Allt från miljöförstöring och natursyn till

od-17

lingsmetoder och medicinalväxter diskuterades under exkursioner i det omgivande naturland-skapet, ett landskap som också inbegrep delar av stadens mer eller mindre grönskande platser.

Kulturgeografen Dieter Müller skriver om en grupp immigranter för vilka naturen fungerar som ett av de främsta motiven för att komma till Sverige (men som, kan det tilläggas, alltmer kommer till Sverige som arbetskraftsinvand-rare). För tyskar är det skogar, sjöar, älgar och ”Europas sista vildmark” i norra Sverige som lockar. Flertalet hamnar dock i Småland, ofta via inköp av ett fritidshus, och man kan se att det svenska drömlandskap som de populära fil-merna om Astrids Lindgrens Emil har skapat, är något som lockar och berör många tyskar.

Rättssociologen Lars Ericsson reflekterar kring allemansrätten, en sedvana och tradition som för att kunna förstås och efterlevas utan kritik nästan förutsätter att man socialiseras in i den sedan barnsben. Införståddheten i vad som är rätt beteende har gett upphov till otaliga histo-rier om ”utlänningar” som beter sig galet i den svenska naturen. Gränsdragningar och farhågor tydliggörs av de upplevda hoten, främst från europeiska turister, och berättelserna kan få främlingsfientliga drag.

Boken avslutas med ett block av flera korta artiklar om kunskapsfrågor och varierande metoder för kunskapsinhämtning. Här vidgar sig perspektivet mot exempelvis kulturarv, et-nobiologi och historiska perspektiv. Det gäller bland annat arkiv- och dokumentationsfrågor kring synen på, och kunskapen om, naturen i

olika minoritetssfärer, eller hur biologiska och botaniska fenomen kan dokumenteras ur ett kulturellt mångfaldsperspektiv.

Håkan Tunòn, som är kemist och farmakolog

med inriktning på natursubstanser, förklarar det etnobiologiska forskningsfältet. Migranter har i alla tider fört med sig nya växter, djur och odlingsmetoder. Detta är intressant för etno-biologen som studerar hur en befolkning tradi-tionellt nyttjar de lokala naturresurserna – men också hur nyttjandet förändras.

Landskapshistorikern Kelvin Ekeland behand-lar ett ämne som uppmanar oss att inte bortse från det vi i förstone kan uppfatta som föråldrat, marginaliserat, främmande, exotiskt eller för mycket av en särlösning. Genom att skriva om den norrländska fäboden vill han visa hur lätt allt ignoreras som stör storsamhällets enhetliga lösningar. Ekeland funderar över mångfald, mi-noriteter, och dessas roll i lokal utveckling av den kunskap och kompetens som behövs för samhällets överlevnad.

Arkivchefen vid Nordiska museet, Christian

Richette, berättar om hur man i

folkminnesarki-ven alltid har intresserat sig för människans för-hållande till naturen. Arkivens kulturhistoriska material tillåter nyläsningar och kan på så sätt kommentera aktualiteter. Insamlingen fortsät-ter, men vad gäller material om den kulturella mångfalden i förhållande till naturen finns det kunskapsluckor.

Till sist följer en nyskriven artikel av Emil

Plisch, statsvetare från Mångkulturellt centrum.

kunskapsinven-tering som han arbetar med för Naturvårdsver-kets räkning. Här berättas kort om några av de – tyvärr inte särskilt talrika – insatser som gjorts i form av forskning och framför allt om de nå-got vanligare förekommande tillämpade projekt som arbetar med social och kulturell mångfald inom bland annat natur och friluftsliv.

Sammantaget bör de olika artiklarna ge

bredd och fördjupning i en spännande proble-matik. Förhoppningen är att de också förmedlar glädje och tillförsikt i arbetet med att skapa en mångnatur där alla får plats. Slutorden i denna inledning blir dock en mer allvarlig maning till eftertanke, ett ”å andra sidan”, som citeras ur den ledare med vilken chefredaktören Nora Weintraub inledde tidskriften Invandrare &

Mi-noriteters tema om Natursyn, i vilka de härnäst

följande artiklarna först publicerades:

