4.1 Kumulation
Enligt 22 kap. 1 § RB och 22 kap. 3 § RB kan ett enskilt anspråk i anledning av brott kumuleras med åtalet för brottet trots att ett enskilt anspråk annars ska behandlas enligt reglerna för tvistemål. Med “den misstänkte” i 22 kap. 1 § RB åsyftas den som är åtalad för den brottsliga gärningen medan “annan” har syftet att täcka in andra fall än där en målsägande för talan mot en misstänkt gärningsman. Exempel på “annan” kan vara en arbetsgivare som är skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagen för en handling som en arbetstagare har utfört.
Det kan även handla om en tredje man som genom ond tro fått egendom i sin besittning utan att åtal väckts för detta. I sådana nu exemplifierade situationer är talan inte grundad på
uteslutande den brottsliga handlingen utan även på ytterligare rättsfakta. Ett sådant anspråk får kumuleras med åtalet eftersom det väcks, som lagrummet stadgar, “i anledning av brott”.40
I de fall då målsäganden har ett enskilt anspråk på grund av ett brott har åklagaren en lag-stadgad skyldighet enligt 22 kap. 2 § RB att föra målsägandens talan om han eller hon begär det. Åklagaren ska då i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan om enskilt anspråk. Åklagaren kan även framställa anspråket efter åtalet och då senast vid huvud-förhandlingen.41 Villkoren för att åklagaren ska anses vara skyldig att föra talan är att
anspråket grundas på brottet, att utförandet kan ske utan väsentlig olägenhet och att anspråket inte är uppenbart obefogat. En talan av detta slag kan påtalas av målsäganden själv som då lämnar anspråket till förundersökningsledaren eller åklagaren tillsammans med de uppgifter som talan grundar sig på. Om förundersökningsledaren eller åklagaren upptäcker att en talan om enskilt anspråk kan grundas på brottet ska målsäganden i god tid upplysas om detta.42
39 NJA 1994 s. 306.
40 Fitger, s. 22:5 f.
41 45 kap. 5 § 2 st. RB.
42 Nordh, Enskilt anspråk, s. 29.
11
Den lagstadgade skyldigheten att bistå målsäganden med det enskilda anspråket syftar till att garantera målsäganden ett rättsskydd i form av att få sin talan om någon slags kompensation prövad i domstol.43 Att bistå målsäganden innebär att åklagaren ska ta upp anspråket i stämningsansökan och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att anspråket ska kunna hand-läggas i rättegången.44 Trots att åklagaren inte får ha ställning som rättegångsombud enligt 12 kap. 3 § RB har åklagaren samma befogenheter som ett sådant då han eller hon för målsägandens talan om enskilt anspråk.45 Åklagarens ställning enligt 22 kap. 2 § RB anses vara ett tjänsteåliggande och behörigheten följer med åklagaren även i högre rätt. Han eller hon har då rätt att utan att inhämta någon fullmakt från målsäganden överklaga en dom angående det enskilda anspråket. En förutsättning är dock att även ansvarsdelen är klagad. Åklagaren kan inte överklaga endast det enskilda anspråket. Vill målsäganden över-klaga det måste han eller hon föra sin talan på något annat sätt än genom åöver-klagaren.46
Bestämmelsen i 29 kap. 6 § sista meningen RB påvisar nackdelen med att få en tvistemåls-fråga kumulerad med ett brottmål. Lagrummet innebär att om det enskilda anspråket endast är grundat på den brottsliga gärningen krävs samma bevisning i den frågan som i ansvarsdelen.
Det kan leda till att en skadeståndstalan som hade bifallits i ett tvistemål47 ogillas i brottmålet på grund av att bevisningen inte når upp till ”ställt utom rimligt tvivel”. 48 Denna bestämmelse är dock avsedd att tolkas e contrario och har bara betydelse då talan om det enskilda anspråket åberopar endast brottet som grund. Därför ska inte bestämmelsen uppfattas som att utgången i ansvarsdelen är bindande för prövningen av skadeståndsanspråket. Grundar sig talan istället på oaktsamhet har bestämmelsen ingen betydelse.49
I de fall då det anses mer lämpligt att separera målsägandens talan och åtalet behandlas talan om enskilt anspråk som ett renodlat tvistemål och därmed försvinner åklagarens skyldighet och behörighet att föra målsägandens talan.50 Ett enskilt anspråk får dock endast avskiljas från målet om den gemensamma handläggningen skulle medföra väsentliga olägenheter. Hänsyn ska tas till både målsägandens intressen och prövningen av ansvarstalan.51
