Här tillåtes mig införa et slags trägårdsträd, som af många prof och egen ärfaren-1.§.
het är befunnet kunna göras wildt wäxande här uti riket, så at däraf, efter få år, med stor nytta, kan winnas stora skogar.94
ganska fet, en häst äfwenledes. Se Doctor Hagströms Jämtelands Oecon. Beskrifn. p. 177 [Hagström].
Runnbär hålles för wara öfwermåttan goda uti durchlopp och dysenterie. [n. 99]
94 [s. 100] Wil man flytta wilda kersbärs trän utur planteringshagarne in i alléer, eller på andra ställen, bör det ske, då de äro 3 til 4 år gamla. På det ställe där de skola planteras, göres i marken gropar, 3 fot ungefär wida, och 2 fot djupa, lemnandes 9 fots distance emel-lan hwarje grop. I botten af gropen, lägges under trädets rötter god jord: trädet sättes icke djupare ned i jorden, än en fot, och gropen tiltäckes åter med god jord. Om man sedan i de 3 eller 4 första åren tager sig den mödan, at twå eller tre gånger hwart år upköra jorden omkring träden, med den omförmälte machinen, lär man få se, at de sig märkeligen tagit, och, inom en kårt tid, fått wackra stammar. Utsökes för dem en lös och sandig jordmån, så blir ej allenast stammen tjockare, utan de bära ock långt ymnigare frukt. [n. 100]
[99–100]
~: 86 :~
Kallas fogelkersbärsträd, ty ganska många foglar infinna sig, därest dessa träden wäxa. Den milda skaparen har dragit nådig omsorg, at detta nyttiga träd måtte bli planterat, om icke genom människors flit, dock genom foglarne i luften, hwilka äta bären, och lemna stenarne i marken, sedan de gått igenom deras innandöme. Trä-den, så wäl som bären, äro af twänne slag: det ena har swarta och bäsksöta, det andra bleksöta och gulstrifwige bär. Bägge desse slags trän äro af enahanda natur; dock wäxa de trän starkast både i högd och tjocklek, hwilka hafwa swarta bär. Brännewin brännes ock häraf, som wäl [s. 100] lönar mödan.95 De rödgula bären äro ock goda at äta; men alt för söta, och ej så helsosama, som de andra; duga icke eller, hwarken
95 [s. 101–103] Kersbärsbränwin är en långt bättre liqueur, än det ordinaira franska brän-winet. Det stärker magan, och bidrager öfwermåttan mycket til matens digestion eller smältning. Kersbären tages af träden, plockas af stjelkarne, lägges i en tunna och låter dem stå uti 10 eller 14 dagar, at de måga komma i gäsning. Sedan distilleras de som ordi-nairt bränwin i en distillerpanna, och en eller twå gånger afdrages, alt som man wil haf-wat starkt. Et ämbar kersbär ger en kanna bränwin. I Frankrike, i synnerhet i provincen Franche Comtè, göres en myckenhet af detta bränwin med ansenlig winst, oaktadt kan-nan blifwit såld för 40 styfwer. Detta bränwin är öfwermåttan godt för magen, och alde-les icke corrosivt, som det gemena bränwinet.
At göra kersbärswin. Tag til en åm win en en halftunna af wåra mörkröda kersbär. Stöt kersbären således, at stenarne tillika söndergå, slå altsammans uti fatet. Sedan tag 2 lod neglikor, 2 lod kanelbark, 2 lod cardemummor, 4 lod bittermandel, 2 stycken färska citro-ner, litet sassaffras, stöt det tilsammans, och slå likaledes i fatet, hwilket sedan wäl igen-sprundas måste. Detta win kan, efter behag, med socker eller sirup uti fatet, eller ock sedermera med socker uti glaset sött göras. [n. 101]
Kersbärswatten göres således: til 1 kanna watten sönderstötes et halft eller högst tre fjern-dels skålpund kersbär, alt som de äro goda til, samt et fjernfjern-dels skålpund socker: altsam-mans silas genom et durchslag, tils det blir wäl klart, och sedan låter man det kallna.
