UMEÅ UNIVERSITET Juridiska institutionen Juris kandidatprogrammet
Cecilia Lönn
Åklagarens skyldighet att föra talan om enskilt anspråk
En studie av hur lagstiftningen och dess tillämpning tillvaratar målsägandens intressen angående enskilt anspråk
Examensarbete med praktik, 30 hp HT 2007
Handledare Kajsa Henning-Mäki
1 INLEDNING ... 1
1.1 BAKGRUND ... 1
1.2 SYFTE ... 2
1.3 METOD ... 3
1.4 AVGRÄNSNINGAR ... 5
2 BAKGRUNDEN TILL MÖJLIGHETEN ATT FÖRA TALAN OM ENSKILT ANSPRÅK ... 5
3 MÅLSÄGANDEBEGREPPET ... 8
4 DEN RÄTTSLIGA REGLERINGEN KRING ENSKILT ANSPRÅK ... 11
4.1 KUMULATION ... 11
4.2 BEGRÄNSNINGARNA ”VÄSENTLIG OLÄGENHET” OCH ”UPPENBART OBEFOGAT” ... 13
4.2.1 Väsentlig olägenhet... 13
4.2.2 Uppenbart obefogat ... 14
5 RÄTTSKRAFTENS BETYDELSE FÖR UTFORMNINGEN AV TALAN ... 14
5.1 MÅLSÄGANDENS RÄTT ATT ÅBEROPA OMSTÄNDIGHETER UTANFÖR ÅKLAGARENS GÄRNINGSBESKRIVNING ... 14
5.2 RÄTTSKRAFTEN HOS DOMEN ANGÅENDE ETT ENSKILT ANSPRÅK ... 15
5.3 ÅKLAGARENS VAL AV GÄRNINGSBESKRIVNING ... 17
6 ÅKLAGARENS SKYLDIGHET OCH BEHÖRIGHET ATT FÖRA TALAN OM ENSKILT ANSPRÅK ... 19
6.1 ÅKLAGARENS SKYLDIGHET ATT FÖRA TALAN ”PÅ GRUND AV” BROTT ... 19
6.2 ÅKLAGARENS BEHÖRIGHET ATT FÖRA TALAN ”I ANLEDNING AV” BROTT ... 22
7 KARTLÄGGNING AV ÅKLAGARENS INSATSER KRING ENSKILT ANSPRÅK ... 25
7.1 KOMMENTARER TILL GENOMFÖRANDET ... 25
7.2 KOMMENTARER TILL RESULTATET ... 25
7.2.1 Information till målsäganden ... 25
7.2.2 Vem förde talan ... 26
7.2.3 Grunden för skadeståndstalan ... 27
7.2.4 Antalets inverkan på åklagarens benägenhet att föra skadeståndstalan ... 27
7.2.5 Tvångsmedels inverkan ... 28
7.2.6 Förundersökningsledare ... 28
7.2.7 Användandet av Cåbras blankettsystem ... 29
7.2.8 Anledningar till varför skadeståndstalan inte förts ... 30
8 DISKUSSION ... 33
9 KÄLL‐ OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 38
9.1 OFFENTLIGT TRYCK ... 38
9.2 RÄTTSFALL ... 38
9.3 LITTERATUR ... 38
9.4 ÖVRIGT ... 39
10 BILAGA 1 ‐ FRÅGEFORMULÄR ... 40
11 BILAGA 2 ‐ STATISTISKT RESULTAT ... 43
1 Inledning
1.1 Bakgrund
”Så till slut bestämde sig Mikael för att de skulle åka till lasarettet och kolla och idag är han glad att han gjorde det. Personal på lasarettet har förklarat för honom att ett ben på höger sida av näsan är av. Smällen tog på vänster sida av näsan. Senare togs röntgenbilder och då visade det sig att det fanns sprickbildningar på benet ovanför näsan i pannan. Troligen är det därför Mikael har haft sådan huvudvärk sedan smällen. Mikael säger vidare att han kommer att yrka ersättning, men kan inte precisera yrkanden vid detta tillfälle.”1
I Riksåklagarens verksamhetsplan för 2007 fanns ett uppdrag till Utvecklingscentrum Umeå (UC Umeå) att undersöka om åklagaren uppfyller sin plikt att på målsägandens begäran föra dennes talan om enskilt anspråk i brottmålsprocessen. Citatet ovan är hämtat från en av för- undersökningarna om en misshandel vilken ingick i det material som undersöktes för att kunna kartlägga åklagarens arbete med enskilt anspråk. Ett enskilt anspråk handlar, som i Mikaels fall, oftast om ett skadeståndsanspråk.
Åklagarens främsta uppgifter i en brottmålsutredning är att fungera som förundersöknings- ledare, besluta om åtal ska väckas för brott som hör under allmänt åtal samt att agera som part i process vid domstol.2 Utöver detta har åklagaren även andra ansvarsområden3 varav ett är just skyldigheten att hjälpa den som blivit drabbad av brott att föra talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken4 (RB). I fallet med Mikael kan det innebära att åklagaren tar kontakt med honom och ber honom komma in med ett preciserat underlag på det som Mikael önskar få ersättning för av gärningsmannen. I ett misshandelsfall som det här kan det handla om exempelvis ersättning för kränkning och sveda och värk, men även för olika kostnader som brottsoffret har haft på grund av det som han eller hon har blivit utsatt för.
Bestämmelsen att åklagaren ska hjälpa målsäganden med skadeståndsfrågan har kommit till för att underlätta för målsäganden att få sina intressen i brottmålet på bästa sätt tillgodosedda.
I och med att den skadelidande har rätt att få hjälp av åklagaren behöver denne inte bekymra
1 Citat hämtat från förundersökning hos polisen i Örebro län, diarienummer 1800-K28712-06.
2 Ekelöf, Rättegång I, s. 182 samt 23 kap. 3 § RB, 20 kap. 6 § RB och 45 kap. 1 § RB.
3 Exempel på andra arbetsuppgifter är beslutande om strafföreläggande enligt 48 kap. 1 § RB och straffprocessuella tvångsmedel som exempelvis anhållande enligt 24 kap. 6 § RB.
4 SFS 1942:740.
1
sig över att föra talan själv eller att skaffa något juridiskt ombud. Dessutom innebär den gemensamma handläggningen av åtal och skadeståndsanspråk många praktiska fördelar för alla inblandade parter.
Det finns dock anledning att vara något försiktig i besjungandet av den smidiga lösningen att åklagaren för målsägandens talan. För målsägandens del blir åklagarens utformning av skade- ståndstalan avgörande för om något skadestånd kommer att dömas ut eller inte. Vad målsä- ganden ofta inte tänker på då åklagaren har tagit hand om talan är att det kan finnas andra grunder än brottet i sig som berättigar till skadestånd. Dessa alternativa grunder för skade- ståndstalan används dock väldigt sällan5. Det gör att målsäganden riskerar att, i fall där åtalet ogillas, gå miste om skadestånd trots att bevisningen hade räckt till för att istället ge ett civil- rättsligt grundat skadestånd. Att åklagaren sällan använder sig av någon annan grund än brottet är samtidigt högst naturligt med hänsyn till att åklagarens arbete är inriktat på straff- rättsliga frågor och inte civilrättsliga.
Genom möjligheten att åberopa civilrättsliga grunder för en skadeståndstalan i en brottmåls- rättegång finns därmed även en risk att målsägandens chans att få skadestånd på en sådan grund spolieras om åklagaren missar den möjligheten i processen. Samtidigt finns det gränser för i hur stor utsträckning åklagaren anses skyldig att föra målsägandens talan. För att åter- knyta till Mikael i inledningen är frågan hur hans lagstadgade rätt att få ersättning från gärningsmannen bäst kan tillgodoses med åklagarens hjälp, utan att åklagarens redan höga arbetsbelastning ökar.
1.2 Syfte
Uppsatsens syfte är att undersöka hur långt åklagarens tjänsteåliggande att föra målsägandens talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 § RB sträcker sig samt att utifrån en kartläggning gjord under hösten 2007 diskutera huruvida denna plikt uppfylls eller inte.
