Psykisk ohälsa ur ett kulturhistoriskt perspektiv

”Melankoli, depression, utbrändhet har alltid funnits men under olika namn och uttryck och med varierande kulturell status” kan läsas på omslaget till Karin Johannissons bok Melankoliska rum (2009). Undersökningen som presenteras där utforskar perspektiv på psykisk ohälsa ifrån olika tider och kulturer. Genom detta vill Johannisson ge en översiktlig bild av hur olika aspekter av psykisk ohälsa beskrivits och mottagits genom historien. Detta ämne grundas i Michel Foucaults utforskande av vansinnets historia och studerandet av hur synen på normalt mänskligt beteende förändrats över tid, genom att samhällets sätt att hantera psykisk ohälsa utvecklats. Hur synen på aspekter av psykisk ohälsa förändrats och hur människor som drabbats av dessa mottagits av samhället ger ett kulturhistoriskt perspektiv och en utgångspunkt till denna uppsats och den psykiska ohälsa som kan upptäckas i Edelfeldts författarskap.

Foucault tar i Vansinnets historia under den klassiska epoken (2010) sin utgångspunkt i spetälskans utrotande i Europa. Trots att lepran försvunnit ur samhället dröjde sig fortfarande de värderingar och idéstrukturer som kunde knytas till de spetälska kvar i samhället. Dessa värderingar präglades av uteslutning och segregation och innebar förskjutning av den sjuke personen från samhället (Foucault 2010:37). Den plats som tidigare upptagits av de spetälska fylls nu av ”[f]attiga, vagabonder, kriminella och ’galningar’” (Foucault 2010:38). Även om samhället ingår i en ny kulturell situation överlever denna form och genererar social segregation. Dårarna, de som också kunde kallas galna eller vansinniga, togs omhand av staten och kastades således i fängelse eller jagades ut ur staden för att lätta den ekonomiska och sociala bördan (Foucault 2010:40–41).

Vansinnet sågs under det som Foucault kallar den klassiska perioden (1600–1800) som att ligga bortom fantasin, men ändå utgå därifrån. En vansinnig människa sågs vara en som betecknade den inbillade verkligheten som sanning. Alltså är en människa som inbillar sig något men kan bortförklara detta med andra faktorer inte vansinnig, till skillnad från en som inbillar sig något, tror på detta och lever sitt liv utifrån detta (Foucault 2010:118). Begreppet melankoli grundandes redan på 1500-talet och förknippades med deliriösa och fantastiska inbillningar av individerna. Tidigare ansågs psykiska besvär orsakas av kroppsvätskor i obalans, men under 1600-talet började denna uppfattning i stället övergå till att omfattas av kvaliteter snarare än substanser. Kroppsligt fokus blev alltmer själsligt och vätskorna övergick till idéer (Foucault 2010:141). Synen på vansinnet förändrades och således även metoderna för behandling.

Under den moderna perioden, med start på 1800-talet, började de vansinniga sättas på asyler eller institutioner och senare uppkom psykoanalysen som behandlingsmetod. De människor som ansågs vansinniga ansågs inte längre bära skuld för sin sjukdom eller behöva bestraffning på grund av den, utan den sjuke skulle snarare hållas ansvarig för det som genom sjukdomen skulle kunna ålägga skada på samhället och moralen och därmed läggs skulden för denna skada på den sjuke. Genom medvetenhet om denna skuld och om sitt tillstånd ansågs den vansinnige kunna komma till insikt om sig själv som fritt subjekt och som ansvarig och genom detta kunna återfå förnuft (Foucault 2010:260).

Johannisson tar avstamp i melankolin och de sinnestillstånd som kan härledas ur den, så som ångest och vilsenhet. Hon framställer även melankolin som ett namn för utanförskap och en del av den kulturella självbilden för dagens samhälle. Likaså dras parallellen mellan melankolin och en kulturell ambivalens, som kan kännas igen från sociologer som Giddens och Bauman och som kommer att diskuteras senare i uppsatsen.

Melankoli har genom historien under olika tider uppfattats på olika sätt och att dessa föreställningar bidrar med sätt att förstå samtiden. Johannisson menar att psykisk ohälsa, ångest eller melankoli idag fortfarande är förbundna med utanförskap, men kan i vissa delar av dagens samhälle vara förknippade med en form av klarsynthet och kult (Johannisson 2009:13). Trots omvandlingen från livstillstånd som skulle bestraffas till medicinska diagnoser spelar dessa tillstånd stor roll i identitetsskapande sammanhang. Johannisson hävdar också att denna syn på psykisk ohälsa medför en förståelse för dessa tillstånd som känslotillstånd snarare än sjukdomstillstånd och utforskar i sin undersökning melankoli och dess variationer som känslotillstånd (Johannisson 2009:12).

