Projektet i sig och tillvägagångsättet har inte bara varit en framgångssaga som löpt felfritt under processens gång. Som med det mesta har det funnits hinder, utmaningar och svårigheter längsmed vägen, till exempel att göra saker för första gången (RES1). Liksom i föregående stycke delar vi upp dessa hinder i kategorierna tekniska och sociopolitiska motverkande faktorer samt affärsmodell.
Tabell 4.3 Identifierade motverkande faktorer
Tekniska Sociopolitiska Affärsmodell
Ledningar ovan mark på öar. Kommunen saknar insyn i systemet och tappar därmed kontroll över området.
Nytt à ingen färdig modell att utgå ifrån.
Kommunens ansvarsområde. Stundtals bristande kommunikation. Många sektioner i kommunen. Lantmäteriförrättning. VA-utbyggnad före detaljplan.
Oklarhet angående beslut om anslutningar.
4.4.1 Tekniska motverkande faktorer
På ön Risholmen i Aspvik har man av kostnadsskäl valt att inte spränga ner VA-ledningar i berget, utan istället placerat dem ovanpå klipporna (RES8; RES11; RES12). Vissa respondenter argumenterar för att det var framgångsrikt att kunna lägga ledningar direkt ovan på berget och undvika dyra sprängningar (RES8; RES11). De boende på öarna som ingår i Risholmen & Sjötorp VA-förening och även kommunen var imponerade över att man har lyckats bygga ut VA-nätet till dem där det råder svåra förhållanden (RES6; RES7; RES11). Dock poängterar andra att det inte alls är genomtänkt och uttrycker det:
”Problemet med Risholmen är att man borde ha sprängt ner ledningen för att det ska ligga bättre och det är ju ganska kostsamt att göra det. Därför har man lagt ledningen på berget istället. Men det är inte en hållbar lösning att ha avloppsledningar liggandes på klipporna. Det är inte genomtänkt.” (RES12)
4.4.2 Sociopolitiska motverkande faktorer
Kommunen har i efterhand märkt att inte alla som bor i Aspvik har förstått vad de får och inte får göra i enlighet med de avtal och beslut gällande anslutningar för befintliga fastigheter (RES6; RES7). I och med möjligheten att köpa till sig en extra anslutningspunkt för eventuell framtida styckning har många fastighetsägare tolkat det som en möjlighet att stycka samt ansluta sig och har därför hört av sig till kommunen för att stycka och få fler fastigheter. Kommunen kan inte hindra en styckning men den nya tomten får inte ansluta sig enligt de politiska beslut, se Bilaga 3: Beslut:
Kommunal vatten- och spillvattenanslutning till Räknäs, som tagits. Dock hindrar inte det att man bygger en egen VA-anläggning men den får alltså inte anslutas mot kommunens VA-nät enligt beslutet, utan det gäller bara de fastigheter i området som vid tidpunkten då beslutet togs var bebyggda (RES6; RES7). Ett annat problem kopplat till detta är att när man bildade GA:11 förrättningen via Lantmäteriet tog man med samtliga fastigheter oavsett om kommunen hade beviljat att de får ansluta eller inte. Det blev enligt kommunens förespråkare ett besynnerligt beslut som bidragit till komplexiteten om vad som gäller för de boende. Men kan utifrån teorin om
sociotekniska system koppla samman detta problem med en avsaknad av interaktion mellan det sociala
(i det här fallet fastighetsägarna) och det tekniska i systemet. Ett annat dilemma som kommunens VA-chef nämner är JM:s eventuella exploateringsplaner ute i Aspvik. Initiativtagaren bakom projektet var noga med att försvåra JM:s exploateringsplaner genom att i lantmäteriförrättningen skriva in att endast enfamiljshus får ansluta sig (RES6). Dock finns det inget som hindrar JM från att bygga annat än enfamiljshus då de antingen får anlägga egna VA-ledningar eller åberopa kommunens skyldighet att ombesörja VA-utbyggnad där behovet finns (RES6; RES9). Enligt JM försöker de alltid bygga det som passar i området och hade därför ändå planer på att bygga just någon typ av enfamiljshus (RES9). JM menar även att man är försiktig i exklusiva områden då det kan vara ett känsligt ämne och tänker därför inte heller överexploatera där:
