D
en förnuftiga människans förnämsta skyldighet är, at söka och prisa skapa-ren igenom dess werk.1 En gärning, som ock fordrar främsta rummet hos hwarje tänkande wäsende. At främja allmänt wäl i det samhälle, hwaraf wi äro födde ledamöter, och det, efter all den förmåga, insigt och skickelighet, wi oss kunne förwärfwa, är wår andra skyldighet, både såsom människor och rättsinniga medborgare.Fördenskul, at icke uphöra med sådan pligt: har jag gifwit mig frihet och tilfälle, at, i en ny uplaga, framgifwa de anmärkningar wid skog-skötseln och träplante-ringen, hwilka år 1752 blefwo lemnade under allmänhetens gransynta ögon. En föresats, hwilken är mig så mycket mera fägnesam, som jag, medelst exemplarens lätta och hastiga afgång, förmärkt dem wara med ynnest och wälbehag ansedde och uptagne. [s. 1]
Til någon uplysning i förewarande ämne, torde icke pröfwas otjenligt, at här anmärka, huru som Nordens första inbyggare funno widsträkta landamären, fulle med tjocka, dunkla och mörka skogar, mera tjenlige til nästen för wilda djur, än et förnuftigt folk, hwars längtan och begär borde sträcka sig til en mildare lefnad.
För dem war altså inga andra utwägar at finna, än med eld, spada och rotyxa bryta igenom desse öflige och ohyfsade marker. Denne wår utlåtelse besanna den tidens, til namn och gagn, högstberömde konungar Braut-Anund och Olof Trätälja.2
När nu fosterbygden war blefwen någorlunda rensad, menigheten bättre höf-sad, näringsfången mera påtänkte, och en stark eldbrasa pröfwades wara för sig och efterkommande oumbärlig uti den kalla Norden: funno de sig icke allenast
1 [s. 1] Se Tankar om Wäxt-Riket, utgifne wid Kongl. Carol. Academien i Lund [Trozelius
& Sandahl]. [n. 1]
2 [s. 2] Snorre Sturlessons Yngliga Saga, 37 och 46 Cap.
[1–2]
~: 26 :~
föranlåtne, at, medelst sine öfwermäns kraftiga åtgärd, freda och frälsa skogen ifrån sin förra hårda medfart, utan ock den samma anse, såsom för sig oumgäng-elig och högst nödwändig, såsom senan af staten, och lifwet af rikskroppen; blef därföre til gudarnas egen hägn och omwårdnad öfwerlemnad.3 På skogen sattes så mycket högre wärde, som de, til sin fägnad, sågo sine hjordar wäl trifwas uti skuggerika lundar och hwila sött under lommuga löfträn, dem Varro förliknar wid en kringgärdad örtagård. Medelst anstäld jagt, af fogel- och djurfång, på skogarne, [s. 2] förmärkte de sina wisthus ansenligen riktas. Wästgötha konungen Gaute förfölgde så ifrigt en hjort, at han kom wilse på skogen.4 Skogarne blefwo, i synnerhet af hassel, ek och bok, mycket helige hållne, så länge de understödde landets inbyggare uti deras lifsuppehälle. Denne tanka styrkes af L.L.B.B. 11 Cap. Wesm. L.B.B. 12 Cap. och Upl. L. Widerboa B. 8. 14. Cap. hwarest skoga-åwerkan förbjudes. Äfwen så ses i Bygda Balk. Östgötha L. huru inga swedjefall fingo, där sådane trän wäxte, anställas.5 At många wildtwäxande fruktträn warit i Swerige, ifrån äldsta tider, kan slutas af Samson den fagres saga, hwarest står anteknat,6 at til kung Sigurds bröllop, som skulle firas med Rafnborg, icke alle-nast oxar slagtades, öl brygdes, utan ock i skogarne plåckades päron och plom-mon samt andre wildt wäxande trädfrukter. Hjalmters och Olvers saga underrät-tar oss, huru drottningen skickade sine tjänstemöjor uti skogen, til at plåcka äple och flere slags wildt wäxande frukter. Denne utlåtelse styrkes än mera af Gamla Gothlands L.,7 hwarest befalles, wid straff til görande, at all skafwel, som war nötter, äple och pärun, skulle hafwa frid til öfre wårfru-dag, eller den 15 aug. I Uplands Lagen Thjuwa Balkar förbjudes all åwerkan på äple och trägårdi annars.
