Om ett brott har begåtts finns det i regel även ett eller flera brottsoffer. För att hjälpa brotts-offret så mycket som möjligt finns ett antal bestämmelser som har kommit till för att hjälpa den drabbade på olika sätt. För många av dessa regler, som exempelvis 22 kap. 2 § RB, finns det just nämnda kravet att brottsoffret ska ha ställning av målsägande. Fullständig överens-stämmelse mellan dessa två begrepp föreligger alltså inte, trots att de i många situationer sammanfaller. Det är därför viktigt för åklagaren att få klarhet i vem som är att anse som mål-säganden så att denne kan få den hjälp som han eller hon har en laglig rätt till.26
Målsägandebegreppet är i sig ett mycket omskrivet område som har resulterat i åtminstone en akademisk avhandling.27 Här kommer endast att ges en mycket kortfattad genomgång av begreppet med fokus på målsägandebegreppets betydelse i förhållande till åklagarens skyl-dighet enligt 22 kap. 2 § RB.
Begreppet “målsägande” skall som tidigare nämnts inte ses som synonymt för “brottsoffer” då både fysiska och juridiska personer kan vara målsäganden, medan juridiska personer inte bru-kar benämnas som brottsoffer och alla fysiska personer som drabbats av brott inte får status av målsäganden. Begreppet “brottsoffer” förekommer inte i rättegångsbalken, men skall enligt doktrinen åsyfta enskilda fysiska personer som blivit utsatta för brott.28
Det är främst i tre hänseenden som målsägandebegreppet har betydelse; för att fastställa vem som har rätten att ange ett brott till åtal, rätten att föra ansvarstalan och rätten till talan om enskilt anspråk.29 Rättegångsbalken berör vem målsäganden är i den något vaga formule-ringen i 20 kap. 8 § 4 st: ”Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.”
Oftast är det uppenbart vem som har blivit drabbad av ett brott och är målsäganden, exempel-vis då ett fysiskt angrepp som en misshandel är riktad mot någon eller då målsäganden står uttryckligen angiven i det straffrättsliga lagrummet30. Men vid andra situationer där angreppet
26 Bring, Diesen, s. 87.
27 Heuman, Målsägande, 1973.
28 Bring, Diesen, s. 87.
29 Nordh, Enskilt anspråk, s. 22, not 17.
30 Jämför exempelvis med BrB 6 kap. om sexualbrottsbestämmelser där målsäganden finns omnämnd som rekvisit i form av person, barn och helsyskon.
8
inte är riktad mot någon särskild och målsäganden inte finns uttryckligen angiven i straff-bestämmelsen kan det vara svårare att fastställa om det finns någon målsägande och vem det i så fall är. Exempel på detta är vid brott mot allmänheten som hastighetsöverträdelser och köp av sexuell tjänst enligt 6 kap. 11 § BrB. I sådana fall finns ingen målsägande. Ekelöf har dock dragit exemplet med hastighetsöverträdelser längre och påpekat att om den som gjort sig skyldig till fortkörning även kört sönder en grind så kan en målsägande finnas enligt
20 kap. 8 § 4 st. RB eftersom denna person genom att få sin grind skadad ”lidit skada” i para-grafens mening.31
Enligt Heuman finns det inget fall i praxis där endast en “förnärmelse” av brott har räckt för att någon skall bli betraktad som målsäganden.32 Istället krävs en objektiv bedömning utifrån vem eller vad som är brottets skyddsobjekt, i kombination med brottsbalkens uppbyggnad.
