Psykisk ohälsas påverkan på individen

Psykisk ohälsa är ett begrepp med stor bredd i betydelse och innebörd. Därför finns det stor variation i hur detta tillstånd kan påverka individen drabbad av det även om symtomen kan tyckas snarlika. Individen kan identifiera sig med både sin diagnos och symtomen som kommer av den psykiska ohälsan. Flickan Miranda i Edelfeldts Om snö och guld (2021) kan exempelvis uppleva en känsla av overklighet, som om hon är frånkopplad den verklighet alla andra delar och det enda sätt som hon kan uppleva sig höra samman med den är genom ”smärtans tunna men starka navelsträng” (Edelfeldt 2021:94). Hon utvecklar ett självskadebeteende då hon, om hon kan framkalla en liten smärta någonstans, kan veta att hon finns och följaktligen tillfälligt erhålla en känsla av verklighet och tillhörighet. Den overklighetskänsla hon upplever skrivs fram som en form av ångest; ett tillstånd av stumhet och kyla där det finns en gnagande känsla som ständigt påminner om att hon inte är tillfreds. Denna känsla av overklighet och av att inte höra hemma i sin omvärld bidrar till hennes identitet på samma sätt som hon kan identifiera sig med sitt självskadebeteende.

Denna overklighetskänsla kan relateras till vad Johannisson beskriver som anomi. Hon använder detta uttryck, som från början grundats av Emile Durkheim, för att förklara en vilsenhet i det moderna samhället som även kan kännas igen hos Miranda. Miranda uttrycker en saknad av tillhörighet och detta genererar vilsenhet och rotlöshet. Johannisson (2009:244) menar att samhället präglas av motstridiga normer och att individen förväntas finna framgång

och självförverkligande utan att känna till de rådande samhällsnormerna och förväntningarna från omvärlden. Miranda känner sig oförstådd av omvärlden samtidigt som det kan uppfattas att hon inte heller förstår sin omgivning och de förväntningar som sätts upp kring henne och hennes agerande vilket i sin tur genererar ytterligare vilsenhet och främmandeskap.

I boken beskrivs denna overklighetskänsla på många olika sätt och som läsare kan det därför vara svårt att sätta fingret på en definition av hur denna känsla tar sig uttryck och hur Miranda faktiskt känner när denna känsla infinner sig. Eftersom overkligheten både beskrivs som ett tillstånd av stumhet och som något olidligt som vägrar vara stilla ges ett ambivalent intryck, men detta författargrepp kan även ses som en hjälp för läsaren att känna sig in i Mirandas situation. Hennes ångest och känsla av overklighet tar sig inte alltid uttryck på samma sätt och detta bidrar till hennes upplevelse av utanförskap och att hon inte kan bli förstådd av omvärlden.

Det beskrivs som en helt klart obehaglig upplevelse och människorna i hennes närhet verkar mest bemöta hennes nedstämdhet som om den beror på ”vanliga” tonårsproblem så som utanförskap eller olycklig kärlek och hävdar kontinuerligt att det kommer att gå över. Miranda försöker inte heller förklara sina upplevelser för omgivningen, mest troligt eftersom hon förutsätter att försöken skulle bli bemötta av skepsis och oförstående. Detta bidrar mest troligt även till den återkommande känslan av bortkopplande och främmandeskap.

I stället för att söka hjälp och stöd från omvärlden väljer Miranda i stället att lugna dessa känslor genom att göra något som framkallar smärta eller obehag. Hon skapar något påtagligt och verkligt genom smärtan i ett rivsår eller att sitta obekvämt. Detta blir hennes sätt att finna något konkret i känslan av vilsenhet (Edelfeldt 2021:228). Självskadebeteendet blir för Miranda ett sätt att hantera alla ångestfyllda situationer eller händelser som hon annars inte vet hur hon ska bemöta; något tryggt att falla tillbaka på när världen runt om känns främmande.

Men att stå där och försöka älska Gerda fick allting att bli ett förvirrat kalejdoskop av okombinerbara bitar, fick sinnet att bli en trasselsudd, fick mina naglar att söka sina smärtpunkter i handflatorna för att återföra mig till något fast, något verkligt (Edelfeldt 2021:246).

Miranda upplever ofta främmandeskap och oförstående i samband med sin mamma. Mamman, Gerda, visar ingen förståelse för dotterns tillstånd och Miranda förstår i sin tur inte heller sin

under sin uppväxt och tar därför mer avstånd från mamman även i vuxen ålder. När situationer som ovan uppstår vet hon inte hur hon ska hantera dem utan att skada sig själv och applicerar då detta vanemönster som utväg även här.

