Dieter K. Müller
Docent vid kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet
näringslivets omvandling och internationali- sering (Williams & Hall 2002). Detta innebär att tyskar i ökad omfattning kan ta anställning i Sverige eller också tillbringa sin fritid i Sverige, exempelvis i ett eget fritidshus.
Det är alltså inte bara den tyska invandringen till Sverige som har ökat, utan också de tillfäl- liga vistelserna som delvis har blivit så pass om- fattande och långa att vissa inblandade personer har blivit ”illegala” invandrare i Sverige (Müller 1999). Men, hur ser tyskarna på och hur använ- der de den svenska naturen? Artikeln baseras huvudsakligen på studier av tyska fritidshusä- gare i Sverige som genomfördes under 1997 och som presenterades bland annat i avhandlingen
German Second Home Owners in the Swedish Coun- tryside (Müller 1999).
Ett dominerande inslag i tyskars Sverigebil- der kan kopplas till naturen. Skogar, sjöar, äl- gar med mera har nämnts som typiskt svenska i flera av 1990-talets marknadsundersökningar
(Müller 1999). Även midnattssol och norrsken associeras med Sverige och i synnerhet ”Euro- pas sista vildmark” som förmodas finnas i norra Sverige. Det är därför också föga överraskande att norra Sveriges fjällvärld
utgör en viktig destination för tysk turism.
Majoriteten av de tyska be- sökarna respektive invandrarna finns dock i södra Sverige och där i synnerhet i Småland. I
kommuner som Nybro, Uppvidinge och Em- maboda nådde inte bara antalet fritidshusköp höga tal under 1990-talet. Det registrerades också ett ökande antal tyska invandrare. En bakgrund till denna preferens kan sökas i tys- karnas mycket stora begeistring för Astrid Lind- gren och hennes verk. I synnerhet de populära filmerna om Emil har präglat och konkretiserat tyskars Sverigebild. Denna insikt finns också i den svenska turismindustrin som till exempel år 1995 marknadsförde Sverige på följande sätt i Tyskland (Next Stop Swedens katalog, förfat- tarens översättning):
Oändliga skogar, där man då och då kan se älgar, stilla sjöar, skärgård längs kusten och däremellan ensliga stugor med vita knutar – det förknippar många besökare med Sverige. Därtill byar som Bullerby, där barn hela året runt kan göra eller låta bli vad de vill. Detta Sverige finns än i dag. Ni behöver bara komma till Småland. När Ni tillbringar semestern i en röd-vit stuga, kommer Ni att känna Er som i en bok av Astrid Lindgren.
Den dominerande Sverigebilden i Tyskland avser därför den småländska landsbygden. Denna är givetvis ett gammalt kulturlandskap. Rikedomen på skogar och sjöar innebär dock att området i tyskars ögon ändå framstår som mycket naturligt och oförstört.
Tyskars föreställning av Sverige manifesteras också i talrika fritidshusköp, i synner- het skedde många köp i slutet av 1990-talet. De svenska medierna följde skeptiskt utvecklingen. Farhågor att tyskarnas efterfrågan skulle tränga undan svenska hushåll från landsbygden blandades med rädslan att de tyska fritidshusköparna skulle konkurrera ut svenskarna från deras populära sommarnöjen. De begränsningar som inrättades för att hålla tyskarna borta från populära områden som Öland och andra kustområden visade sig dock vara helt överflödiga och de avvecklades därför snart. Tyskarna var nämligen inte intresserade av kust och hav. I stället efterfrågade de ensliga torp i skogsmiljöer, där närmaste grannen helst inte fanns inom synhåll. Hushåll som redan i samband med köpet planerade för en mer per- manent framtid i Sverige valde däremot hus i små idylliska byar. Strandtomter var populära men inte alls nödvändiga för förvärven. Närhet till vatten ansågs som fullt tillräcklig.
Fritidshusägarna var en mycket blandad grupp. Hushåll ur alla åldersgrupper, med och utan barn, förvärvade fastigheter i Sverige. Det gemensamma för fritidshusägarna var dock att
I synnerhet de populära filmerna om Emil har präglat och konkretiserat tyskars Sverigebild.
