TIGHETSÄGARE
6.3. V ATTENRÄTTSLIGA SAMFÄLLIGHETER ENLIGT LAGEN MED SÄRSKILDA BESTÄM- BESTÄM-MELSER OM VATTENVERKSAMHET
Vattenrättsliga samfälligheter syftar till att utgöra lämpliga rättsinstitutioner när det finns be-hov av att fördela vatten mellan ett antal olika verksamheter i samma område (Prop.
1981/82:130 s 108). Dessa typer av samfälligheter liknar till stora delar de typer av samfällig-heter som bildas vid inrättande av gemensamhetsanläggning enligt AL. Notera att precis som vad gäller AL så bildas även enligt LSV samfälligheter där de deltagande fastigheternas ägare solidariskt svarar för och brukar samfälligheten enligt det som bestämts vid beslutet samt att liknande principer gäller med fördelning enligt nyttobaserade andelstal som utgör fördelnings-grund för kostnader för anläggningar. Precis som i AL finns det även vissa regler om dispositivi-tet ex. vad gäller överenskommelse om andelstal (Prop. 1981/82:130 s 452, 453 och 456).
56
Två viktiga skillnader gentemot reglerna i AL kan noteras. För det första så tillkommer inte vat-tenrättsliga samfälligheter vid lantmäteriförrättningar, utan genom en prövningsdomstols eller länsstyrelses försorg (Ekbäck, 2016). Den andra viktiga skillnaden kommer av detta faktum; att erhållandet av tillstånd för alla dessa typer av vattenrättsliga samfälligheter är en avgörande förutsättning för att en samfällighet överhuvudtaget ska kunna uppstå. Därför har lagstiftaren valt att knyta deltagandet i en vattenrättslig samfällighet till innehavandet av tillståndet istället för ägandet av fastigheten som i AL. I praktiken kan det dock i många fall bli att deltagandet föl-jer fastighetsägandet ändå eftersom vattenverksamhetstillståndet i många fall är tätt kopplad till den fastighet, det arrendet eller annan nyttjanderätt för vilken vattenverksamhetstillståndet har utfärdats (dock kan nyttjanderättshavare inte ingå i markavvattningssamfällighet). I fallet med vattenregleringssamfällighet för kraftändamål är deltagandet kopplat till ägandet av strömfallet eller till servitutshavare av strömfall (Prop. 1981/82:130 s 164, 165, 289 och 290).
Det som är samfällt för deltagarna är dels anläggningar och dels tillstånd som kan utfärdas ge-mensamt för deltagarna i samfälligheten (Prop. 1981/82:130 s 292). Dessa anläggningar och det gemensamma tillståndet är då alltså en gemensam angelägenhet (Prop. 1981/82:130 s 438). Dock är lagens mening klar i att mark som löses in för en samfällighets räkning, t.ex. genom att marken av företaget blir varaktigt torrlagd, blir samfälld för fastigheternas som ägs av deltagar-na vid inlösen (Prop. 1981/82:130 s 288 och 289, se även s 171).
Första kapitlet 3 och 4 § § innehåller allmänna regler som gäller för alla typer av vattenrättsliga samfälligheter enligt LSV. 3 § är en allmän skyddsbestämmelse för deltagare i samfällighet som beskriver att var och en i en sådan samfällighet ska ”tillgodoses utan väsentlig nackdel för någon annan deltagare”. 4 § innehåller regler om att annan part kan med villkor dra nytta av annan vattenverksamhet och att den då ska betala skälig ersättning till den primära tillståndshavaren för det. 4 § ska dock inte tillämpas om samfällighet kan bildas istället. I 7 kap. 17 § finns det reg-ler om att vattenrättslig samfällighet under vissa omständigheter får omprövas, t.ex. när delta-garkretsen genom domstolsbeslut förändrats eller förhållanden som inverkar på frågan ändrats.
