Sverker Sörlin
Professor i miljöhistoria, kth, Stockholm
1800- och 1900-talen. Den var ett inslag i ”na- tionaliseringen” av folket. På ett liknande sätt fick andra länder sina nationalnaturer och sina nationallandskap. Vi förstår nu ganska väl hur det gick till. Låt oss se!
En gång bytte naturen förtecken. Naturen som varit ett hinder och ett hot för den odlande människan blev det dyrkade, det skyddsvärda, kulturens näringskälla och kroppens och själens bot. Det finns ingen entydig startpunkt för den- na nya form av naturuppskattning. Det brukar ibland påpekas att redan Petrarca formulerade sin betagenhet vid en vandring uppför berget Mont Ventoux på 1300-talet. Men ännu under större delen av 1700-talet var den estetiska upp- skattningen av den ”vilda” naturen sällsynt.
Genombrottet kom med romantiken, och un- der 1800-talet spred sig naturkänslan bland de så kallade bildade klasserna. Detta skedde särskilt i städerna, som nu befann sig i snabb tillväxt,
liksom mängden utövare av borgerliga yrken. I dessa kretsar skilde man tydligt mellan stad och land, men också mellan arbete och fritid.
Ett exempel från Paris kan illustrera förhål- landet. Fontainebleaus skog
med små värdshus och prome- nadstigar blev ett stycke in på 1800-talet ett populärt utflykts- mål, särskilt på söndagarna, då man hade fritt från arbetet. Vandringslederna i skogen fanns emellertid inte där från början, de tillskapades av en på-
hittig entreprenör, Claude-François Denecourt. Han utgav ett slags guider eller kartor över Fontainebleau. Dessa fungerade som vägvisare för den som inte kände terrängen, men en ännu viktigare funktion var att de hjälpte besökaren att lägga märke till det som Denecourt fastställt var sevärdheter: märkliga träd, stenar, utkiks- punkter som han försåg med skyltar. De korre- sponderande avsnitten i guiden, som gick under den träffande benämningen Indicateur, närmast ”påpekare”, innehöll informativa texter. Om det saknades information, hittade han själv på såväl ett namn på platsen som en bra historia.
Historien om Denecourt berättas i ett inspire- rande arbete av den brittiske litteraturforskaren Nicholas Green, The Spectacle of Nature (1990). Green visade också hur detta sätt att uppleva na- turen förutsatte en förtrogenhet hos besökaren med det slags personliga tillägnelse av ett objekt som grundlagts genom den moderna konsum- tionen. Parisarna hade vid denna tid ett stort
antal fashionabla butiker att bese. Boulevarder- na kantades av dem, les objets de luxe glittrade i vitrinerna, det fina folket trängdes i salongerna. Besöket i naturen, och den Indicateur som ledde besökaren vid handen, var i själva verket helt urbana förete- elser, ett slags utvidgningar av staden utanför dess portar. Det rörde sig om en konsumtion av natur där man tillämpade visu- ella koder och kulturellt inlärda hållningar och responser som härstammade från staden. Kanske blev detta förhållande inte alltid lika tydligt som i Paris, som under 1800-talet gick under benämningen ”världens huvudstad”. Men till sin grundläggande struktur var naturupple- velsen urban, också när småstadens bourgeoisie i det avlägsna Sverige sökte sig ut till utkikstorn eller fågelsjöar på söndagarna.
Många städer skapade under 1800-talet par- ker eller friluftsområden av en typ som ofta kan erinra om Fontainebleau. Djurgården i Stock- holm och Slottsskogen i Göteborg är två svenska exempel. Ett annat är Central Park i New York, som ritades av den kände landskapsarkitekten Frederick Law Olmsted. Parkerna var till för ett närbeläget friluftsliv, men samtidigt för en sorts strövande, en rörelse i makligare tempo som kontrasterade mot arbetslivets hets och larm. De var helgens motvikt mot vardagens industrial
pace (Steinberg 1991), som allt fler upplevde,
och samtidigt ett reserverat rum dit produktio- nens rytm inte fick tränga.
”Den svenska naturen” är inte särskilt gammal. I allt väsentligt uppstod den under 1800- och 1900-talen. Den var ett inslag i ”nationali- seringen” av folket.