At sylta kersbär: tag kersbären straxt de äro plockade, klipp stjelken af, och lägg dem uti en kruka; sedan tag stött socker, et fjerndels skålpund til hwart skålpund bär. Tag sjöwatten och slå en ägghwita däruti, wispa wäl och slå på sockret: låt det så koka, och skumma wäl af så länge det gifwer något skum. När sockret är så tjockt, då det tages emellan fingren, och nyper ihop dem, och sedan tages up, at det blifwer som en trå emellan fingren, lägg då bären uti sockret, och låt dem en gång koka up; sedan slå dem uti en stenkruka och bind wäl igen, låt dem så stå i twå eller tre dygn; sila åter bären ifrån sockret, och koka det up, så at det åter blifwer som en trå, då det tages emellan fingren; slå det sedan på bären igen, och förwara dem. Uti en förtent panna måste de kokas. Brochman [Broocman].
Af kersbär, så wäl färska, som torkade i ugnen, kunna ganska goda soppor kokas med socker och kanel. Om dessa soppor kokas starka och tjocka, samt bären sedan afsilas, kunna de med god nytta brukas i febrar; ty de kyla och läska, samt släcka törsten öfwer-måttan. Däraf drickes en thekopp i sänder. [n. 102]
För räformar: tag kersbärskåda, litet swafwel, och salt dubbelt så mycket, som swaflet, låt altsammans blötas i den starkaste winättika, som fås kan, och med denna blanning bestryk räformarne. Chomel, l. c. 1 D. p. 781 [Chomel].
[100–101 (fotnot 101–103)]
~: 87 :~
til kersbärswin eller watten, som mig är berättadt; men til brännewin äro de äfwen så goda, som de förra.
Dessa slags trän har jag funnit wara så goda och nyttiga, at de knapt hafwa sin 2.§.
like. Jag har sjelf ägt trän häraf, så stora, raka och wäl wuxne, at däraf kunnat göras murbjelkar til 16 alnars längd, och 10 tum uti quadrat i minsta ändan. Af et sådant träd hafwer jag låtit såga 30 stycken plankor, til 3 alnar långa hwar planka, hwilka jag hafwer funnit wara äfwen så wackra och strifwiga, [s. 101] som walnöteplankor:
men mycket starkare til alt slags snickarearbete. Sådan skog är bättre och kostbarare, än någon furuskog.
Dessa slags trän wäxa både uti mager och fet jord: dock trifwas de bäst på sand-3.§.
jord, som är litet mullblandad: ju fetare jorden är, ju större och saftfullare blifwa bären. Stenarna af dem låta sig ock, som hampfrö, så. Trädet wäxer fortast af alla, och sätter sköna kronor. Låter sig beqwämligen flytta, hwart hän man hälst behagar.
Om dessa kersebärsstenar uti julii månad, när de äro mogna, blefwo, ibland hassel, uti alla planteringshagar sådde, [s. 102] så finge, utan twifwel, dess planterare snart fägna sig af sköna trän, och härlig skog af detta slag: sådane kersbärsstenar kunna lätt sås uti stor myckenhet: sjelfwa bären säljas, på många ställen, tunne- och skäppetals.
Detta wore sannerligen et träslag, som förtjente mödan, at så på stora hedemar-4.§.
