Diskussion & slutsats - Vem är jag om jag mår bra?

”Både ätstörningar och hysteri framstår som de maktlösas sjukdom, som en reaktion på att inte kunna styra sitt liv på något annat sätt.” Så reflekterar Bernhardsson (2010:155) kring åkommor hon menar både kan framstå som ett uttryck för kulturell oro och för individuellt drabbande sjukdomar. I Edelfeldts verk kan det utläsas att flickorna med ätstörningar på olika sätt använder dessa för att återvinna kontroll över sin kropp, sitt sinne eller sin ångest. Att begränsa sig själv och att kunna besitta förmågan att stå över sina kroppsliga behov är något som exempelvis huvudpersonen i ”Snälla snälla Jenny” (1992) värderar högt. Hon menar dessutom att detta särskiljer henne från andra genom att hon lyckas med något de inte har styrkan att klara av.

Det som karaktären Jenny poängterar kring att vara stark nog att klara av att avhålla sig från mat och motsätta sig kroppens naturliga instinkter är något som Bernhardsson (2010:156) också diskuterar genom att sätta det i jämförelse mot anorektiker som försöker hålla sig till denna disciplin men misslyckas. Att försöka hålla sig ifrån att äta, men ändå ”falla offer” för kroppens behov och sedan straffa sig själv genom att exempelvis tvinga fram kräkningar kan kallas för misslyckad anorexi. Till skillnad från bulimi grundas inte detta agerande i hetsätning utan helt enkelt i ett misslyckat försök att motstå hungern. Känslor av att individen är misslyckad, värdelös och svag på grund av denna upplevda karaktärsbrist kan därmed uppstå och i sin tur tänkas bidra till att de begränsningar som personen redan kämpar med att upprätthålla snävas åt ytterligare och prestationskraven ökar.

De aspekter av psykisk ohälsa kopplade till ätstörningar i Edelfeldts texter skildras, i likhet med Bernhardssons, som gränssjukdomar vilka går ut på en kamp mot den egna kroppen genom att begränsa, tukta och forma sig själv. I såväl ”Snälla snälla Jenny” som i Kamalas bok baserar huvudkaraktärerna sitt personliga värde utifrån huruvida de klarar av att hålla sig till sina uppsatta mål och gränsdragningar. Detta medför därmed att dessa gränser och förmågan att upprätthålla disciplinen kommer att utgöra en väsentlig del av individernas identitetsskapande.

I ”Snälla snälla Jenny” blir Jenny flickan som är smal och som ständigt begränsar sitt matintag, medan i Kamalas bok blir Nina i sin tur flickan som gör allt för att tillfredsställa andra och uppfylla deras förväntningar kring hennes utseende och beteende. Utan dessa identiteter upplever de sig som vilsna och gränslösa.

Detta gränslösa tillstånd kan i sin tur sättas i förbindelse till de reflektioner som i novellen

”Snälla snälla Jenny” förs kring kvinnan på bageriet som ohämmat äter en bit prinsesstårta och på så sätt i Jennys ögon blir nästintill grotesk genom sin gränslöshet. Bernhardsson (2010:168) berör detta fenomen som en del i vårt nutida samhälle då vi anser människor, främst kvinnor, vara gränslösa eller oansvariga om de inte medvetet applicerar en restriktiv diet, präglas av missnöje inför den egna kroppen och därmed strävar efter samhällets smalhetsideal. Det är just detta utdömande av sådana kvinnor som båda huvudkaraktärerna strävar efter att undvika till varje pris.

Denna begränsningsnorm kan på ett sätt ses som motsägande till det moderna samhällets överflöd av frihet och valmöjligheter, men kan samtidigt ses som väldigt väl integrerad då vi i västvärldens samhälle har friheten att kontrollera vår egen diet, träning och matåtkomst.

Tidigare under århundradena och även i kulturer där västvärldens rådande välstånd inte finns i samma utsträckning existerar inte heller valet att kunna prioritera en restriktiv diet till förmån för sitt utseende, utan där prioriteras snarare överlevnad och fysiskt välmående.