Slutligen ska uppsatsen diskutera frågan om målsägandens intressen angående enskilt anspråk tas till vara på bästa sätt genom den rättsordning som idag föreligger och åklagarens
tillämpning av denna.
5 Enligt undersökningen, se bilaga 2, var det endast i 2 % av fallen och i den andelen ingick även sådan talan som var förd av målsägandebiträden, målsäganden själv och andra ställföreträdare eller ombud.
2
1.3 Metod
För att kunna uppfylla det angivna syftet består uppsatsen av två delar i vilka två olika metoder har använts. Slutligen kopplas de två delarna samman i en diskussion.
För den första delen har traditionell rättsvetenskaplig metod använts för att beskriva rättsläget kring framför allt 22 kap. 2 § RB. Material som har använts är lagtext, lagkommentarer, förarbeten, praxis, doktrin och juridiska artiklar. Jag har även haft förmånen att ha viss mail- korrespondens med Roberth Nordh som är författare till en stor del av den doktrin som finns inom området. Då min handledare har haft en del kontakter med Åklagarmyndigheten i Finland, som har en snarlik lagstiftning inom området för åklagarens skyldighet att föra mål- sägandens talan om enskilt anspråk, har även den finska regleringen nämnts i uppsatsens diskussion.
Den andra delen är en empirisk undersökning gjord vid UC Umeå under hösten 2007 vilken resulterat i en kartläggning av hur åklagaren fullgör sin skyldighet att hjälpa målsäganden att föra talan om enskilt anspråk. Utvecklingscentrum finns i skrivande stund på ytterligare tre6 platser i Sverige och hör till Åklagarmyndigheten. Enheternas uppgift är att inom olika brotts- områden bedriva metod- och rättsutveckling och sammanställa och ansvara för den samlade kunskapen inom de olika ansvarsområdena. Utöver detta arbetar de olika utvecklings- centrumen med rättslig uppföljning och tillsyn i form av exempelvis överprövning av åklagarbeslut.7
UC Umeå överprövar i sin löpande verksamhet åklagares beslut avseende brotten tjänstefel och brott mot tystnadsplikt. Inom verksamheten för utvecklingsprojekt har UC Umeå bland annat ansvarsområdet brottsofferfrågor.8 I Riksåklagarens verksamhetsplan för 2007 fanns ett uppdrag för UC Umeå att undersöka om åklagaren uppfyller sin plikt att på målsägandens begäran föra dennes talan om enskilt anspråk i brottmålsprocessen. Undersökningen har gått till på följande vis.
Underlaget som har använts är cirka fyrahundra åklagarakter med tillhörande polisakter och domar. Akterna rörde mål där åklagaren har väckt åtal för antingen misshandel (ej grov, mot
6 Stockholm, Göteborg och Malmö, http://www.aklagare.se/Sok-aklagare/1268/, 2008-01-28, kl. 20.48.
7 Ibid.
8 Ibid.
3
man över femton år av obekant gärningsman), våldtäkt (fullbordad, inomhus), skadegörelse (så kallad annan9 skadegörelse, ej klotter) eller stöld (genom inbrott, fullbordad, i
villa/radhus). I vissa av fallen fanns flera av brotten med i samma stämningsansökan, vilket innebar att en akt kunde leda till flera registreringar eftersom varje målsägande vid varje aktuell brottstyp skulle registreras.
Insamlandet av material har gått till på följande sätt. Valda åklagarkammare har under sommaren 2007 på begäran skickat in ett antal akter till UC Umeå. Akterna har valts ut med biträde av analysenheten vid Åklagarmyndigheten där listor har utformats över ärenden där de aktuella brottstyperna10 ingår. Inom ramen för uppsatspraktik under hösten 2007 har ärendena granskats av mig och en till student från juristprogrammet vid Umeå universitet. Gransk- ningen har skett utifrån ett formulär11 med flervalsfrågor inriktade mot skadestånds-
hanteringen i målen. Formulären har sedan förts in i en mall i programmet Excel för vidare analys av statistiker.
Akterna var olika omfattande när de kom in till UC Umeå. För att kunna svara på de fram- tagna frågorna har både åklagarakten och polisakten begärts in. När arbetet sedan startade stod det dock klart att det var nödvändigt att även granska domen i ärendet för att kunna ge en så rättvisande bild av behandlingen av skadeståndsfrågan som möjligt. Utifrån åklagarakt, förundersökning och dom har formuläret fyllts i för att sedan föras in i Exceldokumentet.
Slutligen har en statistiker vid Åklagarmyndighetens analysenhet sammanställt resultatet12 av formulären och även gett svar i form av statistik på ett antal frågor utformade av åklagare vid UC Umeå och mig.
Det statistiska resultatet har varit föremål för analys av mig och till viss del även åklagare vid UC Umeå. Det har utmynnat i reflektioner och konstateranden kring genomförandet av själva projektet samt resultatet av kartläggningen. Jag vill här vara tydlig med att jag inte har någon särskild utbildning i hur statistiska resultat bör analyseras. Jag har därför använt mig av mitt sunda förnuft i kombination med de kunskaper jag skaffat mig under projektets genomförande och arbetet med uppsatsen. Den information och de slutsatser som jag har bedömt vara av
9 Finns bland brottskoderna flera olika sorters skadegörelse, varav ”annan” en variant.
10 De utvalda brottens brottskoder är 0357, 0367, 1203 och 9801.
11 Se bilaga 1.
12 Se bilaga 2.
4
intresse för syftet med uppsatsen har tillsammans med den rättsliga utredningen tagits med till den avslutande diskussionen där teori och praktik till sist har mötts.
1.4 Avgränsningar
Uppsatsen behandlar främst situationen reglerad i 22 kap. 2 § RB då åklagaren har blivit om- bedd att föra målsägandens talan om enskilt anspråk. Därmed omfattas inte de fall då mål- säganden för talan själv, har ett målsägandebiträde eller något annat ombud eller ställ- företrädare.
Flera av de rättsområden, som innebörden av begreppet målsägande och rättskraft är väldigt stora områden inom den juridiska vetenskapen och i uppsatsen görs inte anspråk på att ge en heltäckande bild av dessa företeelser. Genomgången av dessa begrepp har begränsats till endast det jag anser har betydelse för talan om enskilt anspråk enligt bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB.
Den empiriska undersökningen av hur skadeståndfrågan har behandlats är begränsad till ett urval13 av cirka fyrahundra akter angående fyra olika sorters brott, vilka utretts av polis och åklagare under åren 2003-2007. Innehållet i akterna har i stor utsträckning varit olika omfat- tande vilket har gett ett något ojämnt underlag för undersökningen av hur de valda fråge- ställningarna har behandlats av polis och åklagare. Begränsningar angående resultatens till- förlitlighet kommenteras i anslutning till analysen av kartläggningen.14
2 Bakgrunden till möjligheten att föra talan om enskilt anspråk
Då ett brott har begåtts och åtal väcks finns ofta dessutom anspråk av privaträttslig natur hos brottsoffret eftersom denne på något sätt har lidit skada på grund av gärningsmannens hand- lande. Dessa anspråk kallas för enskilt anspråk. Oftast handlar det om ekonomiska intressen från målsägandens sida som i processen utformas som en skadeståndstalan. Anspråket kan även syfta till att få gärningsmannen att göra något konkret som att återställa viss egendom.15
13 Urvalet gjort av statistiker vid Åklagarmyndighetens analysenhet.
14 Avsnitt 7.1 Kommentarer till genomförandet.
15 Ekelöf, Rättegång II, s. 184, Nordh, Enskilt anspråk, s. 11.
5
En talan om enskilt anspråk kan föras antingen av målsäganden eller någon annan och den kan riktas antingen mot den tilltalade eller mot en tredje man, exempelvis ett försäkrings- bolag.16
För att målsäganden ska kunna tillvarata sin rätt till ersättning på bästa sätt finns det en skyl- dighet för polis och åklagare att informera om vilka möjligheter och rättigheter målsäganden har rätt till. Enligt förundersökningskungörelsen (1947:948) 13a § ska en målsägande under- rättas om att åklagaren under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt anspråk i anled- ning av brott. Målsäganden ska även bli upplyst om vad som gäller angående sådana anspråk.
