Wilda appler, hwilka, på många orter i riket, til myckenhet wäxa,1.§. 72 synes kunna tjena landtmannen til större gagn än nu sker, och wår auctor förmenadt. Månne
72 [s. 57–60] Appel kan beqwämligen planteras, så wid hus, gärdesgårdar, diken, som i synnerhet omkring beteshagar, där de göra besynnerlig tjenst, och skaffa boskapen en så behagelig, som högstnyttigt och nödigt skygd emot solens heta. Diken blifwa genom sådan plantering mycket waraktigare, än eljest; ty trädets rötter binda jorden, hwaremot då jorden är bar, så förtäres och skingras hon lätteligen af sol, rägn, snö och blåswäder.
Detta slags träd anses i Ängland för et ibland de förnämsta til lefwande gärdesgårdar.
Nyttan af dessa trän är ögonskenlig. Dess frukt är wäl ofta så bitter och motsträfwig, at hwarken människor eller andra kreatur kunna med god smak äta däraf; blir dock då den förwaras tils in emot jul, god til cyder. Den bästa och starkaste cyder göres dock af de äplen, hwilka hafwa så mycken sötma, at de därigenom ofta blifwa osmakeliga. Med rätta bör til cyder aldrig tagas annan, än mogen frukt. Den som börjar gå til förruttnelse, är äfwen så otjenlig, som den omogna. Fördenskul kan då frukten afplåckas, den straxt til cyder nyttjas, som då är mogen; men den omogna kan en månad eller längre ligga, tils hon blir rätt mogen, och då nyttjas til samma ändamål.
Cyder göres på följande sätt: Frukten lägges uti en balja, och stampas wäl sönder, under ständigt omrörande med en spada, [n. 57] och medan detta påstår, slås watten i baljan, mer eller mindre, alt som man wil hafwa cydern stark til. Sedan alt är wäl sönderstött til et mos, lägges det uti en säck, och saften utprässas wäl, antingen genom en präss, eller något annat tjenligt werktyg. Moset kan ock läggas uti et linnelakan, hwilket 2:ne personer, hwar på sin ända, fatta tilsammans, och genom starkt wridande utprässa saften, som flyter ner uti et understående käril. Det som blir qwar, sedan saften är utprässad, lägges tilbaka i baljan, slås åter watten därpå, och låter det stå i 8 dagar. Sedan prässas ånyo, på sätt, som redan sagt är. Den således i twänne gånger utprässade saften, kan antingen förwaras särskildt, hwar för sig, eller ock blandas med hwarannan.
Eljest plägar bondefolket i Frankrike, på långt kårtare sätt, tilreda sin cyder. De lägga frukten någorlunda krossad och stampad i en tunna, sätta tunnan på det ställe, där de wela hafwa henne, fylla henne sedan med så mycket watten, at allenast twå finger bredt från sprundet blir tomt. Detta röra de omkring med en spada, och låta det stå någon tid at gäsa, innan de betjena sig däraf. Så mycket de taga af denna dryck, så mycket watten slå de åter hwarje gång på tunnan, tils all must ur frukten är utdragen, och drycken börjar blifwa för swag.
All cyder behöfwer lång tid at gäsa, innan kärilet sprundas och tiltäppes; ty dess spiritueusa wäsende är både i större ömnoghet och starkare rörelse, än winets; hwarföre dess gäsning äfwenwäl är mycket häftigare, såsom förfarenheten nogsamt å daga lagt.
Cyder tilredes så af planterade, som wilda, både äpplen och päron. Päroncyder har fulter en långt behagligare smak; men låter ej så länge förwara sig som den förra. [n. 58]
[57 (fotnot 57–58)]
~: 59 :~
det icke wore möjeligt, at här, som landtman i Ängeland, prässa däraf det sköna cyder och appelmust, som äfwen så wäl torde kunna frögda mångas hjerta, som en sup af wår allmänt brukade kornbränwin? [s. 57] Saken har blifwit af Oeconomiska societeten i Dublin med den ömhet ansedd, at wackra belöningar äro nyligen blefne dem tildelte, hwilka de flästa af detta träslag updragit, och den bästa cydern af dem utprässa gittat. Se Lärda tidningen för år 1751 num. 39 [Lärda Tidningar 1751:39].