”Vi vet att det är känsligt i sådana områden, därför tar vi det väldigt lugnt. Vi kommer inte att överexploatera eller dylikt, utan vi kommer att bygga lite större hus liknande de som redan finns där i dag.” (RES9)
Med detta sagt menar kommunen att de hade önskat att dels initiativtagaren varit tydligare från början, framförallt mot boenden och fastighetsägare samt att kommunen hade varit mer delaktig i projektet för att få ökad insyn och kontroll (RES6; RES7). Kommunen menar att man tappar kontroll över området då det saknas en detaljplan och ingenting är utrett vad gäller behov av cykelbanor, vägar, bussförbindelse, vilket normalt görs i samband med VA-utbyggnad. Man beskriver också det som problematiskt att man saknar insyn i systemets storlek och om det rent tekniskt finns kapacitet och är möjligt att ansluta fler fastigheter. Kommunen förklarar att de får och kan komma att få ta emot samtal från de boende rörande anläggningen. Men VA-anläggningen är utanför deras verksamhetsområde. Ansvaret ligger på VA-föreningen i Räknas om man behöver hjälp med akuta underhåll. Detta förstår inte alla fastighetsägare utan tror att det är kommunens uppgift, vilket kan bli ett problem i framtiden (RES6).
Vissa boenden anser att trots att man gjort det bästa av situationen genom Aspviksprojektet, ska det inte behöva gå till på det här sättet. Man menar att det är kommunens uppgift och ansvar att sköta denna utbyggnad av VA, men problemet är att de inte tar sitt ansvar (RES9; RES12). Vidare ser JM, som varit emot dessa planer, ett problem i och med att man tror att anläggningen inte
på ett tekniskt bra sätt och att initiativtagarna har bra koll på anläggningen men att problem uppstår då någon annan i framtiden eventuellt ska ta över den (RES9). Av den anledningen anser respondenten att avloppsanläggningar inte ska skötas som gemensamhetsanläggningar utan hänvisar till kommunen (RES9). Då VA inte är skattefinansierat utan avgiftsfinansierat menar man att problemet ligger inom ledarskap och organisation. Hade kommunen gjort det istället anser man att mycket hade skett annorlunda och att en del konflikter som uppstod längs vägen hade kunnat undvikas (RES12).
Samverkan var från början en viktig del att få till i Aspvik men också en utmanande sådan (RES1; RES4). De berörda aktörerna och samarbetspartnerna tycks i helhet vara nöjda med samverkan och resultatet men de beskriver även att problem förelåg. Däribland gällande samordning i tiden mellan schaktfirma och underleverantör som inte fungerade vilket kunde leda till konflikter mellan individer (RES2). Mycket av dessa problem är dock kopplade till bristande kommunikation som beskrivits tidigare. En annan enorm utmaning som man i och med detta har lyckats med är det faktum att genomföra VA-utbyggnad till en skärgårdsö. Ett uppdrag som tidigare beskrivits som ett ”självmordsuppdrag” och något som ingen annan skulle vara villig att göra, inte heller kommunen (RES4). Kommunen håller med om att de aldrig skulle komma på den tanken att göra det, delvis på grund av svårigheten men också problem med att klara av arbetsmiljökrav som ställs bland annat (RES6; RES7). Utöver de svåra geologiska förhållanden som ofta råder på skärgårdsöar ska allting transporteras ut dit, något som lett till konflikter där boende inte varit nöjda med hur detta har genomförts (RES4; RES9; RES12). Här ser vissa hellre att kommunen hade tagit sitt ansvar och fullfölja VA-utbyggnaden (RES9; RES12).
Förutom att kommunen varit stöttande i detta projekt har vi identifierat ett hinder med att kommunen består av olika sektioner, till exempel nämnder och politiker som ska ta beslut i dessa frågor utan att egentligen vara ordentligt insatt rent praktiskt. Vidare om man tycker olika på de olika sektionerna kan det ha en negativ påverkan på stöttningen från kommunens sida som är så pass viktig. (RES10).
