Identitet genom andra människor

Utifrån dessa reflektioner kan skillnader i identitetsskapandets effekter på de olika karaktärerna i Edelfeldts verk skönjas. Jennys strategi för att skapa sig trygghet i sig själva och sin roll i samhället innebär nästintill ett övergivande av frihet och genererar ångest då begränsningarna

kommer i överflöd. Miranda väljer i stället att bortse från den lilla del trygghet och det bekanta hon erhållit genom uppväxten för att bejaka identitetsfrihetens valmöjligheter och konstruera en ny personlighet hon kan identifiera sig med.

När människor ständigt behöver reflektera över sådant som inte är nödvändigt att överväga, så som vardagliga uppgifter, bildas enligt Giddens (1997:48) ontologisk otrygghet. Nina, i Edelfeldts roman Kamalas bok (1986), reflekterar exempelvis ständigt över hur hon är, för sig och kan uppfattas av andra. Detta även när hon befinner sig i en miljö där inget av detta har någon egentlig betydelse då hon exempelvis är ensam hemma. Hon ifrågasätter de val hon gjort i sitt liv och gör många av dessa utifrån premissen att uppfylla omgivningens uttalade eller outtalade förväntningar. För att uttrycka fenomenet på Giddens sätt besitter inte Nina förmågan att kunna sätta parentes kring det som inte är nödvändigt att förhålla sig till för tillfället. Den ontologiska tryggheten bygger på att människor kan känna tillförlitlighet i sociala interaktioner och inte måste reflektera kring lämpliga förhållningssätt. Nina har således inte denna tillit till sin egen förmåga att föra sig i sociala sammanhang och detta resulterar i otrygghet när vardagens konventioner inte längre är fasta utan ständigt ändras utifrån hennes uppfattning av omgivningens förväntningar.

Även i detta av Edelfeldts verk är en identitetsskapande och psykisk ohälsa en närvarande tematik och grundtanke i romanen. Ett centralt motiv, som egentligen kan kännas igen i alla de tre verken, är flickan som är osäker i sig själv, men griper efter något konkret att bygga sin identitet utifrån. Detta kan sägas utgöra en typsituation som kan kännas igen i många berättelser, men gemensamt för dessa tre unga kvinnor är att den grunden de bygger sin identitet på är sina egna psykiska svårigheter. Medan Miranda och Jenny tar avstånd från omvärlden för att kunna bygga upp sig själva och finna sin egen identitet bygger Nina sin identitet för att kunna passa in i sin omgivning i hopp om att bli en person som kan accepteras och så småningom älskas av andra människor. Att få bli accepterad och älskad av människor i ens närhet är enligt Nina allt som spelar någon roll. Det är det ultimata självförverkligandet. Hon betraktar andra som har någon som älskar dem ovillkorligt och ser där, enligt henne, lösningen på alla hennes problem.

Det svindlar för mina ögon. Och de skrattar och faller i varandras armar. Ingenting annat spelar någon roll. Det var så jag trodde att kärlek skulle vara. Om någon

spela någon roll. Det skulle inte ens spela någon roll om jag dog. (Edelfeldt 1986:18)

Ur det som här skrivs kan uttolkas en självbild hos Nina som avgörs till stor del av hur andra ser henne och att hennes förmåga att acceptera och älska sig själv är beroende av andras acceptans och kärlek. Detta skulle då innebära att hon ser sig själv som utan egentligt värde om inte någon annan människa ser henne som tillräckligt värdefull för att kunna älska. Om hon skulle uppnå självförverkligande genom att bli älskad av en annan människa har andra delar av livet förlorat sin betydelse, inte ens hennes existens är längre viktigt.

En alternativ tolkningsmöjlighet som väcks genom detta är att det som egentligen är viktigt och ses som meningsfullt för Nina är egentligen inte att bli älskad, utan snarare strävan efter det.

När målet väl är uppfyllt har hon inte längre något värde för sig själv, eftersom hennes självbild då bygger på jakten efter bekräftelse. Hon bygger upp sitt värde genom att göra sig attraktiv för andra och därmed uppfylla både deras och sina egna förväntningar. Åtminstone strävar hon efter att uppfylla de förväntningar och önskemål hon tillskriver andra angående hennes utseende, personlighet och beteende.

Nina beskriver det själv som att hon väntar på någon speciell. Hon väntar på ”Honom”, utan att veta vem han är. Han är bara någon som kan se henne och döma henne. Enligt Nina riskerar hon ständigt att bli sedd och potentiellt dömd av Honom.