ker uti riket, tillika med hasselnötter, furukåttar, almfrö och mera sådant, til at där bringa allahanda slags skog uti wäxt, så mycket möjeligt wore. Alla slika marker, hwilka nu ligga öde, borde med flit upodlas, ljungen och dess rötter utrotas. Jag för-säkrar, at ingen hedemark finnes, som icke kunde göras nyttig, antingen til god åker för råg och bohwete, til äng upodlas, eller åtminstone bördig at bära god skog, som ock hade sin stora nytta med sig, hwilket alt, om det en gång kom uti stånd, wore en säker och oskattbar båtnad för riket. Fast detta icke kan ske öfwer alt uti 1 eller 2 mans ålder, så böra wi likwäl uti wår tid göra så mycket wi kunna [s. 103] och förmå,
Trädets utslutna kåda har den nytta med sig, at om den samma stötes, och i win kokas, drickes warmt på fastande maga, med något socker och watten blandadt, så hjelper detta enfaldiga medel, näst Guds hjelp, emot gammal hosta, sönderbryter och utförer sten, gifwer en naturlig färg, stärker synen, och gifwer god matlust. Diosc.
Fernelius [Fernel] berömmer mycket syrlig kersebärssaft, at ofta dricka morgon och afton, 4 skedar i sender, emot melancholiam hypochondriacam, som är en sjukdom i slak-sidan. Göres af de torkade sura bären. Han säger, at månge äro endast igenom detta medel hulpne. Det samma gör ock den saft, som af dem prässas och kokas, til dess det blifwer hårdt, och sedan ofta fastande ätes: det hjelper ock för annor melancholie. [n. 103]
[101–103 (fotnot 103)]
~: 88 :~
samt wisa wåre efterkommande wägen, at fullfölja et arbete, som är så nödigt, som nyttigt och ärofullt.
Hwar trogen undersåte fägnar sig däröfwer, at hans kongl. maj:t och riket äga 5.§.
hederliga fästningar och städer, hwartil ligga stora ägor af åker, äng och mångfal-dig utmark; men måste likwäl beklaga, at wid ingen af wåra fästningar, och knapt wid någon stad af wärde, kronan äger så mycken skog, at däraf kunde göras en fas-cine eller skantskorg, fast mindre någon palisade, spansk ryttare eller det ringaste krigsredskap, fastän sådana materialier och byggningsämnen, wid alla fästningar, i stor myckenhet altid behöfwas. Jag hafwer sedt, at wid Lund, Landskrona, Malmö, Ystad och flera städer, finnas fälader eller utmarker, hwilka ofta hålla några mil uti omkrets, af så god jordmån, at icke bättre finnes uti riket: af all sådan utmark behöf-des icke hälften til mulbete för de få kreatur, hwilka städernes inwånare äga. Wore det då icke hela landet gagneligt, om hans kongl. maj:t på hwar sådan fäladsmark wille låta ingärda åt sig en park til skog och wildt, til storlek åtminstone af 25 tun-neland, som icke intager större fält, än allenast 200 famnar eller 600 alnar i quadrat, näml. på hwar sida af fyrkanten? På en sådan plats kunde hans kongl. maj:t altid hafwa fyra tiotusende större och mindre trän i förråd, 3 alnar räknadt i quadrat emellan hwart träd, utom nötbuskar, och annan små skog utan tal. Härtil wore dessa kersbärs- och följande pilträn ganska beqwämlige; hwarjämte ock aspen, igenom befredningen, sig altid obuden infinner.
Sådane planteringar skulle lända hans kongl. maj:t til storwördigst äreminne, och wid påkommande krigstider, och fästningsarbete, hades mycket werke och bränsle wid handen, utan någon särdeles kostnad, som nu alt med mycken möda och för dryg betalning, måste långwäga ifrån [s. 104] anskaffas. Uti fredstider woro ock sådane lundar städerne til et nöje och en prydnad för hela omkring liggande landet:
kongl. maj:t hade då ock en liten wildbane, nästan wid hwarje stad i riket. Wildt felte aldrig, när slike parker blefwo tilbörligen fredade. Sedan ungskogen wore wuxen öfwer boskapsbet, kunde sådane parker nyttjas til mulbete, och, på mångfaldigt sätt, rikta landsens inbyggare.
