Wår auctor har icke behagat anföra detta träd, som likwäl gör skäl för sitt rum. 1.§.
Det wäxer wid kärr, och ofta så stort, som gran eller ek. Dess frö blötes i watten 4 til 5 dagar, innan de utsås. Bären wäxa icke up, förrän efter 1 til 2 års förlopp, likwäl äro wåra bär tjenligare at så, än utlänningens. Fl. Oecon. p. 62 [Linné 1749]. Är hettan och torkan mycket stark, böra plantorne watnas.
Träarten är ganska hård, seg och slät, hwarföre den kan nyttjas til kranar, windar, 2.§.
spel, hasplar, härflar, spinstolar, swarfstolar, drifspel, prässar, samt flere mechaniska werktyg.
Allmogen på Gotland har et artigt bruk därmed, at de betäcka sina wäggar med 3.§.
idqwistar, äfwen som östgöthen brukar til samma ändamål björklöfsqwistar, hwilka äfwen, på långt håll, prunka med den fägring, at de liksom wilja trotsa både persiska
som ’de vises sten’, senare ’universalläkemedel’] är, til större delen, af gran. Til en sådan granens granskning och undersökning, har han fått anledning af en gammal tysk, som i hänseende til granens kraft och werkan, yttrat sig i dessa ord: uch! Tannenbaum, wass bist du ein edler zweig? Samma man har redan 1655 försökt och funnit granen wara nyttig och förträffelig, at häfwa skörbjugg. Den på sin tid berömde naturforskaren, Mag. L.
Michael Crugnerus [Crügner], har därom skrifwit: likaledes Johan Reiseman uti sin lilla Tractat, de oleo vini & abietis, hwilken år 1674 af trycket utkom [Reysemann]. För några år sedan, behagade assessoren och stads-physicus uti Jönköping, Herr Doctor Andreas Wåh-lin, mig berätta, huru han nu wore sysselsatt, at, ibland annat, utröna de läkedomar, hwilka gran, tall, en och fläder oss i synnerhet lofwa uti medicin. Et så nyttigt arbete kan icke annat, än med begär af allmänheten efterlängtas och med fullt nöje emot-tagas. [n. 155]
[154–156 (fotnot 155)]
~: 123 :~
och turkiska tapeter, ja, om de än wore komne ifrån sjelfwa l’Hotel Royal de Gobelin uti Frankrike.
Bären förorsaka dysenterie och feber, då de ätas.
Löfwen och blommorne hållas före wara så giftige, som Cicuta. [s. 156]
I V. C a pit l et.
En. Juniperus.
Enträd är mycket segt122 och starkt, hwarföre däraf förfärdigas täcka och sköna 1.§.
kannor, stop och flera dryckeskäril; men wäxer ganska sällan större, än til gärdes-gårdsstafrar. Wid Norrköping ses en af 1 alns diameter. Blir stor, om den från början under qwistas.
Enebär äro goda til brännewins-brännande af dem, hwilka det rätt förstå at hand-2.§.
tera.123 Allmogen bereder mos, och brygger dricka124 af enebär, som smakar wäl [s. 157]
122 [s. 157] En-bast brukas i Norra Tjust härad, at förfärdiga rep utaf.
123 [s. 157]Brännes sålunda: man skaffar sig så många mogna enebär, som kan fås, rensar dem wäl, slår dem i en ho med litet lekt watten på, och stöter dem sönder med en trästötel.
Sedan öses de i et kar, lekter lag slås på dem, och alt röres wäl om med et roder. När det är lagom kallt, gifwes gäst däruti, karet täckes wäl, och låter det stå sin tid, tils det gäsit, och gifwit sig neder igen etc. Oljan på förbrännan skummas nätt af med en silfwersked: sam-malunda göres ock med bränwinet, och skiljes oljan wäl ifrån, ty eljest warder bränwinet däraf bäskt och widrigt för smaken.
124 [s. 157–159] En fattig qwinna blef i swår hungers nöd, för 30 år sedan, inrådd, at med sina barn, under sitt barkbröds ätande, dricka wäl enebärslag: hustrun gjorde, som hänne sagt blef, och befant sig med alla sina så wäl däraf, at hon med glädjetårar kom tilbaka, och tackade för godt råd.
En god hushållare har brukat, den tiden enen ryker, eller straxt därefter, taga topparne och ytterst qwistarne af enebuskarne, koka dem i watten, sila qwistarne därifrån, och gifwa fänaden at dricka af lagen, som påstås härigenom blifwit både friska och wid godt hull. Ingen ting bör oförsökt lämnas. Et lyckeligt påfund torde gagna för hafd möda wid 100, hwilka kunnat slå illa ut. [n. 157]
Med eneris, äfwen som med gran, tallkottar, och dylikt mera, som gifwer mycket rök, weta bondegummorne at röka både kött, strömming och flundror. Af enebär tilreder hol-ländaren det så kallade genevre.
