Enligt 6 § i denna lag inträder ett kommunalt ansvar för att ordna vattenförsörjning och avlopp för ett befintligt eller planerat område med bebyggelse om det behövs i ett större sammanhang ”med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön”. Det vill säga att det finns behov av att få vattenförsörjning eller avlopp ordnad i ett sammanhang av hälsoskyddsskäl eller att det finns behov av att avloppsvatten behöver tas om hand av miljöskäl (Prop. 2005/06:78 s 135). Reglerna om när detta kommunala ansvar inträder är knutet till bebyggelse (Prop. 2005/06:78 s 42). Enligt 2 § ingår i begreppet avlopp ”bortledande av dagvatten och dränvatten från ett om-råde med samlad bebyggelse eller från en begravningsplats, bortledande av spillvatten eller bortledande av vatten som har använts för kylning”.
Gällande begreppet ”samlad bebyggelse”, som alltså är avgörande för att kommunalt ansvar vad gäller avlopp från bostadsfastigheter ska inträda, har det bildats en praxis som innebär att det i allmänhet krävs omkring 20-30 fastigheter för att ansvaret enligt 6 § ska inträda. Ansvaret kan dock inträda för betydligt färre fastigheter i vissa fall, ex. att de ligger nära annan samlad bebyg-gelse som har kommunalt avlopp (MÖD 2017:70) eller att det finns höga naturvärden i närheten som kan hotas av bebyggelsens verksamhet (MÖD 2010:28).
Enligt 3 § har en kommun eller ett kommunförbund ”rättsligt bestämmande inflytande över en va-anläggning” om den äger va-anläggningen genom att den har byggt anläggningen enligt 6 § eller tagit över en befintlig ledning eller annars har huvudinflytande över den genom majoritet i
37
bolag eller liknande som äger anläggningen. I va-anläggningens huvudmans skyldigheter ingår ”inte vägdiken, rännstenar, rännstensbrunnar eller ledningar som förbinder rännstensbrunnar med den allmänna va-anläggningen” (andra stycket). Vid förbindelsepunkten slutar huvudman-nens ansvar och fastighetsägarens ansvar för va-anläggningen börjar (Prop. 2005/06:78 s 63). Förbindelsepunkten placeras nära bostadsfastigheten (12 §).
När behovet enligt 6 § uppstår ska kommunen bestämma verksamhetsområdet inom vilket kommunen ska ordna vattenförsörjning och avlopp och se till att va-anläggningen för att han-tera avlopp etc. snarast uppförs. 13 § specificerar vilka anordningar som ska ingå i en sådan all-män va-anläggning, nämligen: ”1) ledningar och andra anordningar för vattenförsörjning till eller
avlopp från varje förbindelsepunkt, 2) anordningar för bortledande av vatten som inte sker genom en förbindelsepunkt, och 3) de anordningar som i övrigt behövs för att va-anläggningen skall kunna fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet.” En va-anläggning består
vanligtvis av vattenverk, avloppsreningsverk, ledningar, reservoarer, pumpstationer och tillhö-rande anordningar (Prop. 2005/06:78 s 64).
En särskild variant av va-anläggning är ett lokalt system för omhändertagande av dagvatten. Syftet med ett sådant system är primärt att avleda dagvatten. I ett sådant system behöver nöd-vändigtvis inte ingå ledningar utan avledning kan även ske genom ex. öppna diken eller t.o.m. stensatta bäckfåror. Ofta förekommer olika typer av fördröjningsmagasin. Sådana anläggningar som klart hör samman med den allmänna dagvattenhanteringen räknas därmed även de in i en va-anläggning enligt LAV. Huvudmannen för va-anläggningen har kvar ansvaret för det så länge behovet finns kvar av att ha va-frågan ordnad i ett större sammanhang (Prop. 2005/06:78 s 64 och 65).
