En huvudsaklig utmaning med utbyggnation och installation med VA-anläggning är att den ska kunna nyttjas av många människor för många år framöver och driften samt underhåll ska fungera på ett ordnat sätt (RES6; RES12). Det ska finnas tydliga roller i vem som ansvarar för drift och underhåll och det ska vara tydligt för alla inblandande, inte minst för de boende som nyttjar anläggningen. Vissa respondenter utrycker missnöje i hur det har kommunicerats mot fastighetsägare och boenden, speciellt för de som under själva utförandeperioden har flyttat in i området och varit ovetande om projektet (RES6; RES7). En annan utmaning med att projektera större teknisk infrastruktur är att veta hur många man ska dimensionera anläggningen för i och med att det är svårt att förutse hur många som kommer bo i Aspvik i framtiden (RES5). Antaganden som görs initialt om områdets framtida situation kan efter ett tag bli helt irrelevanta. Vissa uttrycker oro för om initiativtagaren inte längre är kvar i Aspvik i framtiden och är osäkra på vad som kommer att hända då med översynen på anläggningen (RES4; RES9; RES12). Andra menar att systemet inte är tekniskt avvikande som sådant och syftar på att det är kommunal standard samt att ritningar finns på allt (RES8). Man bör även konstruera ett system som sådant att det ska kunna övertas i kommunal regi och att kommunen då blir ansvariga för driften och underhåll av anläggningen. Vissa tror dock att kommunen i framtiden inte kommer att överta
inte ska vara en gemensamhetsanläggning som drivs genom en ekonomisk förening utan att det ska drivas professionellt i kommunal regi (RES9; RES12).
Huruvida Aspviksmodellen kan fungera och inspirera till liknande lösningar på andra platser återstår att se. Ur ett samhällsperspektiv kan man tänka sig att detta kan vara en bra lösning för att avlasta kommuner som uppenbarligen själva inte har tid eller kapacitet att göra det i den takt som det har visats behövts. Med andra ord, efterfrågan är större än utbudet och med rådande branschförhållanden tycks sådana initiativ som Aspviksprojektet uppstå och behövas för att täcka detta behov och minska gapet mellan utbud och efterfrågan. Aspviksmodellen kan vara befogad på andra platser och situationer men då måste det till ett betydligt bättre regelverk som enligt en respondent ska kunna hindra möjligheten för en privat aktör att sätta sig i maktposition mot andra fastighetsägare (RES12). Det här tydliggörs även i litteraturen där problematiken lyfts om svårigheten med att innovationer på lokal nivå tas upp av regimen där det råder bristfällig
internivåanpassning i och med avsaknaden av utvecklade och anpassade regelverk (Blomkvist &
Nilsson, 2017; Geels, 2011; Schot & Geels, 2008). Lokala fenomen som Aspviksmodellen bör få utrymme att utvecklas först och utvärderas tills dess att det går att implementera modellen till den omgivande regimen. Vi kan med stöd från litteraturen argumentera för att internivåanpassning i det kritiska gränsskiktet krävs för att fokusera på att anpassa systemet till både dess användarsammanhang men även dess fysiska och institutionella omgivning.
För att denna modell ska kunna praktiseras bättre på andra platser påpekar man vikten av stöd och stöttning från regimens sida (RES10). Man föreslår som exempel att kommunen kan hjälpa till med bidrag till den eller de personer som åtar sig denna stora uppgift. I Aspvik märkte man att alla boende utgick från att initiativtagarna skulle göra detta helt ideellt, för att annars fanns misstankar om att ens granne skor sig på en och tjänar pengar på detta, vilket inte var populärt (RES10).
”Man vill ju inte att ens granne ska sko sig på dig, […] Man ska inte utnyttja grannarna på det sättet.” (RES10)
Då har man som förslag att kommunen ska upprätta någon typ av fond där man avsätter pengar till den eller de som kan åta sig en sådan uppgift, för att på det sättet få fler att motiveras till att göra detta. Till detta efterfrågar man färdiga dokument och mallar vilket gör att även mindre passionerade och insatta kan lockas åta sig detta projekt (RES10).
