1.1 Bakgrund
”Så till slut bestämde sig Mikael för att de skulle åka till lasarettet och kolla och idag är han glad att han gjorde det. Personal på lasarettet har förklarat för honom att ett ben på höger sida av näsan är av. Smällen tog på vänster sida av näsan. Senare togs röntgenbilder och då visade det sig att det fanns sprickbildningar på benet ovanför näsan i pannan. Troligen är det därför Mikael har haft sådan huvudvärk sedan smällen. Mikael säger vidare att han kommer att yrka ersättning, men kan inte precisera yrkanden vid detta tillfälle.”1
I Riksåklagarens verksamhetsplan för 2007 fanns ett uppdrag till Utvecklingscentrum Umeå (UC Umeå) att undersöka om åklagaren uppfyller sin plikt att på målsägandens begäran föra dennes talan om enskilt anspråk i brottmålsprocessen. Citatet ovan är hämtat från en av för-undersökningarna om en misshandel vilken ingick i det material som undersöktes för att kunna kartlägga åklagarens arbete med enskilt anspråk. Ett enskilt anspråk handlar, som i Mikaels fall, oftast om ett skadeståndsanspråk.
Åklagarens främsta uppgifter i en brottmålsutredning är att fungera som förundersöknings-ledare, besluta om åtal ska väckas för brott som hör under allmänt åtal samt att agera som part i process vid domstol.2 Utöver detta har åklagaren även andra ansvarsområden3 varav ett är just skyldigheten att hjälpa den som blivit drabbad av brott att föra talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken4 (RB). I fallet med Mikael kan det innebära att åklagaren tar kontakt med honom och ber honom komma in med ett preciserat underlag på det som Mikael önskar få ersättning för av gärningsmannen. I ett misshandelsfall som det här kan det handla om exempelvis ersättning för kränkning och sveda och värk, men även för olika kostnader som brottsoffret har haft på grund av det som han eller hon har blivit utsatt för.
Bestämmelsen att åklagaren ska hjälpa målsäganden med skadeståndsfrågan har kommit till för att underlätta för målsäganden att få sina intressen i brottmålet på bästa sätt tillgodosedda.
I och med att den skadelidande har rätt att få hjälp av åklagaren behöver denne inte bekymra
1 Citat hämtat från förundersökning hos polisen i Örebro län, diarienummer 1800-K28712-06.
2 Ekelöf, Rättegång I, s. 182 samt 23 kap. 3 § RB, 20 kap. 6 § RB och 45 kap. 1 § RB.
3 Exempel på andra arbetsuppgifter är beslutande om strafföreläggande enligt 48 kap. 1 § RB och straffprocessuella tvångsmedel som exempelvis anhållande enligt 24 kap. 6 § RB.
4 SFS 1942:740.
1
sig över att föra talan själv eller att skaffa något juridiskt ombud. Dessutom innebär den gemensamma handläggningen av åtal och skadeståndsanspråk många praktiska fördelar för alla inblandade parter.
Det finns dock anledning att vara något försiktig i besjungandet av den smidiga lösningen att åklagaren för målsägandens talan. För målsägandens del blir åklagarens utformning av skade-ståndstalan avgörande för om något skadestånd kommer att dömas ut eller inte. Vad målsä-ganden ofta inte tänker på då åklagaren har tagit hand om talan är att det kan finnas andra grunder än brottet i sig som berättigar till skadestånd. Dessa alternativa grunder för skade-ståndstalan används dock väldigt sällan5. Det gör att målsäganden riskerar att, i fall där åtalet ogillas, gå miste om skadestånd trots att bevisningen hade räckt till för att istället ge ett civil-rättsligt grundat skadestånd. Att åklagaren sällan använder sig av någon annan grund än brottet är samtidigt högst naturligt med hänsyn till att åklagarens arbete är inriktat på straff-rättsliga frågor och inte civilstraff-rättsliga.