Trädet är nästan så hårdt [s. 58] som hagtorn, och således godt til naglar, harfwepin-nor och mera sådant.
Om de ofwan förmälte werktygen, hwarigenom denna sönderkrossning aldrabäst förrättas, kan ses uti Schau-Platz der Natur 2 Del. p. 396. 420. 442. från fransöskan öfwersatt, och med kopparstycken försedd, år 1747 [Pluche]. I brist af desse omtalte machiner, kan man wäl betjena sig af wåra allmänt brukade stötlar.
At cyder måste brukas, äfwen som alla andra winer, mycket sparsamt, och efter hwars och ens complexion, faller af sig sjelft, i widrig händelse påstår herrar Medici, at det drifwer blodet för starkt, angriper magen och inmätet. Jämf. Christian Ernst Endters utförliga Berättelse om smärtefulla Ledamots-krämpor p. 171 [Endter].
Saften, som straxt i october månad, då frukten tages af trädet, utprässas, är ock ganska god at gifwa åtskilliga rätter på bordet en behagelig smak.
Wilda appelns röda blommor äro både wackrare, och lukta långt starkare, än blommorne på de planterade appelträn. Medan hon blommar, ger hon bien en tjenlig föda, och riktar dem med en ömnighet af honung; bör därföre planteras til alléer och framman för husen.
Således finnes detta trä wara af den beskaffenhet, at det kan förnöja sin ägares både syn, lukt och smak.
Barken nyttjas at färga gult med. K. W. A. Hand. 1742. p. 26 [Kungl. Vetenskapsakademi-ens Handlingar 1742: 1:a kvartalet].
Til ympning planteras det i trägårdar, emedan mullwaden icke skadar dess rötter. Fl.
Oec. p. 30 [Linné 1749].
Somliga gömma sura äpplen i hö öfwer wintren, och när någon har warit sjuk, och begynner komma sig före igen, gifwa de honom af samma äpplen at äta, til at upfriska magen, och upwäcka matlusten, hwilket ock plägar lyckligen afgå.
Af de sura äpplen plägar kokas en läskedryck, således: man tager kärnemjölk 1 stop, surt bröd ett stycke, anis 2 qwintin, [n. 59] sura äpplen sönderstötta 1 qwarter, kokas tilhopa, prässas och gifwes dem ofta dricka däraf, hwilka hafwa hetsiga sjukdomar, och plågas af stor torst. Man kan ock stöta äpplen, en tämmelig myckenhet, slå godt källewatten därpå, låta i en tunna stå at gäsa; sedan det blifwer klart, och sätter sig til botten, fås däraf dricka, hwilket hafwer en winfärga och smak, samt gifwer en god läskedryck.
Extract af sura äppleträds rötter med watnet, som af samma träds äpplen blir distillerat, är god läkedom emot durchlopp, blodsot, mjälte- och lefwersjuka, m.m. Stenmejer [Steinmejer].
Af wilda äpplens saft göres och en salfwa, eller pomada; god för sönderspruckna läppar, händer och ansikte. [n. 60]
[57–59 (fotnot 55–60)]
~: 60 :~
Många hålla före, at appelträ är godt til swarfning, det är ock sant; men werket 2.§.
måste då förnämligast [s. 59] tagas af de trän, hwilka wäxa i trägården, då det finnes wara renstammigt och utan knaggar. Hwad här talas om appel, kan äfwen lämpas til wilda päronträn; torde dock framdelas få sin särskildta afhandling. [s. 60]
V. C a pit l et.
H ägg. Padus.