Skulle någon inwända och påstå, at slike parker och planteringshagar wid fäst-6.§.
ningen, uti krigstider, woro skadelige, om fienden sig dem bemägtigade; swares: at sådant är ogrundadt; ty när fienden faller in uti et land, så flyger han icke dit. Elden wisar altid rök förut; en waksam commendant, med garnisonens och borgerskapets samt nästliggande landtboars tilhjelp, hade nog tid at låta fälla och införa all sådan skog uti fästningen, hwilket wore mycket lättare, än at samla en sådan myckenhet utaf träwaror in uti fästningen långwäga ifrån stora skogar, hwilka ofta äro 4 til 8 mil aflägsne. För öfrigt, om en sådan skogspark fälles, qwarblifwa dock rötterna af träden uti jorden, och när samma skog, efter ärhållen fred, åter blefwe wårdad, wäxte trän up af sig sjelf. Ho finner då icke arbetet wara högst gagneligt? Sådane små [104–105]
~: 89 :~
parkers infredande, kunna icke wara städerna til någon afsaknad, när de äro ägare af ganska stora utmarker.
Inrättningen och befredningen af dessa parker, kan icke lända landtman til 7.§.
någon tunga, när den på följande sätt blefwe werkstäld; nämligen: första hufwud-dikningen borde ske af soldater, på kronans kostnad; hufwuddiket om hela platsen borde wara en half famn djupt, och 2 famnar bredt: af den upkastade mull och torf borde göras en wall innan för dikningen, som höll en famns tjocklek uti botten, och en famns högd efter sin behöriga afsättning. Til [s. 105] en sådan diknings och walls uparbetande, kunde aldrig, i högsta måtto räknat, mera än åttahundrade dagswer-ken af soldater ärfordras; det wore altså icke mera, än 75 dal. silf:mynts extraordi-nair kostnad för kronan, utom soldaternas ordiextraordi-naira sold: en sådan parks infredning indeles sedan på 40 stycken nästliggande kronohemman, at årligen hålla den samma wid magt, antingen med torf af hos liggande fälads mark, eller ock sedan wallen wore färdig och ihopsunken, at där ofwan på sätta en flätad gärdesgård, af ekestaf-war och eneris. Wid sådan indelning skulle icke mer, än 20 famnars gärdesgård, af hwart helt hemman årligen hållas wid magt, och, wid första inrättningen, kunde hjelp fås af hela häradet, och dessutan ifrån all annan skogsplantering befrias.
Wid hwarje sådan skogspark, borde sedan sättas twänne waktare, hwilka skulle 8.§.
hafwa hwar sitt hus, kålhage, bete för 2 kor, och et halft tunnekornland, til lön för sin möda, och dessutan wara skattfria. Sådana waktare borde bewara parken, med jägeribetjenternes tilhjelp, för all åwerkan. Förafskedade ryttare och soldater togo sig gerna sådane sysslor uppå, hwarigenom de årligen kunde winna sin föda, i stället för nöd och fattigdom nu drifwa dem til många olofliga handgrep.
Om städerne wille påtaga sig, at behörigen indika, plantera, befreda och fram-9.§.
gent bewaka sådane parker, til kongl. maj:ts och rikets tjenst, så kunde ock borger-skapet sjelf få njuta sådane parker til godo, antingen til kålhagar eller änghöstnad och afrads bete, sedan den planterade ungskogen wore wuxen undan boskaps bet.
10.§.
At kongl. maj:t och hela riket i gemen lider en stor, om icke obotelig, skada, igenom jordens ödeliggande, [s. 106] det kan hwar och en finna, som färdas igenom provincierne, och med ömhet och öpnade ögon anser saken, hwilket härrörer mer-endels däraf, at de stora hed- och utmarker icke äro delte, utan hafwa ofta 5 inte-resserande herrskaper, hwilka icke komma öfwerens om delningen af marken, fast mindre at bring den uti behörig cultur, hwarpå exempel gifwas uti riket, större och mindre, til tusendetal. Därföre wore högst nödigt, at alla desse marker blefwo delte emellan alla dess innehafware: Interest reipublicæ, ut dominia rerum sint certa: quod [105–107]
~: 90 :~
omnes curant, omnes negligunt [övers. Det är viktigt för staten att ansvarsområdena är bestämda: det alla har hand om struntar alla i.].
