Ångest i det senmoderna samhället

För att förstå rollen som psykisk ohälsa spelar i det senmoderna samhället används Anthony Giddens och Zygmunt Baumans syn på ångest som resultat av individen i moderniteten. Dessa två sociologer ger perspektiv på hur det samtida samhället kan framkalla ångest hos individen genom den osäkerhet som skapas av ifrågasättande av trygga instanser och brist på referensramar för handlande.

I boken Modernitet och självidentitet: Självet och samhället i den senmoderna epoken (1997) presenterar Anthony Giddens sina tankar om förhållandet mellan moderniteten och individen.

Han menar att institutioner i dagens samhälle påbörjar en omvandling av vardagslivet som i sin tur medför konsekvenser för självet och individens personlighet. Han utgår i sitt resonemang utifrån en premiss som innebär att människans existens utgör en konstant medvetenhet om ens handlingar och anledningen till dem. Sociala konventioner produceras och reproduceras genom våra handlingar och aktören reflekterar över dessa som en del i att ”gå vidare” från dem

Giddens (1997:47) hävdar att reflexiv medvetenhet karaktäriserar allt mänskligt handlande och är en inneboende del i moderniteten. Alla människor inspekterar omständigheterna av sina handlingar och om de blir ifrågasatta finns i huvudsak en diskursiv förklaring och tolkning av handlingarna och anledningen bakom dem. Vidare menar han även att det finns en praktisk medvetandenivå som berör de handlingar som är undermedvetna och som tas för givet för att aktörerna ska kunna utföra vardagliga uppgifter utan att ständigt reflektera över dem. Dock finns fortfarande möjligheten att kunna reflektera över och förklara dem vid behov (Giddens 1997:48).

Ontologisk trygghet är ett begrepp etablerat av Giddens och är nära förbundet med det praktiska medvetandet. Det handlar om den ”parentessättning” som utgör den naturliga inställningen i vardagslivet. Då människor har tydliga ramar för sina förhållningssätt kan de sätta en ”parentes”

runt det som inte är nödvändigt att förhålla sig till vid det aktuella tillfället. För att besvara vardagliga frågor eller utföra vardagliga aktiviteter kan många andra mindre passande alternativ sorteras bort, eller sättas inom parentes. Denna ontologiska trygghet bygger därför på existensen av en gemensam verklighetsram där människor kan känna tillförlitlighet i sociala interaktioner och kontexter. Individen känner helt enkelt till ramarna för den aktuella kontexten och behöver således inte reflektera över det för situationen lämpliga förhållningssättet (Giddens 1997:48–

49).

När individen inte längre har tillgång till en fast referenspunkt eller stående gemensam verklighetsram bildas ontologisk otrygghet och ångest utbryter. Ontologisk otrygghet resulterar i en nedbruten och ogrundad verklighetsuppfattning då vardagens konventioner, som generellt används för att hålla ångesten i schack, inte längre står fasta. Det som naturligt sätter parentes om ifrågasättanden om oss själva och vår tillvaro är sådant som måste kunna tas för givet för att människor ska kunna gå vidare med vardagliga aktiviteter. Ångest uppstår när detta försvinner och existentiella frågor om tid, rum, kontinuitet och identitet blir en del av individens reflexiva medvetenhet (Giddens 1997:49).

I och med modernitetens reflexivitet börjar vardagen ifrågasättas och de konventioner som tidigare utgjort grunden för individens ontologiska trygghet upplöses i takt med detta ifrågasättande. Individen har tidigare kunnat känna tillit till det egna självets stabilitet, men i detta samhälle är även detta föränderligt då människan ständigt ska utveckla sin livsstil. Ett

ständigt övervägande av de alternativ som finns för utformandet av sig själv och det liv individen vill leva samt reflekterande över de identitetsaspekter som i ett traditionellt samhälle varit en del av den praktiska medvetandenivån leder till en otrygghet för individen. Denna otrygghet genererar ångest i förhållande till den egna identiteten och de livsval som individen gjort utifrån den mångfald av livsmöjligheter som uppkommit genom moderniteten (Giddens 1997:101–103).

Även hos Zygmunt Bauman i Det individualiserade samhället (2002) finns en diskussion om individens trygghet och vad bristen på denna kan framkalla. Han resonerar om spänningen mellan trygghet och frihet som finns i dagens samhälle och vad detta kan innebära för människors mående. I sitt resonemang tar han avstamp ifrån Freuds uttalande om hur kulturmänniskor byter trygghet mot lycka, då lycka innebär frihet och frihet i sin tur medför bristande trygghet. Lycka i dagens samhälle är likställt med ett uppfyllande av plötsligt upptäckta behov och begär. Således menar Bauman att lycka är friheten att kunna bemöta dessa ingivelser. Trygghet uppnås när denna frihet överges och människan får möjlighet att skyddas mot lidande från omvärlden, sig själv eller andra människor. För att tryggheten ska kunna upprätthållas måste friheten, kopplad till nyckfullt beteende och uppfyllande av plötsliga behov eller tillfredställande av begär, dämpas för att i stället ge plats åt ordning, lugn och förutsägbarhet (Bauman 2002:55).

Människor är i ständigt behov av både trygghet och frihet, vilket innebär att en ständig avvägning och prioritering mellan dessa två måste göras. En människa kan inte välja att leva i ständig trygghet eller ständig frihet. Detta kan få konsekvensen att individer hamnar i ett tillstånd av obeslutsamhet och någon form av ordning behöver finnas för att inte ångest ska uppstå. Ordningen kan sägas vara ett förutbestämt arrangemang eller mönster som individen kan förhålla sig till i olika situationer som uppstår. Detta hotas dock av människans begär efter frihet och begär (Bauman 2002:56).

Spänningen som Bauman menar finns mellan trygghet och frihet har sin grund i individens ständiga strävan efter en balans mellan dem. Det individualiserade samhället rubbar dock denna balans genom en ökad frihet i förhållande till identitet och livsval som tidigare varit självklara.

Instanser som setts som fasta blir plötsligt flytande. Sådant som familj, kultur, traditioner och

genom många valmöjligheter utan vägledning av en kollektiv identitet eller traditioner. Det senmoderna samhället innebär därför en identitetsfrihet som rubbar balansen mellan trygghet och frihet (Bauman 2002:57).

Samhällets reflexivitet som Giddens presenterar erbjuder en mångfald av valmöjligheter som ska övervägas innan beslut kan fattas om den egna identiteten och de egna livsförhållandena.

Detta kan kännas igen även hos Bauman då han menar att individen i sitt identitetsbyggande i det senmoderna samhället nu har för många val och därmed frihet i överflöd. Det som anses vara bristande i det senmoderna samhället hos båda sociologer är trygghet, och att bristen på denna trygghet resulterar i ångest.