I förundersökningsprotokollet ska enligt 20 § förundersökningskungörelsen anges om målsä- ganden (eller den som övertagit målsägandens talan) ämnar föra en ersättningstalan i anled- ning av brottet. Om det är möjligt ska även den misstänktes inställning till det enskilda an- språket antecknas.
Det finns alltså en informationsskyldighet för både polis och åklagare men däremot ingen skyldighet för åklagaren att personligen träffa målsäganden. I ett flertal olika utredningar17 har fördelarna med ett personligt möte mellan åklagare och målsäganden betonats men hittills har någon uttrycklig lagstiftningsåtgärd för detta inte vidtagits. I den nu aktuella SOU 2007:6 har utredningen föreslagit att det ska införas en ny bestämmelse i
förundersökningskungörelsen med innebörden att åklagaren vid grövre brott ska ha en skyldighet att erbjuda målsäganden ett sammanträffande. Enligt utredningen skulle ett sådant förfarande kunna bidra till en kvalitetshöjning av de enskilda anspråkens utformning.18
Ett enskilt anspråk prövas enligt tvistemålsreglerna i rättegångsbalken, men då anspråket upp- kommit på grund av brott finns en möjlighet enligt 22 kap. 2 § RB för målsäganden att föra talan med hjälp av åklagaren i samband med åtalet för brottet. Den främsta anledningen till att denna möjlighet har införts är lagstiftarens intention att stärka målsägandens ställning i brott- målsprocessen för att målsäganden på ett smidigt sätt ska kunna få sina ersättningsanspråk prövade i domstol.19
16 Nordh, Enskilt anspråk, s. 21.
17 Exempelvis Enskilda anspråk – förordnande av offentlig försvarare och målsägandebiträde – en
sammansättningsfråga, Promemoria II 2002-10-12, Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor och JU2004:1 Anmälan och utredning av sexualbrott. Förslag på förbättringar på ur ett brottsofferperspektiv.
18 SOU 2007:6, s. 199 ff.
19 Nordh, Enskilt anspråk, s. 15.
6
Målsäganden kan även själv föra talan om enskilt anspråk, men att göra det är mer betung- ande och framför allt kostsamt för målsäganden än att ta hjälp av åklagaren och låta denne föra talan i samband med brottmålsprocessen. Att åklagaren har en, åtminstone till en viss gräns, lagstadgad skyldighet att hjälpa målsäganden ska garantera målsäganden ett rättsskydd att få sin talan om ett slags kompensation prövad i domstol.20
En gemensam handläggning av brottmålet och tvistemålet innebär processekonomiska förde- lar genom bland annat insparade kostnader för bevisning, parternas inställelse och förhand- lingstid. Det underlättar för alla inblandade att kunna handlägga alla anspråk kopplade till brottet vid en och samma rättegång.21 Det kan även från den tilltalades sida finnas intresse att få alla frågor som hör ihop med den aktuella brottsligheten avgjorda vid ett och samma till- fälle.22
Ytterligare en fördel som framfördes i förarbetena angående kumulation av åtalet och det en- skilda anspråket var att genom en sådan handläggning skulle motstridiga avgöranden undvi- kas.23 Den här anledningen är dock inte av större intresse enligt Nordh eftersom ett händelse- förlopp kan ge upphov till många olika skador. Den som lidit skada har då rätt att genom flera processer få ersättning för olika skador och domstolarna kan då komma att göra olika bedöm- ningar av svarandens handlande vilket ger olika utslag i skadeståndsfrågan. Det beror på att rättskraften från den tidigare domen inte sträcker sig längre än till just den skada som den processen rörde. Den domen har därmed endast bevisverkan i senare processer.24
Trots att åklagaren för målsägandens talan om enskilt anspråk är talan att betrakta som ett dispositivt tvistemål vilket innebär att parterna kan träffa förlikning angående skadeståndet.
Men i och med att talan handläggs inom brottmålsprocessen så styr den indispositiva brott- målsordningen i stor utsträckning även det enskilda anspråket. Till exempel förekommer inte samma möjlighet till förberedelse innan rättegången eftersom domstolen är mer passiv i brottmålsprocessen och utövar inte lika mycket materiell processledning som den är ålagd att göra i tvistemål enligt 42 kap. 8 § 2 st. RB.25
20 Nordh, Enskilt anspråk, s. 15.
21 Fitger, s. 22:3.
22 Nordh, Enskilt anspråk, s. 14.
23 NJA II 1943, s. 289.
24 Nordh, Processens ram i tvistemål, s. 70 f., Enskilt anspråk, s. 14.
25 Nordh, Enskilt anspråk, s. 18 f.
7
3 Målsägandebegreppet
Om ett brott har begåtts finns det i regel även ett eller flera brottsoffer. För att hjälpa brotts- offret så mycket som möjligt finns ett antal bestämmelser som har kommit till för att hjälpa den drabbade på olika sätt. För många av dessa regler, som exempelvis 22 kap. 2 § RB, finns det just nämnda kravet att brottsoffret ska ha ställning av målsägande. Fullständig överens- stämmelse mellan dessa två begrepp föreligger alltså inte, trots att de i många situationer sammanfaller. Det är därför viktigt för åklagaren att få klarhet i vem som är att anse som mål- säganden så att denne kan få den hjälp som han eller hon har en laglig rätt till.26
Målsägandebegreppet är i sig ett mycket omskrivet område som har resulterat i åtminstone en akademisk avhandling.27 Här kommer endast att ges en mycket kortfattad genomgång av begreppet med fokus på målsägandebegreppets betydelse i förhållande till åklagarens skyl- dighet enligt 22 kap. 2 § RB.
Begreppet “målsägande” skall som tidigare nämnts inte ses som synonymt för “brottsoffer” då både fysiska och juridiska personer kan vara målsäganden, medan juridiska personer inte bru- kar benämnas som brottsoffer och alla fysiska personer som drabbats av brott inte får status av målsäganden. Begreppet “brottsoffer” förekommer inte i rättegångsbalken, men skall enligt doktrinen åsyfta enskilda fysiska personer som blivit utsatta för brott.28
Det är främst i tre hänseenden som målsägandebegreppet har betydelse; för att fastställa vem som har rätten att ange ett brott till åtal, rätten att föra ansvarstalan och rätten till talan om enskilt anspråk.29 Rättegångsbalken berör vem målsäganden är i den något vaga formule- ringen i 20 kap. 8 § 4 st: ”Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.”
Oftast är det uppenbart vem som har blivit drabbad av ett brott och är målsäganden, exempel- vis då ett fysiskt angrepp som en misshandel är riktad mot någon eller då målsäganden står uttryckligen angiven i det straffrättsliga lagrummet30. Men vid andra situationer där angreppet
26 Bring, Diesen, s. 87.
27 Heuman, Målsägande, 1973.
28 Bring, Diesen, s. 87.
29 Nordh, Enskilt anspråk, s. 22, not 17.
30 Jämför exempelvis med BrB 6 kap. om sexualbrottsbestämmelser där målsäganden finns omnämnd som rekvisit i form av person, barn och helsyskon.
8
inte är riktad mot någon särskild och målsäganden inte finns uttryckligen angiven i straff- bestämmelsen kan det vara svårare att fastställa om det finns någon målsägande och vem det i så fall är. Exempel på detta är vid brott mot allmänheten som hastighetsöverträdelser och köp av sexuell tjänst enligt 6 kap. 11 § BrB. I sådana fall finns ingen målsägande. Ekelöf har dock dragit exemplet med hastighetsöverträdelser längre och påpekat att om den som gjort sig skyldig till fortkörning även kört sönder en grind så kan en målsägande finnas enligt
20 kap. 8 § 4 st. RB eftersom denna person genom att få sin grind skadad ”lidit skada” i para- grafens mening.31
Enligt Heuman finns det inget fall i praxis där endast en “förnärmelse” av brott har räckt för att någon skall bli betraktad som målsäganden.32 Istället krävs en objektiv bedömning utifrån vem eller vad som är brottets skyddsobjekt, i kombination med brottsbalkens uppbyggnad.