Psykisk ohälsa i olika former förekommer återkommande i Edelfeldts verk. Hon tar upp detta i förhållande till karaktärernas identitetsskapande och därmed även hur den psykiska ohälsan påverkar individens utveckling. Motivet berörs på ett sätt som synliggör den problematik som kan ses kring såväl personen som lider av de psykiska svårigheterna som för omgivningen. I både romanerna Kamalas bok och Om snö och guld såväl som i novellen ”Snälla snälla Jenny”

upplever huvudkaraktärerna både hur deras psykiska svårigheter blir en del av deras identitet men märker även en viss oförståelse från omgivningen. Denna upplevda oförståelse verkar komma utifrån svårigheter kring insyn och igenkänning i karaktärernas situation och kan till viss del ses som bidragande till att identiteten som skapas genom den psykiska ohälsan förstärks.

I de romaner och den novell som diskuteras i denna undersökning skildras psykisk ohälsas påverkan på unga personer och deras identitetsskapande, men även i andra verk av Edelfeldt förekommer just identitetsskapande som litterärt motiv. Det hemliga namnet (1999), Duktig pojke (1977) och Konsten att dö (2014) är exempel på romaner där likande tematiska inslag förekommit och som undersökts utifrån identitetsproblematik som tema. Det är föga förvånande att författare med ett långt författarskap och många utgivna verk återkommer till vissa teman

och motiv och i Edelfeldts fall verkar denna diskussion kring identitetsskapande och psykisk ohälsa hos människor i samtiden vara något hon gärna återkommer till.

Från hennes debutroman till hennes, i skrivande stund, senast utgivna verk avhandlas detta tema frekvent, vilket gör att en slutsats kring ett fokus på just identitetsskapande som centralt i Edelfeldts författarskap kan dras. Detta kan också vara bidragande till att hennes romaner anses vara tillgängliga för såväl vuxna som ungdomar, eftersom denna tematik är närvarande både i ungdomen och senare i livet. Edelfeldt skriver om existentiella frågor och frågor om vad som får människor att reagera och respondera på sättet de gör och får dem att bli de personerna de blir. Hur identitetsproblematik, ensamhet och utanförskap kan ligga som orsak till individens psykiska ohälsa blir således intressant att undersöka i Edelfeldts romaner då dessa frågor ständigt aktualiseras av henne.

Att en öppen dialog kring psykisk hälsa och känslotillstånd är essentiell för individers mående framgår av såväl Edelfeldts författarskap som hos teoretiker som Johannisson, Giddens och Bauman. Familj och traditioner är element som enligt Bauman är viktiga för individens trygghet och förmåga att förhålla sig till omvärlden. Likaså hävdar Giddens att fasta referenspunkter i vardagen genererar trygghet. För att denna trygghet ska uppstå behöver individen tillförlitliga sociala interaktioner och kontexter där situationen inte kräver reflektion över lämpliga interaktioner. Människor behöver helt enkelt bekanta sammanhang där de kan vara avslappnade och således inte behöva upprätthålla fasader. I detta sammanhang kan denna öppna dialog kring känslor och psykisk hälsa föras utan förhinder av sociala konventioner.

Psykisk ohälsa i olika former har genom tiderna betraktats som alienerande och förknippats med kroppslig obalans, skuldbeläggande och uppfattats vara skadligt för samhället. Foucault framhöll att samhällets behandling av spetälska likställdes med behandlingen av de psykiskt sjuka; det vill säga segregation och förskjutning av den sjuka personen från samhället (Foucault 2010:37). Melankoli och hysteri kan ses som motsvarande dagens depression och ångest och Johannisson diskuterar den samhälleliga uppfattningen av dessa som ett uttryck för den psykiska ohälsans status som normaliserad eller onormaliserad. Det utanförskap och motstånd som tidigare funnits mot psykisk sjukdom har minskat i det moderna samhället i takt med att synen på tillstånden ändrats från livstillstånd som bestraffas till mediciniska diagnoser som kan

