Författarpresentation

Inger Edelfeldt är en svensk författare och konstnär född 1956 i Hässelby, Stockholm. Hon är känd för att skriva romaner för barn, ungdomar och vuxna, och har även producerat bilderböcker, noveller, lyrik, grafiska noveller och teaterpjäser. Efter debuten 1977 med romanen Duktig pojke! har hon skrivit ett tjugotal romaner. Hon har mottagit ett stort antal

Holgersson-plaketten 1995, Gustav Frödings stipendium 1999, Sigtunastiftelsens författarstipendium 2019, Stina Aronsons pris 2021 och Selma Lagerlöfs Litteraturpris 2022.

Edelfeldt har även kallats en litterär kameleont på grund av svårigheterna att kategorisera henne som författare och konstnär, i förhållande till hennes bredd inom såväl genre som målgrupp.

Något som kan ses som unikt för Edelfeldts författarskap är hennes åldersöverskridande litteratur. Vissa av hennes romaner kan ibland klassas som ungdomslitteratur och ibland som vuxenlitteratur. Även hennes övriga böcker är kända för att läsas av alla åldrar – vuxna kan läsa hennes barnböcker och ungdomar kan tillägna sig hennes vuxenromaner (Edman 2005).

I hennes litterära verk finns, som nämnt under avsnittet ”Forskningsöversikt”, vissa återkommande teman och motiv som berör problematik kring identitetsskapande, ensamhet och utanförskap. För att diskutera existentiella frågor och gestalta verkliga problem på ett fantasifullt sätt använder Edelfeldt ofta lånade element och symboler från sagornas värld eller låter karaktärerna i berättelserna skapa en egen fiktiv värld inuti hennes fiktiva värld.

Exempelvis kan människorna i hennes berättelser stöta på främmande väsen, så som vampyrer, spöken eller andar, eller kan de ägna sig åt magi eller ritualer för att på olika sätt illustrera fenomen ur verkligheten. Ett vanligt motiv som fyller just denna funktion hos Edelfeldt är människans dubbelnatur eller spegelbilden, som kan utnyttja bilders symboliska värde och lyfta fram nya dimensioner av såväl barnböcker som vuxenromaner (Edman 2005).

I sitt författarskap har Inger Edelfeldt till stor del inriktat sig på att lyfta fram en specifik kategori av fiktiv karaktär. På Litteraturbankens hemsida beskriver Lena Kjersén Edman (2005) denna karaktärstyp som en ” känslig och kanske destruktiv gränsmänniska”, alltså en människa på gränsen till stora förändringar i livet och inom sig själv. En människa som söker en tillvaro som motsvarar det som finns inom henne och som på ett eller annat sätt drabbats av svårheter i livet som tvingat henne att utforska och utveckla vem hon är och vill bli. Edelfeldt uttrycker själv att hon besitter en inneboende undran över varför människor agerar som de gör i situationer som uppstår och även uppfattar det som konstnärens uppgift att gestalta de motsägelser människan och dess tillvaro är full av (Edman 2005).

Edelfeldt har i ett uttalande om det egna författarskapet uttryckt att hon skriver sådan litteratur hon själv skulle behövt läsa som ung. Hon har i sitt skrivande en speciell förmåga att gestalta människors livsattityder och får läsaren att leva sig in i karaktärernas situation, tankevärld och

språk. Hon sammanför en mörk vardag med humoristiska ljusglimtar och förenar identitetskris med livsglädje. Många av hennes litterära verk är utvecklingsromaner eller uppväxtskildringar, där läsaren får följa dessa känsliga och destruktiva människor på resan till vuxenblivande eller genom ett brutalt uppvaknande och upprivande av tillvaron till en inre frid (Edman 2005).

Edelfeldt har själv i en intervju, tryckt i boken Att skriva romaner och noveller (1997) av Lars Åke Augustsson, uttryckt att urkällan till hennes författarskap är undran över anledningen till människors handlingar och agerande i olika situationer samt varför dessa situationer fungerar som de gör. Hon säger också sig vilja i sitt författarskap ta upp grundfrågor om människor, så som ”vem är jag?”, ”vad vill jag?”, ”vill jag leva som jag lever?”. Genom att ställa dessa frågor vill hon väcka tankar som kan leda till förlösande insikter. Spänningarna i romanerna ligger inte i någon dramatisk handling, utan på det psykologiska planet för både karaktärerna och läsarna (Augustsson 1997:24–25).

