Aspviksmodellen

Projektet och dess affärsmodell, Aspviksmodellen, kan beskrivas som något annorlunda och nytänkande med anledning i att den utmanar den befintliga regimens upplägg och traditionella tänkesätt (RES1; RES4). Tillvägagångssättet sticker ut i den mening att en fastighetsägare initierar idén om att under egen regi anlägga utbyggnad av en komplett VA-anläggning i svåråtkomlig skärgårdsmiljö. Fastighetsägaren i Räknas (område inom Aspvik som omfattar cirka 60 fastigheter) och ordförande i diverse föreningar i området inledde projektet efter dialog med grannskapets fastighetsägare om att vara kreativa och tillämpa en ”gör-det-själv”-modell. Man kunde finna forskning kring området att ”gör-det-själv”-modell fanns att tillgå och hade praktiserats i andra kommuner med varierande resultat, vissa stöttade av kommunen. På Värmdö hade det dock inte funnits liknande initiativ tidigare förutom ett fåtal som till dess omfattning och storlek inte är jämförbara med Aspviksprojektet (RES1; RES6; RES7). Man har varit restriktiv och sett till att VA-kollektivet i kommunen ansvarat för VA-frågan. Initiativtagaren till Aspviksprojektet har varit katalytisk när det gäller att utveckla affärsmodellen och organisationen.

För att förstå affärsmodellen väljer vi att presentera projektets process i grova drag. Initialt genomfördes beräkningar och investeringskalkyler över den önskade VA-anläggningen, man kontaktade materialleverantörer och diskuterade anläggningen ur ett tekniskt perspektiv, hur det skulle kunna genomföras och fungera i praktiken. Det visade sig även vara möjligt rent ekonomiskt. Målsättningen var att det inte skulle bli dyrare än om kommunen ansvarat för utbyggnaden, men bland respondenterna finns här olika uppfattningar av vad det egentligen har kostat (RES1; RES4; RES12; RES13). Vidare presenterades idéerna för styrelsen och medlemmarna i föreningarna runtom Aspvik. Man argumenterade för och menade att de kan bygga ett precis lika kvalitetssäkrat system som om kommunen hade varit huvudman. Skillnaden var att VA-föreningen i Räknas, som initiativtagaren till projektet är ordförande för, är huvudman och tar fullt ansvar för detta. För att projektet skulle kunna genomföras krävdes att samtliga fastighetsägare i Aspvik godkände projektet. Initiativtagaren tog fram ett koncept utifrån en grov projektplan med kostnadsförslag som visade på vad det skulle kosta fastighetsägarna i Räknas. När detta presenterades upplevdes bland vissa respondenter en viss förvirring främst på grund av kalkylen i sig och kan i efterhand ha skapat ett visst efterspel bland fastighetsägare (RES4; RES6; RES7).

Projektplanen innehöll konstruktion och installation av stamledning med anslutningspunkt för vatten och avlopp till samtliga fastigheter i Aspvik. Stamledningen är en fullt driftsatt anläggning men utan indragning till fastigheterna, vilket är densamma som kommunen gör i sina uppdrag (RES1; RES6; RES7). Kommunens ansvar slutar där stamledningen når fastighetsgränsen, detta på grund av att de inte får konkurrera på marknaden om privata entreprenader (RES6; RES7). För kommunen spelar det ingen roll om själva driftsättningen av fastigheterna uteblir för att fastighetsägaren inte ombesörjer att ansluta och driftsätta fastigheten (RES1).

Vid Räknas samfällighetstämma juni 2016 togs formellt beslut om godkännande av projektet och ansökan till kommunen skickades in om att ansluta fastigheterna i Aspvik till kommunens VA-nät. Räknas VA-förening registreras hos bolagsverket i samband med att ansökan skickas in till kommunen i juli. Det var ett viktigt önskemål från kommunens sida att samtliga fastigheter (drygt 200) i Aspvik var med då man gärna ser att ett sådant system skulle omfatta hela området och inte bara Räknas. Initiativtagaren var beredd på att Räknas skulle kunna finansiera projektet fullt ut då han var osäker på möjligheten att få med sig de andra föreningarna. Ansökan som enligt teknisk specifikation var enligt kommunens standard beviljades i september samma år (RES1).