Det finns flertalet tillstånd som behövs för att få tillgång till marken att gräva ner VA-ledningar i. I Aspvik råder det komplicerade markägarförhållanden och det är mycket mark som är i privat ägo, varför man behöver antingen markägartillstånd eller en godkänd lantmäteriförrättning som tillstånd till utbyggnationen (RES12). Det tar ofta lång tid att få tillstånd och kan även ibland vara en väldigt komplicerad process om det är flertalet berörda markägare (RES2). Det kan innebära att man måste få tag i flertalet privatpersoner och skriva individuella avtal med var och en för att få tillstånd. Man argumenterar för att det nästan är en omöjlig uppgift att få ett godkännande från alla markägare i Aspvik (RES12). Då måste man ha samtliga delägares tillstånd för att få göra det. I och med att den tilltänka VA-anläggningen planerades att omfatta drygt 200 fastigheter skulle det ta alldeles för lång tid att få markägartillstånd från alla, det bedömdes då som omöjligt och en lantmäteriförräntning var det enda alternativet kvar. Man påbörjade utbyggnationen trots kraven om markägartillstånd
och att lantmäteriförrättningen inte var klar parallellt med processen att få till en lantmäteriförrättning (RES1; RES12). En del tycker att det var fel att försöka kapa tid med att undvika en lantmäteriförrättning som gjorde att den blev väldigt besvärlig med flertalet yrkanden och upprörda fastighetsägare (RES12).
4.4.3 Affärsmodell
Rent tekniskt är modellen varken innovativ eller nytänkande men det som är unikt och nytt i det här fallet är tillvägagångsättet och affärsmodellen i sig (RES1; RES3; RES4; RES5; RES6). Det har då medfört svårigheter att få ut behjälplig information från liknande initiativ eller finna befintlig affärsmodell likt denna (RES1; RES12). En respondent påpekar att om kommunen istället hade gjort arbetet hade de haft en färdig affärsmodell att utgå ifrån men i Aspvik var man tvungen att konstruera en helt ny modell (RES4). Att göra saker på ett nytt och annorlunda sätt blir en prövning i den mening att man kanske inte vet vilka fallgropar man ska undvika och vad som är bra respektive dåligt. Det är inte förrän efteråt man kan reflektera och utvärdera projektet, dess tillvägagångsätt, hur resultatet blev, vad som fungerat bra och vad som fungerat mindre bra.
Många berörda aktörer beskriver kommunikationen, både den muntliga och det skriftliga via bland annat avtalen, som en tydlig svårighet och problem under i princip hela projektets gång (RES2; RES4; RES6; RES7). Flera respondenter menar att det är svårt att få med allt i avtalet som skrivs innan arbetet påbörjas och att det därför uppstår mycket diskussioner och konflikter att lösa under resans gång (RES2; RES4; RES10). Angående brister i kommunikationen vittnar flera om att styrelser och framförallt fastighetsägare inte riktigt förstått vad som sagts och vad som faktiskt gäller i och med oklara avtal och överenskommelser som ett resultat av delvis bristande kommunaktion (RES4; RES6; RES7). Att vara tydligare och ha en ökad transparens i sitt tillvägagångsätt är något som man i efterhand har märkt av skulle behövas (RES4; RES6; RES7). Bland annat ökad transparens i kostnader är något som efterfrågats för att minska konflikter och frågetecken som uppkommit (RES4; RES13). En faktor som tros ha kunnat bidra till dessa brister, problem och svårigheter vad gäller kommunikation är att initiativtagaren som drivit projektet haft väldigt många roller samtidigt (RES2; RES4). En respondent menar att det skulle kunnat vara bra med någon oberoende projektledare eller liknande som kompletterar entreprenören och har koll på beställningar, avtal och så vidare (RES4). En annan påpekar att det vid till exempel kommunala arbeten oftast finns någon form av samordnande resurs med uppdrag att kalla alla ledningsägare till samordningsmöten, samt håller kontinuerliga byggmöten med alla ledningsägare (RES2). Här har det dock inte funnits någon sådan resurs men att mötet ändå ska ha hållits varannan vecka med samtliga parter med syfte att fånga upp eventuella synpunkter och bekymmer med mera (RES8).