Den ångest som framkallar detta hos Miranda får även henne att dra sig in i sig själv ännu mer och där gömma sig från omvärlden. Hon tar sin tillflykt in i sig själv och in i Loánia som skapas i fantasin. Hon upplever även panikångestattacker i vissa sociala situationer och för att undvika detta drar hon sig undan och gömmer sig i tryggheten under täcket som en sköldpadda i sitt skal. Situationerna som uppmuntrar till flyktbeteendet beskrivs inte som obehagliga i sig utan det som orsakar obehaget för Miranda är sättet hon uppfattar situationerna på. För andra människor kan det vara en vanlig social tillställning, men för henne gungar väggarna och luftrören sluter sig och hon vill bara fly in i tryggheten igen (Edelfeldt 2021:118–119). När vardagliga situationer blir ångestladdade redan innan de inträffat bidrar även detta till den känsla av avskildhet och oförståelse Miranda ständigt kämpar med.

I Mirandas liv går mycket ut på att stävja ångesten som uppstår i olika situationer. Att lindra och förebygga ångest är något som upptar mycket energi även hos Jenny i ”Snälla snälla Jenny”

(1992) trots att ångesten uppstår i olika situationer hos de båda flickorna. Som tidigare diskuterat ser hon inte sig själv som sjuk i anorexia; trots att hon är medveten om att hon har en ätstörning ser hon snarare det som en superkraft som skiljer henne från andra och bevisar den viljestyrka hon besitter.

Jenny begränsar ständigt sitt matintag och upplever nästintill att hon kan känna hur underhudsfettet växer om hon sitter stilla för länge. Hon uttrycker själv en medvetenhet om att det inte är ett hållbart levnadssätt, men finner ändå stor stolthet i sin förmåga att upprätthålla det. Hon fantiserar ständigt om mat hon kan tillåta sig att äta när hon blivit tillräckligt smal och nått ett mål som aldrig definieras, utan ständigt förändras och skjuts fram i takt med att hon upptäcker att hon kan driva på sig själv ytterligare (Edelfeldt 1992:37). Hon mäter ständigt sin progression med måttband och köper för små kläder för att motivera sig själv att gå ner i vikt ännu mer. Hon vet själv att hon inte är tjock, men tänker ständigt på hur det hade varit om hon hade varit det och gör allt i sin makt för att förhindra detta.

Jenny är fascinerad av sin nya kropp, av de tydliga höftbenen, det framskjutande blygdbenet, de allt smalare låren. 29,6 cm var de i omkrets när hon mätte dem

senast, och drog hon inte alls åt måttbandet så hårt som hon brukade i början.

Ändå tycker hon att hon nog kunde vara lite smalare (Edelfeldt 1992:45–46).

Dessa ouppnåeliga mål som ständigt uppdateras orsakar en förändrad syn på de mål som från början sattes upp som en strävan med ett tydligt slut, men som sedan blev en livsstil i takt med att utveckling sker. Hon längtar efter att äta och kan till och med spara recept hon drömmer om att en dag få unna sig, samtidigt som hon äcklas när hon ser andra människor äta och undrar hur de kan tillåta sig själva att vara på det sättet. För Jenny är det tydligt att det inte finns måttlighet eller lagom när det kommer till att äta, eftersom om man börjar äta går det inte att stoppa och då kommer fetman smygande (Edelfeldt 1992:43–44).

Äter hon kommer ångesten, rör hon på sig för lite kommer ångesten och känner hon sig trött och utmattad kommer ångesten. Den beskrivs som en kall känsla av misslyckande och en rädsla för att gå tillbaka till så som hon tidigare varit, eller ännu värre. Genom denna paradox av ångestkänslor, där ingen åtgärd innebär frihet från det svåra, väljer hon de åtgärder som dämpar ångesten mest och dessutom får henne att uppleva en känsla av superioritet över sin kropp och sina känslor. Hon står över både sig själv och omvärlden och kan uppleva en bekräftande känsla trots att tröttheten infinner sig.

En form av ätstörning eller ett osunt förhållande till mat återfinns även i Kamalas bok (1986) i Ninas reflektioner kring huruvida hon ska äta och vad hon isåfall kan tillåta sig själv att äta.

Hungern inom henne beskrivs som en mörk och bottenlös grotta där hon kan kasta ner mat, men det enda hon upplever kan fylla den är choklad. Hon upplever hur andra människors blickar bränner i ryggen när de ser henne äta och dömer henne utifrån vad hon sätter i sig. Hon tvingar sig själv att stå emot frestelsen att äta den onyttiga glassen, men när hon däremot kommer hem äter hon allt hon kan komma åt. ”I morgon ska jag äta enbart sallad, lovar jag mig. Men jag vet att det inte är sant” (Edelfeldt 1986:55).

Jenny finner en styrka i sin hunger och låter magen skrika tom även om hon är medveten om att hon behöver mat, medan Nina bekräftar sin kropps hungerssignaler men har ingen balans i vad hon äter. Det kan stundtals verka som att Nina egentligen hade velat ha Jennys förmåga att avstå från mat. I stället sätter hon ständigt upp ouppnåeliga mål för sig själv, trots att hon redan

Den hetsätning som kommer till följd av ångest och den extremt restriktiva diet som följer förekommer vid flera tillfällen. Ångesten kommer till Nina vid tillfällen där hon inte upplever sig vara uppskattad eller sedd av andra människor huvudsakligen. Hon försöker vara nöjd med vad hon har, men även när hon tänker på allt som är bra i hennes liv kommer ångesten och hungern. Hon äter upp all mat hon har hemma, inklusive smör och allt och tvingar sedan sig själv att inte äta alls på ett par dagar (Edelfeldt 1986:61–62). Hon äter för att dämpa ångesten som annars kommer och efteråt låter hon bli att äta för att förhindra ångesten som framkallas av att ha ätit. Precis som för Jenny blir detta en paradox där det dåliga måendet infinner sig oavsett vad hon gör.