I stället för rök pulfwer, kan enebär kastas på glöden; de förorsaka en skön och angenäm lukt.
[156–157 (fotnot 157–158)
~: 124 :~
På många orter håller landtmannen som et tilförlåteligt märke, och rätta tiden wara at utså sin wårsäd, när braxen leker, häggen blommar och enen ryker; hwilket dammande icke annat är, än at maris pollen, eller afwelstoftet, då flyger til honan, at göra hänne drägtig.
Mjuka kådan af en, försumma icke myrorna i sina högar at insamla, Fl. Oecon. p. 62 [Linné 1749].
Isländaren har af förfarenheten lärt, at fisken ej mindre flyr för sina spånor af enträ, än för swafwel, bäfwergäll och kalk. Se Barthol. Cent. 2. Hist. Anatom. 17. [Bartholin] och Jacobson Debes Færoee p. 168 [Debes].
Enebärs mos tilredes således: man tager, efter behag, rätt mogna enebär, stöter dem sön-der, slår en kanna wört uppå, mer eller mindre, efter som behof göres, kokar detta til-samman en stund, prässar saften wäl ut, kokar så til dess den blifwer tjock, som man wil hafwan, förwarar hänne sedan i et glas wäl tilbundit: tager häraf emot hosta, bröstwärk och andra sjukdomar, och fastar däruppå: är et försökt läkemedel.
Eljest kan ock en enbärsmos göras på följande sätt: enbären, wäl mogna, lägges uti en kruka, som noga täckes och tiltäppes med deg, sedan sättes hon i en warm ugn, där hon blir ståen-des tils ugnen kallnar, då enbären genom wärman uplösa sig sjelfwa och blifwa et mos.
Det säges, at om et hål boras genom stammen på et fruktträd, och stickes i samma hål en pinna af en, hwilket träd har en besynnerlig warma, så skola träden icke allenast bära sin frukt långt tidigare, än de eljest pläga göra, utan ock blifwa behageligare för smaken.
Mulbärsträden skola därigenom blifwa långt ömnigare, och mulbären få en undranswärd godhet: af sådan tancka är Chomel i sitt Dict. Oecon. 1. D. p. 1206 [Chomel]. [n. 158]
En och annan försigtig hushållare har bekommit några kannor mera bränwin på hwarje tunna, endast därigenom, at han wid stöpning eller inmäskning brukat stark och mustig enelag, i stället för watten. Ju mera bär eneqwistarne haft, dess mer bränwin är därige-nom bekommit. Doctor Hagström l. c. p.129 [Hagström].
Enkåda, uplöst i kornwatten, curerar utsot, som warat länge.
Den inre barken af qwistar, hwilka ej äro mycket kådfulla, gifwer oss et theé, som wida öfwergår det chinesiska; ty det smakar wäl, renar bloden, friar från sten, gagnar den som plågas af strangurie.
Bären drifwa wäder, därföre brukas de allmänt uti lavementer.
Oljan af dem är förträffelig för kalla och slemmiga kroppar, at lindra flussar, hosta och njurkrämpor.
Knapt fås bättre medel för matkar, än distillerad olja af enbärsträdet.
När qwinfolken, efter födslen, beswäras af knipningar, eller den så kallade colica lochiali [övers. Sammandragningar efter en förlossning; av colica, ’knip-/koliksmärtor’; lochia, flytning efter förlossning. (abl. av colica lochialis).], brukas med nytta decocter af den inre barken, blandad med honung, som drickes warmt.
Enbär lagda uti en påssa, så warma, som de kunna tålas, på hufwudet, äro goda för hufwudwärk, som kommer af stark köld.
Om hår twättas med lut, gjord af enaska, skal den fördrifwa gnetter och löss, förekomma hufwudwärk, skärpa synen, stärka minnet, at här förtiga flere dess härliga dygder och goda werkan. Broocmans Afh. p. 40. l. c. [Broocman].
Enbärsolja är god at intaga emot skrumpna leder, podager eller wärk i händer och fötter, ländewärk och annat slikt, som kommer af köld, då den smörjes på stället.
Den kosteliga enträdsoljan brännes således: hugg små enestubbar, torka och packa dem sedan wäl uti en gryta med en klubba eller hammare, gräf en grop i jorden, sätt en äfwen så stor gryta där neder, lägg et bläck uppå, med många små hål, hwälf sedan den andra med weden [(fotnot 158–159)]
~: 125 :~
uti några dagar. Det senare menes likwäl hafwa den besynnerliga [s. 158] olägenhe-ten med sig, at det förswagar knän. Fl. Oecon. p. 61 [Linné 1749]. [s. 159]