43 Nordh, Enskilt anspråk, s. 15.
44 Ibid, s. 35.
45 SOU 2007:6, s. 290.
46 Nordh, Enskilt anspråk, s. 37.
47 I tvistemål bör bevisningen nå upp till ”visat/styrkt”. Ekelöf, Rättegång IV, s. 70.
48 Nordh, Enskilt anspråk, s. 16, NJA 1980 s. 725, NJA 1982 s. 164, NJA 1991 s. 83.
49 NJA II 1943, s. 390, Welamson, s. 28.
50 Nordh, Enskilt anspråk, s. 38.
51 Prop. 1987/88:1, s. 11, Nordh, Enskilt anspråk, s. 69 f.
12
4.2 Begränsningarna ”väsentlig olägenhet” och ”uppenbart obefogat”
4.2.1 Väsentlig olägenhet
Om det skulle innebära en väsentlig olägenhet för åklagaren att föra målsägandens talan om skadestånd faller den lagstadgade skyldigheten att föra denna talan bort. Huruvida uppgiften kan uppfattas som en väsentlig olägenhet eller inte är upp till åklagaren att avgöra från fall till fall. Om en målsägande skulle önska överpröva åklagarens beslut om att inte föra talan om enskilt anspråk kan beslutet överprövas av överåklagare om målsäganden begär det.52
Enligt förarbetena till 22 kap. 2 § RB är det främst utredningen kring själva skadeståndsfrågan som kan utgöra en väsentlig olägenhet. En väsentlig olägenhet skulle kunna vara exempelvis behovet av en långtgående utredning för att kunna klarlägga skadeståndskravet. Utredningen skulle då kunna leda till att brottmålet fördröjs väsentligt eller att det enskilda anspråket skulle kräva orimligt mycket resurser i förhållande till ansvarsdelen. Ett mindre dröjsmål ska dock inte hindra åklagaren från att föra talan.53
En annan omständighet som kan vara värd att ta hänsyn till är skillnaden på olika slags skador. Vid bedömningen av personskador, till skillnad från sakskador, kan det ibland vara nödvändigt att en längre tid har förflutit för att det ska vara möjligt att göra en fullständig bedömning av skadornas omfattning. Vid personskador kan därför åklagarens utrymme att föra talan om skadestånd vara mer begränsad än vid sakskador.54
Ofta sker handläggningen av åtalet under tidspress och hänsyn krävs i förhållande till tidfrister som exempelvis häktning. Det kan göra det svårt för åklagaren att även hinna med att hand-lägga det enskilda anspråket. Utgångspunkten ska ändå vara att åklagaren ska föra talan trots tidspress. Samtidigt gäller dock huvudregeln att brottmålet i sin helhet inte får fördröjas väsentligt. I propositionen framhöll departementschefen särskilt vikten av huvudregeln vid fall med ingripande påföljder som exempelvis frihetsberövanden.55
52 Nordh, Enskilt anspråk, s. 31, Prop. 1987/88:1, s. 6.
53 Prop. 1987/88:1 s. 16.
54 Ibid.
55 Ibid.
13
I vissa situationer kan det hända att åklagaren och målsäganden har motstridiga intressen inom processen. Exempel härpå är när åklagaren vill få den tilltalade omedelbart utvisad medan målsäganden önskar ha den tilltalade kvar i landet för att öka sina möjligheter till att få ut ett skadestånd. Det kan också handla om fall med flera målsäganden som har skadestånds-anspråk gentemot varandra. Sådana situationer anses täckta av rekvisitet ”väsentlig olägenhet”
och åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan faller därmed bort.56
I förarbetena är det främst utredningen kring sakfrågor som har ansetts vara det som kan utgöra en väsentlig olägenhet. Nordh menar dock, med hänvisning till Boman57, att det inte bör innebära att även utredning kring rättsfrågor kan innebära en väsentlig olägenhet för åklagaren.58
4.2.2 Uppenbart obefogat
Åklagaren kan vidare neka att föra målsägandens talan om anspråket är uppenbart obefogat.
Med det menas situationer där det framstår som klart att anspråket inte kan bifallas vid en domstolsprövning exempelvis på grund av att det är orimligt stort i förhållande till vad som är gängse normer i praxis för motsvarande skada. Anspråket kan även anses uppenbart obefogat om det är uppenbart att det saknas tillräcklig bevisning om skadans förekomst eller storlek.59