Då ett brott har begåtts och åtal väcks finns ofta dessutom anspråk av privaträttslig natur hos brottsoffret eftersom denne på något sätt har lidit skada på grund av gärningsmannens hand-lande. Dessa anspråk kallas för enskilt anspråk. Oftast handlar det om ekonomiska intressen från målsägandens sida som i processen utformas som en skadeståndstalan. Anspråket kan även syfta till att få gärningsmannen att göra något konkret som att återställa viss egendom.15
13 Urvalet gjort av statistiker vid Åklagarmyndighetens analysenhet.
14 Avsnitt 7.1 Kommentarer till genomförandet.
15 Ekelöf, Rättegång II, s. 184, Nordh, Enskilt anspråk, s. 11.
5
En talan om enskilt anspråk kan föras antingen av målsäganden eller någon annan och den kan riktas antingen mot den tilltalade eller mot en tredje man, exempelvis ett försäkrings-bolag.16
För att målsäganden ska kunna tillvarata sin rätt till ersättning på bästa sätt finns det en skyl-dighet för polis och åklagare att informera om vilka möjligheter och rättigheter målsäganden har rätt till. Enligt förundersökningskungörelsen (1947:948) 13a § ska en målsägande under-rättas om att åklagaren under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt anspråk i anled-ning av brott. Målsäganden ska även bli upplyst om vad som gäller angående sådana anspråk.
I förundersökningsprotokollet ska enligt 20 § förundersökningskungörelsen anges om målsä-ganden (eller den som övertagit målsämålsä-gandens talan) ämnar föra en ersättningstalan i anled-ning av brottet. Om det är möjligt ska även den misstänktes inställanled-ning till det enskilda an-språket antecknas.
Det finns alltså en informationsskyldighet för både polis och åklagare men däremot ingen skyldighet för åklagaren att personligen träffa målsäganden. I ett flertal olika utredningar17 har fördelarna med ett personligt möte mellan åklagare och målsäganden betonats men hittills har någon uttrycklig lagstiftningsåtgärd för detta inte vidtagits. I den nu aktuella SOU 2007:6 har utredningen föreslagit att det ska införas en ny bestämmelse i
förundersökningskungörelsen med innebörden att åklagaren vid grövre brott ska ha en skyldighet att erbjuda målsäganden ett sammanträffande. Enligt utredningen skulle ett sådant förfarande kunna bidra till en kvalitetshöjning av de enskilda anspråkens utformning.18
Ett enskilt anspråk prövas enligt tvistemålsreglerna i rättegångsbalken, men då anspråket upp-kommit på grund av brott finns en möjlighet enligt 22 kap. 2 § RB för målsäganden att föra talan med hjälp av åklagaren i samband med åtalet för brottet. Den främsta anledningen till att denna möjlighet har införts är lagstiftarens intention att stärka målsägandens ställning i brott-målsprocessen för att målsäganden på ett smidigt sätt ska kunna få sina ersättningsanspråk prövade i domstol.19
16 Nordh, Enskilt anspråk, s. 21.
17 Exempelvis Enskilda anspråk – förordnande av offentlig försvarare och målsägandebiträde – en
sammansättningsfråga, Promemoria II 2002-10-12, Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor och JU2004:1 Anmälan och utredning av sexualbrott. Förslag på förbättringar på ur ett brottsofferperspektiv.
18 SOU 2007:6, s. 199 ff.
19 Nordh, Enskilt anspråk, s. 15.
6
Målsäganden kan även själv föra talan om enskilt anspråk, men att göra det är mer betung-ande och framför allt kostsamt för målsägbetung-anden än att ta hjälp av åklagaren och låta denne föra talan i samband med brottmålsprocessen. Att åklagaren har en, åtminstone till en viss gräns, lagstadgad skyldighet att hjälpa målsäganden ska garantera målsäganden ett rättsskydd att få sin talan om ett slags kompensation prövad i domstol.20
En gemensam handläggning av brottmålet och tvistemålet innebär processekonomiska förde-lar genom bland annat insparade kostnader för bevisning, parternas inställelse och förhand-lingstid. Det underlättar för alla inblandade att kunna handlägga alla anspråk kopplade till brottet vid en och samma rättegång.21 Det kan även från den tilltalades sida finnas intresse att få alla frågor som hör ihop med den aktuella brottsligheten avgjorda vid ett och samma till-fälle.22
Ytterligare en fördel som framfördes i förarbetena angående kumulation av åtalet och det en-skilda anspråket var att genom en sådan handläggning skulle motstridiga avgöranden undvi-kas.23 Den här anledningen är dock inte av större intresse enligt Nordh eftersom ett händelse-förlopp kan ge upphov till många olika skador. Den som lidit skada har då rätt att genom flera processer få ersättning för olika skador och domstolarna kan då komma att göra olika bedöm-ningar av svarandens handlande vilket ger olika utslag i skadeståndsfrågan. Det beror på att rättskraften från den tidigare domen inte sträcker sig längre än till just den skada som den processen rörde. Den domen har därmed endast bevisverkan i senare processer.24
Trots att åklagaren för målsägandens talan om enskilt anspråk är talan att betrakta som ett dispositivt tvistemål vilket innebär att parterna kan träffa förlikning angående skadeståndet.
Men i och med att talan handläggs inom brottmålsprocessen så styr den indispositiva brott-målsordningen i stor utsträckning även det enskilda anspråket. Till exempel förekommer inte samma möjlighet till förberedelse innan rättegången eftersom domstolen är mer passiv i brottmålsprocessen och utövar inte lika mycket materiell processledning som den är ålagd att göra i tvistemål enligt 42 kap. 8 § 2 st. RB.25
20 Nordh, Enskilt anspråk, s. 15.
21 Fitger, s. 22:3.
22 Nordh, Enskilt anspråk, s. 14.
23 NJA II 1943, s. 289.
24 Nordh, Processens ram i tvistemål, s. 70 f., Enskilt anspråk, s. 14.
25 Nordh, Enskilt anspråk, s. 18 f.
7