Att dessa tillstånd i större utsträckning normaliserats och att dialogen kring dem öppnats kan ses genom exempelvis det faktum att berättelser skrivs med tematiska inslag i likhet med de som förekommer hos Edelfeldt. Genom att på ett naturligt och otvunget sätt skriva romaner där huvudkaraktärerna innehar olika psykiska svårigheter bidrar Edelfeldt, och andra författare som berör liknande teman, till en normalisering av att öppet diskutera psykisk hälsa så som människor kan diskutera fysiska åkommor. I dagens samhälle upplevs det inte som tabubelagt eller onormalt att samtala kring allergier, benbrott eller värk och ett liknande öppet samtalsklimat kan börja anas när det kommer till psykisk ohälsa. Konversationer berörande depression, ångest och utbrändhet upplevs alltmer normala och människor kan berätta öppenhjärtigt, såväl personligen som på sociala medier, om sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Detta kan till viss del härledas till den mindre skambelagda bild som förmedlas genom modern sjukvård, men även till en alltmer frekvent förekomst av psykisk ohälsa som inslag i litteratur, film, TV och andra medieformer.

Johannisson framhåller också litteraturens betydelse för normalisering av psykisk ohälsa genom tankarna om litterära texter som interaktiva och bärande av ett känslospråk som överförs mellan samhället och det litterära fältet. Hon ser en koppling mellan kulturens och medias framställning av depression och ångest samt normalisering av dessa åkommor i samhället (Johannisson 2009:193). Människor i dagens samhälle beskrivs som hyperflexibla och kan uppfattas vara upptagna i en ständig process av utveckling och förnyelse i ett samhälle med högt tempo och krav på sina invånare. Detta kan ses även i Edelfeldts romaner; både i Kamalas bok där karaktären Nina ständigt eftersöker sätt att utveckla sig själv och har som huvudsaklig ambition att bli en person som platsar i samhällets normer och i ”Snälla snälla Jenny” när huvudkaraktärens strävan efter perfektion blir sjuklig och rent ut sagt farlig. Kraven dessa karaktärer ställer på sig själva och sin existens ändras ständigt efterhand som mål uppnås och samhället omkring dem förändras. Detta sätter därmed dem i ett ständigt behov av utveckling eftersom målen de eftersträvar att uppnå är omöjliga.

Detta är sådant som kan bidra till vad Johannisson (2009:193) beskriver som ett nervöst samhälle där depression och ångest kan ses som kultursjukdomar. I detta samhälle experimenterar individerna ständigt med identitetsskapande, livsval och medicinska preparat för att kunna uppfylla dessa konstant modifierade målbilder. Självrannsakan och självkritik präglar människor redan från unga år. I Om snö och guld tvingas karaktären Miranda att redan från barnsben förhålla sig kritiskt till sin personlighet, sina behov och egenskaper. Den samtida

människans reflexivitet genererar en normalisering, inte bara av en dialog kring psykisk ohälsa, utan även psykisk ohälsa i sig. När en personlighet formad av samtidens värderingar präglas av självreflekterande, ständig utveckling och ett behov av kontroll i ett samhälle där normen är att släppa taget om tradition och bygga upp sig själv från grunden bildas en paradox där trygghet och frihet, kontroll och kaos, möts och blandas i en virvelvind av identitetsproblematik och ångest.

Dessa känsloprocesser har gått från ett samhällsproblem, som på 1800-talet, till ett medicinskt problem då de likställs med depression. Social alienation har blivit en depressiv personlighet.

Nya melankoliformer skapas, nya namn och diagnoser uppstår utifrån dessa och internet erbjuder dem som en buffé för självdiagnostisering och identitetsskapande. Johannisson menar att detta bidrar till en normalisering av depressionsbegreppet och att detta spelar en central roll i 2000-talets nyfödda anomiska dilemma. Johannisson (2009:254) framhåller att depressionsbegreppet kan ses som både normaliserat och ”onormaliserat”. Det stigma som tidigare funnits kring melankoliska tillstånd hävs i och med en öppen samhällsdialog, samtidigt som behandlingar av dessa blir allt vanligare och detta medför en uppfattning av dessa tillstånd som något som inte passar in i samhället och måste korrigeras.