Hägg gifwer et godt bränsle, wäxer wäl stort, men aldrig rakt, utan krokugt. Det 1.§.
är sällsamt at finna något häggträ, så stort och wäl artat, at däraf skulle kunna fås en bössestock;73 men til pistolstockar, stolar och andra små husgeråds saker, är det et wackert och starkt trä.
Detta trä hafwer swarta bär,74 nästan lika med mogna enebär, hwaraf kramsfoglar 2.§.
hafwa mycken god föda, och låta sig med dem wäl låckas och fångas. [s. 61]
73 [s. 61] På många ställen wid Stockholm, och i synnerhet på säteriet Rottneros i Wärme-land, har jag sett rätt stora, wackra och rättstammige häggträn.
Låter plantera sig af frö, genom telningar och afläggningar. Stenarne pläga uttagas förrän de på sitt utsedda ställe nedsättas.
Skulle med deras plantering komma at upskjutas til wåren, böra stenarne i sand förwaras, och det uti et swalt rum, då de ock samma sommar wisa sig. I annor händelse ligga de et år längre uti jorden.
74 [s. 61–62] Ryssarne göra af häggbär en spiritus, bränwin kallad, den de til utlänningen sälja för persico. Wi kunde äfwen, medelst bärens stötande, upblandade med watten, gäsande och distillerande, tilwerka den samma: det är försökt och funnit, at detta win liknar mycket i smaken persico, hwartil kärnorne äro förnämsta orsaken.
Som häggens blomma, fruktens anseende, och kärnornas smak ganska nära liknar slån, prunus, så kan däraf samma liqveur tilwerkas. [n. 61]
Eftertanka och försök har lärt finnarne, at lägga häggqwistar under sina sädesstackar, då inga möss mera fördrifwa sig, at tilfoga dem någon skada. De lära ock härigenom kunna fördrifwas utur husen.
Det säges, om höhäcken i stallet förfärdigas af häggpinnar, at hästen intet strå, utan hög-sta nödfall, för häggluktens skul, äter. Prof. Gadd. l. c. p. 53 [Gadd].
[59-61 (fotnot 61)]
~: 61 :~
Dessa bär låta sig beqwämligen så, och wäxa up såsom hampfrö; men uti äng-3.§.
mark är detta et ganska skadeligt trä; ty dess löf äro sega, och ruttna icke på många år, fördärfwa altså gräswallen; dess rötter löpa widt och bredt i ängsmarken, och utsprida widlöftigt sina telningar; hwarföre jag tycker, at detta trä icke är af något särdeles wärde.
Hägg tål eljest tämlig mager jordmån, wäxer fort: boskapen äter ock gerna dess 4.§.
löf och qwistar; hwarföre bären däraf wäl äro wärde, at så uti hedemarker til skogs updragande. [s. 62]
V I. C a pit l et.
Ox el. Cratægus.
Är et skönt och wackert trä, wäxer stort och rakt uppe uti riket,1.§. 75 men uti Skåne finnes det på ganska få ställen: det fordrar en fet ler- och sandblandad jordmån;
men får icke wara wåt. Trädet gifwer, utan all gödning, ömnigaste frukt, om ej altid hwart år, dock hwart annat; dess bär äro goda både för människor och kreatur at äta.76 [s. 63]
När fåren råka uti watusot, hydrops, så botar ångermanlänningen dem därmed, at de gifwa dem dricka lagen af kokad häggbark. Mag. Bodings Ångermanna Hushållning p. 40 [Berch & Boding Danielsson].
I rödsoten brukas häggebär, hwilka frosten icke angripit, med största nytta. [n. 62]
75 [s. 63] Updrages med lätthet af frö. I slutet af september, eller i början af october, finnas bären wara mogna.
