Affärsmodell

Graden av effektiv samverkan utgör en nyckelfunktion i entreprenader och har stor betydelse för vad entreprenaden i slutändan har kostat, både rent ekonomiskt samt vad gäller slutanvändarens belåtenhet (RES1; RES2). Initiativtagaren till Aspviksprojektet tog i tidigt skede, kontakt med Vattenfall, Skanova och Trafikverket för att samtidigt som VA-utbyggnaden sker även möjliggöra installation av fiber, lägga ner befintliga elkraftsledningar i marken samt förbättra vägarna i Aspvik. Vattenfall hade intresse i detta i och med att de på lång sikt vill gräva ner befintliga elkraftsledningar i marken där det finns möjlighet (RES1; RES2). Istället för att Vattenfall utförde grävningsarbeten erbjöd VA-föreningen i Räknäs att göra det åt dem, fick förtroendet och tog sedan betalt av Vattenfall som försåg dem med material. Föreningen kunde ta så pass bra betalt för detta att det nästintill finansierade halva projektet (RES1). Vattenfall har intresse i att bygga ut deras befintliga elnät för att kunna ansluta fler fastighetsägare och få fler kunder. Därför är de ofta intresserade av att vara med och samverka i utbyggnaden av VA-anläggningar men det är inte alltid säkert att de har budgeten för det (RES2; RES5). Att man i projektet lyckades samverka dessa entreprenörer argumenteras för att vara en central framgångsfaktor (RES1; RES2; RES4; RES6; RES7; RES8; RES10). I och med att man kunde erbjuda en VA-lösning enligt kommunal standard samt fiberinstallation utgjorde det ett bra säljargument, vilket passar bra i tiden då allt fler blir permanent bosatta i skärgården eller önskar bli.

Detta projekt har enligt initiativtagaren föranlett förändringar då branschen (lokalt) reagerade och prisbilden blev mer transparent på vad man faktiskt kan göra för att agera mer affärsmässigt och

kostnadsmedvetet (RES1). Aspviksmodellen erbjuds och praktiseras i dag för andra föreningar runt omkring Värmdö där behovet för bättre VA-lösningar finns. Initiativtagaren gör detta genom en etablerad firma som även kommer att börja lägga anbud på stamledningsarbeten till kommunen för att på så vis vara med och konkurrera och påverka prisbilden (RES1). Kommunen påstås ha tagit inspiration och studerat detta projekt, hur man har gått tillväga och det faktum att VA- utbyggnad skett ut till öarna (RES1; RES8). Det är dock oklart hur mycket detta faktiskt har förändrat kommunens sätt att arbeta med dessa frågor eller om det har föranlett någon förändring överhuvudtaget.

Som tidigare nämnts är Aspviksmodellen unik såtillvida att Aspviksmodellen innebär till skillnad från kommunens modell att det ska gälla en VA-anslutning per bostad med en boyta över 25 m2_,

inte per fastighet (RES1). Vi kan identifiera framgången med just att initiativtagaren kunde erbjuda full driftsättning innan kommunen skulle få lägenhetsavgifterna betalda, vilket skulle innebära mindre initial kapitalinsats för de boende om de inte planerade för att driftsätta sina fastigheter direkt. Initiativtagaren såg fördelarna i möjligheten att ha två eller fler anslutningar per fastighet om fastigheten exempelvis är styckningsbar. Det gäller även att anslutningar beviljas endast för normalvilla/enfamiljshus, alltså inte exempelvis parhus och större lägenhetskomplex. Detta menar man ha en hindrade effekt från att området exploateras och tätbebyggelse undviks (RES1). Initiativtagaren försökte att sälja in fler anslutningar för att bygga ett system för eventuell framtida kapacitetsökning, vilket kan identifieras vara en framgångsfaktor i och med att den möjligheten då skapades för varje fastighetsägare som hade behovet. Säljargumentet som användes var att be fastighetsägarna att passa på i och med att det inte skulle vara möjligt i ett senare skede att installera fler VA-anslutningar. Många gick med på detta och bara i Räknas var det som tidigare nämnt 35 av 60 fastighetsägare som valde att investera i en extraanslutning över sin första vilket innebar en framgångsrik finansiering. I och med att detta koncept fungerade bra i Räknäs kunde det säljas vidare till de andra föreningarna kring Aspviksområdet.

