Kelvin Ekeland
fäbodar. Fäboden har för många kommit att stå som en sinnebild för svensk natur och bon- dekultur. Små kärnor av ett tidigare allmänt fäbodbruk finns numera i norra Svealand och nedre Norrland. Fäbodbruket
har en bondgård som sin själv- klara utgångspunkt. Bruket innebär att ett jordbruk genom särskild bosättning i utmark optimerar villkoren för hög och säker fodertillgång åt gården.
En eller flera gårdar bildade ett eller flera sekun- dära brukningscentra där husen samsades under benämningen fäbod medan den öppna marken kring dem kallades fäbodvall.
Utmarken var länge en mark tillgänglig för alla medan inmarken kring byn ägdes av byborna. Därför kallas denna mer allmänt för inägor. Bruket av utmarken kom att bygga på sedvana eller gammal hävd. ”Allemansrätten” som reglerar vad vi får och inte får vid vistelse i markerna är det mest kända exemplet på dessa sedvanerätter, som kunde skilja sig något från bygd till bygd. ”Mulbetesrätten” är en annan sådan sedvanerätt.
Produktionen på fäbodvallarna var inriktad på förrådsmat baserad på mjölk. Varje by, varje gård, utformade ett med hänsyn till naturens förutsättningar och ekonomiska villkor ända- målsenligt fäbodbruk. Skogen och utmarken var överallt bygdens ekonomiska säkerhet, som skulle förvaltas för en bra och hållbar utdelning. Till stora delar följer dagens fäbodbruk dessa gamla traditioner. Som fullständigt produk-
tionssystem fram till färdig vara i form av ex- empelvis smör och ost är fäbodbruket tämligen ensamt om att fungera med lägre energiinsatser än uttagna. En balansräkning av energiflödet i början av 1900-talet visar att djurhållning på fäbod med skogsbete är mycket energief- fektiv. Varje insatt enhet gene- rerar fyra. Som jämförelse kan ställas modern mjölkframställ- ning, den mest energieffektiva i dagens animalieproduktion, vilken kräver en insats av tre enheter för att avkasta en.
Stekost är en av de många traditionella spe- cialiteer som finns då det gäller fäbodmat. När jag bad Karin, en gammal erfaren fäbodjänta, om receptet sa hon att det ser man ju hur myck- et man ska ha av olika ingredienser. Kunskapen finns till stor del enbart vidmakthållen av lokal- befolkningens sinnen. Den sitter i ögats, han- dens, näsans och hudens minne. Vi kom i alla fall överens om att utgå från 10 liter sötmjölk. Den ska kokas upp. När den svalnat till kropps- temperatur hälls så filmjölk i så att den löper. Man ser när det klumpar sig, då är det lagom. Filmjölken bör enligt Karin inte vara för färsk. Har man köpt den i butik får ”bäst före” gärna vara passerat. Så värmer man massan och häller i litet salt; efter smak. Karin tar ett par teskedar. Ostmassan pressas i en form som klätts med ett ostkläde (en silduk) och får rinna av. Sedan får osten stå ett par timmar och svalna, lagom så att den skinnar sig. Sedan steks den i smör på alla sidor.
Djurhållning på fäbod med skogsbete är mycket energi- effektiv. Varje insatt enhet genererar fyra.
85
De växter djuren betar på olika ställen och vid olika årstider kan ge mjölkprodukterna speciell arom. Detta kan utnyttjas för att skapa exklusiva lokala produktvarianter. Skogsbetet ingår i en väv av komplicerade beroenden mellan olika organismer och organismgrupper. I hävdad skogsbetesmark finns betesgynnade gräsmarks- växter insprängda i skogsvegetationen. I gläntor och gles skog bildas en grässvål. Betet och dju- rens tramp håller tillbaka ris till förmån för gräs och örter. Trampet blottar bar jord där frön och sporer kan gro. På upptrampade ställen och på fästigar finns gynnsamma miljöer för insekter och andra småkryp. Betesdjurens spillning ger livsrum för ytterligare ett stort antal arter. Den betade skogen är också rik på svampar. En del av dem samverkar med skogsträden i näringsupp- tagningen genom mykorrhiza. Virkesproduk- tionen stimuleras. Skogsbete har en stor bety- delse som alternativ till så kallad vitalisering av skogsmark genom kalkning och gödsling, vilken ofta är negativ för biologisk mångfald. Ett ökat skogsbete och fäbodbruk är således positivt för skogens livskraft och variation.