Någre föregifwa, at frön bör af bären uttagas, innan de utsås, då det förmenes, at de lätt-are skola komma up; men de hjelpa sig nog sjelfwa. Bäst är at följa deras egen natur. Pulpa eller köttet torde i början tjena plantan til näring. Dess planterare hafwa icke eller ansedt för nödigt, at bären förut torka, utan dem färska utsådt, då de, til sin fägnad, sedt dem nästa wår i ymnoghet wisa sig i dagen.
76 [s. 63] Hafwa likwäl den olägenhet, at de förorsaka något wäder, då de ätas färska. Bären kunna dock, til sädesbingens ansenliga besparing, malas och til bröd bakas, brännewin [62–63]
~: 62 :~
Detta slags trä är wärdt at plantera uti trägårdar, och med mycken flit updraga; 2.§.
ty uti hårdhet, seghet och waraktighet kan det swara emot järnek, och uti fägring snart emot walnötträ. Utom sköna och starka gewärstockar, sågas ock däraf plankor, hwilka äro mycket goda til alla slags snickarearbete.
V II. C a pit l et.
A sk . Fraxinus.
[se även tillägg, s. 133]
Detta trä, som innerst har en hwit märg och kärna, wäxer stort och hastigt,1.§. 77 fordrar fet och wätskig jordmån; dess löf och qwistar äro så goda för hästar, boskap och får, som hafra: låter sig flytta efter människans [s. 64] behag, och går nästan
däraf bränas, och dricka bryggas; då bären i senare fallet ej sönderstötas, utan sjudhet watten påslås, låter det få stå 2 á 3 dagar: eljest tilgår alt på wanligt sätt.
Bären kunna förwaras i många år, då de först torkas på badstugulafwan, såsom rusiner för solsken eller i korgar. Bären tjena at göda swin och andre kreatur med.
När de torkas, få de en söt och ljuflig rusinsmak.
Trädet har et så stort gagn och förmån med sig i hushållet, at det aldrig kan tilfyllest prisas. Allmänheten borde låta sig därom öfwertygas, om icke af detta, dock af de wackra anmärkningar om Oxel, hwilka hos Lor. Grefing år 1747 äro trykte, och besanna wår talan [Biörner]. [n. 63]
77 [s. 64–65] Frön, hwilka nyttjas til utsäde, böra wara ganska wäl mogna, och af et frodigt wäxande trä hämtade; de lägges stundom något litet at torka. Askfrön falla sent på året;
såningstiden blir altså gemenligen i slutet af september, eller om wåren i martii och april månad, och det i en lös jordmån wid refne hus och murar: frön ligga hela året i jorden innan de slå ut i brådd, och fästa rötter. De betäckas med en och en half tum fin mull, och där ofwanpå utströs öfwer sängen, helt tunt, en tjenlig gödsel. Eljest ses detta träds frö ofta så sig sjelfwe, och gifwa trän, så höga och stora, som de största timmerstockar, hwilket ej är at undra på; hälst det skjuter så widt ikring sig med rötterne. Föröker sig otroligen af sjelfwe roten, saft bolen afhugges.
När träden äro upkomna, böra de hållas rena ifrån ogräs. Första året skjuta de i wäxten ganska litet; men sedan desto bättre, ja, så starkt, at den, som sådana stammar planterar, kan i sin lifstid få gagn och mycken fördel af dem. När träden äro flytte, gifwa de gemen-ligen ifrån sig flera sidoskott, hwilka kunna afskäras, då bolen så mycket bättre tiltager.
[n. 64]
När en ask flyttes, får icke dess topp afskäras, så framt hon icke har en alt för stor krona:
asken liknar i det målet walnöt trädet, som icke tål at topphuggas.