Historien lemnar oss öfwerflödiga [s. 3] bewis därpå, at så fordom, som än i dag, större delen af werlden lefwer af örter och allehanda träfrukter. Schaw berättar om mauritanerne uti Africa, at de, nu för tiden, äta stekta ekollon. Hela Europens första inbyggare närde sig förnämligast af örter och träfrukter, algiverne af päron, mederne af mandlar, babylonierne af palmträdet, athenienserne af fikon, perserne af terebinthins-trädets frukt.8 Ifrån äldsta tider har i Swerige warit brukeligt, at af tallbark tilreda bröd, äfwen som nu sker i de norra orterne; ty fast än de ärhålla den härligaste årswäxt af skönaste säd, så underlåta de dock icke at blanda den
3 [s. 2] Stat vetus et multos incidua silva per annos: Credibile est illi Numen inesse loco. Ovid.
[n. 2] [Övers. Skogen står gammal och utan att ha avverkats på många år: det är troligt att en gudom bor på denna plats (Amores III:1f, elegiskt distikon.)]
4 [s. 3] Götr. och R. saga. C. 1. Jfr. K. S. J. Wildes Swenska Stats Hist. P. 1. C. 11 p. 129 [Wilde]. Torf. Hist. Norv. P. 1. Lib. 3. Sect. 4. C. 20. p. 149 [Torfaeus].
5 [s. 3] XXX Flukken p. 209.
6 [s. 3] 20. C. p. 33.
7 [s. 3] 50. C. [n. 3]
8 [s. 4] Se D. J. Hjorths Disp. de Plantis Esculentis Patriæ p. 3. hab. Ups. 1752 [Linné &
Hjorth].
[2–4]
~: 27 :~
med bark; på det om en hastig och skadelig fråstnatt skulle fördärfwa grödan, de då må wara wane wid barken.9 För öfrigt underrättar oss Rim-Krönikan,10 huru wåre förfäder hade af skogen sin körsedrank och win både rödt och blankt, huru de indelte sine marker, icke efter tegmålet i åker och äng, utan efter skogarne, såsom öst- norr- och söder-falan i Wester-göthland,11 äfwenledes landskaperne efter skogarne, såsom Östergöthland efter Kålmården, Tiw- Hål- och Mörk-weden, hela riket åter i Nordan- och Sunnan-skog. At nu förtiga konungagodsen eller Upsala öde, som kallades konungens [s. 4] parker, skogar och djurgårdar, hwilka woro fridlyste och lika som helige hållne.
Alt detta oaktadt har sjelfswåldet af skogens utplundring och härjande, i de följande tidewarfwen, gått så långt, at de alfwarsamaste upmuntringar, efterkom-mandernes suckningar, kongeliga förordningar, straff och belöningar icke welat wara tilräckeliga, at leda menigheten til en förnuftigare hushållning, och, ifrån skogens skändeliga åwerkan, så tilräckeligen afstyra, at den samma icke måtte ådraga sig den rättfärdiga Gudens swåra hotelse och straff, som då wisserligen drabbar, när all skogens och markens härlighet til intet blifwer, ja, förgås så aldeles, at skogens återlefda trän, på många ställen, kunna räknas och af et barn upskrif-was.12 Hwad Dr. Luther fordom spådde, at i de yttersta tiderne skulle blifwa en känbar brist på tre ting, nämligen: godt mynt, upriktiga wänner och nödig skog, synes nu hafwa gått i en bedröfwelig fullbordan.13 Til wår hjärtans grämelse få wi, under wåra resor, som oftast i ögnasikte många nakna berg och kalla högder, hwilka, i förfädrens tid, warit beprydde med de fagraste skogslundar. Hwart hän har den täta och lommuga ek- och bokskogen emellan Lund och Dahlby flyg-tadt? En skog på hwilken en förnäm man skrifwes wara dödad, för mindre än 100 år sedan, och ligger nu i stenkista begrafwen i den så kallade Kraftkyrkan i Lund. Saknar icke wår tid de wackre och namnkunnoga [s. 5] skogar i Hammars-treding och Trögds härad i Upland, til hwilkas fredande konung Albrecht utgaf en wacker Skogs-ordning.14 Hwar äro nu de trenne omförmälte stora skogar i Wäster-Göthland, under namn af Norr- Söder- och Öster-Falan, hwilka fägnade ögat och öfwerskygde Rumbolandet? Huru snöpligen hafwa icke wåra åsar och bergsryggar blifwit afklädde! Har wäl, i alla tider, halfwa delen af den stora Hallands åhs warit af Gud och natur dömd at endast bära ljung och sqwattran, när likwäl den andra hälften, til denna dag, kan yfwas af en wacker öfwerlefwa, jag menar den härligaste
9 [s. 4] Anmärkningarne wid Swid-Göthernes fordna Hushålls-wett, utgifne i Upsala, 1752. p. 37 [Trozelius & Hausswolff]. Jfr Stjernhök de Sveon. Jure Vetusto Lib. 11. C. 7. p.