Från sommaren 2016 fram till våren 2017 kontaktades materialleverantörer och avtal arbetades fram med dessa. I samband med detta undersöktes även möjligheten med aktuella leverantörer att lägga ner fiberkanalisation, förbättra vägarna och gräva ner områdets elkraftsledningar som tidigare var installerade på stolpar. Skanova (fiber), Trafikverket (vägar) och Vattenfall (elkraft) var samtliga positiva och blev därmed samarbetspartners till projektet som bidrog mycket till finansieringen genom kostnader för schaktning, material med mera. Enligt initiativtagaren som var trygg med sin kalkyl, skulle anläggningen inte kosta Räknas fastighetsägare mer än om kommunen hade byggt den, detta trots de ytterligare 140 fastigheter som anläggningen skulle omfatta. Om dessutom de andra föreningarna i Aspvik är med på projektet blir det ännu billigare per fastighet. Enligt beräkningarna hade kostnaden om kommunen gjort det istället för de själva sannolikt legat på 50 000 kr mer per fastighet. Av erfarenhet menar initiativtagaren, som tidigare nämnt att kommunen tidigare har drivit dyra projekt. Om det ska vara kostnadsrationellt skulle VA-taxan enligt honom behöva ökas med 20–30 %, något han tror kommunen kommer tvingas att göra om de inte ändrar sin affärsmodell och effektiviserar. (RES1)

Aspviksmodellen avviker från kommunens VA-modell på en aspekt. Kommunens modell innebär en anslutningspunkt per fastighet, oavsett fastighetens storlek och hur många bostäder det finns på fastigheten (RES1; RES11). En anslutning har en kostnad (anläggningsavgift) på ungefär 256 000 kr där en så kallad lägenhetsavgift på drygt 65 000 kr ingår och för varje extra bostad (boyta större än 25 m2_{) utöver huvudbyggnad tillkommer ytterligare en lägenhetsavgift. Initiativtagaren hade}

förhandlat med kommunen att i sin affärsmodell kunna erbjuda full driftsättning innan kommunen skulle få lägenhetsavgifterna betalda. Om kommunen är huvudman ska lägenhetsavgiften betalas oavsett om fastigheten är driftsatt eller inte (RES1). Initiativtagaren såg även en fördel i möjligheten att ha två eller fler VA-anslutningar per fastighet, framförallt om fastigheten är stor till ytan och kanske har fler bostäder eller om fastigheten är styckningsbar. Detta beskrivs ha en central roll i Aspviksmodellen och innebär till skillnad från kommunens modell att det ska gälla en anslutning per bostad med en boyta över 25 m2_{, inte per fastighet. Detta framgår även i beslutet från}

för att klara eventuella framtida behov såsom fler permanentboende inom fastigheten eller en framtida styckning av fastigheten menar initiativtagaren att två är att föredra (RES1). Han menade att det inte skulle vara möjligt att i efterhand köpa till en anslutning då kapaciteten sannolikt kommer att vara full. Här är man dock inte överens om vad som gäller enligt vissa respondenter. Beslutet från Värmdö kommun om anslutning till deras VA-nät innebär att endast bebyggda fastigheter inom det sökta området beviljas anslutning, se Bilaga 3: Beslut: Kommunal vatten- och spillvattenanslutning till Räknäs (RES6; RES7). Denna innebär i praktiken att om man styckar sin fastighet i framtiden får man genast en obebyggd fastighet som inte enligt beslutet beviljas ansluta sig till det kommunala VA-nätet (RES7). Här menar vissa respondenter att man önskat att detta ska ha framgått mer tydligt om vad som faktiskt gäller och att kommunikationen varit bättre gentemot områdets fastighetsägare (RES4; RES6; RES7). I Räknas var det 35 av 60 fastighetsägare som valde att investera i två anslutningar vilket innebar en extra finansiering av projektet och gjorde det möjligt att bygga det stora systemet. Efter det kunde initiativtagaren sälja konceptet vidare till de andra föreningarna i Aspvik. De fastighetsägare som motsatte sig eller var tveksamma till att gå med på projektet fick av föreningen räntefria uppskovslån, något som var möjligt tack vare att projektet var överfinansierat (RES1; RES10).