I Nina verkar det bo en djup osäkerhet kring vad som är bra nog. Hon kan själv konstatera att hon har mycket som andra också vill ha och egentligen inte är ensam, men samtidigt upplever hon att hon ständigt ljuger för omvärlden om vem hon egentligen är och om huruvida hon faktiskt trivs med det livet hon lever eller vad hon annars velat ha.

Egentligen förstår jag inte varför jag inte är gladare. Jag träffar ju folk, går på fester och konserter, jag gör egentligen allt man ska göra när man är ung, och ändå känns det som om alltsammans är fusk. För vad jag verkligen är kan jag inte visa för någon. Om det nu finns någonting alls längst inne i mig, om det inte bara är mörker och tomt som i ett gammalt skåp, när man rensat undan alla inbillningar och drömmar och livslögner (Edelfeldt 1986:22).

Nina vill innerst inne inte vara den som ständigt anpassar sig efter den andra vill att hon ska vara, men det är enklare för henne att låtsas vara tillfreds med sin vardag och sina livsval än att erkänna vad hon vill för sig själv och för andra. Reflektionerna som läggs fram handlar ständigt om att hon kunnat vara lycklig om hon bara hade varit annorlunda, även om hon själv kan erkänna att hon har ett bra liv som det är. I vissa fall kan det nästan upplevas som att hon egentligen är nöjd med den hon är, men inte vågar tillåta sig själv att känna detta eftersom hon inte vet vem hon är om hon inte har drömmar och önskningar om ett annat liv.

En inneboende känsla av maktlöshet eller en önskan om att kunna återta kontrollen över sitt liv är något som också förekommer i Baumans resonemang kring spänningen mellan trygghet och frihet i det moderna samhället. Den stora friheten som finns kring diverse livsval och möjliga vägar ses som ett samtidsfenomen som stimulerar människans behov av frihet, men som också

hindrar tryggheten då grunder för identitetsbyggande inte är självklara. Jenny strävar efter en egenkonstruerad identitet och drar nytta av möjligheten att göra okonventionella val när det kommer till träning och kost för att sätta upp ramar för sin egen existens. Hennes rädsla för att frihet ska leda till okontrollerbarhet och att det hon konstruerat i form av livsmönster och kroppsliga ideal ska förstöras leder till att hon i stället sätter upp hårdare och hårdare ramar för sig själv för att behålla sitt personliga värde.

I Edelfeldts verk förekommer flera sätt att kontrollera och hantera ångest och osäkerhet. De strategier som appliceras hos såväl Nina som hos Miranda och Jenny hjälper till att stävja den ångest som uppstår vid osäkerhet och otrygghet. Bauman (2002:56) poängterar att en människa inte kan leva i ett konstant tillstånd av antingen trygghet eller frihet, utan behöver en kombination av dessa för att vardagen ska fungera och ångest ska undvikas. Det som upptäcks hos Edelfeldts karaktärer, främst Nina och Jenny, är att deras strategier för att undvika ångest huvudsakligen är fokuserade på begränsande av frihet för ökad trygghet. Såväl trygghet i sin egen identitet som i trygghet i att de val som görs leder till något förutsägbart är något som dessa båda karaktärer föredrar. Nina begränsar ständigt sig själv genom sitt levnadssätt i förhållande till mat, utseende och intressen. Trots att hon ibland önskar att hon kunde vara på andra sätt prioriterar hon fortfarande tryggheten i andra människors godkännande, i de val hon förväntas göra och som hon alltid tidigare gjort.

Bauman (2002:57) menar att människor behöver en balans av trygghet och frihet, men att det i det moderna samhället finns ett överskott av frihet som skapar ångest. En rädsla för att inte kunna kontrollera sitt liv eller sig själv ligger till grund för att Jenny och Nina i stället begränsar sin frihet och får ett överflöd av trygghet genom självkontroll. Baumans konstaterande kring att en balans behövs för att undvika ångest syns även här då ångesten förekommer hos karaktärerna ändå trots, eller kanske till följd av, deras drastiska åtgärder för att undvika den. Genom att begränsa sin trygghet via rutiner och regler skapas konsekvenser som i sig framkallar liknande känslor som ursprungligen ville undvikas. Jenny stävjar sin ångest genom att sätta upp regler och mål för sitt kostintag trots att hon är medveten om att de inte är hållbara i längden och till följd av detta påverkas hennes fysiska hälsa negativt. Nina hade nog helst kunnat göra som Jenny och hålla sig till de drastiska regler som sätts upp, men hon klarar inte av att undvika mat och känner sig i stället misslyckad och ur det misslyckandet kommer ytterligare ångest och