Anledningar till varför skadeståndstalan inte förts

7.2.8 Anledningar till varför skadeståndstalan inte förts

I de fall¹⁰² då någon skadeståndstalan inte hade förts hade målsäganden i 59 % av fallen uttryckligen inte haft något ersättningsanspråk. I resterande 41 % av fallen gick det inte att utifrån det tillgängliga materialet förklara varför någon talan om ersättningsanspråk inte förts trots att målsäganden i dessa fall uttryckt något slags anspråk.

I de fall då målsäganden hade framställt ett skadeståndsanspråk och fört talan själv¹⁰³ var orsaken till att åklagaren inte förde denna talan i 26 % av fallen att anspråket var uppenbart orimligt. I 3 % av fallen innebar det en väsentlig olägenhet. I 10 % av fallen fanns det andra orsaker och i 60 % av fallen framgick det inte varför åklagaren inte har fört talan åt mål-säganden.¹⁰⁴

Registreringsblanketten som användes i undersökningen hade enligt min mening en uppenbar brist som jag tyvärr inte inser förrän nu då det är för sent att åtgärda den. I de fall då ingen skadeståndstalan hade förts fanns som kryssbara alternativ till anledningen varför

skadeståndstalan inte förts endast ”Målsäganden har inte framställt något anspråk” och

”Framgår ej”. Jag anser att det hade varit fördelaktigt att ha ytterligare alternativ för de fall då åklagaren inte fört någon talan på grund av att ett uppenbart orimligt anspråk eller

väsentlig olägenhet. Dessa fall hamnar nu i kategorin ”Framgår ej” trots att det säkert i vissa av fallen fanns en rimlig anledning till varför någon skadeståndstalan inte fördes.

102 I 20,7 % av fallen hade ingen skadeståndstalan förts.

103 Handlade om totalt 58 stycken fall.

104 Handlade om 41 fall.

30

I ett försök att korrigera bristerna i registreringsblanketten har fallen där det inte gick att ut-läsa varför man inte fört någon skadeståndstalan specialgranskats av åklagare vid UC Umeå.

Syftet var att försöka förstå varför någon talan inte förts och undersöka om något tyder på att åklagaren på något sätt försummat sin plikt enligt 22 kap. 2 § RB. Vid den närmare gransk-ningen framkom ofta förklaringar i form av att anspråken innebar en väsentlig olägenhet eller var uppenbart obefogade. Andra exempel på troliga orsaker till att åklagaren inte hade fört talan var att målsäganden var en juridisk person eller att målsäganden hade fått ersättning från försäkringsbolag. Enligt åklagarna som specialgranskade akterna fanns i majoriteten av fallen en godtagbar anledning till varför åklagaren inte hade fört någon skadeståndstalan.

Slutligen kan i resultatet av kartläggningen konstateras att det i 41 fall (av totalt 584 fall där målsäganden hade uttryckt något slags ersättningsanspråk) finns frågetecken till varför åkla-garen inte hade fört målsägandens talan. Av dessa fanns en orsak i form av ”Annat” i sex fall.

Jag gjorde en närmare granskning av vad ”Annat” innebar. Det framkom att i ett fall hade en skadeståndsblankett med meddelande om att om målsäganden ville att åklagaren skulle föra talan så skulle målsäganden fylla i blanketten och skicka tillbaka den till åklagarkammaren.

Målsäganden hade fyllt i sina preciserade anspråk och skickat tillbaka blanketten men missat att kryssa för rutan där han kunde yrka ränta enligt 6 § räntelagen. På den inkomna blanketten fanns en tjänsteanteckning gjord av åklagaren som meddelade att ”Målsägandens

skadeståndstalan överlämnas.(till tingsrätten, red. anm.) Åklagaren för ej talan. Målsäganden skall ju höras personligen i rätten och kan då själv motivera beloppen.”

Målsäganden hade sedan vid rättegången fört talan själv och även fått skadestånd. Tyvärr hade han inte yrkat någon ränta och ingen verkade ha upplyst honom om hans rätt till detta.

Jag anser att det finns grund för att ifrågasätta åklagarens agerande i ett sådant här fall. Han hade skickat ut en blankett där det uttryckligen stod att om målsäganden vill att åklagaren ska föra talan åt honom så bör han skicka tillbaka blanketten ifylld med sina anspråk. Detta hade målsäganden gjort men åklagaren valde ändå att inte föra talan. Dessutom fick målsäganden ingen information angående möjligheten till ränta. I det här fallet borde det föreligga en tydlig skyldighet enligt 22 kap. 2 § RB för åklagaren att föra målsägandens talan.

I de övriga fem fallen av ”Annat” fanns acceptabla anledningar till varför målsäganden hade fört talan själv. Det handlade dels om situationer där anspråken var oklart utformade och därmed torde ha kunnat kvala in under någon av kategorierna ”uppenbart obefogat” eller

31

”väsentlig olägenhet”. I ett fall var förklaringen att den tilltalade hade erkänt brottet och upp-gett sig villig att betala den begärda ersättningen. I ett annat fall hade två målsäganden begärt skadestånd av varandra i en process där de båda även var tilltalade och därmed hade offentliga försvarare som förde deras talan. Sådana anspråk har i förarbetena ansetts innebära en

väsentlig olägenhet för åklagaren att ta sig an.¹⁰⁵ I även de resterande 35¹⁰⁶ fallen då det inte har framgått varför åklagaren inte har fört målsägandens talan har akterna specialgranskats av åklagare vid UC Umeå. De har inte kunnat ge någon förklaring utifrån det tillgängliga

materialet till varför det ser ut som det gör.

Enligt min mening är 35 fall av totalt 584 trots allt en godtagbar siffra i sammanhanget då man bör hålla i minnet att bedömningen huruvida åklagaren anser sig skyldig att föra mål-sägandens talan görs rent skönsmässigt av åklagaren själv i varje specifikt fall. Därmed blir bedömningen av kriterierna på grund av brott, väsentlig olägenhet och uppenbart obefogat beroende av varje åklagare. Den höga andel av fall där åklagaren ändå för målsägandens skadeståndstalan torde dock tala för att det finns en enhetlig tillämpning av bestämmelsen bland landets åklagare. Att komma ihåg är dessutom att åklagaren endast har en skyldighet att föra målsägandens talan på begäran av målsäganden. Det kan därmed finnas fall där mål-säganden inte har önskat åklagarens hjälp och hellre har fört talan själv.

105 Se avsnittet 4.2 Begränsningarna ”väsentlig olägenhet” och ”uppenbart obefogat” samt Prop. 1987/88:1, s. 16.

106 Enligt min uträkning borde 35 fall av 584 innebära 6 % av det totala antalet fall där målsäganden framställt ersättningsanspråk.

32