6.3.1. S
ÄRSKILT OM MARKAVVATTNINGSSAMFÄLLIGHETERTredje kapitlet behandlar markavvattningssamfälligheter. Markavvattningssamfälligheten ini-tieras genom en ansökan om tillstånd enligt miljöbalken (1 §) men sedan kan även andra fastig-hetsägare inträda om det anses lämpligt. Markavvattning avser främst torrläggning av mark (Prop. 1981/82:130 s 155 och 288) vilket kan ske genom grävning av diken, invallning, bortle-dande genom ledning etc. De anläggningar som utförs med syfte att markavvattna ingår då i samfälligheten (5 och 6 § §). Den närmare definitionen av markavvattning står i 11 kap. 2 § MB: ”en åtgärd som utförs för att avvattna mark, när det inte är fråga om avledande av avloppsvat-ten, eller som utförs för att sänka eller tappa ur ett vattenområde eller för att skydda mot vatavloppsvat-ten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål.” Avledning av vatten inom kommunalt VA-verksamhetsområde kan enligt 8 § aldrig bli föremål för en markavvattningssamfällighet. Avloppsvatten definieras i 9 kap. 2 § MB:
1: spillvatten eller annan flytande orenlighet, 2: vatten som använts för kylning,
3: vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning, eller
57
Av detta följer alltså att markavvattningssamfällighet kan bildas när det gäller fastigheter som är utanför detaljplanelagt område, förutom möjligen ett begränsat antal fastigheter inom detaljplan (att detta ska tolkas strikt följer av rättsfall, se MÖD 2013:49), samt när det gäller fastigheter som ej ingår i kommunalt VA-verksamhetsområde. Hantering av avloppsvatten, som ex. avser att leda bort vatten från markområden, har inte ansetts ingå i markavvattning och inte heller kompensationsdikning som görs för återställningssyften eller för att avhjälpa problem som upp-kommit av åtgärder på omgivande mark (Persson, 2018, HovR F 514-13).
Propositionen till vattenlagen höll före att det skulle innebära både rätt och skyldighet för de som har nytta av ett markavvattningsföretag att delta i företaget. Nyttan beräknas då på lik-nande sätt som vad gäller båtnad i anläggningslagen. Enligt propositionen beräknas nyttan efter ”den värdehöjning företaget innebär för en fastighet, minskad med eventuella fullföljds-, an-passnings- och omställningskostnader. Värdehöjningen bör allt efter omständigheterna kunna beräknas med hänsyn till marknadsvärdet, avkastningsvärdet eller ett mellanliggande värde”. När det gäller fastighetsägare som kan komma att tvingas in en markavvattningssamfällighet annan än med ändamålet dikning finns det dock ett sorts opinionsvillkor i 3 kap. 1 §: ”Skyldighet att delta i annan markavvattning än dikning finns dock endast om det begärs av ägare till fastig-heter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av verksamheten.” Någon sådan stoppre-gel finns som sagt inte när det gäller dikning eftersom dikning kan anses som mindre betung-ande och risktagbetung-ande jämfört med andra markavvattningsverksamheter ex. sjösänkning och invallning (Prop. 1981/82:130 s 154 och Kruse, not 24). Det finns även ett krav i 1 § att markav-vattning ska ske i hänsyn till andra som kan ha nytta av det om det är lämpligt. I en markavvatt-ningssamfällighet kan även andra än fastighetsägare vara deltagare, ex. väghållare, se 3 kap. 1 § andra stycket LSV.