35
Något liknande började samtidigt gälla för
den mer avlägsna ”vildmarken”. Också den försågs med kartor och guider, bestämda platser utsågs till lämpliga besöksmål och kring dessa byggdes en infrastruktur upp
med kommunikationer, hotell, restauranger och skyltade vand- ringsleder. Där, ännu mer än i stadsparken, skulle den urbana människan erbjudas en annan takt, en vildmarkens rytm. Man kan på detta sätt tala om en konstruktion av naturen. Den-
na verkade på två plan. Å ena sidan konstruera- des, bokstavligen den natur som skulle besökas och beses. Naturen arrangerades för upplevelse och konsumtion. Å andra sidan konstruerades naturen som föreställning.
Att uppfatta naturen som en kulturell före- teelse, är ett synsätt som inte slagit an förrän ganska nyligen. En som tidigt anade att det var fruktbart att tänka på detta sätt var den franske filosofen Roland Barthes. ”Framstegsvänlig humanism”, skrev denne på 1950-talet, ”måste alltid komma ihåg att byta ordning på begreppen [Natur och Historia], att ständigt genomsöka naturen, dess ’lagar’ och dess ’gränser’, i syfte att upptäcka Historien där, och till sist att etablera Naturen själv som historisk” (Mythologies, 1957). På senare år har den historiska forskningen tagit upp tankar som dessa. Ett intressant exem- pel är en amerikansk volym som redigerats av miljöhistorikern William Cronon, Uncommon
Ground: Toward Reinventing Nature (1995). Det
är en samling uppsatser författade av historiker och samhällsforskare med var för sig tämligen olika positioner. Med få undantag enas de emel- lertid omkring en grundläggande idé, nämligen
att den natur som omhuldas av naturskyddet och miljörörelsen i snart sagt varje avseende är kulturellt och socialt konstru- erad.
Argumentet har två nivåer. Den första gäller idéerna. Det vi i dag uppfattar som natur är något tämligen nytt i histo- rien. I sin introduktion, ”In Search of Nature”, poängterar Cronon att uppskattningen av vild- marken, som blivit ett framträdande drag sär- skilt i amerikansk tradition, är en uppfinning av den urbaniserade medel- och överklassen under de senaste två århundradena. Naturskyddet kan därför uppfattas som väsentligen ett försök att värna om de platser och de sidor av naturen som blivit en del av denna nya natursentimentalitet och i vissa fall blivit en del av den nationella his- torien. På detta sätt har en del natur kanonise- rats i kulturen medan annan natur undertryckts eller marginaliserats.
Argumentets andra nivå gäller landskapet sådant det föreligger ”där ute”. Vad flera upp- satser i Uncommon Ground visar är att det finns en påtaglig ambivalens hos de platser som vi utsett till representanter för ”naturen”. Vad kännetecknar dessa platser? Vilka platser ska, när allt kommer omkring, räknas som natur? Var finns ”Naturen”?
Landskap och platser görs till nationella reliker, bilder och berättelser sätts i omlopp. Kunskap samlas, besökare anländer. På detta sätt avgörs också strider om det förflutna.
Dessa frågor är knappast lätta att besvara. Det finns en stor mängd miljöer, till exempel i eller nära stora städer, vilka normalt inte brukar räk- nas till naturen, men vars processer är minst lika naturliga som några andras. En artikel behand- lar tvetydigheterna hos de miljöer som skapades av Frederick Law Olmsted, till exempel hans de- signade skog Biltmore Forest i North Carolina, eller The Fens, en konstgjord våtmark i centrala Boston. I andra artiklar beskrivs så kallade te- maparker för rekreation och utflykter, som San Diego Sea World eller Mount Rushmore. Det sistnämnda är ett nationalmonument, en väldig klippvägg med de tidiga amerikanska presiden- terna, ”the founding fathers”, inhuggna en face. Den danske geografen Kenneth Olwig döpte sådana platser till ”Double Nature” för att be- teckna denna dubbla upplevelse av såväl natur som dess kulturella överlagringar.