Flera utrotningshotade lantraser har formats inom fäbodbruk och skogsbete. Ett möte med dem under skogspromenaden kan bli en min- nesvärd upplevelse. Många av dem är betydligt mer sällsynta än de stora rovdjur, som många nu vill se i ökad omfattning i de gamla traditio- nella betesmarkerna. Bland dessa gamla lant- rasdjur (inom parentes det antal djur i världen som förekommer i avel) finns fjällkor (2495), rödkullor (760), fjällnära kor (135; har fler ur-
sprungliga egenskaper än fjällkon), gestrikefår (72), helsingefår (16), svärdsjöfår (34), dala pälsfår (95), lappget (10), jämtget (106) och svensk lantget (1339). Att en del av dessa fort- farande förekommer beror bland annat på att djuren har fördelar då det gäller extensiv drift. De sköter sig, enkelt uttryckt, bättre själva än mer moderna djur. För långsiktigt bevarande av lantrasernas egenskaper krävs dock att de hålls under förhållanden och i miljöer liknande dem där de fick sina karaktärer.
Lantrasdjuren är mycket uppmärksamma och vaksamma och stressas lätt om de tvingas dela utrymme i betesskogen med rovdjur som björn, lo och varg. Det märks bland annat på föränd- ringar i mjölkens mängd och kvalitet, djurens lynne – till exempel rastlöshet eller apati, ätstör- ningar – hämmad idissling, sänkt immunförsvar och försämrad fertilitet.
Naturligtvis kan det diskuteras vilka i ett lo-
kalsamhälle som ska räknas som traditionsbära- re. Är alla fäbodbrukare innehavare av traditio- nell kunskap? Vem har rätt kunskap? Det finns många olika tolkningar vilken typ av traditio- nell kunskap, innovationer och sedvänjor som berörs av konventionen, men generellt anses att man ska vara mycket vidsynt och att viktig kun- skap inte utvecklas utanför systemet varför hela detta ska uppmärksammas vid bevarande. Efter- som dagens produktionssystem inom de areala näringarna inte gynnar ett nedärvt småskaligt bruk av jord och skog är en anpassning av regel- verk och andra insatser som underlättar exem-
pelvis fäbodbruk med skogsbete helt i enlighet med mångfaldskonventionens intentioner.
Som alltid visar det sig att det är betydligt lättare att underteckna en konvention än att leva upp till den. När Centrum för biologisk mångfald år 2003 på regeringens uppdrag sy- nade hur Konventionens artikel 8 och till denna anslutna artiklar genomförts i praktiken var resultatet nedslående. Det fanns bland det tret- tiotal myndigheter som studerades, ännu tio år efter Riokonventionen, de som inte visste vad som krävdes av dem på detta område.
Storsamhället har länge vägrat tro att små lo- kala samhällen kan förfoga över de lösningar för
ett långsiktigt ekologiskt hållbart bruk av den biologiska mångfalden, som behövs för att vi ska kunna möta framtidens livsmedels-, hälso- och andra behov. Det stora samhället har emel- lertid börjat ändra attityd och bli mer öppet och lära sig uppfatta det värde mångfald kan ha för storsamhällets bestånd.
Det är alltför lätt att ignorera från majo- ritetens bruk avvikande kunskaper. De stör storsamhällets enhetliga lösningar. Men det är mångfalden som lokalt kan bidra till att ut- veckla den kompetens som behövs för samhäl- lets överlevnad. Kontakter och möten i den lilla skalan kan leda långt och uträtta mycket. 6
Det samlande begreppet etnobiologi omfat-
tar ett intressant tvärvetenskapligt forsknings- område. För etnologer och kulturhistoriker har det etnobiologiska fältet i praktiken sedan länge varit i fokus, även om just begreppet etno- biologi inte tidigare använts i någon nämnvärd omfattning. De grundläggande mentala katego- rier och klassifikationer, så kallade taxonomier, som människan skapar för att ordna och förstå den värld som omger henne har gett upphov till grundläggande filosofiska frågeställningar. För kulturforskarna är frågan hur människor förstår sig själva i relation till sin omgivning, och hur de hanterar den, är av central betydelse.
Idéhistorikern Robert Lenoble konstaterar i sin studie över natursynen genom historien: ”vi har alltid betraktat Naturen, men den har aldrig
varit densamma” och menar därmed att vår syn
på naturen förändrats under historien (Lenoble 1969). Under lång tid frågade man sig också om det finns ett klart och entydigt samband mellan