6.3.2. S
ÄRSKILT OM BEVATTNINGSSAMFÄLLIGHETER4 kap. LSV innehåller reglerna om inrättande av bevattningssamfälligheter. Bevattningssamfäl-ligheter nyinfördes i vattenlagen 1983 med motivet att det på 70-talet hade uppstått ökade pro-blem med fördelning av vatten mellan olika jordbruksföretag samt att det hade varit en rad torra somrar (Prop. 1981/82:130 s 1 och 159). Det uppstod alltså behov av att erbjuda fastig-hetsägare ytterligare samverkansmöjligheter utifrån konkurrenssituationer som uppstod med ökade effektiviseringar och resursanvändning av lantbruksföretag samtidigt som resurserna stundtals kunde vara knappa (Prop. 1981/82:130 s 80). Bevattningssamfällighet får genom domstols försorg bildas för själva fördelningen av vattenresurserna men kan dessutom genom beslut omfatta anläggningar för bevattning (exempelvis anläggningar för uppumpning, uppsam-lande, förvarande etc. av vatten). Huvudsyftet med en bevattningssamfällighet är dock alltid fördelning av vatten mellan de olika verksamhetshavare som fått tillstånd att nyttja vattnet för bevattning inom ett visst mindre, begränsat, område. Vidare är syftet bevattning för olika nä-ringar (förutom de självklara lantbruksföretagen nämner propositionen timmerupplag som empel). För att hantera vattenfördelning i större sammanhang är andra lagar tillämpliga, se ex-empelvis lag om vattenförbund som ska presenteras i nästa avsnitt (Ekbäck, 2016, Prop. 1981/82:130 s 81, 160-162 och 291). I propositionen uppges även att ambitionen med införan-det av bevattningssamfällighetsinstitutionen är att man enkelt ska kunna omfördela vattenre-surser sinsemellan när behov uppstår utan behov av omfattande myndighetsingripanden el. dyl. (Prop. 1981/82:130 s 165). Tanken är då att bevattningssamfälligheten har tilldelats ett gemen-samt tillåtet vattenuttag som den sedan, under givna villkor, har möjlighet att fördela mellan sina deltagare på frivillig basis (Ekbäck, 2016, Prop. 1981/82:130 s 168 och 173).
58
Deltagare i en bevattningssamfällighet kan vara fastighetsägare, nyttjanderättshavare, arrenda-torer och dylikt (Prop. 1981/82:130 s 164) men är begränsat till de som söker tillstånd till vat-tentäkt. I vattentäkttillståndet kan då domstolen besluta att verksamhetsutövaren ska ingå i en bevattningssamfällighet eller gemensamt med annan bilda en bevattningssamfällighet (4 kap. 1 §, Prop. 1981/82:130 s 167). När det gäller deltagande i samfällighet för enbart fördelning av gemensam vattenresurs är beslutet tvingande och inga sådana villkor som båtnads-, väsentlig-hets-, eller opinionsvillkoret som i AL ställs upp. Anledningen är att fördelning av vatten inte medför några kostnader för sakägare än möjligen smärre administrativa sådana. Däremot när det gäller vilka som ska beslutas ingå i en samfällighet som avser anläggningar för bevattning har inspiration hämtats från anläggningslagens bestämmelser (Prop. 1981/82:130 s 169). Vi ser i 4 § en lagregel som är mycket lik väsentlighets- och opinionsvillkoren i anläggningslagen:
En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen.
En gemensam anläggning får inte inrättas, om de som skall delta i anläggningen mera allmänt motsät-ter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening be-aktas som har störst nytta av anläggningen.
Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget för att tillgodose mot-stående allmänna och enskilda intressen.
Man utgår alltså från frivilliga lösningar i första hand men motivet bakom lagregeln är att lagstif-taren även vill ha tvingande regler med syftet att kunna få fram ekonomiskt fördelaktiga delta-garunderlag för dessa typer av anläggningar som kan vara kostnadskrävande (Prop.
1981/82:130 s 166). Anläggningar som är aktuella för prövning enligt 4 § 4 kap. LSV gäller såd-ana anläggningar för bevattning som deltagande själva har nytta av och inte sådsåd-ana anläggning-ar som domstol kräver till skydd för annan verksamhet, andra enskilda intressen eller allmänna intressen (Prop. 1981/82:130 s 169 och 170).