69
de hade romantiska föreställningar om svenska folkhemmet och den lantliga idyllen. Vissa köpte fritidshus med planen att senare flytta för gott till Sverige, andra hade medvetet förvärvat huset för fritidsändamål. Flera av de inter-
vjuade bekände att de hade blivit så tagna av Sverige och dess na- tur att de köpte huset spontant den första dagen som de någon- sin hade varit i Sverige.
I intervjuer med fritidshusä- garna blev det tydligt att tys- karnas föreställning om lands- bygdsidyll också innefattade betande djur, en levande lands- bygd med lanthandel och god grannsämja. Här upplevde dock
en del tyskar en besvikelse. De mötte en modern landsbygd där befolkningen inte längre försörjde sig som skogsarbetare och bönder. I stället job- bade de i näraliggande kommuncentra och åter- vände först på kvällen till den annars övergivna landsbygden. Tyskarna upplevde därför sällan de efterlängtade mötena med den genuina svenska befolkningen som de i intervjuerna framhöll som en huvudattraktion i Sverige.
Livet i fritidshusen präglades inte av några stora och dramatiska aktiviteter. De flesta fri- tidshusägarna stannade i närområdet under hela vistelsen. Tiden användes i första hand för avkoppling, trädgårds- och hushållsarbete. Cy- kelturer till närmsta lanthandel kombinerades med bad i skogssjöar och långa promenader med svamp- och bärplockning i skogen.
En ägare svarade på frågan vad som utgjorde platsens attraktivitet med en berättelse. Han be- skrev hur han på kvällarna bara satt utanför sitt hus och tittade på skogsgläntan. Där kunde han se fåglar, rådjur och älgar – vad mer kunde han begära? Han hade dessutom bestämt sig för att den upplevelsen skulle han snart unna sig varenda dag, ef- ter att han vid pensioneringen flyttat permanent till Sverige.
Älgen utgör i Tyskland en spe-
ciell symbol för Sverige. Det är inte klart varför djuret har fått denna betydelse, men mötet med skogens konung ingår up- penbarligen i bilden av en lyckad semesterresa till Sverige. Detsamma kan sägas om inköpet av ett älgklistermärke för bilen som sedermera får manifestera ägarens Sverigeerfarenheter. En in- tervjuperson beklagade sitt olycksöde i relation till älgarna. Han kände sig väl integrerad i den lilla byn där han hade sitt fritidshus. Det visades sig i att han blev inbjuden att delta i älgjakten, vilket givetvis var en stor ära. Han hade dock stora samvetskval. Han kände så mycket för älgarna att han de följande åren passade på att undvika Sverige under älgjaktstiden.
I Sverige finns en föreställning om att alle- mansrätten är en unik svensk företeelse som i stort är okänd utomlands. Tyskar är dock vana vid denna sedvanerätt, som i liknande form också existerar i Tyskland. Där utgörs begräns-
I Sverige finns en föreställning om att allemansrätten är en unik svensk företeelse. Tyskar är dock vana vid denna sed- vanerätt, som i liknande form också existerar i Tyskland. Där utgörs begränsningen av tillgången på områden som faktiskt gör det möjligt att utöva den.
ningen av tillgången på områden som faktiskt gör det möjligt att utöva den. Ändå påpekades i intervjuerna att allemansrätten är en viktig för- utsättning för Sveriges attraktionskraft. Rätten att vistas i naturen upplevs som självklar, men förvisso också som nödvändig.
Fokus för tyskarna ligger på skogsmiljön. Fri- tidshusägarna i Småland har valt täta skogar och i en uthyrningsannons i början av 1990-talet kunde det till och med lovas att huset erbjöd fin utsikt över skogen (Müller 1995). Detta intresse för skogen bekräftas också från studier i norra Sverige, där tyska turister i motsats till svenskar huvudsakligen rör sig i skogslandet och sällan väljer kalfjället för sina vandringar (Lundberg & Fredman 2001). De passar också gärna på att paddla kanot vilket kan betecknas som en annan typiskt ”tysk” turistaktivitet i Sverige.