Å andra sidan, att ha sinnesro för att söka fylla sin fritid med något speciellt – till exem-pel att vara ute i naturen – kräver att man har kommit bortom en existentiell ångest, som kännetecknar utanförskap. Men nya alarme-rande rapporter visar att gapet i ekonomisk standard mellan fattiga och rika bostadsom-råden stiger, trots statsmakternas miljardsats-ning de senaste decennierna: de stigmatise-rade förorterna når inte ens upp till 70 procent av de omgivande stadsdelarnas. Och skillna-derna avspeglas tydligt i hur invånarna till-bringar sin fritid. Naturligtvis är arbete och utbildning de centrala frågorna för en lyckad integration. Men ingen allemansrätt i värl-den kan locka någon ut i naturen – om man inte själv känner sig välkommen till en miljö man inte är van att vistas i. Oavsett etnisk härkomst.6

21

Om man har fokus på hur människor förhåller

sig till och använder naturen och om man vill relatera naturintresset till social mångfald och kultur – vilka frågor kan då vara intressanta att ställa? Och hur kan man ställa dessa frågor? Och kan kultur förklara något? I artikeln ska jag relatera fem teser om kultur, vilka kan vara användbara startpunkter för att fundera över dessa frågor.

Mångfald är, enligt det perspektiv jag till-lämpar, en samling sociala åtskillnader. Sociala åtskillnader konstitueras av sådant som kön, ålder, utbildning, ekonomi, etnicitet, boende, status och liknande. Hur mångfald är uppbyggd och organiserad bestäms av hur faktorerna samspelar i ett visst historiskt och samhälleligt sammanhang. Detta betyder att mångfald är ett tillstånd människan lever under, men att detta tillstånd aldrig en gång för alla helt kan fixeras. Hur man i ett visst historiskt sammanhang ser på det främmande har betydelse för vad i en

MYTEN OM ETT BRINNANDE

NATURINTRESSE

Magnus Öhlander

Fil.dr., högskolelektor vid Södertörns högskola

mångfald som uppfattas som problematiskt och för vilka sociala hierarkier som upprättas.

Kultur är något som görs av människor. En första basal tes rörande kultur är att kultur upp-rätthålls, vidareförs, används och förändras av människors aktiviteter givet de specifika livsvill-kor de lever under. Detta påstående kan kanske uppfattas som självklart och banalt, likväl är det en viktig startpunkt för analyser av kultur.

Några statistiska uppgifter ger en vink om

relationen mellan naturintresse och social mångfald. Uppgifterna är hämtade från scb:s hemsida.1

Data är insamlade inom ramen för scb:s

Un-dersökningar av LevnadsFörhållanden, ulf, vilka

omfattar ett riksrepresentativt urval. I figuren på nästa sida visas enkla procentfördelningar för svaren på frågor som har med fritid och natur att göra, begränsat till den undersökning som genomfördes 1998–99. Staplarna visar andelen

personer som är utrikes födda respektive inrikes födda med båda föräldrarna inrikes födda, och som ägnat sig åt en viss aktivitet med en viss frekvens under de senaste 12 månaderna.

Genomgående uppger inrikes födda med in-rikes födda föräldrar att de vistas mer i naturen än utrikes födda. Enda undantaget utgörs av fjällvandring. Skillnaden mellan de två redovi-sade grupperna är ibland liten, till exempel när det gäller ”nöjes- och motionspromenader”, en aktivitet som kan ta plats i staden, parker eller den stadsnära naturen. De största relativa skill-naderna syns när det gäller utförsåkning och jakt. Man kan också notera att med undantag av promenader, har en majoritet av de inrikes föd-da inte uppgivit att de ägnar sig åt dessa typer

Utrikes födda

Inrikes födda med inrikes födda föräldrar A Trädgårdsarbete mer än 20 ggr

B Strövat i skog och mark mer än 20 ggr C Nöjes- och motionspromenader

mer än 20 ggr

D Fritidsfiske mer än 20 ggr E Fjällvandring mer än 5 ggr F Utflykter i fritidsbåt mer än 5 ggr G Jakt mer än 20 ggr

H Badat utomhusbad mer än 20 ggr I Löpning/skidlöpning i motionsspår eller

skidspår mer än 20 ggr

J Utförsåkning vid skidanläggning eller

A B C D E F G H I J skidort mer än 20 ggr 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0

av naturvistelser, i alla fall inte i den omfattning som efterfrågas här. Om dessa aktiviteter ses som uttryck för ett naturintresse, utövar således varken en majoritet av de inrikes eller de utrikes födda ett aktivt naturintresse.