6.3.3. S
ÄRSKILT OM VATTENREGLERINGSSAMFÄLLIGHETERReglerna för vattenregleringssamfälligheter finns i femte kapitlet. Bevattning enligt fjärde ka-pitlet är ju också att se som en typ av ”reglering” av vatten men där bevattningssamfällighet syf-tar på vattenuttaget i sig och upptagandet av det avser vattenregleringssamfällighet reglering av vattenföringen i vattendrag (Ekbäck, 2016). Vattenregleringssamfällighet kan bildas för kraft-ändamål eller för bevattningskraft-ändamål och inbegriper reglering av vattenflödet i sig men även bortledande (avledning) av vatten. En anledning till att vattenregleringssamfällighet för dessa två vitt skilda ändamål ändå behandlas i samma kapitel är att både vattenreglering för kraftän-damål och vattenreglering för bevattningsänkraftän-damål konkurrerar om samma resurser. När det gäller kraftändamålet avser vattenreglering avledning av vatten för att driva turbiner etc. medan vattenreglering för bevattning avser avledning för bevattningsändamål. I många fall kan dessa två ändamål krocka med varandra – den säsong när kraftbolag vill ha välfyllda magasin för sina kraftverk sammanfaller ofta med då jordbruksföretag vill avleda vatten för bevattning. Lagstift-ningen särskiljer dock vattenregleringssamfällighet för de två ändamålen just på grund av att deras resp. nyttor består i så olika värden (Prop. 1981/82:130 s 303 och 304). Enligt 1 § kan en vattenregleringssamfällighet bildas av ägare och tillståndshavare av strömfall. De som har nytta av att samfälligheten inrättas ska delta.
Grunden till och syftet bakom att bilda en vattenrättslig samfällighet för kraftändamål är att det kan leda till ett totalt sett bättre kraftutnyttjande av att de olika innehavarna av strömfall och uttagstillstånd samordnas i en samfällighet (Prop. 1981/82:130 s 162). Genom
samfällighets-59
bildandet görs både tillståndet till uttag och eventuella anläggningar gemensamma (2 §). Det finns en liknande spärregel här som vad gäller markavvattningssamfälligheterna för andra än-damål en dikning – mer än hälften ska ställa sig bakom ansökan om att bilda samfälligheten för att vattenregleringssamfällighet för kraftändamål ska inrättas (1 §).
För vattenregleringssamfällighet för bevattningsändamål gäller att de som ställer sig bakom ansökan om vattenregleringssamfällighet ska utgöra en majoritet av de som berörs av företaget (1 §). Dessutom ska utbyggnad av strömfallet (för kraftändamålet) ha skett eller ske inom närm-aste tiden. Nya tillståndshavare och strömfallsägare kan genom domstols beslut, om annan strömfalls-havare yrkar på det, tvingas ingå i en redan bildad vattenregleringssamfällighet (andra stycket).
6.3.4. L
AGEN OM VATTENFÖRBUND Portalparagrafen stipulerar följande:Enligt denna lag kan bildas sammanslutning (vattenförbund) med uppgift att genom rensning, regle-ring eller andra vattenvårdande åtgärder främja ett från allmän eller enskild synpunkt ändamålsenligt utnyttjande av vattnet i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Fråga om bildande av vattenför-bund prövas vid förrättning. (1 §)
Innan lagens tillkomst fanns ideella sammanslutningar som kallades för vattenvårdsförbund. Medlemmarna utgjordes för det mesta av kommuner, industrier och andra företag som använde vattnet för vattenförsörjning eller utsläpp av avlopp och brukade ägna sig åt ”recipientkontroll i ett visst vattenområde” eller åt underhåll av vattendrag i området (Prop. 1975/76:215 s 25). Man såg dock att det fanns ett behov av att inrätta en lag med tvingande regler om medlemskap i vattenvårdande sammanslutningar för att verksamheten skulle kunna ges kontinuitet och stadga (Prop. 1975/76:215 s 24) och för att undvika dyra rättegångsprocesser när olika intres-sen stod emot varandra.