Om den som drabbats av skador på grund av brott är den som lagstiftaren hade i åtanke när bestämmelsen infördes, så torde personen kunna få status som målsägande. Dock kan även detta resonemang drivas till sin spets och därmed stupa på sin orimlighet. Ekelöf ger ett exempel: någon har blivit bestulen. Det självklara är då att den bestulna även är målsägande eftersom syftet med stöldbestämmelserna är att personer ska få ha sina saker ifred. Men po- nera att det inte räcker så. Väg istället in omständigheten att godset som blev stulet var utlånat eller uthyrt vid tidpunkten för brottet. Då fanns ett intresse även hos den som hade saken i sin besittning vid stöldtillfället. Ska då denna person också anses vara målsägande? I den mest extrema vinklingen av skyddsintresset menar Ekelöf att det går att argumentera för att varje samhällsmedlem torde ha ett intresse av att stölder motarbetas och att varje sådan handling blir bestraffad. Detta resonemang visar på det problematiska i att fastställa vem som är att anse som målsägande och vem som inte är det.33
Angående målsägandebegreppet och enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 § RB så gäller
åklagarens skyldighet endast gentemot den som är att anse som målsägande och som grundar sitt anspråk på den brottsliga gärningen, men även för den part som har tagit över målsägan- dens talan. Det vanligaste scenariot är att ett försäkringsbolag har utgett ersättning på grund av att målsäganden har ett avtal med bolaget. Andra exempel kan vara att en arbetsgivare har ersatt en arbetstagare för en skada som uppstått i arbetet och därmed tar över hans talan i
31 Ekelöf, Rättegång II, s. 66 f.
32 Heuman, s. 37.
33 Ekelöf, Rättegång II, s. 67 f.
9
processen, eller att en trassatbank vid checkbedrägeri ersätter den inlösande banken genom ett avtal bankerna emellan.34 Detta skall ses i förhållande till 22 kap. 1 § RB där talan som förs i anledning av brott får kumuleras med brottmålet. Den möjligheten kräver inte att den skade- lidande ska ha status av målsägande, utan endast att parten för sin talan i anledning av den brottsliga gärningen.35
Vid införandet av möjligheten att låta någon annan överta målsägandens skadeståndstalan valde kommittén i förarbetena att inte utvidga målsägandebegreppet till att även omfatta gruppen som övertagit målsägandens talan. Anledningen var att det skulle få alltför
långtgående konsekvenser om även dessa aktörer fick målsägandestatus. De skulle därmed kunna föra ansvarstalan, ha rätt att biträda åtalet och överklaga domar även i ansvarsdelen.
Istället löstes frågan genom att utvidga åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan till att även omfatta denna grupp. Samma fördelar kring det enskilda anspråket som tillkommer målsäganden tillkommer även dem. Därmed kan ett enskilt anspråk grundat på brott överlåtas, medan rätten att föra ansvarstalan aldrig kan överlåtas.36
I de fall då någon har övertagit målsägandens talan har förarbetena påpekat att åklagaren inte har en lika vidsträckt skyldighet att föra talan. Åklagaren kan då vid bedömandet om det före- ligger en skyldighet i just det aktuella fallet i större utsträckning (än när det handlar om mål- sägandens talan) tillåta sig att ta hänsyn till den egna arbetssituationen.37
Motiven som angetts ovan ger också vägledning om hur åklagaren bör förhålla sig till den som är skadeståndsberättigad men inte kan åberopa brottet som grund för brottet. Förarbetena tog tydligt avstånd från att utvidga målsägandebegreppet angående det enskilda anspråket till att även omfatta de personer som endast grundar sin talan i anledning av brott. Om en person har lidit skada i samband med ett brott, på grund av vårdslöshet hos den tilltalade, omfattas denne inte av 22 kap. 2 § RB. Istället har den skadelidande rätt att enligt 22 kap. 1 § RB föra talan i anledning av brott men då utan åklagarens hjälp.38
Genom praxis har dock konstaterats att även åklagaren har rätt att föra målsägandens talan i
34 Fitger, s. 22:16.
35 Heuman, s. 105.
36 SOU 1967:59, s. 40 f.
37 Prop. 1987/88:1, s. 16.
38 Heuman, s. 108.
10
anledning av brott, förutsatt att talan även grundar sig på brottet.39 Det är denna möjlighet som kan innebära oklarheter angående hur långt åklagarens skyldighet enligt 22 kap. 2 § RB sträcker sig. Den fortsatta framställningen ska därför ge en beskrivning av hur långt
åklagarens skyldighet och behörighet sträcker sig samt ge en förklaring till varför det är viktigt att ha klart för sig hur dessa gränsdragningar ser ut.
4 Den rättsliga regleringen kring enskilt anspråk
4.1 Kumulation
Enligt 22 kap. 1 § RB och 22 kap. 3 § RB kan ett enskilt anspråk i anledning av brott kumuleras med åtalet för brottet trots att ett enskilt anspråk annars ska behandlas enligt reglerna för tvistemål. Med “den misstänkte” i 22 kap. 1 § RB åsyftas den som är åtalad för den brottsliga gärningen medan “annan” har syftet att täcka in andra fall än där en målsägande för talan mot en misstänkt gärningsman. Exempel på “annan” kan vara en arbetsgivare som är skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagen för en handling som en arbetstagare har utfört.
Det kan även handla om en tredje man som genom ond tro fått egendom i sin besittning utan att åtal väckts för detta. I sådana nu exemplifierade situationer är talan inte grundad på
uteslutande den brottsliga handlingen utan även på ytterligare rättsfakta. Ett sådant anspråk får kumuleras med åtalet eftersom det väcks, som lagrummet stadgar, “i anledning av brott”.40
I de fall då målsäganden har ett enskilt anspråk på grund av ett brott har åklagaren en lag- stadgad skyldighet enligt 22 kap. 2 § RB att föra målsägandens talan om han eller hon begär det. Åklagaren ska då i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan om enskilt anspråk. Åklagaren kan även framställa anspråket efter åtalet och då senast vid huvud- förhandlingen.41 Villkoren för att åklagaren ska anses vara skyldig att föra talan är att
anspråket grundas på brottet, att utförandet kan ske utan väsentlig olägenhet och att anspråket inte är uppenbart obefogat. En talan av detta slag kan påtalas av målsäganden själv som då lämnar anspråket till förundersökningsledaren eller åklagaren tillsammans med de uppgifter som talan grundar sig på. Om förundersökningsledaren eller åklagaren upptäcker att en talan om enskilt anspråk kan grundas på brottet ska målsäganden i god tid upplysas om detta.42
39 NJA 1994 s. 306.
40 Fitger, s. 22:5 f.
41 45 kap. 5 § 2 st. RB.
42 Nordh, Enskilt anspråk, s. 29.
11
Den lagstadgade skyldigheten att bistå målsäganden med det enskilda anspråket syftar till att garantera målsäganden ett rättsskydd i form av att få sin talan om någon slags kompensation prövad i domstol.43 Att bistå målsäganden innebär att åklagaren ska ta upp anspråket i stämningsansökan och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att anspråket ska kunna hand- läggas i rättegången.44 Trots att åklagaren inte får ha ställning som rättegångsombud enligt 12 kap. 3 § RB har åklagaren samma befogenheter som ett sådant då han eller hon för målsägandens talan om enskilt anspråk.45 Åklagarens ställning enligt 22 kap. 2 § RB anses vara ett tjänsteåliggande och behörigheten följer med åklagaren även i högre rätt. Han eller hon har då rätt att utan att inhämta någon fullmakt från målsäganden överklaga en dom angående det enskilda anspråket. En förutsättning är dock att även ansvarsdelen är över- klagad. Åklagaren kan inte överklaga endast det enskilda anspråket. Vill målsäganden över- klaga det måste han eller hon föra sin talan på något annat sätt än genom åklagaren.46
Bestämmelsen i 29 kap. 6 § sista meningen RB påvisar nackdelen med att få en tvistemåls- fråga kumulerad med ett brottmål. Lagrummet innebär att om det enskilda anspråket endast är grundat på den brottsliga gärningen krävs samma bevisning i den frågan som i ansvarsdelen.