I dagens västerländska samhälle, där normlöshet är normen, förväntas traditioner överges för att människan ska få frihet att skapa sin egen identitet förutsättningslöst. Det är i denna förutsättningslöshet som det Giddens beskriver som ontologisk trygghet försvinner och ersätts av en otrygghet där individen ständigt behöver ifrågasättas i de sociala rum där denne befinner sig, eftersom vardagliga sociala konventioner inte längre kan tas för givna. Dessa ständiga krav och förväntningar på människorna skapar sjukdomsliknande symtom tillsammans med ett samhälle där ångest och ambivalens är en naturlig beståndsdel i identitetsskapande och livsutveckling. Detta kan likställas med den anomiska samhällsbild Johannisson målar upp där avsaknad av värdegrund och en ständig känsla av otillfredsställdhet är närvarande. Utifrån dessa faktorer kan också en fundering väckas kring huruvida depression och ångest är för normaliserat i dagens samhälle, kanske normaliserat till den grad att det snarare är förväntat.

Det kan sägas att det frodas en närvarande diagnoskultur i dagens psykologiskt medvetna samhälle. Detta berör Johannisson när hon diskuterar nya melankoliformer som uppstår i takt

diagnosen som ställs på barn och ungdomar så väl som vuxna allt som oftast och en fråga som är värd att fundera över är huruvida detta görs för frekvent. Psykisk ohälsa har blivit alltmer normaliserat och även mer närvarande. Den medvetenhet som finns och de samtal som förs om psykiska besvär och diagnoser hos både ungdomar och äldre är avsevärt större idag jämfört med förra decenniet. Psykisk ohälsa förekommer också med större frekvens i böcker och film än tidigare. Kan det vara så att vi idag lever i en diagnoskultur där normen är att inneha någon form av psykiska besvär och i sin tur få dessa besvär utredda, diagnostiserade och behandlade med medicin?

I förhållande till identitetsskapande och självkännedom är detta en rimlig tanke, då människan vill ha förståelse för varför hon fungerar på ett visst sätt och även ha en titel att identifiera sig med och som tillägg för sin personlighets resumé. Att en viss tröst kan finnas i att få en förklaring och förståelse för sig själv och sina förmågor är förståeligt, på samma sätt som att en diagnos kan innebära lättnad i många fall. Det är dock när diagnosen blir identiteten och sjukdomstillstånd blir norm i samhället som samhället i sin tur kan erhålla en samtidsdiagnos likt den som Johannisson nämner. När depression och andra psykiska besvär blir normaliserat till den grad att det sägs att alla människor är lite deprimerade eller har lite ADHD, i stället för att framhålla att en viss grad av dessa symtom är normala. En normalisering av psykisk ohälsa och en psykologisk medvetenhet innebär inte ett framhållande av att hela samhället är lite sjukt.

Som tidigare nämnt vill Edelfeldt ogärna använda begreppet psykisk ohälsa, då det ger ett sjukdomsfokus. Detta kan leda bort läsarens uppmärksamhet från att detta ”själsliga lidande”

är något som alla människor upplever; det är inte något som endast diagnoser eller typiska tillstånd. När en diskussion förs kring människors psykiska tillstånd kan det vara farligt att bli för typifierande kring mående och symtom. Huvudsakligen då individers upplevelser är högst subjektiva och skiljer sig åt beroende på just den personens förutsättningar och upplevelser.

Den grad av typifiering eller generalisering som gjorts i denna undersökning kan anses nödvändig för att kunna föra en diskussion på en samhällelig nivå. Dock är det av största vikt att som läsare bära med sig att den framställning av ett psykiskt tillstånd eller en sjukdom som framställs i ett litterärt verk inte nödvändigtvis behöver vara representativ för andras upplevelser.