Han kan dyka upp när som helst, var som helst, kanske när man har otvättat hår.

Han är som Gud, Han ser mig ständigt. Eller snarare, Han skulle kunna få syn på mig. Någonstans i framtiden väntar Han, kanske i nästa sekund. Till och med när jag är ensam är jag ansvarig inför Honom. (Edelfeldt 1986:9)

När hon pratar om denna fantasifrämling, som ständigt kan dyka upp och då döma henne om hon inte ser ut och uppför sig som hon föreställer sig att Han vill, benämner hon Honom som en man som en dag kan komma att bli en del av hennes liv. Det kan vara så att hon varje dag klär sig i sexiga kjolar och obekväma högklackade skor för att hon kanske kan träffa sitt livs kärlek, men det kan också vara så att Han som hon klär upp sig för är en sinnebild för den röst som finns inom henne. Rösten som ständigt säger att hon inte duger och att hon inte är älskad.

Kanske är det enklare för henne att hantera och blidka denna inre röst om hon, för sig själv, gör

om den till en annan människa. En människa hon kan överbevisa och imponera med sin förmåga att uppfylla orimliga krav. Ninas identitet byggs upp utifrån de förväntningar som projiceras på henne av ”Honom”.

Johannisson (2009:17) tar upp Nina som exempel på ett melankoliskt jag fast i en kluvenhet mellan uppror och anpassning. Hon lever genom andras ögon i sin identitetslöshet eftersom hon ständigt vill antingen anpassa sig efter andras önskningar eller sätta sig upp mot dem genom att snarare vara motsatsen till den förväntade normen. Detta tar Johannisson upp för att illustrera hur skönlitteratur bringar melankoli och psykisk ohälsa till ytan för diskussion och därmed kan användas för att illustrera känslotillstånd. De känslotillstånd som här uppvisas i förhållande till melankoli är dels Ninas villrådighet och kluvenhet över dels sitt värde som individ och dels den identitet hon vill uppvisa för omvärlden.

I likhet med att Nina endast kan se sig själv som duglig och accepterad om hon är älskad av en annan människa behöver hon den yttre bekräftelsen och motivationen även här. Hon motiveras att vara den hon anser åtminstone närma sig duglig genom att uppfylla krav som kan ses projicerade på henne utifrån. Krav som ställs på henne från en utomstående person är det som driver henne till personlig utveckling. Vad hon anser om sig själv är oviktigt såvida inte en ytterligare part finns med som bedömare. Detta kan ställas i jämförelse med Jennys förhållande till sin ”syster” Anorexia Neurosa; det är enligt henne inte Jenny själv som är sjuk utan det är den flickan hon har inom sig som är sjukdomen. Hon accepterar denna flicka som en del av sig själv och en del av sin identitet. Nina ställer inte dessa krav på sig själv och det är inte hon som menar att hon inte kan vara fullständig utan att bli älskad. Det är Han som ställer kraven på henne, eftersom hon måste vara redo att möta Honom när Han kommer och inte göra Honom besviken. Hon är övertygad om att så länge hon möter hans krav kommer fantasimannen att älska henne och på så sätt kommer hon att få ett värde.

Nina fantiserar om att på olika sätt bryta sig loss från instängdheten och begränsningarna. Hon tänker på hur hon skulle kunna lösgöra sig från de normer och förväntningar som begränsar henne till någon som hon egentligen inte verkar trivas med att vara. I fantasin prövar hon att klippa av sig håret, måla ansiktet i abstrakta färger och springa barfota genom staden (Edelfeldt 1986:117–119). Trots att hon genom detta går emot allt som hon i normala fall tar hänsyn till

sig fri att vara någon som inte tänker på hur hon uppfattas av andra, utan i stället kan uppföra sig enligt hennes önskningar och inte bry sig om ifall hon uppfattas som ”konstig” av omgivningen.

Denna fantasi är dock bara just det; något hon upplever i tanken men som stannar där eftersom det inte är något hon vågar, eller kanske inte vill, leva ut. När hon levt sig in i sin primitiva fantasi och släppt fram den nya varelsen inom sig tar hon sedan av sig sin galna utstyrsel, sminkar sig lika noggrant som vanligt och går till centrum för att utföra ärenden (Edelfeldt 1986:122). I likhet med Jenny och Miranda uttrycks Ninas fantasi om sig själv som en fri och primitiv varelse som en typ av alter ego som finns inom henne. Den sidan av henne benämns som ”den nya varelsen” utan kön, ras och ålder.