292 [Stiernhöök].
10 [s. 4] Pag. 58. 77. 97. 123. 312.
11 [s. 4] Se Gamla Wäst-Götha Lagen. [n. 4]
12 [s. 5] Es. 10. Cap. v. 18. 19 [Jesaja 10:18–19, Biblia].
13 [s. 5] Se Ph. Büntings Silva Subterranea, in Proœmio [Bünting]. [n. 5]
14 [s. 6] År 1369.
[4–6]
~: 28 :~
bokskog, utan hwilken mången gård i Skåne, i brist af wed, redan blifwit förwand-lad til en usel härjedahl?15 Hafwa icke wåra holmar, wikar och näs blifwit aldeles utblottade på skog, ifrån den tid, främmande kastade uti wåre wikar sine nät ut til drägt; men wi sjelfwe tykte då för oss wara bäst, at hos andra fiska med guldkrokar?
En dubbel skada för wårt land. Ty hwad Schånenfarer och andra slägter icke kunde få med sig af skogen, under sken af barlast, blef, wid afresan, eldguden, Vulcanus, upoffradt. På lika nedrigt sätt blefwo bohusländske skogarne af skåttarne sköflade.
Ännu finnes på holmarne efterlefwor af deras fiskehyttor och skogens skändeliga utplundring. Kan ock hända, at fisken härigenom kom at fly wåra kuster. Äro icke löfträn, wid de fläste gårdar på slättbygden, blefne så sällsynte, som en hwit daler i den fattigas hand! Är icke folk och fänad, höst [s. 6] och winter, därstädes utstäldte för de häftigaste wäder och starkaste windar? Sakna de icke, om sommaren, den kylande och upfriskande skugga, som den täcka löfskogen endast förmår gifwa?
Skogarne äro, på många ställen, så utödde, at de endast genom en digerdöd, den Gud afwände, synas kunna winna sin förra kraft och styrka.
Eftersökes än widare hufwudorsakerne til fosterbygdens hiskeliga skogsöda, så lärer icke blifwa swårt at dem igenfinna uti en öfwerflödig hus- och brobyggnad af trä:16 uti de ännu mäst brukeliga gärdesgårdar af trinne och stafwer, när dock ofta stora stenrösjor ligga både i åker och äng:17 bryggning och brännwinsbrännande med lösa pannor: pålande å ömse sidor om landswägen: hångs och färgs oförnuf-tiga brukande, i Roslagen och flerestädes, wid taktäckning, at qwarhålla näfren:
det skadeliga barkandet, tallkåtandet och balkhygget i Blekingen och annorstä-des: det grofbladiga sågandet, hwarigenom mycket afgår: den utländske träd- och brädhandeln, och i synnerhet läkte- och spirförsälgningen förorsakar, jämte bru-kade humlestänger af rätaste skog, i framtiden, brist på tjenliga mastträn; mycken werkan på skogen hafwa afbrände städers å nyo upbyggande af trä: en på slätbyg-den öfwerflödig kyrkobyggnad: stor och skogfrätande åbyggnad på sätesgårdar och nästan alla slags boställen: getters betande på löfskogen: tallars nedfällande om wåren til fårens föda, wårdslösade [s. 7] tjärubrännerier: en owulig saltpeter-sjudning: rå askas tilwerkning och de många tusende unga och rätstammiga ekars årliga förbrukning til bultar och slagdråpar: en öfwerflödig brukshantering: wid-lyftiga smältprocesser: en mindre fördelaktig eldstäders och kakelugnars upsätt-ning: kölnors och torkhus anläggning.18 De i äldre tider skedde fientelige infall
15 [s. 6] - - - - Domus haud sine sylvis
Esse potest, si grata velit, si commoda dici. [n. 6] [Övers. Ett hus kan knappt finnas utan skog, om det vill kallas angenämt eller bekvämt (Hexameter.)]