[64 (fotnot 63–65)]
~: 63 :~
aldrig ut, när de någorlunda beskedligen handteras. Alla landtmänner borde utrota de etternässlor,78 [s. 65] som öfweralt finnas wid gärdesgårdarne, uti deras kålgårdar,
Asken bör icke planteras för när trägården; ty utom det, at löfwen orena gångarna, gå röt-terne ganska widt uti jordens yttra yta, hwarigenom sängarna fördärfwas, i det de betaga wäxterna all sin näringssaft. Man får wäl för den stora nytta, som trädet hafwer med sig, tåla några olägenheter: tjenar, ibland annat, til espalier, pålwerke, wagn- och hjulmakare arbeten, plog- och axelträ, harfwor, block och trissor, för swarfware, tunbindare til band på tunnor och ölkar: andra åter til palisader, häckar, sparrar, handstakar, spadträ och ste-gar. Många hafwa försökt, at roten af ask, särdeles den, som wäxer i stenig ort, med fördel kan brukas i stället för walnöte träd. När trädet får wäxa i fet jordmån, öfwerträffar det eken i hårdhet, seghet och fasthet.
Denna plantering lönar i sanning mödan; ty, medelst detta träds updrifwande, säges en ängelsman, wid namn Carolus, sig hafwa förwärfwat 100 000 ducater, änskönt platsen war ringa, som därtil upoffrades. Evelyn [Evelyn]. Detta är så mycket mera troligt, som man af Skånska Resan p. 29 [Linné 1751] har sig bekant, det asken wäxer dubbelt fortare än eken, och nästan snälta än något annat trä, som slutes af safringarne, de där i asken äro längre från hwarandra, än i något annat bekant trä. Ju bredare spatium [övers. utrymme, mellanrum] är imellan safringarne, ju mera och fortare har trädet wuxit, hwarefter uträk-ning kan göras med alla trän.
Ask bränner och magrar åkren, som härrör af de många rötter, hwilka löpa in uti matjor-den. Iter. Scan. p. 371 [Linné 1751].
Askelöf hålles före wara skadeligt för hästar och åsnor; men för andra kreatur, i synnerhet får, hwilka idisla, är det smakeligt och helsosamt.
78 [s. 65–68] Hwad här talas om nässlors utrotande, tyckes strida emot de tankar, hwilka af trycket i Stockholm utkommit, om deras plantering och rätta bärgning [Strang Roberts-son 1750]. De nässlor, som af roten [n. 65] blifwit planterade, afslås och inbärgas första året om sommaren 3 gånger, uti halfwa junii, julii och augusti månader, och sedan alla följande åren uppå förbemälte tid, då de blifwa lättätne och smakelige för boskapskrea-turen, och sägas gifwa en ömnig mjölk, och skön grädda, samt smöret af angenäm smak, och så gult til färgen alla wintermånaderne, som om sommaren. Wår Anonymus säger sig af förfarenheten hafwa funnit, det boskapskreaturen må ganska wäl af nässlor, blifwa däraf feta, altid wid godt hull, samt med inga, hwarken af de smittosamme, eller andra wanliga boskapssjukdomar beswärade.
Det bör likwäl anmärkas, at kårt för den tiden koerne skola kalfwa, bör dem icke gifwas af detta foder.
I Frankrike, hwarifrån mycken kammarduk kommer, göres den af idel nässleblommor, hwilket är nogsamt bekant, fastän deras beredningssätt hålles ganska hemligt. Nässlor, hwilka rötas, bråkas, handteras och spinnas, göra äfwenwäl samma tjenst som lin, det må wara wårt allmänna, som är annuelt, eller af det slaget, som har radicem perennem [ack.
av radix perennis, övers. perenn rot] och årligen af sin rot upwäxer. Trådarne blifwa fuller något grofwe, men segare, hwilket förfarenheten oss lärer.
För öfrigt läses hos Materiæ Medicæ Scriptores [böcker om materia medica, «örtaböcker»,
«läkemedelsböcker»], at nässlor bryta sönder njur- och blåssten. Om de krossas och läggas på den sjuka lemmen, förekomma de, at kräftan icke widare får fräta omkring sig.
[65–66 (fotnot 65–66)]
~: 64 :~
Watten i julii månad, distillerat af nässlornes blad och blomma, druckit morgon, middag och afton, til 3 unts hwarje gång, är godt för colique och wäderpassioner, äfwenledes för sten, gammal hosta, och matkar.