Litteraturens roll som kulturbärande är central när det kommer till dialogen kring psykisk ohälsa. En evigt omdiskuterad fråga är vad som egentligen besitter den ursprungliga påverkan;

samhället på litteraturen eller tvärtom. Den samhälleliga synen på psykiska besvär må ha utvecklats och förändrats genom tiderna, och detta kan i sin tur ha påverkat med vilken frekvens detta förekommer som ett närvarande tema inom litteraturen. Att en ensam aktör påverkar en annan på enbart ett håll är föga troligt, snarare kan det vara så att samhället och litteraturen påverkar varandra ömsesidigt och pådriver den andres utveckling. I takt med att synen på psykisk ohälsa i samhället utvecklas kan det också bli ett mer aktuellt ämne för författare att behandla. Likaså kan förekomsten i litteratur och andra medieformer bidra till att ämnet aktualiseras ytterligare i samhället och att fler diskussioner hos gemene man förs kring detta.

Läsare identifierar sig ofta med sådant som behandlas i litteraturen och sådana ämnen som ligger nära vardagens verklighet. Därför besitter litteraturen och författare viktiga roller när det kommer till vilken bild av psykisk ohälsa som förmedlas till läsaren och som denne ges möjlighet att identifiera sig med.

När skönlitteratur skrivs ställer ofta författaren upp ett problem och pekar på utveckling och insikt hos huvudkaraktären i förhållande till det ursprungliga problemet, som exempelvis kan ses hos de tre unga kvinnorna i Edelfeldts verk. Problem och svårigheter som läsaren kan identifiera sig med tas upp och diskuteras och karaktärernas förhållningssätt till dessa problem demonstreras för läsaren. Detta kan i sin tur leda till självinsikt och utveckling för såväl karaktärerna som läsaren. För att leka med tanken om en parallell till behandling av psykisk ohälsa kan därför litteraturen liknas vid samtalsterapi, där man får lära känna sig själv och komma till insikt om sin egen situation, verkligheten och samtiden genom bearbetning och eftertanke, snarare än genom diagnostisering och läkemedel.

Vad läsaren får med sig av läsningen är beroende av flertalet faktorer förutom bara själva den litterära framställningen, exempelvis kulturell inverkan, föregående erfarenheter och förståelsehorisonter har stor betydelse för förståelsen av det lästa och insikter sprungna ur detta.

Dock är det fortfarande av stor vikt att överväga vad litteraturen kan göra i ett samhälle som är så fixerat vid identitetsskapande. Vilka bilder som olika medieformer framställer som mottagarna i samhället kan identifiera sig med och vilka ämnen som aktualiseras genom dessa.

Aspekterna av problemen som diskuteras är också centrala tillsammans med hur dessa diskussioner lyfts; romantiserande, förebådande eller endast problematiserande. Psykisk ohälsa och identitetsskapande är aktuella ämnen som ständigt är aktuella att diskutera och bringa till

Psykisk ohälsa och identitetsskapande som samtida fenomen kan i Edelfeldts verk ses i form av den vilsenhet kring personligt värde och självbild som kan anas hos huvudkaraktärerna. I alla de tre verk som här undersöks förekommer karaktärernas självbild och personliga värde föregås av deras psykiska ohälsa. I ”Snälla snälla Jenny” skapar huvudkaraktären sin identitet genom den självdisciplin och avhållsamhet som bidrar till att upprätthålla hennes anorexia. En liknande situation kan ses i Kamalas bok där huvudkaraktärens identitet baseras på andras åsikter och preferenser om henne; hon är helt enkelt den hon upplever är bra nog för andra i hennes omgivning.

I Om snö och guld väljer huvudpersonen Miranda att överge sitt ursprung och bygga upp sig själv från grunden när det kommer till identitet. Hon omfamnar det normlösa samhällets möjligheter till förutsättningslöst identitetsskapande, men trots detta finns fortfarande en vilsenhet inom henne i förhållande till sin uppväxt och relationen till mamman. Kanske kan detta bero på att individer inte kan frikoppla sig totalt från sitt ursprung och bygga upp sig själva utan omgivningens påverkan. Omgivningen och samhället tycks alltid ha en viss inverkan på hur människor väljer att agera; även samhällssynen på identitet och normlöshet har sin härkomst

In document Vem är jag om jag mår bra? (Page 48-59)