Det viktigaste behovet som lagstiftaren såg framför sig var att skapa en lämplig samverkansin-stitution för underhållet av större system av sjöar, vattendrag och andra vattenområden. Bely-sande är vad en av remissinstanserna i propositionen uttryckte: ”Lagen bör enligt Skövdegrup-pens mening tillgripas först i sådana situationer av teknisk, ekonomisk eller annan natur, där problemens storleksordning eller svårighetsgrad går utanför de frivilliga förbundens kapacitet eller uttalade intresse eller förmåga.” Man ansåg därvid inte att det var ett statligt intresse att ansvara för underhållen, inte ens vad gäller de viktigaste vattendragen, däremot bör staten stödja sådan verksamhet (Prop. 1975/76:215 s 26, 52 och 96). Lagen sågs även som ett lämpligt komplement när ansvariga inte går att peka ut och som ett bra alternativ till markavvattnings-samfälligheter som sågs som svårtillämpbart i många situationer (Prop. 1975/76:215 s 52 och 53).
Ett vattenförbund får enligt 2 § avse ett verksamhetsområde och i det ska ingå de som enligt miljöbalken eller äldre lagstiftning fått ”rätt att inverka på vattenbeskaffenheten eller i övrigt på vattenförhållandena inom verksamhetsområdet” samt andra vilkas ” medlemskap är av särskild betydelse för förbundets verksamhet”. Lagstiftningen begränsar medlemskapet till dessa, föru-tom vad gäller kommun och fiskrättsägare som kan anslutas även om deras medlemskap inte skulle vara av särskild betydelse för förbundets verksamhet eller inverkar på vattenförhållan-den eller vattenbeskaffenhet enligt ett miljöbalksmässigt tillstånd (3 §). Propositionen uttrycker följande mening: ” Alla som sakligt sett bör medverka i gemensamma åtgärder - kommuner,
in-60
dustrier, torrläggningsföretag och andra intressenter - bör vara medlemmar i vattenförbund” (Prop. 1975/76:215 s 28). Som exempel ska anföras Lyckebyåns vattenförbund som bildades 1988. I det förbundet ingår enligt uppgift tre kommuner, tre industriföretag, sex markavvatt-ningsföretag, sex kraftverksföretag eller samfälligheter för kraftändamål och nio fiskevårdsför-eningar samt Domänverket (Steiner, 2018a).
Vattenförbund kan bildas efter verksamhetshavares eller länsstyrelsens ansökan (Prop.
1975/76:215 s 44). Vattenförbund bildas för att ”det är av väsentlig betydelse från allmän eller enskild synpunkt” att de bildas och att det skulle främja vattenutnyttjandet på något sätt (4 §). Vattenförbund skiljer sig mot de typer av samfälligheter som redovisats ovan i det att i ett vat-tenförbund är det inte det enskilda intresset för fastighetsägare, verksamhetshavare etc. som står i fokus utan inriktningen är snarare allmänna miljövårdsintressen (Prop. 1975/76:215 s 29 och 30). Grunden för samverkan i ett vattenförbund är att det finns en intressegemenskap runt vattenvården, främst för medlemmarnas gemensamma bästa (Prop. 1975/76:215 s 31, 81 och 82).
Vattenförbund liknar vattenrättsliga samfälligheter och skiljer sig från gemensamhetsanlägg-ningar i det att medlemskapet inte följer med fastighetsägandet utan personer är anslutna på grundval av personliga tillstånd att använda vattnet (Prop. 1975/76:215 s 35). Precis som i AL är dock utgångspunkten ”att främja frivillig samverkan”. 5 § innehåller även ett opinionsvillkor med samma typ av villkor som opinionsvillkoret i AL (Prop. 1975/76:215 s 29). Det finns vidare i 9 § regler om fördelning av kostnader genom andelstal som i stort liknar andelstalsreglerna i AL.