Propositionen framhåller att en kommunal huvudmans ansvar är mer långtgående än vad som kan krävas av gängse miljölagstiftningsmässiga verksamhetsutövare (Prop. 2005/06:78 s 58). I slutet av lagen finns vissa regler om skadeståndsansvar som särskilt belyser det ansvar som VA-huvudmannen har för sitt nät. Regler som här är aktuella att nämna är 45 och 46 § §. Särskilt långtgående är ansvaret för översvämning som uppkommer på grund av brister i
va-anläggningen. Enligt dessa regler är huvudmannen för en VA-anläggning (kommunen om villko-ret i 3 § är uppfyllt) skyldig att ersätta översvämningsskador på fastigheter om de uppstått ge-nom att huvudmannen åsidosatt någon av sina lagstadgade skyldigheter och detta åsidosättande eller uraktlåtenhet har medfört att något av det vatten eller avloppsvatten som huvudmannen enligt denna lag har ansvar för har letts in eller på annat sätt trängt in på en fastighet (45 §). Även andra skador som beror på att huvudmannen ” överskridit sin rätt eller åsidosatt en skyl-dighet enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen” ska ersät-tas eller återställas av huvudmannen (46 §) (Prop. 2005/06:78 s 102, 103, 105, 107 och 150). Lagen säger alltså att det finns ett villkor för att skadeståndsansvaret ska inträda – någon typ av försummelse från huvudmannens sida vad gäller va-anläggningen. Propositionen nämner som exempel om huvudmannen inte vidtagit påkallade försiktighetsmått eller inte dimensionerat avloppssystem med skäliga säkerhetsmarginaler. Ett annat exempel som propositionen specifikt tar upp är när översvämning uppkommer på grund av underdimensionerat dagvattensystem. I ansvaret ingår alltså inte vatten som tränger in från andra fastigheters egna va-installationer eller från gata och väg. När någon typ av försummelse gällande va-anläggningens utformning eller liknande finns från huvudmannens sida eller att huvudmannen överskridit sina befogen-heter gällande sitt va-huvudmannaskap inträder strikt ansvar. Enligt propositionen ska
för-38
summelsen vara direkt knuten till försummelse vad gäller anläggningens utformning för att kunna läggas till grund för ansvar och inte bara försummelse i allmänhet, dessutom gäller inte skadeståndsansvaret enligt dessa lagregler vid force majeure (Prop. 2005/06:78 s 102, 103, 105, 107 och 150). När det gäller vilka dimensioner ett avloppssystem enligt LAV ska ha kan ledning hämtas från riktlinjer som branschorganisationen Svenskt vatten har arbetat fram samt avgö-randen från Statens va-nämnd och Mark- och miljööverdomstolen (Prop. 2005/06:78 s 56). Är det en tredje part som orsakar en användare av va-anläggningen, ex. en annan fastighetsä-gare som genom otillåtet utsläpp i va-anläggningen orsakat skador för en annan fastighetsäfastighetsä-gare (Prop. 2005/06:78 s 102), blir den fastighetsägaren som orsakat skadorna ifråga ansvarig. Pro-positionen menar att fastighetsägarens ansvar i detta fall är begränsat till skador som uppstår av att den brutit mot regler eller förordningar gällande anläggningens användning. Sådana skador är fastighetsägaren ansvarig för även om den inte är direkt vållande till skadorna. Ansvaret föl-jer alltså av åsidosättandet av reglerna i sig. Fastighetsägaren är däremot inte ansvarig för ska-dor som inträffar ”trots att fastighetsägaren vidtagit de försiktighetsmått som kan krävas av denne” (Prop. 2005/06:78 s 105).
5.6.1. R
ÄTTSFALLHär presenteras en rad vägledande rättsfall som behandlar frågan om huvudmans ansvar för översvämningar. De första rättsfallen som presenteras nedan härrör från långt innan LAV:s da-gar men är ändå intressanta att studera då de ger en historisk bakgrund till hur synen på VA-huvudmans ansvar har utvecklats. Därför presenteras också rättsfallen i tidsordning.
År 1937 skadades en hyresgästs tryckeri i en källarlägenhet i Katrineholm på grund av över-svämmande vatten från ur golvbrunn uppträngande avloppsvatten. Översvämningen uppstod av rikliga regn. Det framgår att det inte var första gången som översvämningar uppstod samt att huvudmannen för avloppssystemet (staden) inte hade uppgraderat rördimensioner etc. till följd av att mer bebyggelse hade tillkommit under de föregående åren. Därför ansågs kommunen an-svarig för skadorna (NJA 1940:52 s 199).
