6 ÅKLAGARENS SKYLDIGHET OCH BEHÖRIGHET ATT FÖRA TALAN OM ENSKILT ANSPRÅK
6.1 Å KLAGARENS SKYLDIGHET ATT FÖRA TALAN ” PÅ GRUND AV ” BROTT
Enligt 22 kap. 2 § RB måste det enskilda anspråket grunda sig på brott för att åklagaren ska vara skyldig att föra målsägandens talan om detta. 1988 stramades bestämmelsen upp genom införandet av att skyldigheten endast faller bort vid väsentlig olägenhet och uppenbart
obefogade anspråk. Detta utvidgade åklagarens skyldighet att föra talan i jämförelse med vad som gällde före lagändringen då skyldighet endast förelåg då det kunde ske utan olägenhet och då anspråket inte befanns obefogat.77
Denna ökade skyldighet för åklagaren skulle dock enligt förarbetena inte innebära någon principiell förändring av synen på åklagarrollen med dess krav på objektivitet78 och skulle inte heller medföra att åklagaren tilldelades några nya arbetsuppgifter. Skärpningen skulle vidare inte innebära något absolut krav på att åklagaren alltid ska föra målsägandens talan om enskilt anspråk vid åtal. Syftet med lagändringen var att åklagaren i större utsträckning än tidigare skulle ta sig an uppgiften att föra målsägandens skadeståndstalan och att en större enighet av tillämpningen av 22 kap. 2 § RB skulle uppnås mellan olika åklagare.79
För att åklagaren ska vara skyldig att ta hand om målsägandens enskilda anspråk krävs alltså att anspråket grundas på brott. Enligt Boman ska anspråket uteslutande grunda sig på den brottsliga handlingen, skadan och orsakssambandet dem emellan.80 Brottet som åsyftas är det åtalade brottet. Bestämmelsen ska inte förstås så att skyldigheten för åklagaren bortfaller på grund av att det enskilda anspråket, för att vinna bifall, kräver någon omständighet som ligger utanför den åtalade gärningsbeskrivningen. Däremot omfattar inte bestämmelsen anspråk som grundar sig på en rent civilrättslig grund, trots att det kan finnas kopplingar till den tilltalade.
Nordh exemplifierar med en målsägande som i samband med ett åtal om förskingring hävdar att den tilltalade är skyldig att utge något på en rent avtalsmässig grund.81 Däremot kan en
77 Prop. 1987/88:1, s. 8.
78 Objektivitetsprincipen finns fastslagen i 23 kap. 4 § RB. Det har inte ansetts oförenligt med
objektivitetsplikten att åklagaren ger målsäganden information av allmän karaktär angående det enskilda anspråket, SOU 2007:6, s. 294.
79 Prop. 1987/88:1, s. 9 f.
80 Boman, Kumulation av ansvarstalan och talan om enskilt anspråk, s. 96.
81 Nordh, Enskilt anspråk, s. 29 f.
19
behörighet för åklagaren att föra den sortens talan föreligga och gränsdragningen mellan skyl-digheten och behörigheten kan i många fall därför uppfattas som otydlig.82
För att kunna fastslå hur långt skyldigheten sträcker sig blir den kritiska frågan vad som ska anses ”grundas på brott” och hur detta krav på anspråket ska förhålla sig till åklagarens gärningspåstående. Enligt Nordh finns det fyra olika situationer som alla handlar om anspråk på grund av brott men som inte avser exakt den brottsliga gärning som åtalet avser.83
Det första fallet avser situationen då målsäganden önskar grunda sin talan på ett alternativt händelseförlopp i förhållande till det som åklagaren gör gällande. Ett exempel är att åklagaren har åtalat för misshandel i form av att någon slagit mot målsägandens kropp, medan mål-säganden hävdar att den tilltalade även slagit mot ansiktet.84
Det andra fallet handlar om då målsäganden hävdar att angreppsobjektet är ett annat än vad åklagaren gör gällande. Ett exempel på detta är att vid bedrägeri hävda att förutom att mål-säganden som finns med i åklagarens gärningsbeskrivning har blivit drabbad av skador så har ytterligare en målsägande åsamkats skador till följd av gärningsmannens handlande.85
I det tredje fallet kan målsäganden åberopa ett annat subjektivt rekvisit än åklagaren.