En artikel beskriver de processer varigenom naturen blir ett objekt för ”visuell konsumtion”; naturen som ”simulering”. I vissa fall handlar det om kultur, människoskapade landskap, som dock kallas ”natur”. I andra gäller det platser som vanligtvis uppfattas som natur men som förbytts i ”kultur”; nationalparker eller natur- monument, ofta med tillhörande turistisk rekvi- sita, kan utgöra exempel. Oavsett vilket blir det alltmer oklart vad som är vad. Gränsen mellan natur och kultur håller genom kommunika- tionernas och kommersialismens blixtsnabba införlivning också av jordens mer svåråtkomliga platser på att bli osynlig, villkorlig, intellektuellt svårförsvarbar, möjligen även onödig. Samma
kultur som en gång upprättade gränsen håller nu på att omintetgöra sitt eget verk. Cirkeln sluts på ett ironiskt sätt.
På Öland ligger Södra Greda lövängar, ett
ljuvligt landskap med hagtorn, oxel och frodiga gräsbevuxna strandmarker, som i en svag slutt- ning förenar sig med Östersjöns vatten. Det är visserligen ett kulturlandskap, en hävdad löväng. Men det är också natur. Att bevara löv- ängar är ett fenomen från förra århundradet och kallas sedan någon tid för ”kulturmiljövård”. Att hålla en löväng levande handlar bara i en mycket paradoxal mening om bevarande, ef- tersom lövängen, om den lämnas åt sig själv, upphör att vara en löväng och på mycket kort tid övergår till att bli skog.
På de allra senaste decennierna har ursko- garna gått samma väg och blivit museala. Argu- mentet har i regel varit ekologiskt; naturvården, inte kulturmiljövården, har hållit i ärendena. Men de tillhör påtagligt samma idé: utskiljan- det av ett stycke landskap för att representera en avsikt med just detta. Det som avskiljts skall säga något.
Musealiseringens naturhistoria återspeglar kunskapen om naturens ordning, sådan den artat sig vid olika tidpunkter i historien. Men genom denna kognitiva ordning skär en annan organisationsprincip som har att göra med de framväxande politiska och territoriella gemen- skaperna: nationerna. Varje nationalstat har därför numera ”sin” natur, eller rättare: varje nation har skaffat sig en natur. Hur detta gått
37
till har växlat. I England, Holland och Frankrike växte museer, parker och zoologiska trädgårdar ut till nationella manifestationer av geografisk erövrarlusta och ekonomisk framgång. De eu- ropeiska huvudstäderna höll sig
med storslagna samlingar där trädgårdarna var så viktiga, och synliga.
En av de främsta, Kew Gar- dens utanför London, blev un-
der 1800-talets första hälft en symbolisk minia- tyr av det ekonomiska välde britterna förfogade över, med produktiva arter som bananer, kaffe, te, kakao, sisal, gummi. Också dessa samlades. Forskningen vid Kew Gardens syftade till att ut- veckla arterna och omplantera dem i kolonierna runtom i världen. Britterna hade visionen att bokstavligen omskapa världens utseende, ”för- bättra” den, som Cambridgehistorikern Richard Drayton visat i en fascinerande studie, Nature’s
Government: Science, British Imperialism and the ”Improvement” of the World (2000).
I Paris fanns Jardin des Plantes (före 1789 Jardin du Roi), som utökades med naturalhis- toriskt museum och mot 1700-talets slut också blev zoologisk trädgård med tillgång för all- mänheten. Även i Leiden, Amsterdam, Madrid, Berlin växte botaniska trädgårdar fram med en blandning av vetenskapliga, utilistiska och re- presentativa motiv, och med örter och djur från de fyra världsdelarna.
Mindre nationer gick in för en blygsammare
skala. I Sverige består ”naturminnena” först
och främst av de landskap som vi genom en lång kulturhistorisk process av kanonisering och införståddhet bestämt ska tillhöra nationalland- skapet: Kvikkjokk, Siljansbygden …
Vi kan tala om detta som na- turens nationalisering. Landskap och platser görs till nationella reliker, bilder och berättelser sätts i omlopp. Kunskap samlas, besökare anländer. På detta sätt avgörs också strider om det förflutna. Naturen har på detta sätt ingått i en så kallad identitets- politik, där det gällt att ”nationalisera massorna” (Hitlers famösa uttryck). Det har skett i praktiskt taget alla stater i ett moderniseringsskede.