Kultur skulle förstås kunna bidra till förkla-ringar av dessa skillnader. Eftersom de hetero-gena kategorierna ”utrikes födda” och ”inrikes födda” inte är jämförbara storheter måste de brytas ner i fler och mindre kategorier för att jämförelsen överhuvudtaget ska bli intressant. Den omedelbara tanken går kanske till att man kan bryta ner dikotomin till specifika etniska grupper. En specifik etnisk grupp förknippas stundtals med en specifik kultur. Men även enskilda etniska grupper kan vara mycket hete-Aktiviteter under de senaste 12 månaderna,

fördelat på utrikes födda och inrikes födda med två inrikes födda föräldrar. Figuren sammanställd med data från ULF 1998-99, SCB

23

rogena. Det är exempelvis tydligt att personer födda i Sverige har ett varierat naturintresse, vilket skulle kunna betyda att kulturella skill-nader bland inrikes födda är av relevans. I stället för att enbart undersöka variationer mel-lan etniska grupper kan det vara fruktbart att analytiskt inkludera en social mångfald i stort, en mångfald som omfattar en rad samverkande faktorer varav etnicitet endast är en.

En andra tes som jag och många andra arbetar

efter är att kultur aldrig kan stå ensamt som ett sätt att beskriva och/eller förklara män-niskor och deras göranden. Analyser av kultur förutsätter analyser av sociala, ekonomiska och demografiska förhållanden. Statistiken tillåter att man tittar på några sådana faktorer i relation till naturintresse. Utrymmet här räcker inte för att gå in på detaljer, men exempelvis kan man konstatera att för samtliga personer 16–84 år återfinns variationer i aktiv vistelse i naturen re-laterade till ålder, kön, klass och boendeort (scb 2004, rapport 103). Att människor i glesbygd är mer naturaktiva än storstadsbor, liksom att det finns skillnader mellan klasser hör till de varia-tioner som är intressanta i relation till det lägre aktiva naturintresset som uppvisats av utrikes födda. Flertalet av dessa lever i storstadsregio-ner och har så kallade okvalificerade arbeten.

Om man intresserar sig för betydelsen av ekonomiska faktorer som går att relatera till ak-tiviteter i naturen så kan man se vad scb:s ulf-statistik säger om tillgång till bil och fritidshus. År 1998-99 hade 67 procent av de utrikes födda

tillgång till bil, medan det var 83 procent av de inrikes födda med två inrikes födda föräldrar hade detsamma. Under samma tid hade 28 pro-cent av de utrikes födda tillgång till fritidshus. Motsvarande siffra för inrikes födda med två inrikes födda föräldrar var 49 procent. Med andra ord, fler svenskfödda har en ekonomi som tillåter bil och tillgång till sommarstuga. Och sannolikt är det så att många kan nyttja sina föräldrars fritidshus och/eller ärver deras fritidshus. Sådana faktorer kan vara klokt att inkludera när man är intresserad av kultur och kulturskillnader.

Till dessa faktorer kan man lägga ytterligare en. Det är politik. Och då menar jag politik i två betydelser. Den ena är den politik som drivs av partier och regering, alltså de regelverk och den policy som utarbetas av politiker och myndig-heter. Svensk integrationspolitik har exempelvis gynnat bildandet av ”invandrarföreningar” och att dessa föreningar aktivt arbetar för att tydlig-göra och hävda den egna kulturella särarten.

Den andra betydelsen av politik handlar om människors möjligheter att göra sig själva gäl-lande samt att tillskansa sig ett handlingsutrym-me för att få sina intressen tillgodosedda. I detta sammanhang blir politik en fråga om makt. När det gäller handlingsutrymme och att få sina in-tressen tillgodosedda har det i Sverige, liksom i många andra länder under senare tid, varit rela-tivt gynnsamt att hävda sin särart, bland annat i kulturellt hänseende. Samerna är ett exempel på en kategori som varit förhållandevis framgångs-rik med denna strategi.