Åklagaren gör exempelvis gällande att brottet har begåtts uppsåtligen medan målsäganden dessutom hävdar oaktsamhet som grund för sitt skadeståndsanspråk. En sådan alternativ grund kan dock medföra att gärningen hänför sig till en annan brottsbeskrivning än den som åklagaren har gjort gällande.86
Det sista exemplet Nordh anför är att målsäganden åberopar en annan effekt av gärningen än vad åklagaren har gjort gällande. Åklagaren kan påstå att en viss skada har uppstått medan målsäganden hävdar att skadorna var svårare än vad åklagaren anfört.87
82 NJA 1994 s. 306. Vidare om åklagarens behörighet se avsnitt 6.2 Åklagarens behörighet att föra talan ”i anledning av” brott.
83 Nordh, Enskilt anspråk, s. 31 ff.
84 Ibid.
85 Ibid.
86 Ibid.
87 Ibid.
20
Även Boman har resonerat kring vad som kan anses grundas på brott och var gränserna går.
Han framhöll då främst två olika typer av åberopanden från målsägandens sida som innebär att grunden för talan går utöver att grundas endast på brottet. Det första alternativet är då mål-säganden önskar åberopa omständigheter som skulle medföra att händelseförloppet skulle anses vara brottsligt på ett annat sätt än det i åtalet angivna. Det andra är om målsäganden vill åberopa omständigheter som inte är brottsrekvisit. Boman anser i bägge fallen att det inte är lämpligt att tvinga åklagaren att föra målsägandens talan beträffande sådana omständigheter.88
Anledningen i det första fallet är att åklagaren antagligen har övervägt även ett sådant åtal men kommit till slutsatsen att tillräckliga skäl för en sådan talan inte föreligger. Dessutom menar Boman att för att det ska anses vara någon mening med att låta åklagaren föra
målsägandens talan ska åklagaren vara beredd på att lägga ner viss energi på frågan genom att till exempel inhämta bevisning. Därmed blir det något bakvänt om åklagaren skulle hamna i en situation då han eller hon skulle behöva införskaffa bevisning för annat än den brottsliga gärningen, förutsatt att det inte rör sig om bevisning av mycket enkel beskaffenhet. Det talar för att det inte ska föreligga någon skyldighet i något av fallen. Däremot kan det, som nämnts tidigare, föreligga behörighet för åklagaren att åberopa sådana omständigheter.89
Nordh anser likaså att det vore att gå för långt att tvinga åklagaren att sköta en talan om ett enskilt anspråk som åklagaren genom sin utformning av åtalet tagit ställning till och inte an-setts sig ha tillräcklig bevisning för. Istället borde åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan sträcka sig till att omfatta alla anspråk som kan uppstå kring de omständigheter som domstolen kan lägga till grund för en fällande dom i ansvarsdelen. Detta ska gälla oavsett om omständigheterna finns återgivna i gärningsbeskrivningen eller inte. Det blir därför viktigt för åklagaren att inse vilka omständigheter som domstolen kan grunda domen på eftersom
anspråk som härrör sig till dessa riskeras att prekluderas genom domens rättskraft om de inte förs fram i processen.90
Även Boman har som gränsdragning för åklagarens skyldighet framhållit rättskrafts-resonemanget. Han påpekar det orimliga i att om det skulle vara så att åklagaren inte fick åberopa omständigheter som kommer att prekluderas genom den dom som faller över talan
88 Boman, Kumulation av ansvarstalan och talan om enskilt anspråk, s. 96 f.
89 Ibid.
90 Nordh, Enskilt anspråk, s. 32 f.
21
som åklagaren fört på förstahandsgrunden. Eftersom åklagaren har ett tjänsteåliggande att föra målsägandens talan, om denne önskar det, så ska det också göras på det mest tillfredsställande sättet. Det vore tvärtom mycket otillfredsställande om åklagaren genom att föra målsägandens talan riskerade att processa bort en andrahandsgrund genom rättskraften från domen över förstahandsgrunden. Att åklagaren inte för talan åt målsäganden överhuvudtaget är inte heller önskbart förutsatt att det kan ske utan väsentlig olägenhet eller att anspråket är uppenbart ogrundat.91
6.2 Åklagarens behörighet att föra talan ”i anledning av” brott