Skönlitteratur är rik på exempel av melankoli och psykisk ohälsa och om fiktion ses som återskapad erfarenhet, snarare än skapad verklighet, kan den användas som dokumentation av känslotillstånd. Johannisson (2009:17) poängterar att litterära texter är interaktiva och formulerar ett känslospråk som formar en subjektiv erfarenhet som i sin tur återkommande överförs till det litterära fältet. Som exempel på ett melankoliskt jag tas Edelfeldts roman Kamalas bok (1986) upp, då berättaren i sin kluvenhet mellan uppror och anpassning endast upplever, i sin identitetslöshet, sig existera genom andras ögon. Johannisson framhåller ett antal

relation till samtiden. De variationer som är mest relevanta för denna undersökning är ångest och vilsenhet. Därför kommer endast dessa två att diskuteras här.

De tillstånd vilka idag kan benämnas som ångest kallades tidigare för nervösa tillstånd och kunde innefatta allt från fysiska panikångestattacker till utmattning eller villrådighet. Dessa nervösa tillstånd inledde sin storhetstid i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet, då det som Johannisson uttrycker det upptogs av en hel europeisk generation. Hon poängterar att nervositeten, eller ångesten, snabbt inkorporerades i den europeiska medelklassens självmedvetande eftersom den konkretiserade det moderna livets nya krav och tempon.

Ångesten framhålls här som en form av kultursjukdom orsakad av framfarten av vetenskap, kulturkritik, media och så vidare vilket framkallade en nervös känslo- och livsstil i vad som beskrivs som ett nervöst samhälle (Johannisson 2009:193).

Detta fenomen kan ses även på 1700- och 1800-talet då en sensibiliseringskultur menade att det fanns en ömtålighet och påfrestning i mötet mellan jaget och det sociala rummet. Denna kultur manifesterades senare under 1800-talet som en generell stressmodell och ångesten har därefter kommit att bli en form av klassmarkör enligt Johannisson. Nervositet och melankoli associerades med intellektuella, vetenskapsmän och andra framstående samhällsgrupper. Dess status som kreativt tillstånd och dess närvaro i litteratur och kultur påminner om den stressfulla och självförverkligande livsstil som även idag ses som ett samtida känslotillstånd (Johannisson 2009:193).

Människan i dagens samhälle framhålls som ultraflexibel och utmärks av rastlöshet, känslosvängningar och hypersensibilitet. Detta kan i sin tur sammanfalla med ett experimenterande med människans inre, både i form av medicinska preparat och identitetsskapande (Johannisson 2009:195). En ångestfylld personlighetstyp kan enligt Johannisson (2009:205) anses präglas av en motsägelsefullhet och tvära kast mellan upprymdhet och nedstämdhet. En ständigt närvarande självkritik och självrannsakan bidrar även till den ångestfyllda ambivalensen kring identitet, livsstil och samhällsnärvaro. Detta kan därför menas vara moderniteten personifierad komplett med snabba växlingar, framåtsträvan och självrannsakan (Johannisson 2009:206).

”Livet svävar mellan kontroll och okontroll och över en botten av odefinierad melankoli”

(Johannisson 2009:244). Så exemplifierar Johannisson ett uttryck för den vilsenhet som präglar

dagens samhälle. Hon tar avstamp i vilsenhet som en variation av melankoli och anknyter detta till Emile Durkheims begrepp anomi. Detta begrepp kan likställas med ett tillstånd av förvirring och vilsenhet väckt av samhällets avsaknad av ett sammanhållande normsystem. Det kan även kopplas till en känsla av rotlöshet och alienation för individen. Vid uppkomsten av detta begrepp menade Durkheim att det kunde ses som ett samtidsfenomen och en tidsdiagnos för ett samhälle präglat av 1800-talets framstående marknadsekonomi och som därmed värdesatte individens framgång och självförverkligande, snarare än social sammanhållning (Johannisson 2009:244–245).

Det anomiska tillståndet har fem kriterier som presenteras hos Johannisson: en känsla av isolering och opålitlighet i sociala relationer, en känsla av besvikelse och att samhället sviker, en känsla av maktlöshet och samhällets brist på transparens, en känsla av utanförskap och exkluderande från samhället och slutligen en känsla av avsaknad av värdegrund och en oklar social kompass. Individen måste hitta strategier för att förhålla sig till detta, exempelvis en flykt till det bekanta och invanda, men kan även vara en ständig hunger efter förändring och en känsla av otillfredsställdhet. Johannisson menar att nervositet och ångest kan ligga som grund till dessa tillstånd och att melankolin är ständigt närvarande (Johannisson 2009:246–247).