Livsstil och miljö utpekas i dag i allt större utsträckning som flyttmotiv (Williams & Hall 2002). Denna så kallade ”amenity migra- tion” omfattar också den tyska mobiliteten till Sverige. Fritidshusförvärven utgör då i många fall ett första steg som så småningom leder till en permanent flyttning till landet. Att tillgången till den svenska naturen spelar en viktig roll står utom allt tvivel. Även om majoriteten rör sig mot de stora metropolerna lockar även lands- bygdskommuner, i synnerhet i södra Sverige, de tyska invandrarna. Det är mer överraskande att även inlandskommuner i norra Sverige då och då lockar invandrare från Tyskland som söker ett liv i en stressfri och naturlig miljö. Huruvida de verkligen hittar det de längtar efter får fram- tiden visa. 6
I sin bok Populärmusik från Vittula beskriver
Mikael Niemi hur hela byn en söndag gick man ur huse för att gå till kyrkan, något som var en mycket sällsynt företeelse. Denna söndag var dock speciell. Det skulle komma en ”neger” på besök och alla ville beskåda en livs levande sådan. Själv tillhörande samma generation som Niemi har jag varit med om precis samma sak. Jag har också i min barndom gått till söndags- skolan för att titta på en ”neger”. Den enda ”ne- ger” vi tidigare sett var den i porslin som satt på kollektbössan och som bugade varje gång vi stoppade i vår tjugofemöring.
Femtio år har inte bara medfört att det inte längre finns några tjugofemöringar, utan också att benämningen ”neger” är utbytt mot ”fär- gad” eller ”svart”. Vi lever i globaliseringens tidsålder och umgås dagligen med människor av olika härkomst – hudfärg är inte längre någon sensation. Det mångkulturella samhället hyllas numera och det ställer stora krav på alla inblan-
NATURENS VÄL GÅR FÖRE RÄTT
Lars Ericsson
Docent vid enheten för rättssociologi, Lunds universitet
dade vad gäller tolerans, nyfikenhet och öppen- het. Anekdoten med ”negern” var inte för inte: hur rensa ut femtio år av det som vi kan kalla för ”taget för givet”? Det som vi alla, oavsett var vi växt upp, tar för givet hjälper oss att orientera oss i tillvaron, det är vardagslivets smörjmedel. Dessvärre är det också bränslet för våra vardag- liga fördomar.
Oftast betraktar vi i västerlandet äganderät-
ten som något självklart. Men det är ett klurigt begrepp på många sätt. Det visade sig till exem- pel under det kalla kriget att äganderätten inte betraktades som självklar i alla kulturer – före- trädare för väst, med usa i spetsen, hävdade, mot dåvarande Sovjetunionens intressen, att den skulle skrivas in bland de mänskliga rätt- tigheterna. Karl Renner, en av rättssociologins klassiker, visade redan på 1920-talet att ägan- derätten ändrat karaktär genom olika tider. Från att ha varit en förutsättning för överlevnad
73
hade den förändrats till att bli ett maktmedel. Om familjen under bondesamhället inte fick ha sin ko i fred hotades hela dess existens. I början på 1900-talet var det, åtminstone för Renner, uppenbart att äganderätten till fabriken var en grund för ägaren att ha makt över andra män- niskor.
Äganderätten är också på andra sätt kulturellt betingad. När kolonialmakten England försökte införa sin markrätt i Indien ledde detta till kata- strofala följder. Det hade helt enkelt aldrig hade varit klart vem som ägde vilken mark. Många insåg att det handlade om att så snabbt som möjligt roffa åt sig jord om man skulle överleva. Följden blev att alla stämde alla och att den brit- tiska kolonialmaktens domstolsväsende blev helt överlastat av stämningar.
I dag är äganderätten än mer komplicerad. Det populära begreppet ”globalisering” innebär inte bara att människor flyttar på sig, det gör även ägandet. Kapitalet har blivit hemlöst, det finns inte längre någon koppling mellan ägaren och hemvisten, vilket innebär att det inte heller finns samma motivation för att ta ansvar. Olika former av leasing gör det ointressant att äga vis- sa typer av produkter, exempelvis elektroniska apparater som snabbt blir föråldrade. Samtidigt har ägandet kopplats än tydligare till status och livsstil: vilket bilmärke man kör, hur man klär sig eller vilket klockmärke man bär runt armen. Det talar om för andra vem man är och vilken position man har i samhället. Livsstilar och subkulturer marknadsförs och säljs till hugade spekulanter.