Geels (2011) beskriver att det normalt sätt är företags forsknings- och utvecklingsavdelningar som utgör en lokal nivå där innovationer kan ske. Aktörerna som verkar på den lokala nivån är oftast entreprenörer som arbetar med innovation och vi kan se att det påminner om Aspviksprojektet. Denna typ av innovation utmanar och skiljer sig från hur den befintliga regimen är organiserad och arbetar, vilket blir tydligt i den här fallstudien. Geels (2011) betonar att entreprenörer förväntar sig att deras innovationer förr eller senare tas upp av regimen och eventuellt ersätter något befintligt. Vi har identifierat tendenser till att initiativtagaren har haft just det som ambition, däremot kan vi
se att omgivningen har haft olika syn på hur det faktiskt skulle vara möjligt i framtiden. Enligt Smith et al. (2010) är det vanligt att innovationer på lokal nivå inte alltid är framgångsrika i att expandera eller att lyckas överleva på lång sikt, vilket flera i Aspvik har uttryck oro för. Regimaktören, Värmdö kommun, fungerar som urvalsmiljö och bestämmer vilka innovationer som är tillräckligt anpassade och dessa lokala innovationer är de som överlever på lång sikt. Här betonas att man vanligtvis anpassar utvecklingen och målsättningen med innovationer på lokal nivå för att just möjliggöra upptaget på regimnivån. I fallet med Aspviksmodellen skulle man kunna se att regimaktören har varit behjälplig med stöd och annat men vissa har argumenterat att mer har kunnat gjorts. Regimaktörer bör möjligtvis underlätta likande projekt i svåråtkomliga miljöer i framtiden. Deras framtida arbete kan bli enklare om fler VA-anläggningar byggs privat i och med att kommunen i fråga då slipper ansvara för utbyggnaden och kan istället fokusera resurser på andra projekt. De undgår även drift och underhåll och får dessutom intäkter i form av lägenhetsavgifter för anslutningen till det kommunala VA-nätet.
5 DISKUSSION
Följande kapitel ämnar diskutera betydelsen av studiens resultat samt sätta dessa i ett sammanhang och att ge svar på de forskningsfrågor som anges i problematiseringen. Vi diskuterar studiens bidrag och vad resultatet betyder för ämnet och samhället. Kapitlets två första avsnitt är av mer praktisk karaktär. Avsnitt 5.1 diskuterar Aspviksmodellens praktiska nytta och betydelse för VA-branschen samt behandlar identifierade lösningar som kan vara intressanta att undersöka. Avsnitt 5.2 presenterar och utarbetar de rekommenderade åtgärderna för regimaktörer och övriga aktörer i VA-branschen samt avhandlar potentialen för Aspviksmodellen i VA-branschen. Kapitlet avslutas med ett reflekterande avsnitt (avsnitt 5.3) där vi granskar samt ifrågasätter vår egen undersökning och diskuterar om resultaten blivit annorlunda om vi gjort på annorlunda sätt.
Syftet med studien var tvådelat. Dels ämnade vi att undersöka systemuppbyggnad och entreprenörskap från grunden i ett lokalt VA-projekt och dess affärsmodell. För det andra syftar studien till att ge förståelse för hur organisationen och VA-utbyggnadsprocessen skiljer sig mellan det lokala VA-projektet och den befintliga regimen. Båda syftena har uppfyllts genom att besvara frågeställningarna ”Hur kan Aspviksmodellen generera nytta för den traditionellt fungerande VA-branschen?” samt ”Vilka är de huvudsakliga utmaningarna för regimaktörer att implementera system liknande det som härrör
från Aspviksmodellen?”. Problemställningen besvarades genom den fallstudie som genomförts i
Aspvik, Värmdö.