År 1941 översvämmades en fabriksbyggnad i Malmö och orsakades skador därav. Översväm-ningen härrörde från ett öppet dike som anslutet till en avloppsledning inte förmådde avleda ett omfattande vattenflöde som uppkom av häftig snösmältning och tjälad mark med nedsatt vat-tenupptagningsförmåga. Staden, som ansvarade för vattenavledningen, dömdes ej ansvarig för skadorna. Vattenflödena bedömdes visserligen inte vara så stora att en avloppsledning inte i vanliga fall borde ha kunnat hantera flödet. Ändå ansåg man att det inte var stadens fel att av-loppsledningen täppte till vattnet trots att ledningens dimension var för liten för att kunna han-tera det vattenflöde som här uppkom. Skälet till detta var att domstolen ansåg att marken runt ledningen hade fått en ändrad användning efter ledningens anläggande som gjorde att avrin-ningshastigheten från marken runtom hade ökat, vilket inte staden skulle belastas för, eftersom dimensionen på ledningen ansågs ha varit tillräcklig när den anlades (NJA 1944:132 s 494). I Trelleborg inträffade år 1977 en översvämning i en villa där vatten från det kommunala av-loppssystemet trängde upp i golvbrunnen i en villa och orsakade vissa skador och sanitär olä-genhet (NJA 1984:133 s. 721 och 722). I det fallet bedömde HD att ett system som var dimens-ionerat för femårsregn var tillräckligt för att den kommunala huvudmannen inte skulle behöva ta ansvar för skadan. Regnet som förorsakade regnet bedömdes ha en högre intensitet än fem års återkomsttid (NJA 1984:133 s. 732).
39
Under åren 1985 och 1986 inträffade översvämning i en rad bostadsfastigheters källare i Åsa utanför Kungsbacka. Översvämningarna bedömdes härröra från kommunal va-anläggningen och uppstod vid stort nederbörd, minst tioårsregn. Kommunen försökte hävda force majeure ef-tersom vädersituationen var extrem men kommunen dömdes ändå skyldig efef-tersom det fram-kom att va-anläggningen inte fungerade som den skulle, bland annat var en pumpstation inte i fungerande (NJA 1993 s 764).
1988 drabbades några fastigheter i Sturefors söder om Linköping av översvämningar på grund av lågt dimensionerat dagvattensystem (NJA 1991:97 s. 580 och 581). I generella ordalag fram-förs att ”skadeståndsansvar vanligen utesluts vid extraordinära naturhändelser, såsom exem-pelvis ett för orten onormalt intensivt regn eller andra exceptionella vattenflöden” (NJA 1991:97 s. 586). Vidare är det inte dimensioneringen i sig som är avgörande för om ansvar ska kunna utkrävas eller inte utan de skador som en tilldämning i ett system kan medföra. I detta fall an-sågs att tom. en så låg dimensionering som för ettårsregn räknas som tillräcklig, förutsatt att inte varje mer intensivt regn ledde till översvämning. Av vikt är då avståndet mellan ledning och byggnaders källargolv. Vid lägre avstånd mellan ledning och källargolv desto större säkerhets-marginal i ledningsdimension ansågs det att det behövdes (NJA 1991:97 s. 587). Detta rättsfall lyfter även fram Svenskt Vatten som en auktoritet i frågan:
I Svenska vatten- och avloppsverksföreningens publikation VAV P 49 "Källaröversvämningar" (juli 1985) behandlas frågor om ansvar, åtgärder och ersättning i detta sammanhang. Publikat-ionen, som enligt förordet syftar till att meddela råd och riktlinjer rörande hur kommunerna kan handlägga frågor i samband med källaröversvämningar, anger att följande funktionskrav bör stäl-las på samtliga avloppsnät inom verksamhetsområdet: "Generellt gäller att avloppsnät ingående i allmän va-anläggning med avseende på risk för källaröversvämning bör