Det kan leda till att en skadeståndstalan som hade bifallits i ett tvistemål47 ogillas i brottmålet på grund av att bevisningen inte når upp till ”ställt utom rimligt tvivel”. 48 Denna bestämmelse är dock avsedd att tolkas e contrario och har bara betydelse då talan om det enskilda anspråket åberopar endast brottet som grund. Därför ska inte bestämmelsen uppfattas som att utgången i ansvarsdelen är bindande för prövningen av skadeståndsanspråket. Grundar sig talan istället på oaktsamhet har bestämmelsen ingen betydelse.49
I de fall då det anses mer lämpligt att separera målsägandens talan och åtalet behandlas talan om enskilt anspråk som ett renodlat tvistemål och därmed försvinner åklagarens skyldighet och behörighet att föra målsägandens talan.50 Ett enskilt anspråk får dock endast avskiljas från målet om den gemensamma handläggningen skulle medföra väsentliga olägenheter. Hänsyn ska tas till både målsägandens intressen och prövningen av ansvarstalan.51
43 Nordh, Enskilt anspråk, s. 15.
44 Ibid, s. 35.
45 SOU 2007:6, s. 290.
46 Nordh, Enskilt anspråk, s. 37.
47 I tvistemål bör bevisningen nå upp till ”visat/styrkt”. Ekelöf, Rättegång IV, s. 70.
48 Nordh, Enskilt anspråk, s. 16, NJA 1980 s. 725, NJA 1982 s. 164, NJA 1991 s. 83.
49 NJA II 1943, s. 390, Welamson, s. 28.
50 Nordh, Enskilt anspråk, s. 38.
51 Prop. 1987/88:1, s. 11, Nordh, Enskilt anspråk, s. 69 f.
12
4.2 Begränsningarna ”väsentlig olägenhet” och ”uppenbart obefogat”
4.2.1 Väsentlig olägenhet
Om det skulle innebära en väsentlig olägenhet för åklagaren att föra målsägandens talan om skadestånd faller den lagstadgade skyldigheten att föra denna talan bort. Huruvida uppgiften kan uppfattas som en väsentlig olägenhet eller inte är upp till åklagaren att avgöra från fall till fall. Om en målsägande skulle önska överpröva åklagarens beslut om att inte föra talan om enskilt anspråk kan beslutet överprövas av överåklagare om målsäganden begär det.52
Enligt förarbetena till 22 kap. 2 § RB är det främst utredningen kring själva skadeståndsfrågan som kan utgöra en väsentlig olägenhet. En väsentlig olägenhet skulle kunna vara exempelvis behovet av en långtgående utredning för att kunna klarlägga skadeståndskravet. Utredningen skulle då kunna leda till att brottmålet fördröjs väsentligt eller att det enskilda anspråket skulle kräva orimligt mycket resurser i förhållande till ansvarsdelen. Ett mindre dröjsmål ska dock inte hindra åklagaren från att föra talan.53
En annan omständighet som kan vara värd att ta hänsyn till är skillnaden på olika slags skador. Vid bedömningen av personskador, till skillnad från sakskador, kan det ibland vara nödvändigt att en längre tid har förflutit för att det ska vara möjligt att göra en fullständig bedömning av skadornas omfattning. Vid personskador kan därför åklagarens utrymme att föra talan om skadestånd vara mer begränsad än vid sakskador.54
Ofta sker handläggningen av åtalet under tidspress och hänsyn krävs i förhållande till tidfrister som exempelvis häktning. Det kan göra det svårt för åklagaren att även hinna med att hand- lägga det enskilda anspråket. Utgångspunkten ska ändå vara att åklagaren ska föra talan trots tidspress. Samtidigt gäller dock huvudregeln att brottmålet i sin helhet inte får fördröjas väsentligt. I propositionen framhöll departementschefen särskilt vikten av huvudregeln vid fall med ingripande påföljder som exempelvis frihetsberövanden.55
52 Nordh, Enskilt anspråk, s. 31, Prop. 1987/88:1, s. 6.
53 Prop. 1987/88:1 s. 16.
54 Ibid.
55 Ibid.
13
I vissa situationer kan det hända att åklagaren och målsäganden har motstridiga intressen inom processen. Exempel härpå är när åklagaren vill få den tilltalade omedelbart utvisad medan målsäganden önskar ha den tilltalade kvar i landet för att öka sina möjligheter till att få ut ett skadestånd. Det kan också handla om fall med flera målsäganden som har skadestånds- anspråk gentemot varandra. Sådana situationer anses täckta av rekvisitet ”väsentlig olägenhet”
och åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan faller därmed bort.56
I förarbetena är det främst utredningen kring sakfrågor som har ansetts vara det som kan utgöra en väsentlig olägenhet. Nordh menar dock, med hänvisning till Boman57, att det inte bör innebära att även utredning kring rättsfrågor kan innebära en väsentlig olägenhet för åklagaren.58
4.2.2 Uppenbart obefogat
Åklagaren kan vidare neka att föra målsägandens talan om anspråket är uppenbart obefogat.
Med det menas situationer där det framstår som klart att anspråket inte kan bifallas vid en domstolsprövning exempelvis på grund av att det är orimligt stort i förhållande till vad som är gängse normer i praxis för motsvarande skada. Anspråket kan även anses uppenbart obefogat om det är uppenbart att det saknas tillräcklig bevisning om skadans förekomst eller storlek.59
5 Rättskraftens betydelse för utformningen av talan
5.1 Målsägandens rätt att åberopa omständigheter utanför åklagarens gärningsbeskrivning
Oftast motsvarar målsägandens grund för det enskilda anspråket åklagarens gärnings- påstående. Men det kan vara nödvändigt och framgångsrikt att även åberopa andra
omständigheter vid sidan av brottet. Exempelvis kan det vara fördelaktigt att vid ett åtal för misshandel även åberopa oaktsamhet för att på så sätt täcka in alla tänkbara grunder för skadeståndet. Oaktsamheten bildar då ett självständigt skadeståndsgrundande rekvisit.60
56 Prop. 1987/88:1, s. 16.
57 Boman, Ett långtgående rättsfall, s. 198.
58 Nordh, Enskilt anspråk, s. 36.
59 Prop. 1987/88:1, s. 16.
60 Nordh, Enskilt anspråk, s. 51.
14
Anledningen till varför det är viktigt att tänka på att föra fram andra alternativa skadestånds- grundande rekvisit har sin grund i bestämmelserna 17 kap. 3 § RB och 17 kap. 11 § RB. Lag- rummen uttrycker tvistemålsdomens rättskraft och vad domstolen får grunda sitt avgörande på. Enligt tvistemålsbestämmelserna får domstolen inte grunda sitt avgörande på andra omständigheter än sådana som en part har åberopat. Domens rättskraft innebär att om en omständighet hade kunnat åberopats men inte har blivit det så är den ändå prekluderad genom domens rättskraft. Därmed kan inte den grunden åberopas i en senare process.61
17 kap. 11 § RB anses omfatta alla omständigheter som hade kunnat läggas till grund för den rättsföljd som yrkats i målet eller den rättsföljd som är alternativ eller ekonomiskt likvärdig med den som har yrkats. För att undvika att grunder prekluderas genom en dom är det tillåtet för en målsägande att till stöd för sin talan om skadestånd åberopa alla omständigheter som kan leda till den yrkade rättsföljden. Det kan innebära att målsäganden går utanför åklagarens gärningsbegrepp enligt 30 kap. 9 § RB.62
5.2 Rättskraften hos domen angående ett enskilt anspråk Om en doms rättskraft finns mycket att säga, men här ska endast beröras det som är av
betydelse för att utformningen av talan om enskilt anspråk ska bli så effektiv som möjligt. Det brukar talas om två olika sorters rättskraft; formell och materiell. Den formella rättskraften syftar till att domen har vunnit laga kraft och därmed kan den inte ändras i samma förfarande.