Det verkar finnas ett genomgående mönster mellan Edelfeldts karaktärer genom att de ser sig själva som bestående av olika fack, i vilka aspekter av deras personligheter uppdelas. I vissa fall, som hos Nina kan hennes huvudsakliga personlighet ses som den som mår dåligt, är osäker i sig själv och strävar efter att vara någon som godkänns av utomstående. Inom sig har hon varelsen som inte tar hänsyn till andras åsikter och som inte behöver någon bekräftelse för att vara den hon vill vara. En primitiv varelse som är en total motsats i jämförelse med hennes kontrollerade jag. Även ”Han” som ständigt kan se henne kan ses som en aspekt av hennes identitet som sedan placerats i ett fack i form av en abstrakt mänsklig närvaro utformad av hennes egen osäkerhet och eftersträvan av perfektion.

Hos Miranda handlar denna uppdelning snarare om vem hon varit i andra människors ögon och att hon sedan velat paketera dessa aspekter av sig själv för att sedan lämna dem bakom sig.

”Den mobbade flickan” och ”den stygga flickan” är bilder av hennes person som projicerats på henne av människor i omgivningen och som blivit en del av hennes personlighet, även om hon inte längre identifierar sig med dem. Hon vill inte minnas vad människor tidigare sagt till henne eller de delarna av hennes identitet som varit skapade; inte som hos Nina som skapar sin identitet för andra, utan Mirandas identitet blev skapad av andra. Hon önskar hellre lämna dessa aspekter av identiteten bakom sig, för att kunna bli den hon själv konstruerat. Hon säger till sig själv: ”Vinka till den flickan du var! Nej, då går jag sönder.” (Edelfeldt 2021:235). Miranda känner skam över den hon varit och den andra människor gjort henne till; detta vill hon lämna bakom sig eftersom det inte längre är möjligt att vara den flickan som upplevt detta då skammen över det förflutna ligger som en barriär mellan den flickan hon är och den flickan hon har varit.

Att paketera sin identitet i olika fack kan också vara ett sätt att inte bara gå vidare från prövande händelser och tidigare sjukdomstillstånd, utan även ett sätt att dölja sin sjukdom både för sig själv och för andra. Jenny vill inte vara sjuk och framför allt vill hon inte att sjukdomen ska bli en del av hennes identitet. Hon ser, som tidigare konstaterat, inte sin anorexia som en sjukdom utan snarare som ett personlighetsdrag som stärker och utvecklar henne. I likhet med att Ninas primitiva inre alter ego får henne att uppleva frihet och stryka upplever även Jenny att hennes alter ego i anorexian och hungern som medföljer är som en kraft som uppfyller henne och stärker sinnena och tron på sig själv.

I dagens samhälle har detta reflexiva förhållningssätt blivit nästintill en norm för hur människor förhåller sig till sig själv och sin omvärld. Självuppfyllelse och självutveckling är ett stort fokusområde och ett övervägande av de alternativ som finns för identitetsskapande är ständigt aktuellt. I Edelfeldts författarskap förekommer denna problematik hos såväl Nina som Miranda då deras identitetsskapande ständigt sker i förhållande till reflektioner kring omvärldens förväntningar. Nina söker ständigt omgivningens bekräftelse medan Miranda snarare försöker undvika omgivningens dömande ögon för att kunna bygga upp sig själv utan beaktande av dessa vardagliga konventioner.

Enligt Giddens (1997:101) genererar denna otrygghet ångestfyllda upplevelser hos individen utifrån modernitetens mångfald av livsval. I likhet med Baumans resonemang kring bristande trygghet till följd av ökad frihet ökar individens ångest i takt med att möjliga livsval ökar. Detta antagande är som tidigare konstaterat dock inte helt instämmande på Mirandas situation, då hennes möjlighet att inte hålla kvar vid uppväxtens konventioner och livsmönster bidrar till att hon kan konstruera en identitet som faktiskt bidrar till ångestlindrande. Detta är däremot inte fallet hos Nina, som i stället för att endast utgå ifrån sig själv vid identitetsskapande ger en typisk bild av modernitetsmänniskan enligt Giddens modell genom att eftersträva att anpassa sitt liv och sin identitet efter alla tillgängliga instanser i samhället. Normlöshet och stor valfrihet är något som kan klassas som modernitetsfenomen, dock verkar detta skapa ytterligare normer och förväntningar att rätta sig efter hos Nina genom att hon känner krav på hur hon borde vara utifrån sin ålder, sitt ursprung och sin potentiella framtid.