Genom möjligheten att åberopa civilrättsliga grunder för en skadeståndstalan i en brottmåls-rättegång finns därmed även en risk att målsägandens chans att få skadestånd på en sådan grund spolieras om åklagaren missar den möjligheten i processen. Samtidigt finns det gränser för i hur stor utsträckning åklagaren anses skyldig att föra målsägandens talan. För att åter-knyta till Mikael i inledningen är frågan hur hans lagstadgade rätt att få ersättning från gärningsmannen bäst kan tillgodoses med åklagarens hjälp, utan att åklagarens redan höga arbetsbelastning ökar.
1.2 Syfte
Uppsatsens syfte är att undersöka hur långt åklagarens tjänsteåliggande att föra målsägandens talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 § RB sträcker sig samt att utifrån en kartläggning gjord under hösten 2007 diskutera huruvida denna plikt uppfylls eller inte.
Slutligen ska uppsatsen diskutera frågan om målsägandens intressen angående enskilt anspråk tas till vara på bästa sätt genom den rättsordning som idag föreligger och åklagarens
tillämpning av denna.
5 Enligt undersökningen, se bilaga 2, var det endast i 2 % av fallen och i den andelen ingick även sådan talan som var förd av målsägandebiträden, målsäganden själv och andra ställföreträdare eller ombud.
2
1.3 Metod
För att kunna uppfylla det angivna syftet består uppsatsen av två delar i vilka två olika metoder har använts. Slutligen kopplas de två delarna samman i en diskussion.
För den första delen har traditionell rättsvetenskaplig metod använts för att beskriva rättsläget kring framför allt 22 kap. 2 § RB. Material som har använts är lagtext, lagkommentarer, förarbeten, praxis, doktrin och juridiska artiklar. Jag har även haft förmånen att ha viss mail-korrespondens med Roberth Nordh som är författare till en stor del av den doktrin som finns inom området. Då min handledare har haft en del kontakter med Åklagarmyndigheten i Finland, som har en snarlik lagstiftning inom området för åklagarens skyldighet att föra mål-sägandens talan om enskilt anspråk, har även den finska regleringen nämnts i uppsatsens diskussion.
Den andra delen är en empirisk undersökning gjord vid UC Umeå under hösten 2007 vilken resulterat i en kartläggning av hur åklagaren fullgör sin skyldighet att hjälpa målsäganden att föra talan om enskilt anspråk. Utvecklingscentrum finns i skrivande stund på ytterligare tre6 platser i Sverige och hör till Åklagarmyndigheten. Enheternas uppgift är att inom olika brotts-områden bedriva metod- och rättsutveckling och sammanställa och ansvara för den samlade kunskapen inom de olika ansvarsområdena. Utöver detta arbetar de olika utvecklings-centrumen med rättslig uppföljning och tillsyn i form av exempelvis överprövning av åklagarbeslut.7
UC Umeå överprövar i sin löpande verksamhet åklagares beslut avseende brotten tjänstefel och brott mot tystnadsplikt. Inom verksamheten för utvecklingsprojekt har UC Umeå bland annat ansvarsområdet brottsofferfrågor.8 I Riksåklagarens verksamhetsplan för 2007 fanns ett uppdrag för UC Umeå att undersöka om åklagaren uppfyller sin plikt att på målsägandens begäran föra dennes talan om enskilt anspråk i brottmålsprocessen. Undersökningen har gått till på följande vis.
Underlaget som har använts är cirka fyrahundra åklagarakter med tillhörande polisakter och domar. Akterna rörde mål där åklagaren har väckt åtal för antingen misshandel (ej grov, mot
6 Stockholm, Göteborg och Malmö, http://www.aklagare.se/Sok-aklagare/1268/, 2008-01-28, kl. 20.48.
7 Ibid.
8 Ibid.
3
man över femton år av obekant gärningsman), våldtäkt (fullbordad, inomhus), skadegörelse (så kallad annan9 skadegörelse, ej klotter) eller stöld (genom inbrott, fullbordad, i
villa/radhus). I vissa av fallen fanns flera av brotten med i samma stämningsansökan, vilket innebar att en akt kunde leda till flera registreringar eftersom varje målsägande vid varje aktuell brottstyp skulle registreras.