Somalier däremot är ett exempel på en ka-tegori som varit mindre framgångsrik. Deras handlingsutrymme kan kopplas till utbildning, ekonomi och sociala hierarkier. Socialt under-ordnade kategorier är

begränsa-de avseenbegränsa-de till exempel möjlig-heter på arbetsmarknaden eller när det gäller att bli erkänd som den man uppfattar sig vara. So-maliska kvinnor som har kort utbildning och som har anlänt som flyktingar till Sverige un-der 1980- och 90-talen berättar i flera intervjustudier gjorda av

Faduma Warsame Halane (2005) om ett starkt utanförskap i det svenska samhället. Deras svar på känslan av att inte ”bli insläppta” är att de lyfter fram och tydligt markerar vad de kallar somalisk kultur. Denna somaliska kultur kon-trasteras starkt mot deras bild av svensk kultur. På detta sätt kan man anta att de tillskansar sig en egen sfär där de kan vinna acceptans och känna ett hemmahörande.

Ett annat exempel på hur kultur, makt och

utbildning kan hänga samman hämtas från en studentuppsats baserad på intervjuer med utrikes födda läkare (Stake, 2004). Läkarna arbetar i Sverige. De har relativt god ekonomi och i kraft av sin utbildning har de stora de-lar av världen som potentiell arbetsplats. Alla utom en av de intervjuade planerar att efter en tid i Sverige flytta vidare någonstans där de kan få nya erfarenheter eller där arbetsmarknaden

är mer gynnsam. Dessa läkare placerar sig inte själva i kategorin ”invandrare”. De noterar kulturella skillnader mellan Sverige och andra länder. Men kulturskillnader har ingen större relevans i deras liv. På direkta frågor uppger de att de inte va-rit med om vad vi kallar ”kul-turmöten” eller någon som kan kallas ”kulturkrockar”. I kraft av sin ekonomi, sin ut-bildning och kanske även av en transittillvaro kan dessa personer nedtona betydelsen av kultur.

Inkluderingen av sociala, ekonomiska, demo-grafiska och politiska faktorer i analyser av kultur kan kopplas till en tredje tes. Enligt denna tes är kulturer komplexa och stadda i förändring. Med andra ord kan kultur ses som en process och kan rymma motsägelser och krafter som drar åt olika håll.

En av de företeelser som möjliggör process och komplexitet är förändrade levnadsom-ständigheter och livsvillkor. Dessa villkor kan förändras av sådant som förflyttningar inom ett lands gränser och mellan länder samt social mobilitet. Något annat som bidrar till kulturell modulering är att människor får nya erfarenhe-ter, influeras av globala kulturella flöden (Han-nerz, 1992, 1996) och ges inblick i nya kulturella möjligheter. Masskommunikationsteknologi, en global ekonomi och marknad samt trans-nationella nätverk och rörelser hör till det som möjliggör dessa flöden.

Kultur kan aldrig stå ensamt som ett sätt att beskriva och/ eller förklara människor och deras göranden. Analyser av kultur förutsätter analyser av sociala, ekonomiska och demografiska förhållanden.

25

Kulturer ses ibland som ett slags självständiga väsen vilka har makt över tanke och handling. Kultur finns där och man kan hänvisa till ”sin kultur” eller ”deras kultur”. Samtidigt är ju kultur också något som omsätts i social hand-ling, som används av människor och som kan förändras med nya influenser och levnadsom-ständigheter.

Ett sätt att närma sig tanken att kultur både är

något självständigt för sig självt och något som existerar i människors handlingar kan samman-fattas som en fjärde tes. Enligt denna tes är det en väsentlig skillnad mellan kultur som social handling och kultur förstått som idésystem. Ett idésystem kan mycket väl sakna motsägelser och det kan mycket väl behållas relativt intakt eller i vart fall förändras långsamt. Människor kan gemensamt omhulda och arbeta för ett specifikt idésystem. Men på individnivå kan var och en i sina handlingar förhålla sig till detta idésystem på olika sätt, ta olika stor del av det, komplettera det med företeelser från andra idésystem och tillfälligtvis åtminstone delvis åsidosätta det.

