Christian Richette
Arkivchef, Nordiska museet
det vi observerar i verkligheten och de begrepp som vi utifrån dessa observationer skapar. Om våra mentala kategorier helt enkelt är reflexer av verkligheten, eller om föremål och begrepp är så pass skilda åt att det inte finns något som helst samband dem emellan och att begreppen därför skapas helt oberoende av verkligheten. Denna diskussion avlöstes av ett synsätt som via Kant kom att bli det konstruktivistiska perspektiv, som vi i dag känner igen oss i och som givetvis har betydelse för hur vi både betraktar, nyttjar och påverkar naturen.
De klassifikationer som vi skapar är givetvis också kulturbundna. Michel Foucault återger ett kinesiskt klassifikationssystem för djur där indelningen bland annat ser ut på följande sätt: de som tillhör kejsaren, balsamerade, tämjda, di- grisar …(Foucault 1966). Detta äldre kinesiska sätt att indela djur i olika klasser känns främ- mande och mycket annorlunda för oss i dag, fostrade som vi är med det binominala klassifi-
89
kationssystem som Carl von Linné skapade på 1700-talet. Ett system som går ut på att på att ge två namn till alla levande varelser och där till exempel människan får heta Homo Sapiens.
Men för kulturforskarna gäller inte frågan om vilket system som är det rätta, om det så vore det på genetiska koder uppbyggda Polimerase Chain Reaction. I stället innebär det konstruktivistiska perspektivet ett intresse för hur de mentala kategorierna och taxonomierna
skapas i mötet med den värld som finns runt omkring oss och då inte minst med beaktande av den kulturella mångfald som vi kan konstatera finns i dag. Det vore förstås frestande att tänka sig möjligheten att vi med hjälp av ett enda sys- tem skulle kunna klassificera och förstå hela världen.
För kulturforskare har begreppet etnobiologi
framförallt två fördelar. Med förleden ”etno” markerar man ett mer neutralt och hanterbart perspektiv än med det oftast tidigare använda begreppet ”folklig”, en term som är allt för be- lastad med en värderande och hierarkiserande betydelse. Med ett uttryck som ”folkliga före- ställningar” har man ofta betraktat dessa som irrationella och ologiska, ibland till och med det vidskepliga, och ställt det mot det vetenskap- liga, moderna och logiska. Ett förhållningssätt som Lévi-Strauss i La pensée sauvage (1962) påpekat är orimligt. De tankemodeller som
vi gärna föreställer oss vara av en enklare och ”primitivare” logik visar sig vara minst lika so- fistikerade som de västerländska vetenskapliga modellerna. Antropologen R.B. Fox noterade att ett pygméfolk på Filippi- nerna kunde namnge minst 450 växtsorter, 75 fågelarter och mycket annat i deras omgiv- ning. Det finns helt enkelt inte någon fundamental skillnad i sättet att tänka betonar Lévi- Strauss. Uppfattningen om att det finns modeller som är enk- lare än andra hänger ihop med föreställningen om ”primitiva folkslag” och deras sätt att tänka, en seglivad föreställning som framträdde i evo- lutionismens fotspår.
Med begreppet folklig riskerar vi också att på samma sätt betrakta de vardagliga tankemönst- ren som finns i dag, som ofullständiga och rudi- mentära. Som kulturforskare måste vi utgå från att även de vetenskapliga modellerna av naturen är etnobiologiska, det vill säga kulturella och historiska konstruktioner. Skillnaden är egent- ligen bara den att vetenskapens modeller utgår från en annan position inom det regelverk som styr olika framställningar och åtnjuter därmed ett tolkningsföreträde som inte de vardagliga modellerna har (Foucault 1971).
En annan fara med ett begrepp som folkligt är också att det uppfattas som betecknande något som är genuint och autentiskt. Som om så kallade vanliga människor skulle vara mer öppenhjärtiga och genomskinliga. Även det är
Som kulturforskare måste vi utgå från att även de veten- skapliga modellerna av natu- ren är etnobiologiska, det vill säga kulturella och historiska konstruktioner.
en inställning som rimmar illa med ett kultur- relativistiskt perspektiv.
Den andra fördelen med begreppet etno-
biologi innebär att det i mötet med ett redan befintligt kulturhistoriskt material möjliggör nya läsningar. Inte minst i Nordiska museets samlingar finns ett omfattande material, bland annat i form av svar på frågelistor. Dessa av- speglar intresset för hur människan ser på sig själv, sitt förhållande till omgivningen och hur hon använder den på olika sätt.