Trots att inte alla fastighetsägare hade resurser kunde föreningen gå in och erbjuda medlemmarna till uppdelade betalningar samt räntefria uppskovslån, vilket även det identifieras som en framgångsfaktor i sig (RES1; RES10). Det möjliggjorde trots allt att fler fastighetsägare kunde gå med i Aspviksprojektet tack vare att projektet var överfinansierat. Initiativtagaren ville inte tvinga någon att betala för att vara med, istället lät föreningen betala för dem via dessa lån. Han uttrycker det:

”Jag tror att om vi hade gått den “hårda” vägen, hade projektet inte gått igenom. Då hamnar man i en liknande situation som för kommunen då en enskild fastighetsägare lämnar in överklagan och det drar massor ut på tiden.” (RES1)

själv är övertygad om att detta projekt som helhet blev betydligt billigare för fastighetsägare och boenden i Aspvik än om kommunen hade gjort samma sak (RES1). En tes som instäms av flera respondenter är att det föreligger en ökad kostnadsmedvetenhet samt det faktum att man fått med fiber och andra lösningar på köpet, på grund av att projektet drivits av boende i området (RES8; RES10; RES13). Å andra sidan finns det de som tror motsatsen och bland annat menar på att kommunen har en enhetlig kostnad som troligtvis hade varit billigare för fastighetsägare i Aspvik (RES4; RES11). För de två materialleverantörerna är det ingen större skillnad på kommunala eller privata projekt som menar att det är samma material och enbart storleken samt tillvägagångsätten på projekten som skiljer sig åt (RES2, RES5). En av samarbetspartnerna menar att det för deras egen del ofta kan vara billigare att arbeta mot kommunala projekt kontra privat. Detta då de kommunala projekten styrs av schablonkostnader istället för den faktiska kostnaden vilket då ofta har varit fördelaktigt just för dem (RES2). På ön Risholmen blev initiativtagaren anlitad som både entreprenör och projektledare vilket troligtvis har varit billigare än att upphandla en extern projektledare men å andra sidan kan dubbelrollen utgöra problem i sig (RES4).

På öarna har entreprenaden fått fritt fram att lägga stamledningar där de anser att det blir mest kostnadseffektivt och därmed har de fått fri tillgång till att arbeta på öarna (RES8). Men det har också lett till vissa konflikter och missnöjen, mer beskrivet i avsnitt 4.4 ”Motverkande faktorer (reverse salients)”.

Vi kan se att Aspviksmodellen från ett teoretiskt perspektiv präglas av intrasystemisk anpassning varigenom anpassning har skett mellan upp- och nedströmsaktiviteter. Blomkvist och Nilsson (2017) som formade det teoretiska begreppet menar även just på att intrasystemisk anpassning behandlar utvecklingen av affärsmodeller och metoder för kostnadstäckning, vilket man har lagt stort fokus på i Aspviksprojektet. Det är tydligt att initiativtagaren har lagt mycket resurser på att försöka inkludera så många som möjligt och även göra det på det kostnadseffektivt sätt. Vanligtvis är VA- tjänsterna vertikal integrerade, det vill säga att en aktör (Värmdö kommun) kontrollerar hela leveranskedjan. Vi kan däremot se att det inte råder hög vertikal integration i Värmdö kommun i och med att alla boenden inte är anslutna till det kommunala VA-nätet, se figur 4.2. Nu är det inte bara en aktör som kontrollerar VA-tjänsterna, utan även initiativtagaren och VA-föreningen i Räknäs gör det.

Figur 4.2 Aspvik, Värmdö kommun: teknologisk stil (egen konstruktion med inspiration från Blomkvist och Nilsson (2017, p. 294)).

I vissa skärgårdsområden kan vi se att den kontrollerande regimen inte varit anpassad i linje med omgivningen och har lett till att flertalet slutanvändare som inte är integrerade i systemet tvingats att ta till alternativa lösningar, såsom privata avlopp och reningsanläggningar (Blomkvist et al., 2020). Litteraturen visar på att man generellt sett har varit obenägen som regimaktör att försöka testa nya strategier och innovationer och i fallet med Aspviksmodellen kan vi se liknande kännetecken. Vi kan alltså identifiera en svårighet för kommunen att vara innovativ och kommunen menar själva på som tidigare nämnt att det är resursbrist som orsakar en lägre åtgärdstakt. I och med att kommunen i det här fallet inte har lyckats tillgodosett behovet av VA-tjänster i ett område med ett växande antal permanentboende har det krävt utrymme för lokal innovation och privata initiativ som Aspviksprojektet.