Samma watten är et förträffeligt medel mot stinkande sår, kräftan, fistlar, bett af rasande hundar och swullna ben, när et däruti doppat linne lägges på skadan.
Det stillar jämwäl näsblödande, när et i samma watten doppat linne lägges på pannan.
För så mångfaldig nytta torde wäl nässlan få behålla sitt rum, och med omsorg på sitt ställe skötas; men wi lemne henne [n. 66] nu och märka allenast om asken, at dess inre bark destilerad, gifwer et oförlikneligt watten emot pesten, om det blandas up med brännewin, nemligen 3 unts af hwardera.
När samma watten drypes i öronen, är det ock godt för susande uti dem.
Askens lake gör klara ögon och stärker synen, om ögonen därmed twättas morgon och afton. Om morgonen drucken, är den god för njurwärk, stärker hjärtat och rensar hufwudet från upstigande dunster.
Kräftan förekommes, om hon ej warat för länge, då en mjuk och sliten linneklut, doppad i ljum askelaka, lägges på skadan, hindrar ock, at kräftan ej får längre fräta omkring sig.
Askelöfwen wäl stötta, hållas för et ej mindre souveraint botemedel, än Polygona, Genera Plant. p. 686 [Linné 1737b] emot europeernas huggorm, Vipera.
Americanerne bruka roten af Senega emot den därstädes giftiga ormen Caudisona.
Til at återskaffa qwinfolken deras menses: tag askens löf, bark och frön, stöt det til pulfwer, slå hwitt win därpå och låt det stå 24 timmar: gif den sjuka sedan häraf om morgonen 2 eller 3 fingerborrar i 3 dagar å rad.
Följande är äfwenwäl et pröwadt medel för samma sjukdom: skär qwistarne af 2 års gammal ask, som brännas på et ställe för sig allena, på det askan oblandad däraf fås.
Lägg en del af denna aska uti det sjuka qwinfolkets potta, och hwarje gång hon will låta sitt watten, ware sig dag eller natt, skal hon först på warm askmörja låta wärma pottan, med den där i befinteliga askan, och sedan må hon låta sitt watten. Om detta medel riktigt brukas, får naturen sitt wanliga lopp inom 2 eller 3 dagar. Chomel. 1 Del. p. 1055 [Chomel].
För ormbett blandas saften af färska asklöf, med theriac, och gifwes in uti win eller öl:
man kan äfwen med fördel lägga färska bladen stötta på sjelfwa såret. Ormar töras icke en gång [n. 67] gifwa sig under askens skugga, ja, de kunna ock, medelst detta trä, aldeles på sitt ställe inspärras.
Askträdets bark är et af de förnämsta wi äge, at styrka de slappa delar i kroppen, såsom i blodflytningar, i mattande nattswett, i den så kallade diabete, när för mycken urin afgår:
i synnerhet tilredes häraf en decoct, som hjelper kraftigt emot durchlopp.
Lägger man färsk askebark och sågspån uppå friska sår, och därmed twättar dem, så dragas de straxt tilsammans och dödkött förekommes.
Om i pestetiden drickes et skedblad asksaft på nykter maga, behöfwes icke frukta för fläckfeber eller pesten. Stenmejer [Steinmejer].
Uti hufwudwärk kan en liten duk, som är doppad i denna saft, läggas på pannan, så skal wärken snart gifwa sig, särdeles om saften kokas up med liten win. [n. 68]
[66–68]
~: 65 :~
och uti nässlornas ställe plantera ask, så blefwe [s. 66] snart däraf så stort förråd, at man därmed kunde hjelpa både sig sjelf och utlänningen, som denna träwaran gerna
och uti nässlornas ställe plantera ask, så blefwe [s. 66] snart däraf så stort förråd, at man därmed kunde hjelpa både sig sjelf och utlänningen, som denna träwaran gerna