Utifrån tanken på kultur som idésystem res-pektive social handling kan man betänka den svenska självbilden. Man kan påstå att denna självbild rymmer vissa inslag av kulturella sär-drag hämtat ur det välorganiserade idésystemet som vi kallar ”svensk kultur”. Man kan välja att kalla kärleken till naturen för en kulturell före-teelse. Ursvensken blir inte bara landsbygdsbon, allmogen, den som brukade jorden och naturen i stort. Beroendet av och kärleken till naturen är

inlärt hos oss alla och präglar oss som svenskar. Denna tanke omhuldas förmodligen av ett stort antal människor i Sverige, inte nödvändigtvis för att de alla har en kärlek till naturen, utan på så sätt att många svenskar skulle uppge detta som typiskt svenskt. Kärleken till naturen är ett ideal som också lätt kan kopplas samman med andra ideal och uttryck inrymt i ”svensk kultur” – alltifrån individualism och hälsosamhet till dalahästar och röda stugor.

Enligt statistiken är det långt ifrån alla i Sverige som uppger ett aktivt naturintresse. Det skulle i sådana fall betyda att det välordnade idé-system – ”svensk kultur” – rymmer självbilden av ett naturälskande folk. Men när man kommer till handling så gör somliga, på grund av olika omständigheter, inte bruk av denna kärlek till naturen. Man åsidosätter möjligheten att i sina handlingar gestalta detta kulturella särdrag.

Eller också är det så att man kan realisera och gestalta sin kärlek till naturen på en varierande mängd sätt. Man kan tänka sig några, som ex-empelvis att följa med i tv:s naturprogram eller att väva in naturen och naturrelaterade metafo-rer i självpresentationer. Sundhet och hälsa kan länkas till natur, till ekologisk mat och till att värna miljön. Naturen kan älskas och användas även på distans, även utan att man vistas i den.

Likväl, kärleken till naturen har en viktig

funktion i den svenska nationella självbilden, i den identitetsprocess där man utmejslar sig som svenskar. Detta skulle jag, avslutningsvis, vilja relatera till en mekanism i människors

be-skrivningar av det främmande, konstaterad av forskare inom en rad olika empiriska fält.

När man beskriver det främmande, för att förstå det, beskriver man så gott som alltid – om än indirekt – också sig själv. Man fokuserar oftast på det som skiljer och jämförelser görs utifrån en bild av vad som utmärker det egna, till exempel det svenska och svensk kultur. Ib-land ordsätts detta egna, ibIb-land inte. Ofta, men inte alltid, uppfattas det egna som det normala medan det invandrade, i jämförelse, blir det an-norlunda eller avvikande.

Ett sätt att mjuka upp åtskillnaden mellan det normala och det annorlunda är att inte endast ta fasta på skillnader, utan också på likheterna och, inte minst, moduleringar av samma tema. En likhet kan vara kärleken till naturen, men denna kärlek kan se ut på en rad olika sätt.

Detta leder mig fram till den femte och av-slutande tesen, en tes som min kollega Beatriz Lindqvist ofta framhåller som central. Om vi ska ställa frågor om immigranters intresse för och användningar av naturen, så måste vi ställa samma frågor om oss själva, till det vi så gärna tar för givet, till svenskar och det svenska. För att om vi söker kulturella förklaringar och inblick i kulturella företeelser när det gäller mångfald och natur, så kan det vara givande att inbegripa hela mångfalden, även etniska svenskar, i denna analys.6

Not

1 http://www.scb.se/templates/Listning260938.asp; (se också scb 2004, rapport 103).

När Skärgårdsstiftelsen fick

skärgårdsmar-kerna från Stockholms stad 1998, ökade dess markinnehav från 8000 hektar till 14 000 hektar. Skärgårdsstiftelsen blev med ens en stor markägare i skärgården. Med detta följde också ansvaret för att markområdena skulle vara tillgängliga för så många som möjligt. Markin-nehavet utgör naturreservat, men man skulle också kunna betrakta Stiftelsens områden som sociala reservat – de är till för människorna, främst i Stockholmsregionen.

Inom Skärgårdsstiftelsen berättade våra tillsynsmän att man sällan eller aldrig såg in-vandrare på besök i våra skärgårdsområden. Samma svar fick vi från övriga bofasta på öarna. Samtidigt med Skärgårdsstiftelsen hade Skepps-holmens Folkhögskola börjat fundera över hur man skapar kontakt med invandrargrupperna. Vi hade konstaterat att 20 procent av Stock-holms invånare är födda utanför Sveriges grän-ser. Båda organisationer upplevde att vi hade

ett ansvar, och ett uppdrag, att göra något för den stora gruppen invandrare i regionen. Ge-nom storstadssatsningen i Rinkeby kom också Studiefrämjandet i Stockholm med i projektled-ningen.