anordnas och skötas så att de mest utsatta fastigheterna statistiskt sett inte löper risk att drabbas av översvämningar med kortare återkomsttid än 10 år." Det framhålls att en ägare av fastighet som med korta inter-vall drabbas av översvämning inte kan anses vara skyldig att tåla detta även om han får full eko-nomisk kompensation för skadorna. "Översvämningar innebär obehag, avbräck, merarbete och psykiskt lidande som inte kan värderas i pengar. Intervallet mellan två på varandra följande över-svämningar i en och samma fastighet bör således vara långt." (s. 587 och 588)
Det framgår i rättsfallet att man ställer högre krav på systemet i så kallade instängda områden, dvs. i cityområden där bebyggelsen är helt hänvisad till de allmänna avloppsystemen för avrin-ning etc. I områden som inte är instängda och utom citybebyggelse uttalades det att dimension-ering för femårsregn varit tillräckligt. I detta fall dömdes huvudmannen ansvarig för översväm-ningsskadorna på grund av att säkerhetsmarginalen mellan källargolvet och ledningsnivån var för liten och att avloppsystemet inte varit utfört enligt de senaste rekommendationerna. Ett ju-ristråd tillade att eftersom kommunen (huvudmannen) har sakkunskapen och möjligheten att genom planering minska riskerna för översvämningar bör man i allmänhet döma till fastighets-ägarens fördel (NJA 1991:97 s. 589 och 590).
I Mjölby år 1996 skedde en översvämning i en källare i en villa. Regnet som förorsakade över-svämningen var långvarigt och bedömdes motsvara ett tjugoårsregn. Va-nämnden, vars slutsats fastställdes av mark- och miljödomstolen, ansåg att kommunen, som var huvudman för avlopps-systemet som vatten trängt upp ifrån, inte var skadeståndsansvarig. Systemet ansågs uppfylla villkoren enligt LAV (och de gällande rekommendationerna). Domen hänvisade till de två förut presenterade rättsfallen som praxis (MÖD 1999 DM 4).
40
I ett mer sentida fall, en fastighet i Göteborg som drabbades av översvämningar under åren 2008-2012 på grund av vissa brister i det kommunala avloppssystemet, var huvudmannen skyl-dig att ersätta skador där va-anläggningen inte ansågs uppfylla de senaste anvisningarna från Svenska vatten- och avloppsföreningen. Anvisningarna föreskrev att en va-anläggning ska klara av att hantera nederbörd med upp till tio års beräknad återkomsttid utan att fastigheter i nor-malfall utsätts för översvämning (HovR M 8733-15). Även i ett rättsfall från 2016 bedömdes en va-anläggning som klarade ett så kallat tioårsregn vara tillräckligt för att ansvar för översväm-ningsskador inte skulle påläggas VA-huvudmannen (HovR M 8034-15).
Nedanstående tabell sammanfattar rättsfallen (se Tabell 1).
TABELL 1. SAMMANFATTNING ÖVER RÄTTSFALL SOM BEHANDLAR KOMMUNAL HUVUDMANS ANSVAR VID ÖVERSVÄM-NINGAR.
Rättsfall Årtal och plats Typ av fastighet Orsak Huvudman skyl-dig? NJA 1940:52 s 199 1937 Katrine-holm Bostad Upprepade översvämningar, avloppsystem ej uppgraderat Ja NJA 1944:132 s
494 1941 Malmö industri För klent rör pga. större av-rinning än vid utförandet
Nej
NJA 1984:133
s. 721 1977 Trelleborg Bostad Va-anläggning anpassat till femårsregn, flödet var större
Nej
NJA 1991:97 s. 580
1988 Sturefors Bostad Va-anläggning klarade ej tio-årsregn
Ja
NJA 1993 s 764 1985-1986 Åsa Bostad Va-anläggning ej i full funktion, högre flöde än tioårsregn
Ja
MÖD 1999 DM
4 1996 Mjölby Bostad Va-anläggning klarade ej tjugo-årsregn
Nej
HovR M
8733-15 2008-2012 Gö-teborg Bostad Va-anläggning klarade ej tio-årsregn
Ja
HovR M
8034-15 2016 Bostad Va-anläggning klarade tioårs-regn
Nej