I Sverige blev Skansen, Hazelius effektiva pedagogiska bedrift, det kanske mest utpräglade exemplet, som åt svenskarna gav såväl national- dag som krigiska fester. Nationaliseringen av landet genom namn, bilder och berättelser sker på ett sätt som påminner om konstruktionen av det historiska minnet och dess platser och mo- nument, det som av den franske historikern Pier- re Nora kallats ”les lieux de mémoire”. Minne formas genom urval, tradering och förankring av berättelserna i landskapsrummet. Många platser – Ales stenar, Birka, Nasa-fjäll – är bekanta just därför att de ingår i den kanoniserade historien. Konstruktionen av landet sker i allt väsentligt från mitten av 1800-talet. Viktiga institutioner i denna process går att urskilja. En var insamlarna. På samma sätt som Nils Månsson Mandelgren och Leonard Rääf samlade sägner och artefakter, åkte naturforskare runt i landet och samlade
Vilka platser ska,
när allt kommer omkring, räknas som natur?
uppgifter om landets utseende. Geologerna var kanske den mest karakteristiska gruppen, viktig inte minst i Svenska Turistföreningens tidiga skede. En annan institution var förmedlarna, främst kanske skolan med dess
planscher och läseböcker, som
Folkskolans läsebok (1868). Den
var ju i hög grad topografisk, slog liksom fast olika platser, utsåg dem. För att inte tala om fotograferna. Det är slående hur stf från allra första bör- jan arbetade mycket medvetet
med fotografin. Konstnärer och författare ingick också bland förmedlarna.
Friluftslivets organisationer tog människorna ut på ett slags vallfärder till de viktigaste plat- serna. Turismen fungerade på ett liknande sätt. Resandet blev i hög grad ett slags rutiniserade rörelser till överenskomna orter. Museer och nationalparker förvaltade kulturens naturarv, detta arkiv av utvalda platser och naturmonu- ment. De bildade till sist en berättelse om lan- det som fördes ut från tusen tribuner: skolor, föreningar, massmedier, konst, litteratur, film. Den svenska naturen må vila på urberget, den är likväl både skapad och inlärd. Men som i all inlärning: vi lär oss olika.
Men om naturen är ett mänskligt påfund, vart ska vi då vända oss för att finna kriterier för att bevara vissa stycken av naturen medan andra restlöst kan offras åt civilisationen? Finns det överhuvudtaget några ratio- nella kriterier?
Denna diskussion om natu- ren och dess värden har otvivel- aktigt skänkt nya insikter. Det går inte längre att med samma självklarhet som tidigare hävda att det är naturens ursprunglig- het eller äkthet som motiverar skydd. En överväldigande mängd argument med skiftande utgångspunkter – från filosofi till ekologi – har visat att naturen inte är en statisk kategori utanför människan och kulturen. Man skulle kunna säga att naturen har denaturali- serats. Det finns ingen plats ”därute” dit män- niskor kan söka sin tillflykt undan den hårda civilisationen.
Är detta början till slutet för naturskyddet som politiskt projekt? Det behöver det inte vara. Även om ”naturen i sig” inte skulle finnas, annat än som idé, kanske vi ändå bör upprätt- hålla illusionen? Liksom vi måste tänka oss Si- syfos lycklig, kanske vi måste tänka oss en natur utan historia? 6
Man skulle kunna säga att naturen har denaturaliserats. Det finns ingen plats ”därute” dit människor kan söka sin tillflykt undan den hårda civilisationen.
Jag får ofta frågan: ”Hur förhåller sig islam
till naturen?” Det är en intressant fråga, som verkar mer och mer relevant för många, men en fråga som kräver en viss problematisering. För det första, vad är islam? Jag har den åsikten att islam inte kan ”agera” utanför muslimerna, och därför är den relevanta frågan egentligen hur muslimer förhåller sig till naturen. Det blir då lite mer komplicerat, eftersom man snabbt inser att muslimer inte är någon monolit som ”islam” ibland uppfattas vara, utan består av en brokig skara människor med olika bakgrunder. Att generalisera utifrån kategorin islam verkar enkelt, men det är betydligt mera komplext att göra det kring en grupp människor. Finns det något gemensamt bland dessa människors na- tursyn som har att göra med det faktum att de har samma tro?
Sedan är det kategorin ”naturen”; är den egentligen så oproblematisk? Vad menar vi med natur? Som humanekolog är jag skolad i att