16 [s. 7] Se Wälmente Tankar om Nyttan och Nödwändigheten af Stenhus-Byggnad, utgifne i Lund [Trozelius et al.].
17 [s. 7] Afhandling om Flere slags Stängsel, ibid. [Trozelius & Hultqvist]. [n. 7]
18 [s. 8] Se Probst. Westbecks Afhandling om Skogars och Bränsels besparing [Westbeck, S.] H. Cap. Brelins Anmärkningar öfwer Byggnings-Konsten, at genom förbättrade [6–8]
~: 29 :~
uti landet, då stora och widlyftiga skogstrakter blefwo, för sine orsaker, nu af egne landsmän, nu af fienden, medelst yxa och eld, härjade, snapphanar och röfware, hwilka fordom uppehöllo sig på skogarne, förorsakade dem en grufwelig för-ödelse. Desse bofwar, när de förmärkte sig blifwa af allmogen eftersatte, flydde då i mycken bråska och häpenhet sine jordkulor och nästen in på andra skogar;
gjorde sig på de förra, wid aftågandet, lusteldar och kåstbara fyrwerkerier. Sparade således, i det målet, mödan för allmogen, som ofta sjelf tyckte wara säkraste medlet til desse skade- och rofdjurs utrotande, at föröda skogen, på hwad sätt det hälst och bäst ske kunde.
Ibland de nu warande och oss, i ögonen, mäst lysande skogsödor, föres med skäl det omänskliga swedjandet, hwilket, på många ställen, såsom den swåraste kräfweta, tärer och upfräter de härligaste skogstrakter af grofwaste timmer och tjockaste mastträn. En nog dyr betalning, för at allenast winna en enda och ofta ringa rågskörd, utan at, [s. 8] följande år, wara omtänkt, at bränna halmstubben och annat smått rask til nytt utsäde. En ännu mindre omhugsamhet förspörjes, at förr eller efter draga den ringaste nytta af weden, hwilken likwäl, ibland andra hus-behof och slögdeämnen, kunde och borde blifwa nyttjad til tjärhygge och påtaske-bränneri. Påtaskan är, för detta, grundeligen bewisad, i det närmaste, gå up i god-het emot soudan.19
Skogens ringa tilwäxt förorsakas, til allmänhetens känbaraste skada, äfwenle-des därigenom, at trän blifwa i skogen qwarstående, när de äro fullmogne, i afta-gande, eller eljest på något sätt skadade. Borde då icke unga trän få intaga deras rum? Skogen lider, när olikheten uti nyttan af gamla och unga träns förbrukning, samt rätta skilnaden emellan furu, slagg- och gårtall icke i akttages, när ingen del-ning i skog och mark göres, ingen laga afmätdel-ning och charta öfwer ägorne ibland åboerne finnes. När så tilgår: härjar och bränner hwar och en efter behag, eget kynne och förwända tycke; så at ofta til en swinho, kakspada, slagblock, laggwed eller annat smått, af ringa wärde, utsökes et mastträd, som, för sin nytta, kunde blifwa betalt med några hundrade riksdaler. Detta sker, nu af ilska20 och karghet, at grannen icke må få tilfälle at skörda et så kosteligt trä: nu af brist på kunskap om en masts rätta proportion til längd och tjocklek, eller ock något [s. 9] annat ämne, hwartil et sådant storwerke kunde wara tjenligt.
Skogen ärnår icke förr sin rätta styrka och tilwäxt, än han blifwer indelt i sina wissa täkter och årgångar. På sådant sätt kan ock ägaren för sig finna en brukbar skog af björk til löftäkt, wedhygge, kimröks- påtaske- och ryssolje tilwerkningar;
Eldstäder bespara wed, m. m. [Brelin] Bæcklers Furnulogia [Böckler] och Kesslers Holts-Spar-Kunst [Kessler]. [n. 8]
19 [s. 9] Läs Sal. Commerce-Rådets, Ulric Rudenschölds hållne härliga tal inför K.W. Acad.
om Skogars nyttjande och wård [Rudenschöld].