Paradoxer är viktiga för Edelfeldts skrivande. Hon skapar ofta karaktärer som vill vara ensamma och utstickande, men samtidigt kunna smälta in. De kan ha en längtan efter andra människor, men är likväl rädda för att bli påverkade utifrån (Augustsson 1997:26). Om sitt rykte som litterär kameleont och om faktumet att hennes böcker ibland tolkas som ungdomsromaner och ibland som vuxenromaner säger hon själv att detta beror på en segregation i samhället där det förväntas finnas vattentäta skott mellan barn, ungdom och vuxen. Edelfeldt framhäver snarare en önskad kreativitet och en flytande gräns mellan ungdomar och vuxna (Augustsson 1997:29).

Edelfeldts författarskap har omnämnts i flertalet artiklar och författarporträtt rörande hennes romaner i sig själv, men även i jämförelse med andra texter. I artikeln ”Längtan till bortomlandet” skriven av journalisten Annina Rabe i Månadsjournalen (1999) presenteras hennes författarskap som en lek med kontraster och konflikter mellan och inom människor.

Rabe menar att Edelfeldt i sina texter manifesterar en förening av dessa konflikter. Edelfeldts beskrivning av en längtan efter en sammansmältning mellan det inre och yttre jaget och bilden av den man är i förhållande till den man vill vara. Enligt Rabe framställer Edelfeldt denna frustration och ångestbildande situation genom den situation hon låter sina karaktärer befinna sig i (Rabe 1999:24).

I artikeln ”Värsta känslan var inte så farlig” i Svenska Dagbladet författad av Maria Carling (2009) berättar Edelfeldt själv om sin till viss del självbiografiska bok Hur jag lärde mig att älska mina värsta känslor (2009). I första delen av boken finns en berättelse om hennes egen uppväxt och erfarenhet av upplevelsen av att vara ett barn som stör. Edelfeldt är uppväxt med en far som genomgått flera depressioner, en mor med bristande distans och ett utanförskap bland de jämnåriga i skolan. Hon har genomgått flertalet terapeutiska behandlingar för att få hjälp med den psykiska ohälsa hon själv upplevt under sin uppväxt; däribland ätstörningar, rädsla, skuld och skam (Carling 2009).

Själv vill hon inte uttrycka det hon skriver om som psykisk ohälsa, utan föredrar att använda begrepp så som ”själsligt lidande”. Detta eftersom själsligt lidande är något alla människor upplever och är inte direkt kopplat till ett sjukdomstillstånd. Detta uttrycker hon själv i en artikel skriven av Lena Richardsson i Nya Wermlands Tidning (2022-05-17) när Edelfeldt nyligen mottagit Selma Lagerlöfs litteraturpris 2022. I denna uppsats kommer dock begreppet psykisk ohälsa användas även i diskussioner om Edelfeldts författarskap eftersom det utgör ett mer väletablerat koncept.

6. Tematisk litteraturanalys

Med avstamp i den bild av psykisk ohälsa i dagens samhälle, och hur detta kan relateras till identitetsskapande, som presenteras i avsnittet för den teoretiska utgångpunkten analyseras den utvalda litteraturen utifrån teman som motsvarar de undersökta frågeställningarna. Det första temat som undersöks är identitetsskapande och hur detta kan ses som ett samtida fenomen i förhållande till psykisk ohälsa. Detta behandlar dels hur identitet skapas av individen själv, dels hur omvärlden kan bidra till identitetsskapandet. Vidare diskuteras den roll som Edelfeldts berättelser i berättelserna har för karaktärernas identitetsskapande och psykiska hälsa. Fantasins betydelse för karaktärerna är ett återkommande tema i två av berättelserna och diskuteras därför i ett eget parti. En ytterligare aspekt som behandlas är hur den psykiska ohälsan påverkar individen på ett fysiskt sätt, genom exempelvis självskadebeteende eller ätstörningar och hur dessa kan verka som litterära motiv. Detta kommer senare i undersökningen diskuteras utifrån vårt nutida samhälle och hur dessa teman kan ses som samtida erfarenheter i ett samhälle som, enligt Johannisson uttryckssätt, fostrar hyperflexibla och egenkonstruerade individer.