Dyra rikets drott, som främjar allmän styrka, Och muntrar Götha folk! En ömhet som wi dyrka,
Wår Carolina säll, som äger sådant skygd, I lunden hörs en frögd, som ljuder i wår bygd.
Parnassen qwäder om sin lycka och sin ära, At få sin cancellers låf uti sitt inre bära.
För trohet och för nit emot sin kung och land, Han grefwenamnet får utaf wår Adolphs hand.
~: 20 :~
Riksfädren hafwa och sett hjelten sin belönad, Med Läckö wackra slott, och med all ära krönad.
Kan den wäl hedras nog, som uti alt är stor, Som söker allas wäl och Manheims ägta flor?
Den kärad war at se, natur och konstens stycke, Trollhätte stora sluss, som kostar Swerge mycke;
Där watnet, från sin högd, nedfaller, med stort dån, Och lådjor skola gå med laddning, master, rån.
Den med sin ögon märkt, hur konsten böljan twingar, Och hwad för winning stor oss denna slussen bringar,
At waran föres lätt kring Nordens wida fält, At winna hwad behöfs, som gör wårt rike sält.
Den som betraktat har den bärgsklint, som inslutit Wår höga öfwerhet, då den på högden sutit, Den stora Carols graf, den Polhem öpnat har, Och slussar, som fått namn utaf sin wärda far.
Den rest som ärans man, kring Swithiots fagra trakter, At gifwa drift och fart i bärgens djupa schakter,
Se huru konst, natur sitt rätta möte får, At werket löper snält och lycklig ända når.
Den sig til allmänt wäl med sådan omsorg sträcker, Och willigt hjälpsam hand en nödstält äfwen räcker;
Tar dem i synnerhet, som hafwa wishet kär, Uti sitt hägn och wård, och lik Apollo är.
Den äfwen uppå mig med ömhet städse skådat, Och skaffat kungens nåd, som mig all sällhet bådat.
Då alt sig wiste gladt, til hugnad och til tröst, Fast, efter någon tid, förqwafdes af en röst, Med en så gälland’ ton, at nåd och nöd måst swiga:
Min mun i stoftet satts, då jag til alt feck tiga:
Och rådde detta skäl, jag ansågs alt för ung, Wid några femti år hölts syslan mig för tung.
Så illska hjärtan fritt i enrum lastat, smädat Den sådant ej förskylt, men städs för egna qwädat;
Då gifwes wärnlös man alt som et offer ut, Då trampas på förtjänst, och skyndas på dess slut.
~: 21 :~
Dock stormän gåfwo hopp, at ej förglömder wara, At få de nådeprof, som mot förtjänster swara;
Men ack! en tid slits fram af månader och år, På hwilka Adams mor mång gröna kläder får.
Mig lofwats annor hjälp, at mig och mina nära, Den tid ej kommit än, at jag nå´n frukt fått skära;
Fast jag mig tråkat fram, i motgångs bistra sky, Och näpplig någon gång sett lyckans himmel gry.
Men detta är ej nog: en storm ånyo wäckes, Utur mitt matta bröst alt hopp om hjälp utsläckes;
Så rasar owän fram med list och sneda språng, At den af ingen ses, som går sin jämna gång.
Nu sång och frögderop af lyckans knäbarn föres;
Men hwar en rättwis man, utaf förundran, röres, At någre ganska lätt få hwad som önskas will,
När flit ej winna kan en beta bröd och sill.
Ej skäl jag gifwa kan til hwad som oss här händer:
En ewig sanning är, at himlen ödet sänder.
I motgångs dystra natt man fast och stadig står, När utaf andans kraft wårt hjärta styrka får.
Wårt lyckos skepp wäl har en så ostadig wana, At mellan klippor, skär det nödgas kosan bana;
Men händer ofta dock, när nöden är som störst, At hamnen ändtlig nås, då blir ock glädje först.
Min själ förtwifla ej: lid nögd hwad Gud behagar;
Ty han om sina barn och deras sällhet lagar;
Fast alt til denne dag ser hårt och bistert ut:
En sak, som rättwis är, bör få et önskligt slut.
Wisst rätt och billigt är hwad kung och ständer skriwit, Och uppå ämbetsmän, wid answar, ålagt blifwit, At trogen, redlig tjänst skal lönas med fullt bröd;
Men ingen oförskylt bli förd i hungers nöd.
Där kungaord och bud sin rätta tolkning finna, Får hwar sin lått och del; men falskhet aldrig winna,
På ära och på dygd: då gripes ondskan lätt, När allas syfte är, at göra hwar man rätt.
~: 22 :~
Då läggs ej målet ned, at owän får planera, Alt efter hjärtats drift, och få sin role agera:
Man dåras ej med swek och falska löftens ord, Tils lismar´n når sin but och ser sin lycka gjord.
I, som Mecænas sjelf, täcks hjelpemedel wara, Och mig med laga skäl owäldugt at förswara;
En nåd i sanning stor, at njuta hägn och såld Inunder Ert banér, mot all slags list och wåld.
Af Er den winner tröst, som trä plantera söker, Alt efter deras art, och rätta wäxten öker, Af det, som gifwer färg, mat, läkedom och mer,
Det Eder Excellence med uplyst öga ser.
Jag därför helt förnögd går uti tysta parker, Och Herrans underwerk, til frögd, med wördnad märker:
Där gräfwer, qwistar, skär, alt med en idog hand, At träden wäxa snält, som rikta folk och land.
En nitfull tacksamhet wil djupsta wördnad wisa, Och Eders Excellence i ord och tankar prisa:
I sådant upsåt Er tillägnas denna skrift, Som gjord för allmänt wäl och wäxters fulla drift.
Mottagen desse blad, ehuru ringa håfwor, Och icke swara mot, de Edra rika gåfwor, Som mig försatt i skuld, den ej betalas kan,
Om än wår Götha-älf af bara guldet ran.
Min cancellers wista råd jag här nu tolka borde, Så framt min hjärtans hug til saken något gjorde,
För mig en oro är, at weta hwad jag bör, När tankan annat will och wanmagt annat gör.
De wittra pennor få wår grefwes storwerk nämna, Och dem med pris och låf åt efterwerlden lämna;
Dem tilbör hålla wakt kring ärans högsta thron:
Dem tilhör prisa dygd med gudaspråk och ton.
När jag på Edert namn, och ädla wäsend tänker, Jag då en liten qwist i djupa hafwet sänker.
Demanten glimmar bäst och får sitt fulla sken, När som den kantad blir af egen ädel sten.
~: 23 :~
Af mig dock aldrig glöms min höga canceller önska, At I, som cedern städs, må, utan skifte, grönska:
Då främjes dygd och flit, parnassen når sin högd, Och jag förtryckta man blir äfwen hjärtlig nögd.
Så, lef o store drott! med all Er wårdnad kära, Mång sälla år och dar uti all frögd och ära, Til kung och göthers gagn samt egit namn til låf,
Så uti lappars tjäll, som uti furstars håf.
e
DerS Hög-
grefweLigAeXCeLLenCeS
ALr AöDMj uK ASTe TjänAr e
CLAS BL. TrOZeLiuS.
~: 24 :~