Här måste inskjutas att begreppet ”kultur” ställer till stora problem. Någon definition på begreppet vågar jag mig inte på. Begrep- pet används slarvigt och så måste det kanske vara? Det finns ju ingen ”svensk kultur” och ingen ”invandrarkultur”. När jag talar med mina tonårsbarn inser jag snabbt att jag lever i ett mångkulturellt hus. Det synes handla om gränsdragningar som kan göras om och om igen och frågan är om begreppet då inte blir tämligen meningslöst eller snarare akademiskt?
Vad har då allt detta med migration och in- tegration att göra? Faktiskt ganska mycket och på flera nivåer. Om vi börjar på det mest basala planet, det vill säga det personliga, så signalerar man genom sitt sätt att konsumera vilken del av samhället man tillhör. Det är inte omöjligt att analysera uppkomsten av alla exotiska matvaru- affärer i termer av en protest mot assimilation i det svenska samhället. Samtidigt kan vi se dem som ett uttryck för det mångkulturella samhället hos en bredare befolkning: även om köttbullar är gott, kan det vara kul att prova något annat. Varat har kopplats allt hårdare till varan.
När det gäller fast egendom, det vill säga mark och byggnader på denna, har motståndet mot utländskt ägande varit segt och hårdnackat i Sverige. På något sätt har det naglat sig fast i det politiska medvetandet att svensk mark ska ägas av svenskar och inga andra. Det har fram till 1992 funnits lagliga restriktioner för utlän- ningar vid köp av fast egendom. Fram till dess måste förvärvstillstånd sökas om köparen inte var svensk medborgare. För invandrare med
permanent uppehållstillstånd var proceduren och beslutet snarast en formalitet, medan det för personer bosatta utanför Sverige, exempel- vis tyskar som sökte sommarbostad, var hårdare villkorat. Att det inte längre är
möjligt att hävda ett samband mellan medborgarskap och ägande hänger starkt samman med den snabba förändringen av eg till eu, vilken medfört att nationalstaten mer eller mindre spelat ut sin roll. Dock
ska påpekas att det fortfarande gäller vissa lagar som kan användas begränsande, men då oavsett nationalitet. Det finns exempelvis regler för för- värv av jordbruksfastigheter.
Benägenheten att vilja erkänna ”främlingar” egendomsrättigheter, eller som lagen uttryckt det: ”utlännings, rätt att äga fast egendom” har alltså tagit sig olika uttryck. I de södra delarna av Sverige har diskussionen främst rört fritids- hus. Argumenten har varit att köpstarka tyskar och danskar kommer och köper upp alla som- martorp. Det skulle innebära att den bofasta befolkningen, på platsen eller som sommar- gäster från städerna, inte längre skulle ha några ekonomiska möjligheter att konkurrera. Nu när sådana restriktioner upphört har det visat sig att de argumenten saknat grund, vilket antingen beror på att man överskattade ”faran” eller på att det utvecklats mängder av knep att kringgå de lagliga hindren för sådan verksamhet.
Invändningarna har generellt varit rent prin- cipiella: svensk jord ska inte säljas ut. Om detta
har det skämtats ganska friskt, jag tror till och med att det ingått i någon komisk film att span- nar med svensk jord smugglats ut ur landet till hugade spekulanter – det vill säga en handfast utförsäljning av den svenska jorden. Själv är jag tveksam till avsättningsmöjligheterna.
Ett återinförande av begräns- ningar för utländska förvärv av fritidsfastigheter diskuteras fortfarande i den svenska riks- dagen. Detta trots att eg-dom- stolen inte kan godta sådana begränsningar och förslagen också har avvisats på den grunden. De svenska farhågorna är dock inte unika, sådana regler diskuteras också i andra länder. Det är inte ett enkelt problem som bara kan avvisas – frågan ingår i en diskussion om att hela landsde- lar kan riskera förvandlas till sommarnöjen för kapitalstarka individer, vare sig dessa är etniska svenskar, invandrare eller utlänningar. Därför kan ett krav på permanentboende diskuteras om inte glesbygden ska avfolkas helt och hållet.
