A VSLUTANDE ANALYS

Den enskilda fastighetsägaren har ett betydande ansvar när det gäller att skydda sin egen fastig-het. Det framgår tydligt att det offentliga inte har tagit över denna roll, utom i akuta situationer

47

(men då är det inte längre förebyggande åtgärder vi talar om), vid hot och risker som omfattar ett mycket stort antal fastigheter och om samhällsviktig verksamhet och infrastruktur hotas. När det gäller det offentligas möjligheter att gripa in har det i vissa förarbeten rekommenderats att kommuner griper in åtminstone vid mer omfattande behov. Detta ansvar bygger dock helt på frivilliga åtaganden i grunden men skulle visserligen pga. likställighetsprincipen, att vissa kom-muninvånare inte får särbehandlas utan skälig grund, utvecklas till ett mer eller mindre tving-ande åtagtving-ande pga. tidigare ställningstagtving-anden inom en kommun eller region. Det borde då vara risker och hot som drabbar en större del av kommuninvånarna som kommuner bör kunna åta sig att styra och finansiera och i förlängningen möjligen vara skyldiga att vidmakthålla. (Det kan t.ex. vara en kommun som är allmänt utsatt för skredrisker och där kommunen ifråga beslutar att finansiera samtliga förebyggande åtgärder.)

I grunden är det dock fastighetsägarens ansvar. Det torde dock vara svårt att utkräva något juri-diskt ansvar om en fastighetsägare undandrar sig att förebygga klimatskador på sin fastighet. Ju tidigare en presumtiv skada ska förebyggas desto svårare är det att utpeka både vem som ska vara ansvarig. I allmänhet torde det vara svårt att nödga fastighetsägare till ansvar för skydd mot extremhändelser i tidiga förebyggande skeenden. Till det krävs tydliga regler. Ett sådant regelverk finns i plan- och bygglagen enligt vilket kommunen kan bestämma om regler etc. för byggande. Detta är dock begränsat just till nybyggnation.

Det framgår att ett något större ansvar kan utkrävas när det utförts anläggningar som klassas som presumtivt miljöfarliga eller åtminstone potentiellt miljöstörande – då träder en rad miljö-lagstiftningsmässiga hänsynsregler in och även domstolar har i allmänhet en strängare syn på vilken grad av ansvar som bör åläggas verksamhetsutövare. Även vid större förändringar av markanvändning ger översvämningsfallet i Motala och regeln i 8 kap. PBL (se avsnitt 5.1) vid handen att ett större ansvarstagande kan utkrävas. Men inte ens i sådana fall har skadeorsak-ande betraktats ansvarig för mer än vissa begränsade skyddsåtgärder som har kunnat göras utan större ansträngning (Örebrofallet) eller återställande av tidigare skydd (Motalafallet). Ett specialfall i sammanhanget kan nog VA-huvudmäns ansvar för va-anläggningar klassas som. Dessa huvudmäns ansvar kan troligen betraktas som det mest långtgående av de fall som hittills studerats.

Att det i allmänhet inte är kommunens eller det allmännas ansvar att utföra förebyggande åt-gärder framgår tydligt av analysen av räddningstjänstlagstiftningen. De kommunala räddnings-tjänsterna synes dock ha en ganska långtgående roll att informera och planera för att ge fastig-hetsägare rätt beslutsunderlag. Ett vidare ansvar framgår dock av analysen av plan- och byggla-gen. När det gäller ny bebyggelse har kommunen alltså både långtgående möjligheter och ett långtgående ansvar att bebyggelse planeras och uppförs på sådant sätt att riskerna för skador från extrema väderhändelser minimeras. Skulle kommunen svika sitt ansvar och exempelvis gå emot Länsstyrelsens rekommendationer kan å sin tur enskilda fastighetsägare få lida på grund av uteblivna försäkringsmöjligheter. Kommunen kan å sin sida bli skadeståndsskyldig. Detta kommunansvar att planera rätt och ge rätt lov är aktuellt både när det finns risk för erosion, snabba massrörelser och översvämning. Även vad gäller vattenbrist kan detta bli aktuellt i lov-prövningen eftersom ny bebyggelse ska utformas och lokaliseras med hänsyn till vattenhushåll-ningsbehov (se avsnitt 5.7).

Av intervjuer med representant för MSB m.fl. framgår dock att i de flesta områden är det inte ny bebyggelse som är problematiskt utan äldre bebyggelse. Däremot har kommuner och allmänna

48

aktörer fortfarande skyldighet resp. möjlighet att informera fastighetsägare etc. om problemet. På det sättet torde de gängse fastighetsägarnas medvetenhet om problemet öka och teoretiskt sett närma sig det stadium där culpös uraktlåtenhet kan hävdas. Om så kan bli fallet får framtida rättsfallsforskning utvisa. Det kan dock påpekas att informationsinsatser har pågått åtminstone sedan 80-talet men att medvetenheten vad gäller äldre bebyggelse ändå inte tycks vara särskilt hög vad gäller behovet att utföra tidigt förebyggande åtgärder. Det kan dock även bero på att många förebyggande åtgärder redan har utförts och att risken för skador från extremväderhän-delser därför inte upplevs så stor (Bolin, 2020, Nisser-Larsson, 2020a).