Det första året bjöd vi in till Skärgårdsdagar på Björnö tillsammans med stadsdelsförvalt-ningarna i Rinkeby och Kista. Vår målsättning var att deltagare i åldern 12–16 år, som också var simkunninga, skulle få komma till Björnö. Där fanns allmogebåtar för rodd och segling, byggda på Skeppsholmens Folkhögskolas båtbyggarlin-je. Där fanns fiskeledare från Strömmens sport-fiske och fältbiologer för naturvandringar.

Redan första dagens första minut fick oss

att ändra upplägget. Deltagarna var i åldrarna 3 månader till 70 år – och nästan ingen kunde simma. Hela familjer kom. Det var inte bara mamma och pappa med barn utan även far- och morföräldrar. Segelinstruktörerna som var, eller

NILFARARE I SKÄRGÅRDEN

Anders Unosson

29

hade varit elever vid båtbyggarlinjen på Folk-högskolan, hade förberett sig för hur de skulle instruera deltagarna att segla en allmogebåt. Nu fick de blixtsnabbt ställa om.

Andra året tillkom deltagare från Vantör. An-talet deltagare blev cirka 850. Tredje året anslöt Spånga-Tensta, och antalet deltagare uppgick till cirka 950. År 2004, fjärde året, tillkom Skär-holmen och Huddinge, samtidigt som Kista ej längre var med.

Vi ville ge en första kontakt med det som många svenskar gör, exempelvis att segla, ro, fiska eller gå i skogen. Det handlade om att upp-leva naturen, det många förknippar med den svenska folksjälen, men också om att informera om vad allemansrätten innebär och betyder.

Hur berättar man att det är roligt att åka ut till

Björnö för att segla, ro och vandra i naturen? Vi har deltagit och berättat vid invandrar-föreningarnas olika möten, skolinformationer och stormöten inom Rinkebyprojektet. Stads-delsförvaltningarna har provat olika vägar att få deltagare. Det har gått via fritidsgårdar, fa-miljecentraler, fältarbetare, medborgarkontor, fritidshem etcetera.

Inför andra året hade vi mycket lättare att berätta. Vi gjorde en videofilm första året, som vi kopierade och spred ganska brett inom varje område. Filmen, plus att deltagarna från första året kunde hjälpa till att sprida informationen, visade sig fungera framgångsrikt. I dag säger stadsdelsförvaltningarna att ”Björnölägret” är ett begrepp hos många i områdena. Man mottar

frågor om när det blir av nästa gång. Nu har vi också filmer från år 2 och 3 att visa.

Deltagarna åker buss hemifrån till Björnö-reservatet, Ingarö, i Värmdö kommun. Första frågan från många deltagare blev: Finns det björnar här? Den direkta kopplingen till nam-net på platsen var ju väldigt naturlig. Från sam-lingen på parkeringen går vi över vägen, in på stigen till lägercentrum, en vandring på cirka 200 meter.

Några undrar om det är tillåtet att gå här. Andra frågar om det finns andra farliga djur, när det nu inte fanns några Björnar. Att ”någon” äger mark med syftet att alla människor ska kunna vara där känner man inte till från sina egna hemländer. Där kunde det handla om en park eller dylikt, där det dessutom inte sällan togs ut entréavgifter.

Varje dag berättade vi om den svenska alle-mansrätten, att man får vistas på annans mark, men inte störa och inte förstöra. Vi försökte också förklara varför Skärgårdsstiftelsen äger mark som är tillgänglig för alla och där det ock-så finns viss service med toaletter och sophämt-ning. Det var inte lätt att förstå. Här hade vi stor hjälp av de översättningar Naturvårdsverket har gjort av allemansrätten. Dessa häftade vi upp på en anslagstavla, så att man kunde ta med ett eget exemplar.

Vid ett tillfälle berättade en deltagare att han aldrig gick i skogen hemma i Indien. Man fick inte gå på annans mark och dessutom var det mindre riskfyllt att titta på vilda djur på zoo. Nu har han bott i Sverige ett antal år och lärt sig

tycka om att vara i naturen. Men i början var det mycket svårt att förstå varför man skulle gå ut i skog och mark.