Insamlandet av material har gått till på följande sätt. Valda åklagarkammare har under sommaren 2007 på begäran skickat in ett antal akter till UC Umeå. Akterna har valts ut med biträde av analysenheten vid Åklagarmyndigheten där listor har utformats över ärenden där de aktuella brottstyperna10 ingår. Inom ramen för uppsatspraktik under hösten 2007 har ärendena granskats av mig och en till student från juristprogrammet vid Umeå universitet. Gransk-ningen har skett utifrån ett formulär11 med flervalsfrågor inriktade mot
skadestånds-hanteringen i målen. Formulären har sedan förts in i en mall i programmet Excel för vidare analys av statistiker.
Akterna var olika omfattande när de kom in till UC Umeå. För att kunna svara på de fram-tagna frågorna har både åklagarakten och polisakten begärts in. När arbetet sedan startade stod det dock klart att det var nödvändigt att även granska domen i ärendet för att kunna ge en så rättvisande bild av behandlingen av skadeståndsfrågan som möjligt. Utifrån åklagarakt, förundersökning och dom har formuläret fyllts i för att sedan föras in i Exceldokumentet.
Slutligen har en statistiker vid Åklagarmyndighetens analysenhet sammanställt resultatet12 av formulären och även gett svar i form av statistik på ett antal frågor utformade av åklagare vid UC Umeå och mig.
Det statistiska resultatet har varit föremål för analys av mig och till viss del även åklagare vid UC Umeå. Det har utmynnat i reflektioner och konstateranden kring genomförandet av själva projektet samt resultatet av kartläggningen. Jag vill här vara tydlig med att jag inte har någon särskild utbildning i hur statistiska resultat bör analyseras. Jag har därför använt mig av mitt sunda förnuft i kombination med de kunskaper jag skaffat mig under projektets genomförande och arbetet med uppsatsen. Den information och de slutsatser som jag har bedömt vara av
9 Finns bland brottskoderna flera olika sorters skadegörelse, varav ”annan” en variant.
10 De utvalda brottens brottskoder är 0357, 0367, 1203 och 9801.
11 Se bilaga 1.
12 Se bilaga 2.
4
intresse för syftet med uppsatsen har tillsammans med den rättsliga utredningen tagits med till den avslutande diskussionen där teori och praktik till sist har mötts.
1.4 Avgränsningar
Uppsatsen behandlar främst situationen reglerad i 22 kap. 2 § RB då åklagaren har blivit om-bedd att föra målsägandens talan om enskilt anspråk. Därmed omfattas inte de fall då mål-säganden för talan själv, har ett målsägandebiträde eller något annat ombud eller ställ-företrädare.
Flera av de rättsområden, som innebörden av begreppet målsägande och rättskraft är väldigt stora områden inom den juridiska vetenskapen och i uppsatsen görs inte anspråk på att ge en heltäckande bild av dessa företeelser. Genomgången av dessa begrepp har begränsats till endast det jag anser har betydelse för talan om enskilt anspråk enligt bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB.
Den empiriska undersökningen av hur skadeståndfrågan har behandlats är begränsad till ett urval13 av cirka fyrahundra akter angående fyra olika sorters brott, vilka utretts av polis och åklagare under åren 2003-2007. Innehållet i akterna har i stor utsträckning varit olika omfat-tande vilket har gett ett något ojämnt underlag för undersökningen av hur de valda fråge-ställningarna har behandlats av polis och åklagare. Begränsningar angående resultatens till-förlitlighet kommenteras i anslutning till analysen av kartläggningen.14