Den materiella rättskraften handlar istället om att domen har bindande verkan i en ny rätte- gång och det är oftast den rättskraften som är föremål för diskussion och så även här.
Problemet brukar bestå i att fastställa hur långt domens bindande rättskraft sträcker sig och hur den ska påverka senare processer.63 Rättskraftens problematik angående det enskilda anspråket består i utmaningen att inse brottmålsdomens rättskraft redan när talan om det enskilda anspråket utformas. Lyckas åklagaren formulera en genomtänkt talan stängs inga dörrar angående målsägandens skadeståndstalan i onödan.
Domstolen är förhindrad att döma över någon annan gärning än den som åklagaren ger uttryck för i gärningsbeskrivningen enligt 30 kap. 3 § RB och rättskraften för en dom i
61 Nordh, Enskilt anspråk, s. 51.
62 Ibid, s. 55.
63 Olivecrona, s. 140 f.
15
brottmål bestäms utifrån 30 kap. 9 § RB. 30 kap. 9 § RB anger att fråga om ansvar för den tilltalade för gärning som har prövats genom dom inte får tas upp på nytt. Rättskraften knyter härmed an till gärningsbegreppet. Rättskraften hos en dom i ett tvistemål enligt
17 kap. 11 § RB utgår istället från saken, alltså den rättsliga tvisten, vilken har samband med parternas yrkanden och grunder.64 Då ett enskilt anspråk handläggs inom ett brottmål bestäms ändå dess rättskraft utifrån 17 kap. 11 § RB.65
”Saken” i processen i tvistemål är förenklat uttryckt allt som domstolen ska eller får beakta vid prövningen huruvida käromålet ska bifallas eller inte.66 Vid bestämmandet av vad som ska anses vara samma ”sak” vid ersättningsyrkanden går gränsen vid typen av skada som ersättningsanspråket avser. Skadeståndslagens uppdelning av olika skador anses vara utgångspunkt. Det innebär att en skadeståndstalan om ersättning för sveda och värk är en annan än exempelvis kränkning eller inkomstförlust. Följden blir att käranden har möjlighet att dela upp sina skadeståndsyrkanden i olika rättegångar. Tidigare domar har då endast bevisverkan i senare rättegångar.67
Normalt sett anses rättskraften från en dom angående enskilt anspråk att den är begränsad till att omfatta parterna som har processat, omständigheterna som förelåg vid domstillfället och de yrkanden som kan innebära samma rättsföljd eller alternativ rättsföljd. Därmed är en tvistemålsdoms rättskraft mer begränsad än rättskraften från en brottmålsdom. Detta innebär att en målsägande som yrkar ersättning för sveda och värk på grund av en misshandel i sam- band med åtalet har möjlighet att, trots en friande dom i ansvarsdelen, väcka ny talan mot den tilltalade om skadestånd för en annan typ av ersättning. I det här exemplet skulle det kunna handla om ersättning för inkomstförluster orsakade av samma misshandel.68
Åklagaren däremot kan inte åtala den tilltalade igen för samma misshandel på grund av brottmålsdomens rättskraft. Däremot har tvistemålsdomens rättskraft den innebörden att mål- säganden inte kan väcka talan i en senare process om sveda och värk och då som ny grund hävda oaktsamt vållande i anledning av misshandeln. Den talan kommer att avvisas på grund
64 Nordh, Enskilt anspråk, s. 121, NJA 1973 s. 239, NJA 1994 s. 306.
65 Ibid.
66 Nordh, Processens ram i tvistemål, s. 13.
67 Ekelöf, Rättegång III, s. 213 f.
68 Nordh, Enskilt anspråk, s. 121 f.
16
av res judicata eftersom den rättsföljden (ersättning för sveda och värk) redan är avgjord.69 Det är därför det är så viktigt att åklagaren tänker sig för när han eller hon utformar mål- sägandens yrkanden kring skadeståndet. Om hela skadeståndsfrågan ska avgöras i samband med åtalet och enda grunden är brottet har målsäganden ingen chans att senare hävda en alternativ grund för sitt anspråk. Domen innebär res judicata för hela skadeståndet.
5.3 Åklagarens val av gärningsbeskrivning
45 kap. 4 § RB anger hur en gärningsbeskrivning ska utformas. Åklagaren ska i stämnings- ansökan uppge en beskrivning som isolerar åtalet till tid, plats, vem den tilltalade är och vem som är målsägande. Dessutom ska övriga omständigheter anges så att det blir tydligt vilken händelse som avses samt vilken bevisning som kommer att åberopas och vad den ämnar styrka.70 En gärningsbeskrivning är liksom allt annat processmaterial föremål för rättens tolkning. Det innebär att trots att ett visst gärningsrekvisit inte har nämnts i gärnings- beskrivningen är domstolen inte helt förbjuden att använda rekvisitet som grund för ett avgörande.71
Åklagarens gärningsbeskrivning är av yttersta betydelse eftersom domstolen är förhindrad att döma över någon annan gärning än den som åklagaren ger uttryck för i gärningsbeskrivningen enligt 30 kap. 3 § RB. Det är därmed åklagaren72 som bestämmer den yttre ramen för
brottmålsprocessen. Genom att åklagaren utformar stämningsansökan blir processens omfatt- ning bestämd och därmed även hur långt domens rättskraft kommer att sträcka sig.73 Nästa refererade rättsfall belyser den här problematiken på ett tydligt sätt.
NJA 1973 s. 239 behandlade frågan om res judicata i ett fall där åklagaren förde målsägan- dens talan om enskilt anspråk på grund av brott. Åklagaren hade åtalat A för bedrägeri med gärningsbeskrivningen att A utnyttjat en oriktig uppgift om kontoställningen i sin bankbok vilket lett till att A hade fått ut 9900 kr mer än vad han hade haft rätt till. Åklagaren menade att A måste ha insett att han fått ut pengar på en oriktig grund. Dessutom förde åklagaren bankens (målsägandens) talan om att A skulle utge skadestånd till banken med 9900 kr på
69 Nordh, Enskilt anspråk, s. 122 f.
70 Nordh, Processens ram i brottmål, s. 26.
71 Nordh, Enskilt anspråk, s. 33.
72 Kan även vara målsäganden om denna för talan om enskilt åtal.
73 Zeteo, kommentar till 30 kap. 3 § RB.
17
grund av bedrägeriet. A bestred och målet avslutades i hovrätten med en lagakraftvunnen dom där åtalet ogillades och likaså skadeståndsyrkandet eftersom åklagaren endast åberopat brottet som grund.
Banken nöjde sig inte med domen och stämde A enligt tvistemålsreglerna att denne enligt reglerna om betalningsföreläggande skulle utge ersättning till banken med 9900 kr. A bestred bankens fordran med hänvisning till hovrättens dom som befriat honom från skadestånds- skyldighet gentemot banken angående den här saken. Frågan huruvida banken hade rätt att väcka talan om betalningsföreläggande avgjordes i HD.
HD konstaterade att talan om enskilt anspråk i anledning av brott kan prövas enligt
22 kap. 7 § RB74 inom ramen för brottmålet även om den åtalade gärningen inte ansågs vara straffbar. Därmed hade banken haft möjlighet att åberopa denna alternativa grund för sitt anspråk i brottmålet. Den förändring som hade skett av den nu aktuella talans utformning gjorde inte att talan ansågs avse någon annan sak, utan i båda målen handlade det om A:s återbetalningsskyldighet för beloppet om 9900 kr. Eftersom den frågan avgjordes genom brottmålets lagakraftvunna dom kunde inte bankens talan om betalningsföreläggande tas upp till prövning. Med andra ord sträckte sig brottmålsdomens rättskraft även över den här talan eftersom det önskade resultatet från bankens sida i både brottmålet och tvistemålet var identiska.