I och med ansökan till kommunen om anläggningen var de tydliga med att anläggningen skulle bli en samfällighetsanläggning, det vill säga en egendom, i det här fallet en gemensamhetsanläggning, som drivs och ägs gemensamt av en samfällighetsförening (Lantmäteriet, u.å.; RES1; RES6; RES7). Lantmäteriet öppnade dock för att det inte nödvändigtvis behövs den organisatoriska formen samfällighetsförening för att driva en gemensamt ägd anläggning, utan det är möjligt genom VA- föreningen som bildats i Räknas (RES1). I samband med starten av projektet i mars 2017 skickades en anmälan till Lantmäteriet om ett formellt bildande av gemensamhetsanläggningen. Handläggningsprocessen i Lantmäteriet beskrivs som:

” […] en extremt byråkratisk, kostsam och psykologiskt krävande process […] de är formella, oflexibla och har märkliga processer. De arbetar helt isolerat och utan kommunikation.” (RES1)

Vidare ser man Lantmäteriet som det kanske största hindret i detta projekt och det som åsamkat mest problem och kostnader (RES10; RES13). I maj 2019, drygt två år senare blev förrättningen godkänd av Lantmäteriet och Aspvik GA:11 hade då formellt bildats, se förrättningskarta enligt Bilaga 4: Lantmäteriet Förrättningskarta: Aspvik GA:11.

Nu är de boende i Aspvik helt uppkopplade mot det kommunala VA-nätet och anläggningen är fullt driftsatt med skillnaden att det är fastighetsägarna i området som äger anläggningen via VA- föreningen i Räknas. Det är den föreningen som står som avtalspart mot kommunen och kommunen är därmed förpliktigad till att förse området med vatten samt att ta hand om spillvatten och dess reningsprocess. Aspvik GA:11 är även en fast tillgång inskriven i det svenska registret, fördelat på 246 anslutningar och 200 fastigheter (RES1).

I litteraturen framgår att det vanligtvis är kommunen i egenskap av socioteknisk regim som i ett sociotekniskt system anses stå för stabiliteten i systemet, vilket innefattar sammanställning av regler som ska koordinera olika enheter som utgör systemet i dess helhet (Geels, 2004, 2011; Kern, 2012). De olika enheterna är vanligen myndigheter och företag men i fallet med Aspviksmodellen skulle man kunna se det som att det är individerna själva som driver projektet och framförallt VA- föreningen. Stabiliteten som råder inom regimen vilken Kern (2012) diskuterar, kan vi se återfinns inom VA-branschen och framförallt inom Värmdö kommun. Kommunen ansvarar i slutändan för utbyggnationer av VA-tjänster där och med tanke på systemens både tekniska och institutionella karaktär, kan vi se att de är komplicerade att bygga ut privat. Vi kan likställa stabiliteten i regimen med inträdesbarriärer för innovation då vatteninfrastruktur är styvt sammankopplade system samt att både institutionella och tekniska funktioner anses vara stadigvarande enligt Blomkvist & Johansson (2016) samt Blomkvist & Nilsson (2017). Stabilitet kan vara hindrande och göra det svårare för att alternativa lösningar ska kunna ta plats som i vissa fall till och med kan vara bättre alternativ. Vi kan se att privat utbyggnad av VA-anläggningar kan både ha ekonomiska och miljömässiga fördelar gentemot att vänta in kommunal VA-utbyggnad. Man kan argumentera föra att ju tidigare VA-utbyggnaden blir desto bättre miljöeffekt. Denna typ av inlåsningseffekt (lock- in) resulterar i att innovationer sker med mindre steg som i sin tur resulterar i mer stabila förändringar, vilket ger ett mer teoretiskt perspektiv på motiven som föranledde Aspviksprojektet. I det här fallet med Aspviksmodellen kan vi däremot se att stabiliteten nu istället ligger hos VA- föreningen i Räknäs och initiativtagaren till Aspviksprojektet.