Frågelistverksamheten började på 1920-talet att användas som en central insamlingsmetod. Den byggde på principen att knyta kunniga och intresserade lekmän, så kallade ortsmeddelare, till de etnologiska och kulturhistoriska under- sökningarna. Genom att skicka ut frågelistor i olika ämnen till dessa meddelare fick forskarna in ett stort material med geografisk spridning, som kunde kompletteras med de fältarbeten som museets tjänstemän också genomförde.
Bakom många av frågelistornas rubriker finns ett rikhaltigt material för den etnobiologiskt intresserade. Frågelistorna handlade under de första decennierna om jordbruk, virkeshan- tering, animala spånadsämnen och biskötsel, för att nämna några exempel. Under senare år har frågelistorna haft rubriker som Vi och na-
turen, Min livsåskådning – kropp och själ och Död och begravning. För ett par år sedan gjordes en
genomgång av de befintliga frågelistorna om frågornas etnobiologiska karaktär. På så sätt kunde man också peka på materialets potential
inför nya och aktuella frågeställningar (Jernberg 2002). Carl Wiking var en av de meddelare som år 1939 svarade på frågelistan Nm 60 ”Boskaps- skötsel”. Så här skriver han utifrån de uppgifter som han inhämtat från några sagesmän i deras hemsocknar Älghult och Kråksmåla i Småland:
Om kon eller tjuren ej ”ville bjuda opp sej” = (Bliva brunstiga,) så gav man dem ”Urlöpe”. Det var ont om sådant. Det hittades någon gång under alstubbar, då man odlade skogsmossar. Det var nötter med gråbruna skal stora som valnötter. Inuti låg ett svart, ludet pulver, som man gav åt djuret i en degboll, och det gjorde alltid åsyftad verkan. Detta var givetvis ej vidskepelse. Obs! Pulvret verkade på samma sätt även för männis- kor. Jag minns en pojk, som lade sådant ”Urlöpe” i vin och bjöd byns flickor, men han blev så hatad av töserna, att dom spottade åt honom, så han reste åt America. (eu 14461)
Vid den här tiden var meddelarna mestadels män som betraktades som kunniga medarbetare till museet. De tog sin uppgift på allvar och nedtecknade de uppgifter som de fick bland de människor som de besökte i sin hemtrakt. Dessa uppgiftslämnare, inte sällan kvinnor, kallades i sin tur för sagesmän. Under senare tid för- ändrades situationen såtillvida att meddelarna i dag svarar för sig själva och skriver om egna erfarenheter. Kunskapsmålet har därför ställts närmare de egna uppfattningarna, värdering- arna och attityderna. Numera är majoriteten av meddelarna kvinnor och materialet kan snarast
91
sägas ha en självbiografisk karaktär. Det innebär också att en annan material- och metoddiskus- sion bör föras i dag.
Man måste givetvis vid läsningen av meddelar-
svaren föra en diskussion kring de fördelar och begränsningar som finns med kvalitativt mate- rial och kvalitativ metod. En bra början är att försöka bestämma meddelargruppens samman- sättning med hjälp av begrepp som klass, genus, etnicitet och generation. Dagens meddelare är, som sagt var, oftast svenska kvinnor i medel- åldern och uppåt, med ett allmänt intresse för kultur. Det är något som kommer fram i svaren på frågelistan om Läs- och skrivvanor (Nm 228).
Det vore förstås önskvärt om meddelarstaben i högre grad skulle spegla sammansättningen av Sveriges befolkning av i dag. Detta gäller såväl ålder, kön, socialgrupptillhörighet som etni- citet. Men betraktar vi även själva den dialog som skapas mellan ett kulturhistoriskt museum och meddelarna som en social situation, så kan vi också få en uppfattning om vilka personer som ser uppgiften som skrivande medarbetare åt Nordiska museet som intressant och värde-
full. Självfallet måste framtidens insamlingar i högre grad beakta den kulturella mångfalden och arbeta mer intensivt för att värva medde- lare i olika åldrar, från olika miljöer, med skilda ekonomiska och sociala bakgrunder och inte minst etnisk härkomst. Fördelen med ett fråge- listmaterial – som exempelvis berör etnobiologi – ligger dock just i det att man inte vänder sig till specialister utan till människor som i sitt vardagsliv tänker och handlar kring de här frå- gorna. Man måste bara vid analysen vara ytterst medveten om att svaren beror på vad och vilka man frågar. 6
Not
På museets hemsida (www.nordiskamuseet.se) under rubriken ”våra samlingar” kan man se vilka frågelistor som genom åren skickats ut till med- delarna. Det går även att besöka museets arkiv, för att ta del av frågelist-svaren. Vill du svara på frågelistan eller bli meddelare? Kontakta Dan Waldetoft, dan.waldetoft@nordiskamuseet.se
93