Högsta domstolens slutsats kan knytas till avgörandet i NJA 1994 s. 306. Där konstateras det att åklagarens behörighet att föra målsägandens talan angående enskilt anspråk omfattar ”i princip varje talan mot den tilltalade i anledning av brottet”.75 Anledningen är just det faktum att domens rättskraft till en viss utsträckning kan utsläcka möjligheten för målsäganden att i en senare rättegång åberopa alternativa grunder för sitt yrkande om enskilt anspråk. Därmed ska 22 kap. 2 § RB läsas så att åklagaren kan föra talan åt målsäganden så länge målsäganden enligt 22 kap. 1 § RB kan få sin talan kumulerad med åtalet. Gränsdragningen i
22 kap. 1 § RB sträcker sig som bekant till talan i anledning av brott. Den behörigheten sträcks dock aldrig längre än till att omfatta talan mot den tilltalade.76
74 22 kap. 7 § RB: Föres talan om enskilt anspråk i anledning av brott i samband med åtalet och finnes, att den åtalade gärningen icke är straffbar, må talan dock prövas i målet.
75 För utförligare referat av NJA 1994 s. 306 se avsnitt 6.2 Åklagarens behörighet att föra talan ”i anledning av”
brott.
76 Nordh, Enskilt anspråk, s. 30.
18
6 Åklagarens skyldighet och behörighet att föra talan om enskilt anspråk
6.1 Åklagarens skyldighet att föra talan ”på grund av” brott
Enligt 22 kap. 2 § RB måste det enskilda anspråket grunda sig på brott för att åklagaren ska vara skyldig att föra målsägandens talan om detta. 1988 stramades bestämmelsen upp genom införandet av att skyldigheten endast faller bort vid väsentlig olägenhet och uppenbart
obefogade anspråk. Detta utvidgade åklagarens skyldighet att föra talan i jämförelse med vad som gällde före lagändringen då skyldighet endast förelåg då det kunde ske utan olägenhet och då anspråket inte befanns obefogat.77
Denna ökade skyldighet för åklagaren skulle dock enligt förarbetena inte innebära någon principiell förändring av synen på åklagarrollen med dess krav på objektivitet78 och skulle inte heller medföra att åklagaren tilldelades några nya arbetsuppgifter. Skärpningen skulle vidare inte innebära något absolut krav på att åklagaren alltid ska föra målsägandens talan om enskilt anspråk vid åtal. Syftet med lagändringen var att åklagaren i större utsträckning än tidigare skulle ta sig an uppgiften att föra målsägandens skadeståndstalan och att en större enighet av tillämpningen av 22 kap. 2 § RB skulle uppnås mellan olika åklagare.79
För att åklagaren ska vara skyldig att ta hand om målsägandens enskilda anspråk krävs alltså att anspråket grundas på brott. Enligt Boman ska anspråket uteslutande grunda sig på den brottsliga handlingen, skadan och orsakssambandet dem emellan.80 Brottet som åsyftas är det åtalade brottet. Bestämmelsen ska inte förstås så att skyldigheten för åklagaren bortfaller på grund av att det enskilda anspråket, för att vinna bifall, kräver någon omständighet som ligger utanför den åtalade gärningsbeskrivningen. Däremot omfattar inte bestämmelsen anspråk som grundar sig på en rent civilrättslig grund, trots att det kan finnas kopplingar till den tilltalade.
Nordh exemplifierar med en målsägande som i samband med ett åtal om förskingring hävdar att den tilltalade är skyldig att utge något på en rent avtalsmässig grund.81 Däremot kan en
77 Prop. 1987/88:1, s. 8.
78 Objektivitetsprincipen finns fastslagen i 23 kap. 4 § RB. Det har inte ansetts oförenligt med
objektivitetsplikten att åklagaren ger målsäganden information av allmän karaktär angående det enskilda anspråket, SOU 2007:6, s. 294.
79 Prop. 1987/88:1, s. 9 f.
80 Boman, Kumulation av ansvarstalan och talan om enskilt anspråk, s. 96.
81 Nordh, Enskilt anspråk, s. 29 f.
19
behörighet för åklagaren att föra den sortens talan föreligga och gränsdragningen mellan skyl- digheten och behörigheten kan i många fall därför uppfattas som otydlig.82
För att kunna fastslå hur långt skyldigheten sträcker sig blir den kritiska frågan vad som ska anses ”grundas på brott” och hur detta krav på anspråket ska förhålla sig till åklagarens gärningspåstående. Enligt Nordh finns det fyra olika situationer som alla handlar om anspråk på grund av brott men som inte avser exakt den brottsliga gärning som åtalet avser.83
Det första fallet avser situationen då målsäganden önskar grunda sin talan på ett alternativt händelseförlopp i förhållande till det som åklagaren gör gällande. Ett exempel är att åklagaren har åtalat för misshandel i form av att någon slagit mot målsägandens kropp, medan mål- säganden hävdar att den tilltalade även slagit mot ansiktet.84
Det andra fallet handlar om då målsäganden hävdar att angreppsobjektet är ett annat än vad åklagaren gör gällande. Ett exempel på detta är att vid bedrägeri hävda att förutom att mål- säganden som finns med i åklagarens gärningsbeskrivning har blivit drabbad av skador så har ytterligare en målsägande åsamkats skador till följd av gärningsmannens handlande.85
I det tredje fallet kan målsäganden åberopa ett annat subjektivt rekvisit än åklagaren.
Åklagaren gör exempelvis gällande att brottet har begåtts uppsåtligen medan målsäganden dessutom hävdar oaktsamhet som grund för sitt skadeståndsanspråk. En sådan alternativ grund kan dock medföra att gärningen hänför sig till en annan brottsbeskrivning än den som åklagaren har gjort gällande.86
Det sista exemplet Nordh anför är att målsäganden åberopar en annan effekt av gärningen än vad åklagaren har gjort gällande. Åklagaren kan påstå att en viss skada har uppstått medan målsäganden hävdar att skadorna var svårare än vad åklagaren anfört.87
82 NJA 1994 s. 306. Vidare om åklagarens behörighet se avsnitt 6.2 Åklagarens behörighet att föra talan ”i anledning av” brott.
83 Nordh, Enskilt anspråk, s. 31 ff.
84 Ibid.
85 Ibid.
86 Ibid.
87 Ibid.
20
Även Boman har resonerat kring vad som kan anses grundas på brott och var gränserna går.
Han framhöll då främst två olika typer av åberopanden från målsägandens sida som innebär att grunden för talan går utöver att grundas endast på brottet. Det första alternativet är då mål- säganden önskar åberopa omständigheter som skulle medföra att händelseförloppet skulle anses vara brottsligt på ett annat sätt än det i åtalet angivna. Det andra är om målsäganden vill åberopa omständigheter som inte är brottsrekvisit. Boman anser i bägge fallen att det inte är lämpligt att tvinga åklagaren att föra målsägandens talan beträffande sådana omständigheter.88
Anledningen i det första fallet är att åklagaren antagligen har övervägt även ett sådant åtal men kommit till slutsatsen att tillräckliga skäl för en sådan talan inte föreligger. Dessutom menar Boman att för att det ska anses vara någon mening med att låta åklagaren föra
målsägandens talan ska åklagaren vara beredd på att lägga ner viss energi på frågan genom att till exempel inhämta bevisning. Därmed blir det något bakvänt om åklagaren skulle hamna i en situation då han eller hon skulle behöva införskaffa bevisning för annat än den brottsliga gärningen, förutsatt att det inte rör sig om bevisning av mycket enkel beskaffenhet. Det talar för att det inte ska föreligga någon skyldighet i något av fallen. Däremot kan det, som nämnts tidigare, föreligga behörighet för åklagaren att åberopa sådana omständigheter.89
Nordh anser likaså att det vore att gå för långt att tvinga åklagaren att sköta en talan om ett enskilt anspråk som åklagaren genom sin utformning av åtalet tagit ställning till och inte an- setts sig ha tillräcklig bevisning för. Istället borde åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan sträcka sig till att omfatta alla anspråk som kan uppstå kring de omständigheter som domstolen kan lägga till grund för en fällande dom i ansvarsdelen. Detta ska gälla oavsett om omständigheterna finns återgivna i gärningsbeskrivningen eller inte. Det blir därför viktigt för åklagaren att inse vilka omständigheter som domstolen kan grunda domen på eftersom
anspråk som härrör sig till dessa riskeras att prekluderas genom domens rättskraft om de inte förs fram i processen.90
Även Boman har som gränsdragning för åklagarens skyldighet framhållit rättskrafts- resonemanget. Han påpekar det orimliga i att om det skulle vara så att åklagaren inte fick åberopa omständigheter som kommer att prekluderas genom den dom som faller över talan