Det kan konstateras att rättsfallslitteraturen när det gäller översvämningsfall är den mest omfat-tande av de klimateffekter som här studeras. Därefter följer snabba massrörelser. Bland de snabba massrörelserna har här skred främst studeras men det kan konstateras att åtminstone ett översvämningsfall hade ett stort inslag av slamströmmar. Vad gäller vattenbrist förekommer det rättsfall, men i huvudsak i anslutning till särskilda verksamheter (ex. byggandet av Halland-såstunneln). Det kan skönjas att de strängaste ansvaren har tilldömts i just översvämningsfallen som har en högre grad av förekomst bland rättsfallen. När det gäller snabba massrörelser kan skönjas att visst ansvar har pålagts vid pågående situationer med visst mått till förutsebarhet (se avsnitt 5.10.2) och vid vattenbrist har det handlat om påverkan från verksamheter (se av-snitt 5.3.1.2). Det faller sig naturligt att i takt med att vissa klimateffekter blir mer frekventa att rättsutvecklingen går i högre grad mot att förebyggande ses som ett lämpligt och naturligt hän-synstagande från fastighetsägaren istället för att force majeure åberopas. I denna utveckling har offentliga aktörer en möjlighet att påverka genom information och planering för att öka kun-skapsnivån och indirekt påverka vad som ses som ett normalt ansvarstagande i samhället. För att sammanfattningsvis illustrera det som hittills kommit fram om rättsläget görs här en översiktlig illustration utifrån Figur 1 från avsnitt 2.2 (Figur 7) samt en grovt generaliserad be-skrivning i tabellform (Tabell 2.) som beskriver vilket ansvar som bör kunna utkrävas.

FIGUR 7. RÄTTSLÄGET GÄLLANDE ANSVAR AVSEENDE FASTIGHETSÄGARES KLIMATSTRATEGI RESP. KLIMATEFFEKT.

Ingen åtgärd

Alla kategorier förutom vattenbrist:

Fastighetsägares ansvar, vid akut situation griper det offentliga in om inte den enskilda klarar eller borde klara det själv

Åtgärder för att dämpa

Risk för massrörelser – enklare åtgärder eller om uraktlåtenhet kan påvisas

Risk för översvämning - stort ansvar för utövare av verksamhet etc. Risk för vattenbrist – frivilligt åtagande (om ej verksamhetsutövare)

Tidigt förebyggande

Svårt att påvisa kausali-tet, ont om tvingande bestämmelser, möjligen kan vissa verksamhets-utövare göras ansvariga

49

TABELL 2. GENERALISERAD SAMMANFATTNING AV RÄTTSLÄGET I TABELLFORM GÄLLANDE DET STRIKTA FASTIGHETSÄ-GARANSVARET. Skred, ras (snabba massrörelser, jord) Slamström etc. (snabba massrö-relser, vatten) Översvämning Torka/vattenbri st Ingen åtgärd ”laissez-fair” – akut situat-ion Fastighetsäga-res ansvar, räddnings-tjänst Fastighetsägares ansvar, räddningstjänst Fastighetsägares ansvar, räddningstjänst

Kan tvingas avstå vatten, kommunalt nöd-vatten Dämpande åtgärd – pågående situation Ansvarig om uraktlåtenhet, utövare av verksamhet, vid förändrad markanvänd-ning Ansvarig om ur-aktlåtenhet, utö-vare av verksam-het, vid förändrad markanvändning

Ansvarig om utö-vare av verksam-het, vid förändrad

markanvändning

Verksamhetsutö-vare

Förebyggande

åtgärd ^{Endast vid ny} planlägg-ning/bygglov Endast vid ny planlägg-ning/bygglov och verksamhetsutöv-ning Endast vid ny planlägg-ning/bygglov och verksamhetsutöv-ning Verksamhetsutö-vare

5.11. D

Enligt propositionen till den senaste ändringen av plan- och bygglagen uttalades förhoppningen att fastighetsägarens ansvar för sin egen fastighetsförvaltning skulle driva på klimatanpassning-en. Trots det är det kommuner och länsstyrelser som har överblicken när det gäller vilket behov som finns av samlade insatser samt även de resurser som behövs för att utreda. Även om en fastighetsägare eller en sammanslutning av fastighetsägare skulle skaffa sig överblick är det ändå kommuner som är mottagare av bidragspengar till klimatanpassningsåtgärder och är de som inom sina områden fördelar medlen mellan behoven. För en fastighetsägare som så att säga vill ligga steget före och klimatsäkra sin fastighet men inser sitt beroende av omgivande fastig-heter för sitt väl och ve är därmed oftast i händerna på kommunens planering och klimatstra-tegi. Även i områden som på grund av geologiska, hydrologiska eller topologiska faktorer är mer utsatta vid extrema väderhändelser torde det vara svårt att hävda culpös uraktlåtenhet för att inte förebyggande åtgärder utförts, om det inte gäller risker som är nära förestående. Den upp-lyste fastighetsägaren är således hänvisad till lobbyarbete i kommunförvaltningen och förhand-lingar med omgivande fastighetsägare. Som påpekades i avsnitt 2.2.3 kan det finnas ekonomiska fördelar för den enskilda fastighetsägaren att vinna av att samarbeta med andra även ifall den skulle ha alla behövliga resurser tillgängliga i egen hand.

50

6. JURIDISK EXPOSÉ AVSEENDE SAMVERKANSFORMER FÖR