När så många människor samlas på ett be-gränsat område, är det inte

lämpligt att alla uträttar sina behov i området runt själva lägercentrum. Vi har skaffat extra tc, så att det ska täcka behovet under lägerperioden. Här noterar vi skillnader mel-lan deltagarna. Många vill inte, eller säger sig ej kunna, använda

samma tc som andra människor. Varje kväll när vi gör en tillsynsrunda runt lägerplatsen ser vi spåren. Ibland känns det som om ämnet är starkt integritetskopplat, och att informationen om våra önskade regler inte når fram till denna privata sfär.

En annan erfarenhet som vi har gjort gäller förhållandet till anmälan om deltagande. Varje stadsdel har sina rutiner för hur deltagarna anmäler sig. Vi behöver namn och gärna adress eller telefonuppgifter, dels för att veta vilka som kommer, men också om något händer. Alla deltagare omfattas av Folkhögskolans utökade kollektivförsäkring.

Är vädret regnigt inne i staden, händer det att närvaron minskar drastiskt. Man kommer helt enkelt inte till bussen, och meddelar inte heller någon. Vädret i skärgården, även på Björnö, är oftast mycket bättre sådana dagar. Detta är nå-got som vi svenska naturbesökare oftare känner till. Samma effekt kan vi få om någon i anmäld

familjegrupp blir sjuk, eller något inträffar. Då uteblir hela den anmälda gruppen.

Skärgårdsdagar på Björnö är endagsläger. Av-sikten är att varje deltagare ska få komma med

till Björnö en dag. Ingen över-nattning förekommer för delta-garna. En positiv effekt av detta är att vi får med många flickor som deltar tillsammans med fa-miljen, föreningen eller fritids. Vi har också sett att det ibland är far- eller morföräldragenera-tionen som kommer med sina barnbarn. Det hade varit mindre möjligt om det hade varit flerdagsvistelser. Genom att det i ganska stor omfattning är familjer som kom-mer blir också upplevelsen gemensam för hela familjen. Vi får många positiva signaler direkt från deltagarna om detta.

Många av invandrarna i Stockholmsregionen kommer från länder och områden som saknar kontakt med sjö och hav. De har självklart väl-digt vaga uppfattningar om skärgården, och om att ro eller segla för nöjes skull. Det kan vara en anledning till att det är få som är simkunniga. Å andra sidan finns undantag. En dag när det var dags för lunchpaus kom alla båtarna utom en in till stranden. Den fortsatte att segla fram och åter. Man riktigt såg hur de ombord sökte efter bästa vindkårarna för att få fart på båten. Men så småningom kom även de in till stranden. Det lyste glädje i ansiktet både på instruktören och på pappan som varit med. Pappan var uppväxt vid Nilen, och hade seglat på floden för fiske och

Markinnehavet utgör naturre-servat, men man skulle också kunna betrakta Stiftelsens områden som sociala reservat – de är till för människorna, främst i Stockholmsregionen.

31

transporter. Nu hade de jämfört hur man bygger båtar i Egypten för användning på Nilen med svenska båtar, byggda för mellanskärgården. Kanske det kan bli inledningen på en ny, fram-tida båtbyggarkurs på Skeppsholmens Folkhög-skola, där man bygger båtar från olika länder.

En muslimsk kvinna kom fram till mig en dag och sade: ”Du pratar så mycket om hur det är att vara i skogen, naturen och på sjön. Där får man ro för själen och upplever friden och tystnaden. I mitt hemland går vi i kyrkan. Är det samma sak?”6

33

Naturen framställs ofta som en gemensam

tillgång. Särskilt i Sverige är naturen viktig, brukar det heta. Och så är det förstås. Naturen har varit viktig som resurs för svensk ekonomi och viktig som inslag i den svenska självuppfatt-ningen.

Men är den svenska naturen lika viktig för alla? Hör varje svensk hur ”furor och djurgårds-ekar susa över svensk lyrik”, som Heidenstam skrev? Är alla lika lyckliga över sin gröttallrik i Turistföreningens vandrarstuga? Är det för-resten inte ganska få som tar sig längst in bland fjällen och längst ut på skärgårdsklipporna?

Frågorna är förstås retoriska. Naturen är inte lika för alla. Trots allemansrätten, som är en stor tillgång, finns det stora skillnader i umgänget med naturen. Ojämlikheter, om man så vill, men också skillnader beroende på allt från personliga intressen till kulturell och social bakgrund.