88 Boman, Kumulation av ansvarstalan och talan om enskilt anspråk, s. 96 f.
89 Ibid.
90 Nordh, Enskilt anspråk, s. 32 f.
21
som åklagaren fört på förstahandsgrunden. Eftersom åklagaren har ett tjänsteåliggande att föra målsägandens talan, om denne önskar det, så ska det också göras på det mest tillfredsställande sättet. Det vore tvärtom mycket otillfredsställande om åklagaren genom att föra målsägandens talan riskerade att processa bort en andrahandsgrund genom rättskraften från domen över förstahandsgrunden. Att åklagaren inte för talan åt målsäganden överhuvudtaget är inte heller önskbart förutsatt att det kan ske utan väsentlig olägenhet eller att anspråket är uppenbart ogrundat.91
6.2 Åklagarens behörighet att föra talan ”i anledning av” brott Rättsfallet NJA 1994 s. 306 fastslog att åklagarens behörighet att föra målsägandens talan går längre än skyldigheten att göra det. Fallet behandlade en talan om häleriförseelse där åkla- garen påstod att en person köpt en stulen motorbåt trots att han haft skälig anledning att anta att båten frånhänts någon annan genom brott. Den tilltalades befattning med båten skulle varit ägnad att försvåra återställandet till dess rätta ägare. Åklagaren förde dessutom målsägandens talan om enskilt anspråk bestående i att tingsrätten önskades förklara att målsäganden ägde bättre rätt än den tilltalade till båten (som fanns i beslag). Som grund för yrkandet angavs i första hand brottet och i andra hand 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre (enligt sin lydelse 1992) vilket alltså var en civilrättslig grund.
Både tingsrätten och hovrätten avvisade åklagarens talan om enskilt anspråk med den civil- rättsliga grunden med hänvisning till att den talan fördes i anledning av brott och inte på grund av brott. Högsta domstolen fick till slut avgöra hur det enskilda anspråkets civilrättsliga grund skulle behandlas. 22 kap. 2 § RB bör enligt domstolen inte tolkas så snävt att åklagaren inte kan åberopa även andra omständigheter än de som omfattas av gärningsbeskrivningen för målsägandens räkning. Om det skulle vara på det viset skulle målsäganden riskera att få problem med att få sitt anspråk riktigt prövat på grund av rättskraftsbestämmelserna. Om hov- rättens resonemang skulle vara giltigt skulle åklagaren i så fall behöva göra en bedömning av om målsäganden med framgång skulle kunna åberopa en alternativ grund för sitt anspråk. Om så vore fallet skulle åklagaren få lov att avstå från att hjälpa målsäganden med dennes talan.
Ett sådant scenario skulle gå stick i stäv med bestämmelsens syfte.
91 Boman, Ett långtgående rättsfall, s. 194.
22
Högsta domstolen fastslog att tanken bakom åklagarens skyldighet att hjälpa målsäganden talar för en mer liberal tolkning av 22 kap. 2 § RB. Även införandet av det tredje stycket i lagrummet tyder på att åklagaren är behörig att föra i princip all slags talan mot den tilltalade i anledning av brottet. Målet skulle därför återförvisas till hovrätten för vidare handläggning.
Boman har ställt sig tveksam till Högsta domstolens slutsats att åklagaren är behörig att föra i princip all slags talan mot den tilltalade i anledning av brottet i fall där det inte föreligger någon skyldighet för åklagaren att föra talan om det enskilda anspråket. Frågan som uppstår är om åklagaren ändå är behörig och vilken ställning åklagaren intar i en sådan situation då grunden för det enskilda anspråket är civilrättslig. Han eller hon får enligt 12 kap. 3 § RB inte ha ställning av rättegångsombud och för åklagaren talan om enskilt anspråk måste det göras i tjänsten. Alltså måste det falla inom tjänsten att hjälpa allmänheten med denna sortens talan trots att det inte föreligger något uttryckligt åliggande. Det borde enligt Boman innebära att behörighet och skyldighet följs åt vilket i förlängningen innebär en motsvarande utvidgning av åklagarens skyldighet; något som Boman tar avstånd från eftersom han anser att det skulle innebära ett avskaffande av rekvisitet ”grundas på brott” i 22 kap. 2 § RB. En sådan
förändring av åklagarens skyldighet borde endast få komma till stånd genom lagstiftning. 92
Nordh menar att på grund av rättskraften hos en dom borde det vara logiskt att skyldigheten och behörigheten korresponderar med varandra. Detta främst på grund av att målsäganden sällan är så juridiskt bevandrad att han eller hon kan se behovet av att använda alternativa grunder för sin talan. Men i och med detta resonemang gör sig Bomans invändning hörd vilken Nordh håller med om. Skulle skyldigheten och behörigheten ha samma gränser skulle det innebära ett stort avsteg från lagens formulering. Nordh tycker därför att en lämplig avvägning är att åklagarens skyldighet endast sträcker sig till ”grundas på brott”. Behörig- heten ger däremot handlingsutrymme för åklagaren att göra en bedömning i det enskilda fallet huruvida han eller hon ska föra målsägandens talan då talan inte grundar sig på annan
omständighet än brottet.93
Om det förutom själva brottet finns ytterligare eller endast alternativa grunder för
skadeståndstalan har åklagaren ett val. Han eller hon kan i det läget upplysa målsäganden om att det kan finnas alternativa grunder för det enskilda anspråket och förklara varför åklagaren
92 Boman, Ett långtgående rättsfall, s. 195 ff.
93 Nordh, Enskilt anspråk, s. 30.
23
inte är villig att föra talan. Om då målsäganden ändå skulle önska att åklagaren för talan, men endast då med åberopande av brottet, bör skyldighet för åklagaren att göra detta föreligga.
Skulle däremot åklagaren självmant föra målsägandens talan bör det innebära en skyldighet för åklagaren att åberopa de grunder som är nödvändiga.94
Sammanfattningsvis har åklagaren en mer vittomfattande behörighet än skyldighet att föra målsägandens talan. Problematiken består i att avgöra var gränsen mellan anspråk ”på grund av” brott och ”i anledning av” brott går och hur åklagaren rent praktiskt bör se på sin
skyldighet att föra målsägandens talan. Om talan inte medför någon olägenhet för åklagaren behöver han eller hon bara fundera över behörighetsgränsen, eftersom denna är mer vidsträckt än skyldigheten. Om det istället skulle medföra en väsentlig olägenhet eller anspråket är uppenbart ogrundat behöver åklagaren inte alls tänka på nämnda gränsdragningar, eftersom sådana omständigheter gör att hans eller hennes skyldighet faller bort. Men ofta kan det vara så att det finns olägenheter med att föra talan respektive att anspråket framstår som ogrundat, utan att åklagaren på nyssnämnda grund kan avsäga sig skyldigheten att föra talan. Det är i dessa fall som det är meningsfullt för åklagaren att kunna slå fast gränsen mellan skyldighet och behörighet, eftersom åklagaren då kan neka att föra talan med hänvisning till att det är fråga om anspråk ”i anledning av” och inte ”på grund av” brott.95
94 Nordh, Enskilt anspråk, s. 30.
95 Ibid och Nordh via mail 2008-01-17.
24
