6 ÅKLAGARENS SKYLDIGHET OCH BEHÖRIGHET ATT FÖRA TALAN OM ENSKILT ANSPRÅK
6.2 Å KLAGARENS BEHÖRIGHET ATT FÖRA TALAN ” I ANLEDNING AV ” BROTT
längre än skyldigheten att göra det. Fallet behandlade en talan om häleriförseelse där åkla-garen påstod att en person köpt en stulen motorbåt trots att han haft skälig anledning att anta att båten frånhänts någon annan genom brott. Den tilltalades befattning med båten skulle varit ägnad att försvåra återställandet till dess rätta ägare. Åklagaren förde dessutom målsägandens talan om enskilt anspråk bestående i att tingsrätten önskades förklara att målsäganden ägde bättre rätt än den tilltalade till båten (som fanns i beslag). Som grund för yrkandet angavs i första hand brottet och i andra hand 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre (enligt sin lydelse 1992) vilket alltså var en civilrättslig grund.
Både tingsrätten och hovrätten avvisade åklagarens talan om enskilt anspråk med den civil-rättsliga grunden med hänvisning till att den talan fördes i anledning av brott och inte på grund av brott. Högsta domstolen fick till slut avgöra hur det enskilda anspråkets civilrättsliga grund skulle behandlas. 22 kap. 2 § RB bör enligt domstolen inte tolkas så snävt att åklagaren inte kan åberopa även andra omständigheter än de som omfattas av gärningsbeskrivningen för målsägandens räkning. Om det skulle vara på det viset skulle målsäganden riskera att få problem med att få sitt anspråk riktigt prövat på grund av rättskraftsbestämmelserna. Om hov-rättens resonemang skulle vara giltigt skulle åklagaren i så fall behöva göra en bedömning av om målsäganden med framgång skulle kunna åberopa en alternativ grund för sitt anspråk. Om så vore fallet skulle åklagaren få lov att avstå från att hjälpa målsäganden med dennes talan.
Ett sådant scenario skulle gå stick i stäv med bestämmelsens syfte.
91 Boman, Ett långtgående rättsfall, s. 194.
22
Högsta domstolen fastslog att tanken bakom åklagarens skyldighet att hjälpa målsäganden talar för en mer liberal tolkning av 22 kap. 2 § RB. Även införandet av det tredje stycket i lagrummet tyder på att åklagaren är behörig att föra i princip all slags talan mot den tilltalade i anledning av brottet. Målet skulle därför återförvisas till hovrätten för vidare handläggning.
Boman har ställt sig tveksam till Högsta domstolens slutsats att åklagaren är behörig att föra i princip all slags talan mot den tilltalade i anledning av brottet i fall där det inte föreligger någon skyldighet för åklagaren att föra talan om det enskilda anspråket. Frågan som uppstår är om åklagaren ändå är behörig och vilken ställning åklagaren intar i en sådan situation då grunden för det enskilda anspråket är civilrättslig. Han eller hon får enligt 12 kap. 3 § RB inte ha ställning av rättegångsombud och för åklagaren talan om enskilt anspråk måste det göras i tjänsten. Alltså måste det falla inom tjänsten att hjälpa allmänheten med denna sortens talan trots att det inte föreligger något uttryckligt åliggande. Det borde enligt Boman innebära att behörighet och skyldighet följs åt vilket i förlängningen innebär en motsvarande utvidgning av åklagarens skyldighet; något som Boman tar avstånd från eftersom han anser att det skulle innebära ett avskaffande av rekvisitet ”grundas på brott” i 22 kap. 2 § RB. En sådan
förändring av åklagarens skyldighet borde endast få komma till stånd genom lagstiftning. 92
Nordh menar att på grund av rättskraften hos en dom borde det vara logiskt att skyldigheten och behörigheten korresponderar med varandra. Detta främst på grund av att målsäganden sällan är så juridiskt bevandrad att han eller hon kan se behovet av att använda alternativa grunder för sin talan. Men i och med detta resonemang gör sig Bomans invändning hörd vilken Nordh håller med om. Skulle skyldigheten och behörigheten ha samma gränser skulle det innebära ett stort avsteg från lagens formulering. Nordh tycker därför att en lämplig avvägning är att åklagarens skyldighet endast sträcker sig till ”grundas på brott”. Behörig-heten ger däremot handlingsutrymme för åklagaren att göra en bedömning i det enskilda fallet huruvida han eller hon ska föra målsägandens talan då talan inte grundar sig på annan
omständighet än brottet.93
Om det förutom själva brottet finns ytterligare eller endast alternativa grunder för
skadeståndstalan har åklagaren ett val. Han eller hon kan i det läget upplysa målsäganden om att det kan finnas alternativa grunder för det enskilda anspråket och förklara varför åklagaren
92 Boman, Ett långtgående rättsfall, s. 195 ff.
93 Nordh, Enskilt anspråk, s. 30.
23
inte är villig att föra talan. Om då målsäganden ändå skulle önska att åklagaren för talan, men endast då med åberopande av brottet, bör skyldighet för åklagaren att göra detta föreligga.
Skulle däremot åklagaren självmant föra målsägandens talan bör det innebära en skyldighet för åklagaren att åberopa de grunder som är nödvändiga.94
Sammanfattningsvis har åklagaren en mer vittomfattande behörighet än skyldighet att föra målsägandens talan. Problematiken består i att avgöra var gränsen mellan anspråk ”på grund av” brott och ”i anledning av” brott går och hur åklagaren rent praktiskt bör se på sin
skyldighet att föra målsägandens talan. Om talan inte medför någon olägenhet för åklagaren behöver han eller hon bara fundera över behörighetsgränsen, eftersom denna är mer vidsträckt än skyldigheten. Om det istället skulle medföra en väsentlig olägenhet eller anspråket är uppenbart ogrundat behöver åklagaren inte alls tänka på nämnda gränsdragningar, eftersom sådana omständigheter gör att hans eller hennes skyldighet faller bort. Men ofta kan det vara så att det finns olägenheter med att föra talan respektive att anspråket framstår som ogrundat, utan att åklagaren på nyssnämnda grund kan avsäga sig skyldigheten att föra talan. Det är i dessa fall som det är meningsfullt för åklagaren att kunna slå fast gränsen mellan skyldighet och behörighet, eftersom åklagaren då kan neka att föra talan med hänvisning till att det är fråga om anspråk ”i anledning av” och inte ”på grund av” brott.95
94 Nordh, Enskilt anspråk, s. 30.
95 Ibid och Nordh via mail 2008-01-17.
24