Om begränsningarna för utlänningar att köpa och äga fast egendom närmast är att betrakta som historia – har det då blivit bättre? Det beror förstås på vad man menar med bättre. Men om man menar att det på något sätt skulle vara po- sitivt för integrationen genom att de demokra- tiska formerna för ägande kunnat främjas? Man måste komma ihåg att ägandet har alltid varit odemokratiskt, genom att det gynnat dem som har. Det spelar ingen roll om man är svensk eller inte, om man ändå inte har råd att köpa mark.
Fattiga invandrare och fattiga svensk-svenskar har samma rätt att titta på när de rika ger sig iväg till sina sommar- nöjen.
75
Lagändringen har dock inneburit att äganderät- ten inte längre är knuten till nationellt ursprung – fattiga invandrare och fattiga svensk-svenskar har samma rätt att titta på när de rika ger sig iväg till sina sommarnöjen.
Vare sig man bara strövar i den svenska natu- ren eller är ägare av fast egendom, så kommer man snart i kontakt med allemansrätten. Denna rätt är till stora delar en sedvanerätt, det vill säga den finns knappast positivt bestämd i nå- gon lagstiftning, utan den är negativt bestämd genom allt som kan komma i konflikt med straffrätten. Allt som inte är förbjudet är tillåtet och, bortsett från administrativa begränsningar såsom fridlysning, återfinns begränsningarna i Brottsbalkens bestämmelser om till exempel skadegörelse, hemfrid, olaga intrång och stöld.
Allemansrätten är inget uttryck för svensk
generositet. Den hänger nog snarare samman med att vi är så få på så stora land- och vat- tenområden, att det inte spelar någon roll om någon vistas på ens mark och plockar bär och svamp. Vid den svenska integrationen i eu väcktes frågan om inte allemansrätten skulle behövas begränsas. Det bärande argumentet var inte förstås etniskt utan baserat på naturvårds- synpunkter: om alla kunde utnyttja allemans- rätten så skulle det bli så attraktivt att slitaget på naturen skulle öka till oacceptabla nivåer. Så visade det sig dock inte bli. Bortsett från några organiserade gruppresor som profiterade på al- lemansrätten vid campande, kanotpaddling och liknande, så har ingen förändring inträtt. Det
innebär inte att det saknas problem. Eftersom allemansrätten är så diffus måste man i stort sett vara uppväxt med den för att känna till dess gränser. Den sägs ingå i det svenska kulturarvet och att vi ”alla” har fostrats till att respektera dess dunkla principer. Men inte ens bland in- födda svenskar har man längre tillräckliga kun- skaper om allemansrättens begränsningar.
I början av 1990-talet, då den svenska inte- grationen i eu var som mest debatterad, blev jag ombedd att i olika sammanhang tala om al- lemansrätten och eu. Det visade sig att jag nog mer var där för att lära in än för att lära ut. Det kom markägande bönder till dessa studiecirklar och de berättade de mest fasansfulla historier om ”utlänningar” som hade burit sig fruktans- värt åt med hänvisning till allemansrätten.
Problemet med organiserade ”allemansresor” är, ur ett naturvårdande perspektiv, att de utsät- ter naturen för ett tryck som den inte förmår att stå emot. Oftast äger dessa resor rum under den varma årstiden, då djuren får sina ungar och växtligheten är som mest prunkande. Stör- ningsmomentet blir stort och man kan befara irreparabla skador på naturen. Å andra sidan har dessa skador inte varit de främsta argumen- ten i de rättsliga konflikterna. I stället har det från markägarnas sida hävdats att andra intres- sen, knutna till äganderätten, kränkts. Det har handlat om jakt, fiske och – i viss mån – om ned- skräpning. Det beror framför allt på att rätten inte kan hantera rena intressekonflikter, utan