Om den som drabbats av skador på grund av brott är den som lagstiftaren hade i åtanke när bestämmelsen infördes, så torde personen kunna få status som målsägande. Dock kan även detta resonemang drivas till sin spets och därmed stupa på sin orimlighet. Ekelöf ger ett exempel: någon har blivit bestulen. Det självklara är då att den bestulna även är målsägande eftersom syftet med stöldbestämmelserna är att personer ska få ha sina saker ifred. Men po-nera att det inte räcker så. Väg istället in omständigheten att godset som blev stulet var utlånat eller uthyrt vid tidpunkten för brottet. Då fanns ett intresse även hos den som hade saken i sin besittning vid stöldtillfället. Ska då denna person också anses vara målsägande? I den mest extrema vinklingen av skyddsintresset menar Ekelöf att det går att argumentera för att varje samhällsmedlem torde ha ett intresse av att stölder motarbetas och att varje sådan handling blir bestraffad. Detta resonemang visar på det problematiska i att fastställa vem som är att anse som målsägande och vem som inte är det.33
Angående målsägandebegreppet och enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 § RB så gäller
åklagarens skyldighet endast gentemot den som är att anse som målsägande och som grundar sitt anspråk på den brottsliga gärningen, men även för den part som har tagit över målsägan-dens talan. Det vanligaste scenariot är att ett försäkringsbolag har utgett ersättning på grund av att målsäganden har ett avtal med bolaget. Andra exempel kan vara att en arbetsgivare har ersatt en arbetstagare för en skada som uppstått i arbetet och därmed tar över hans talan i
31 Ekelöf, Rättegång II, s. 66 f.
32 Heuman, s. 37.
33 Ekelöf, Rättegång II, s. 67 f.
9
processen, eller att en trassatbank vid checkbedrägeri ersätter den inlösande banken genom ett avtal bankerna emellan.34 Detta skall ses i förhållande till 22 kap. 1 § RB där talan som förs i anledning av brott får kumuleras med brottmålet. Den möjligheten kräver inte att den skade-lidande ska ha status av målsägande, utan endast att parten för sin talan i anledning av den brottsliga gärningen.35
Vid införandet av möjligheten att låta någon annan överta målsägandens skadeståndstalan valde kommittén i förarbetena att inte utvidga målsägandebegreppet till att även omfatta gruppen som övertagit målsägandens talan. Anledningen var att det skulle få alltför
långtgående konsekvenser om även dessa aktörer fick målsägandestatus. De skulle därmed kunna föra ansvarstalan, ha rätt att biträda åtalet och överklaga domar även i ansvarsdelen.
Istället löstes frågan genom att utvidga åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan till att även omfatta denna grupp. Samma fördelar kring det enskilda anspråket som tillkommer målsäganden tillkommer även dem. Därmed kan ett enskilt anspråk grundat på brott överlåtas, medan rätten att föra ansvarstalan aldrig kan överlåtas.36
I de fall då någon har övertagit målsägandens talan har förarbetena påpekat att åklagaren inte har en lika vidsträckt skyldighet att föra talan. Åklagaren kan då vid bedömandet om det före-ligger en skyldighet i just det aktuella fallet i större utsträckning (än när det handlar om mål-sägandens talan) tillåta sig att ta hänsyn till den egna arbetssituationen.37
Motiven som angetts ovan ger också vägledning om hur åklagaren bör förhålla sig till den som är skadeståndsberättigad men inte kan åberopa brottet som grund för brottet. Förarbetena tog tydligt avstånd från att utvidga målsägandebegreppet angående det enskilda anspråket till att även omfatta de personer som endast grundar sin talan i anledning av brott. Om en person har lidit skada i samband med ett brott, på grund av vårdslöshet hos den tilltalade, omfattas denne inte av 22 kap. 2 § RB. Istället har den skadelidande rätt att enligt 22 kap. 1 § RB föra talan i anledning av brott men då utan åklagarens hjälp.38
Genom praxis har dock konstaterats att även åklagaren har rätt att föra målsägandens talan i
34 Fitger, s. 22:16.
35 Heuman, s. 105.
36 SOU 1967:59, s. 40 f.
37 Prop. 1987/88:1, s. 16.
38 Heuman, s. 108.
10
anledning av brott, förutsatt att talan även grundar sig på brottet.39 Det är denna möjlighet som kan innebära oklarheter angående hur långt åklagarens skyldighet enligt 22 kap. 2 § RB sträcker sig. Den fortsatta framställningen ska därför ge en beskrivning av hur långt
åklagarens skyldighet och behörighet sträcker sig samt ge en förklaring till varför det är viktigt att ha klart för sig hur dessa gränsdragningar ser ut.