Sammanfattningsvis föreligger en skyldighet för åklagaren att föra målsägandens talan endast då talan grundar sig på brottet, men åklagaren har en vidsträckt behörighet att även åberopa andra grunder för målsägandens talan än själva gärningsbeskrivningen. Åklagaren har med andra ord behörighet att även föra målsägandens talan i anledning av brott. Utifrån genom-gången av den rättsliga regleringen och av vilka ramar åklagaren har att röra sig inom anser jag att det verkar finnas fullt tillräckliga förutsättningar för att målsägandens skadestånds-anspråk ska kunna bli väl omhändertaget av åklagaren.
Den kritiska frågan för att bestämma hur långt skyldigheten sträcker sig blir därmed som Nordh påpekat att avgöra vad som är en talan ”på grund av” brott i relation till vad som är en talan ”i anledning av” brott. Att låta dessa två sammanfalla och därmed ålägga åklagaren att ta ansvar för talan i samma utsträckning som omfattningen av domens rättskraft skulle innebära att åklagarens nu gällande behörighet skulle sammanfalla med skyldigheten. Det anser både Boman och Nordh skulle vara ett alltför långt avsteg från lydelsen i 22 kap. 2 § RB. Dessutom skulle det innebära en mycket ökad arbetsbelastning för åklagaren att behöva utreda alla existerande grunder för en talan om enskilt anspråk. Det skulle kräva av åklagaren att han eller hon behärskar den civilrättsliga lagstiftningen i samma utsträckning som ett juridiskt ombud vilket i alltför hög grad skulle ge åklagaren karaktär av ett ombud för målsäganden.
Det är inte åklagarens uppgift enligt nu gällande ordning.107
Utifrån resultatet av kartläggningen är min bedömning att åklagaren verkar föra målsägandens talan i tillfredsställande utsträckning. Dessutom finns ofta assistans i form av målsägande-biträde vilket innebär att målsäganden får en person som enbart koncentrerar sig på dennes intressen. Det finns också underlag i Åklagarmyndighetens datasystem Cåbra utformat i form av blanketter för att göra handläggningen av det enskilda anspråket smidigt. Jag anser att enda invändningen som kan göras mot hur åklagaren sköter skadeståndsanspråken är att man inte använder sig av behörigheten att gå utanför gärningsbeskrivningen och åberopa även
alternativa grunder för talan. Därmed finns risk för att målsäganden går miste om skadestånd som de haft rätt till på grund av att åklagaren inte har tänkt sig för när han eller hon utformat grunderna för talan. Ur den aspekten skulle en förbättring kunna ske genom att på något sätt
107 12 kap. 3 § RB.
33
göra åklagaren uppmärksam på konsekvenserna av utformningen av talan och domens rättskraft.
Utan att utvidga åklagarens skyldighet gentemot målsäganden finns det därmed möjligheter genom åklagarens behörighet till förbättringar kring handläggningen kring skadeståndstalan i syfte att på ett ännu bättre sätt ta tillvara målsägandens intressen. För att utfallet av
skadeståndstalan ska bli så fördelaktigt som möjligt för målsägandens del krävs att åklagaren tänker längre än bara inom ramen för gärningspåståendet. Utifrån resultatet av kartläggningen var det endast i 2 % av fallen då skadeståndstalan fördes som någon alternativ grund åbe-ropades. Detta talar för att varken målsäganden eller åklagaren är medveten om möjligheten att utforma en talan på ett sätt med en alternativ grund. Det skulle kunna vara mycket värde-fullt för målsäganden om åklagaren under handläggningen av det enskilda anspråket även tittade på den möjligheten.
Skulle det då vara så att åklagaren anser att det kunde vara lönsamt att även åberopa andra grunder för skadeståndstalan än brottet, men känner att han eller hon inte behärskar området tillräckligt, borde det gå att följa Nordhs föreslagna exempel. Enligt det ska åklagaren i ett sådant fall ta kontakt med målsäganden och förklara hur saken ligger till. Väljer då
målsäganden att ändå låta åklagaren föra talan, men då med endast brottet som grund, bör målsäganden vara införstådd med vad det kan innebära. (Att möjligheten att föra talan i en ny process med en annan grund har gått förlorad.) Annars borde åklagaren upplysa om vilka andra alternativ, där inte åklagaren är inblandad, som står målsäganden till buds för att föra sin skadeståndstalan. Om åklagaren däremot anser sig vara den som på bästa sätt kan föra skadeståndstalan bör han eller hon även ta ansvar för att också de alternativa grunderna blir beaktade.
Med risk för att här underskatta åklagares kunskaper inom det civilrättsliga området av
juridiken hyser jag en viss farhåga att det är det sista scenariot ovan som skulle kunna leda till något av ett moment 22. Risken är att åklagarens okunskap gör problematiken osynlig. Med andra ord; i de fall då det hade varit mest fördelaktigt för målsäganden att föra talan även i anledning av brott finns det en stor risk att målsäganden aldrig blir upplyst om den möjlig-heten. Anledningen är åklagarens inriktning mot straffrätt vilket gör att han eller hon riskerar att se endast den straffrättsliga sidan av talan och för då talan, i tron att det är för målsä-gandens bästa, endast med brottet som grund. Därmed för åklagaren, kanske med hänvisning
34
till att det föreligger en skyldighet, målsägandens talan även i de fall då det kunde ha varit mer fördelaktigt för målsäganden att välja en annan lösning där fler grunder hade åberopats.
För att det ska vara möjligt att följa Nordhs exempel krävs av åklagaren att han eller hon inser att det finns andra bättre alternativ för målsäganden.