X V II. C a pit l et.
S ä l g. Salix . Fl . Sv. Edit. M. 810 [L in né 1745b].
Är et ganska mjukt träd, och nästan likt med poppelpil. Fast det wäxer ganska 1.§.
stort, anses det dock för mindre tjenligt til bränne och werke.96 Som [s. 107] det
96 [s. 107–109] När det på högländta ställen planteras, som til häckar och alléer, så säger Patrioten uti sin weckoskrift, p. 179 [Den wälmenande patrioten], at trädet är dugeligt til skåp, som se ut, som de wore af buxbom. Som ingen anledning är at twifla om sanfär-digheten af denne upgift; ty torde det ej wara orådeligt, at meddela underrättelse, huru ock på hwad sätt trädet bäst låter sig cultivera. Sälg kan ganska beqwämligen planteras i ängar, beteshagar, och wid stranderne af strömmar, sjöar och åar: dess rötter kunna äfwen så litet, som skuggan, göra någon skada.
Sälg planteras genom afhuggna qwistar, hwilka böra wara jämna, och hafwa slät bark, wäl tjocka, 8 til 9 fot långa. [n. 107] I fet jord behöfwes icke lemna mer, än 4 eller 5 fots distance emellan hwart träd; men i mager jordmån bör wäl 6 til 8 fot därpå wågas. Ut komma trän til så mycket skyndsamare wäxt, påstås, emot hwad wi ek anmärkt, at man första året bör afhugga de utspruckna qwistar; eljest skulle saften, som efter sin natur altid stiger upåt, i synnerhet sysselsätta sig med dessa qwistars föda och underhåll, samt förswaga rötterne, hwilket esomoftast förorsakar, at desse unga trän torka nedan til, och innan kårt dö ut. Dessutan, som deras rötter äro nog klena, så wore at frukta, det wädret kunde fatta i de unga qwistar, och skada trädet. Skulle marken, där man wil plantera sälg, wara stenig, så at med stören icke kunde göras några hål; så måste man draga en liten fåra af halfannan fots widd, och 2 fots djup, och då, utan at göra de til planterande utsedde qwistar spitsige, sätta dem i lika distance ifrån hwarandra neder i fåran, som fyl-les med god jord, hwilken med fötren tiltrampas.
Rätta tiden, at plantera sälg, försäkras wara wid slutet af april månad, då kölden är mäst förbi; emedan de nyligen afhuggne qwistar kunde eljest lätteligen däraf skadas. Sälg-qwistar, äfwen som pilstörar, kunna ungefär en half hand bredt, i bägge ändarne, uti smält beck doppas, då de så mycket bättre wäxa, och icke fördärfwas genom ruttnande.
För all otidig åwerkan bör detta, som alla andra trän, noga aktas. Som en wacker och wäl försedd krona gör hela sälgens prydnad, så måste man i tid bidraga därtil. Qwisten, som afhugges, och är utsedd at blifwa planterad, är på många ställen besatt med små tuber-culis [övers. Knölar (abl. pluralis av tuberculum)] eller knutar, hwilka utmärka äfwen så många tilkommande qwistar. När nu plantan är i jorden, och saften börjar drifwa, så ses i de 2 första åren wid hwarje knut små utskott, hwilka man bör wara sorgfällig at borttaga, ända til det ställe, där kronan tyckes komma at taga sin början. Eljest skulle dessa små [107 (fotnot 107–108)]
~: 91 :~
fordrar rätt god jordmån, är det icke wärdt, hwarken at så eller plantera, om icke til alléer, häckar, och det [s. 108] i synnerhet på högländta ställen. Dess blad äro feta och oljaktiga, hwarföre bien dem älska. [s. 109]