”Den svenska naturen” är heller inte särskilt gammal. I allt väsentligt uppstod den under

VILDMARK SOM KULTUR

Sverker Sörlin

Professor i miljöhistoria, kth, Stockholm

1800- och 1900-talen. Den var ett inslag i ”na-tionaliseringen” av folket. På ett liknande sätt fick andra länder sina nationalnaturer och sina nationallandskap. Vi förstår nu ganska väl hur det gick till. Låt oss se!

En gång bytte naturen förtecken. Naturen som varit ett hinder och ett hot för den odlande människan blev det dyrkade, det skyddsvärda, kulturens näringskälla och kroppens och själens bot. Det finns ingen entydig startpunkt för den-na nya form av den-naturuppskattning. Det brukar ibland påpekas att redan Petrarca formulerade sin betagenhet vid en vandring uppför berget Mont Ventoux på 1300-talet. Men ännu under större delen av 1700-talet var den estetiska upp-skattningen av den ”vilda” naturen sällsynt.

Genombrottet kom med romantiken, och un-der 1800-talet spred sig naturkänslan bland de så kallade bildade klasserna. Detta skedde särskilt i städerna, som nu befann sig i snabb tillväxt,

liksom mängden utövare av borgerliga yrken. I dessa kretsar skilde man tydligt mellan stad och land, men också mellan arbete och fritid.

Ett exempel från Paris kan illustrera förhål-landet. Fontainebleaus skog

med små värdshus och prome-nadstigar blev ett stycke in på 1800-talet ett populärt utflykts-mål, särskilt på söndagarna, då man hade fritt från arbetet. Vandringslederna i skogen fanns emellertid inte där från början, de tillskapades av en

på-hittig entreprenör, Claude-François Denecourt. Han utgav ett slags guider eller kartor över Fontainebleau. Dessa fungerade som vägvisare för den som inte kände terrängen, men en ännu viktigare funktion var att de hjälpte besökaren att lägga märke till det som Denecourt fastställt var sevärdheter: märkliga träd, stenar, utkiks-punkter som han försåg med skyltar. De korre-sponderande avsnitten i guiden, som gick under den träffande benämningen Indicateur, närmast ”påpekare”, innehöll informativa texter. Om det saknades information, hittade han själv på såväl ett namn på platsen som en bra historia.

Historien om Denecourt berättas i ett inspire-rande arbete av den brittiske litteraturforskaren Nicholas Green, The Spectacle of Nature (1990). Green visade också hur detta sätt att uppleva na-turen förutsatte en förtrogenhet hos besökaren med det slags personliga tillägnelse av ett objekt som grundlagts genom den moderna konsum-tionen. Parisarna hade vid denna tid ett stort

antal fashionabla butiker att bese. Boulevarder-na kantades av dem, les objets de luxe glittrade i vitrinerna, det fina folket trängdes i salongerna. Besöket i naturen, och den Indicateur som ledde besökaren vid handen, var i själva verket helt urbana förete-elser, ett slags utvidgningar av staden utanför dess portar. Det rörde sig om en konsumtion av natur där man tillämpade visu-ella koder och kulturellt inlärda hållningar och responser som härstammade från staden. Kanske blev detta förhållande inte alltid lika tydligt som i Paris, som under 1800-talet gick under benämningen ”världens huvudstad”. Men till sin grundläggande struktur var naturupple-velsen urban, också när småstadens bourgeoisie i det avlägsna Sverige sökte sig ut till utkikstorn eller fågelsjöar på söndagarna.

Många städer skapade under 1800-talet par-ker eller friluftsområden av en typ som ofta kan erinra om Fontainebleau. Djurgården i Stock-holm och Slottsskogen i Göteborg är två svenska exempel. Ett annat är Central Park i New York, som ritades av den kände landskapsarkitekten Frederick Law Olmsted. Parkerna var till för ett närbeläget friluftsliv, men samtidigt för en sorts strövande, en rörelse i makligare tempo som kontrasterade mot arbetslivets hets och larm. De var helgens motvikt mot vardagens industrial

pace (Steinberg 1991), som allt fler upplevde,

och samtidigt ett reserverat rum dit produktio-nens rytm inte fick tränga.

”Den svenska naturen” är inte särskilt gammal. I allt väsentligt uppstod den under 1800- och 1900-talen. Den var ett inslag i ”nationali-seringen” av folket.