20 [s. 9] De solito inter accolas odio skrifwer Tacitus. [n. 9] [Övers. Om det vanliga hatet mel-lan grannar (Historiae V:1.)]
[8–10]
~: 30 :~
äfwen så af tall och gran til wed och kolning, efter 20, 30 til 40 år; af ask, efter 30, och af alm, efter 50 år; af ek och bok til wed och werke, samt furu til timmerhygge och mastfällning, efter 100 års förlopp och något där utöfwer.
At winna et så nyttigt ändamål, bör här och där i marken qwarlemnas en ålder-moder, eller, som ännu bättre är, hela revierer och trakter, at så mycket lättare kunna sprida sina frön inpå den afbärgade marken, hänne och de unga trän skygga samt förekomma windfall. Skogsparken bör så försigtigt affällas, at träns frö kunna, med wäder och wind, föras omkring, och således sjelfwe så sig.
Huru wisliga hushålla icke andra riken och stater med sine skogar? Huru flitigt arbeta de icke på deras tilwäxt, så wäl för närwarande tid, som ock dess bestånd i framtiden? Huru wäl anwända de icke deras afkastningar? Huru sparsamt tilgår icke med wedens förbrukning, både i stugan, köket, kölnan och brygghuset? Huru nätt qwistas och utgallras icke trän i Ängeland21 och annorstädes? Med hwad för-sigtighet upföra sig icke de franske, när de förnimma, at fläckmasken22 wisar sig på deras löfskogar [s. 10], och de blifwa warse, at ek, alm och andra wildtwäxande trä, wisa, mot hösten, gula och förtorkade löf? At då kunna utrota desse fiender och löffrätare, göres af sjelfwa Parlamentet åtskillige tjänlige anstalter. En dylik omsorg förklara braunswigar och hannoweraner, när de förmärka skogen stå i fara at fördärfwas af Dermestes23 eller andra larwer, skråpukar och maskar. Här sannas wisserliga:
Non omni in tenui labor est inutilis. [övers. Som det står: «Möda i småsaker är inte oviktig för envar», men kanske det skulle stå Non omnis...; i så fall: «Inte all möda i småsaker är oviktig» (Bearbetning av Vergilius, Georgica IV, om biodling.)]
Uti Pålen och Sachsen är stadgadt, at hwar och en, som blifwer ägare af någon egendom, det må ske genom arf, köp eller bördsrätt, är, i första och andra året, förpliktad, at sköta och updraga 4, 8 til 20 trän af ek, bok, alm, m.fl., alt efter egendomens utsäde och afrad, utmarkens rymd och inra godhet.24 De hwilka på landsbygden hafwa sina hemwist, borde icke förr äga frihet, at träda i ägtenskap, än de gittadt framwisa sig hafwa planteradt, och til wäxt updragit, antingen sjelfwe, eller ock, genom sine anhörigas besörjande, 6, 10 til 20 stycken trä af den art, som med sjelfwa lägenheterne bäst lämpa sig.25
Något af de utländske författningar får jag här anföra, emedan det wid den Nya Skogs-Ordningen, som Kongl. Maj:t i sin Nådigste Resolution på Allmogens Beswär, af d. 9. Dec. 1746 §. 49, utlofwat, torde, til [s. 11] skogarnes hägn och förmering, i wårt land kunna widtagas och nyttjas. Blanchenburgiske
21 [s. 10] Joh. Evelyns tractat, a Discourse of Forest Trees 33. Cap. 16. §. [Evelyn].
22 [s. 10] Phal. Chrysorrœa. [n. 10]
23 [s. 11] Fn. Sv. Edit. m. 366 [Linné 1746].
24 [s. 11] Jul. B. von Rohrs Hist. Nat. Arb. et Fruticum Silvestrium Germ. 2. C. 8. §. [Rohr].
25 [s. 11] Se Caroli von Carlowits Silvicultura Oeconomica, Förra Del. 6. C. 7. §. [Carlowitz].