Åklagarens insikt om vilka möjligheter som står både målsäganden och åklagaren själv till buds i kombination med en öppen inställning till att ta in målsägandens hela situation (inte bara som målsägande utan även som part) blir avgörande för att talan ska bli behandlad på bästa sätt. Om åklagaren är tillräckligt bevandrad i ämnet för att inse att det finns skadestånd att hämta på en annan grund än den brottsliga har åklagaren säkerligen även insett vilken denna grund kan tänkas vara. Har åklagaren väl insett detta finns möjligheten att gå utanför sin skyldighet för att använda sig av sin behörighet och på så sätt hjälpa målsäganden även med den alternativa grunden, förutsatt att det inte innebär någon väsentlig olägenhet för åklagaren.
Hur man bäst kommer till rätta med detta problem utan att utöka åklagarens arbetsbörda är svårt att ge något svar på. Det önskvärda målet är att åklagaren blir uppmärksam på proble-matiken för att därmed på ett fungerande sätt kunna upplysa målsäganden om vilka hand-lingsalternativ som finns dels genom åklagaren och dels genom andra sätt att föra talan. En förutsättning för att det ska kunna uppnås är att åklagaren har tillräckliga kunskaper inom området.
En sak som inte undersöktes i kartläggningen var i vilken omfattning åklagaren har någon personlig kontakt med målsäganden. Det hade varit intressant att se om det hade någon inverkan på hur anspråket hanterades. Enligt tidigare gjorda undersökningar och den nu aktuella SOU 2007:6 verkar det dock inte som att det brukar föreligga någon tätare kontakt mellan åklagare och målsägande före huvudförhandlingen. Skadeståndstalan verkar istället utformas genom uppgifter i förundersökning, skriftligt underlag från målsäganden och even-tuellt något telefonsamtal mellan åklagaren och målsäganden. Om denna kontakt utvidgades borde det kunna leda till mer välgrundande anspråk genom att åklagaren och målsäganden då skulle ha en möjlighet att resonera igenom hur talan på bästa sätt kan utformas. Här måste dock självklart en avvägning göras utifrån åklagarens arbetssituation. Som tidigare konsta-terats ska åklagaren inte bli något juridiskt ombud för målsäganden.
35
För att tydliggöra åklagarens ansvar gentemot målsäganden kan inspiration från den finska motsvarigheten till 22 kap. 2 § RB hämtas. Den finns i Lag om rättegång i brottmål
11.7.1997/689 där 3 kap. 9 § 1 st. stadgar att:
Har allmänna åklagaren väckt åtal för ett brott, är han på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet även föra målsägandens talan beträffande dennes privaträttsliga anspråk mot svaranden på grund av brottet, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart ogrundat. Om åklagaren inte åtar sig att driva målsägandens privaträttsliga anspråk, skall han meddela målsäganden detta med iakttagande av vad som stadgas i 1 kap. 9 § 1 mom.
Bestämmelsen har tydliga likheter med den svenska motsvarigheten men med bland annat den skillnaden att åklagaren har en lagstadgad skyldighet att meddela målsäganden om han eller hon inte åtar sig att driva målsägandens anspråk. Meddelandet ska ske genom delgivning i så god tid att målsäganden har tillräckligt med tid att vidta andra åtgärder.108
I den finska bestämmelsen framgår alltså åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan mycket tydligare än i den svenska och målsäganden kan också vara säker på att talan kommer att föras om han eller hon inte blir delgiven något annat. Någon motsvarande skyldighet för åklagaren enligt svensk rätt finns inte. I förundersökningskungörelsen 14 § 2 st. stadgas endast att om förundersökning inte inleds eller läggs ner eller åtal inte väcks ska den som har anmält ett enskilt anspråk i anledning av brottet underrättas.
Ur målsägandens synvinkel är den finska ordningen mycket fördelaktig då han eller hon kan vara trygg i vetskapen om att åklagaren kommer att föra målsägandens talan så länge något annat inte meddelas. För åklagaren innebär bestämmelsen visserligen en ytterligare skärpning av tjänsteåliggandet genom att det medför ett krav på att meddela målsäganden när talan inte kommer att föras. Rent praktiskt torde ett sådant förfarande inte utvidga åklagarens skyldighet i någon större utsträckning. Blankettsystemet i Cåbra har dessutom redan en blankett för just detta ändamål. En lagstadgad skyldighet att meddela målsäganden skulle kunna göra att åkla-garen får en tydlig uppfattning om sin skyldighet i sammanhanget. En sådan ordning skulle innebära en mer explicit arbetsordning vilket måste anses vara positivt.
Sammanfattningsvis anser jag att den lagstiftning som reglerar åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan om enskilt anspråk på det stora hela är tillfredsställande och att åklagaren
108 Lag om rättegång i brottmål 11.7.1997/689, 1 kap. 9 § 1 st.
36
uppfyller sin skyldighet gentemot målsäganden. Däremot skulle målsägandens position kunna förbättras avsevärt om åklagaren i större utsträckning använde sig av den vida behörigheten att utvidga talan om skadestånd till att omfatta även alternativa grunder. Det i kombination med en insikt hos åklagaren om när det på grund av skadeståndstalans utformning och rätts-kraftens betydelse skulle vara mer fördelaktigt för målsäganden att föra talan om skadestånd i en separat process eller med biträde från någon annan än åklagaren. En sådan ordning skulle maximera målsägandens möjligheter till att få sina intressen tillgodosedda på bästa möjliga sätt.
37