[n. 11]
[10–12]
~: 31 :~
Forst-Ordnung26 stadgar, ibland annat, 1:o. At all byggnings- kol- och bränwed skal sågas, til besparing af huggspån. 2:o. Inga unga trän, skått och telningar fällas.
3:o. Windfälle, lågor, förtorkade trän, ris, qwistar och stubbar först nyttjas. 4:o.
Uti wissa skogar och parker skola inga getter tålas. 5:o. Tjenlige kolplatser utsynas.
6:o. Alla fruktbärande trän, såsom ek, bok, oxel, hägg, med flere, böra noga skötas, wårdas och bewaras: äfwen så allehanda buskar och barrträn bibehållas för wildfogels underhåll. 7:o. Til gärdsels besparing skola grafwar, jord- och stenwallar samt lefwande häckar af buskar och trän, hwar hälst det sig någonsin göra låter, omkring ägorne upföras. 8:o. Kolwed skal fällas emellan Michaelis- och Martini-dag; på det hjortar och råddjur måge af träns knoppar och qwistar hafwa sin föda och bärgning öfwer wintren. 9:o. At uti unga skogshagar ingen boskap insläppes och intet gräs däruti afslås, förrän de späda telningar kommit til någorlunda wäxt och stadga. Denne hälsosama förordning äger ännu sin fulla kraft och efterlefwes på det nogaste.
Til skogens besparing, hägn och wård, blef äfwenledes det bekante Blanchenburgiske Forst-Reglementet27 utgifwit, som alfwarligen bjuder och befaller, 1:o. At skog skal fällas i senaste höst, om wintren, eller i första början af wåren; men icke om sommaren, då trän, til sina inre delar, äro [s. 12] lösare, följakteligen sjelfwa weden mindre fast och waraktig. 2:o. Långa stubbar, såsom tjänlige til bränsle, skola icke qwarlemnas. 3:o. Många och små fält skola icke fällas, såsom tilfälle gifwande til windfälle; utan större parker, efter behof, på en gång afdrifwas; och desse åter med flere kolare beläggas. 4:o. Alla kolare skola bränna profmilor, och oskickelige kolare afskaffas, eller och förut hos de dugelige tjäna, at därigenom lära sig kolarekonsten. 5:o. Små och stor skog skal på en gång fällas til kolning, wedbrand och slögdeämnen; på det platsen sedan må få hwila, at blifwa så mycket mera tyker och tjänlig at emottaga frö til återplantering af en ny skog. 6:o. Stubbkolning förbjudes strängeligen i bok, ek, alm och andra af ädlare träslag. 7:o. Intet rutit trä får tagas til kolning; emedan sådan förseelse fördärfwar hela milan. 8:o. Tillåtes i de unga träplantagerne ingen hötäkt; icke eller får någon boskap på en afhuggen park, i hela 4, 5 åren, til bete insläppas: alt til den ändan, at de späda skått och unga telningar måge äga en ostörd ro at winna sin förkofring.
Likaledes har Kongl. Maj:t af Preussen28 högwisligen förordnadt, at skogarne i dess rike, med alla därunder liggande land och herrskaper, skola på det ömmaste skötas, och befalles alfwarligen, at landtmans alla ägor, af åker, äng och betesmark, måtte ofördröjeligen med landsens bästa träslag se sig omgifne och prydde; och hwarest någon ledig plats finnes, skal den, utan minsta upskof, med [s. 13] dugelige
26 [s. 12] Utgifwen af Hertigarne til Braunschweig Lüneburg, August och Anthon Ulric, d.
8. Julii år 1693.
27 [s. 12] Af år 1726. [n. 12]
28 [s. 13] Den 13 feb. 1743. Jfr den Förnyade Chur-Hannowerska Skogs-Ordningen af år 1741, samt den K. Preusiska Jagd- och Wald-Ordnungen. [n. 13]
[12–13]
~: 32 :~
träfrön besås, och de därefter upwäxte späda trän, ifrån all åwerkan af folk och fänad, frias och frälsas, m.m. Uti Magdeburgiske Policey-Ordnung29 skrifwes,
träfrön besås, och de därefter upwäxte späda trän, ifrån all åwerkan af folk och fänad, frias och frälsas, m.m. Uti Magdeburgiske Policey-Ordnung29 skrifwes,