Som framgått ovan är aktivitetsbegreppet centralt i ett sociokulturellt perspektiv. Aktivitet kan förstås som något en enskild individ gör eller deltar i samt som något som är institutionellt och kollektivt organiserat och kulturellt situerat. Aktivitet kan vidare förstås i olika tidsperspektiv, som något kortvarigt (om än inte momentant) eller som utsträckt över tid. Lemkes (2000, s. 273f.) diskussion av hur lärande sker i olika ”timescales”, som implicerar olika analys- och
beskrivningsnivåer, är relevant i sammanhanget. Sådana analys- och beskriv-ningsnivåer är relaterade och innebär att man kan studera lärande på olika nivåer (jfr Rogoffs tre plan).
This means, first, one can study individual learning without de-emphasizing the social and cultural aspects; second, that one can study how people learn and coordinate their activities in order to achieve a productive level of intersubjectivity and, third, that one can pay attention to how activity systems change learning at the collective as well as at the individual level. (Ludvigsen m.fl., 2011, s. 5)
Vygotskijs aktivitetstriangel (subjekt – redskap – objekt, se ovan) är en grund-läggande enhet för analys och beskriver den individuella nivån (jfr Rogoffs individuella plan). En aktivitet är något som sträcker sig över tid och realiseras genom eller i individens handlingar eller sekvenser av handlingar, samtidigt som den producerar handlingar. I den utveckling av Vygotskijs tänkande som Leontievs verksamhetsteori representerar (se Kaptelinin & Nardi, 2006), formuleras en hierarkisk teori med tre nivåer: aktivitet – handling – operation. De olika nivåerna är (dialektiskt) relaterade till och förutsätter varandra. Aktivi-teten, på den översta nivån, är objektorienterad och realiseras genom individens medvetna handlingar som i sin tur byggs upp av omedvetna operationer. Även om aktiviteten kan beskrivas som individuell, är den alltid socialt och kulturellt situerad (om inte annat, genom användning av medierande redskap). Ett exempel på en aktivitet i denna mening kan vara att skriva en text på datorn. Att skriva en artikel (objektet) är en aktivitet som på ett tydligt sätt är sociokulturellt situerad. Detta skrivande innebär en stor mängd handlingar av olika slag (som formulering och granskning av text, sökande efter information på nätet). Dessa handlingar kan ha en mer eller mindre tydlig struktur. Själva skrivandet på datorn görs genom en utföra ett antal operationer, som i hög grad är automatiserade (som att skriva på tangentbordet).
Med hänvisning till Leontievs vidareutveckling av Vygotskijs teori gör Engeström och Miettinen (1999) en distinktion mellan kollektiv aktivitet och individuellt handlande.
Mediation by other human beings and social relations was not theoretically integrated into the triangular model of action. Such an integration required a breakthrough to the concept of activity by distinguishing between collective activity and individual action. This step was achieved by Leont’ev by means of reconstructing the emergence of division of labor. (ibid., s. 4)
Engeström har tillsammans med kollegor utvecklat CHAT (Cultural Historic Activity Theory) med utgångspunkt i Leontievs verksamhetsteori genom att i
modellen också inkludera mer kollektiva och institutionella dimensioner (Engeström & Miettinen, 1999). Dessa dimensioner (jfr Rogoffs mellanmänskliga och institutionella plan) benämns regler (rules), samhälle (community) och arbetsdelning (division of labor). Det är viktigt att notera att dessa dimensioner inte utgör en kontext för individuella eller gemensamma aktiviteter utan är en del av det man benämner aktivitetssystemet.
Activity is a collective, systemic formation that has a complex mediational structure. An activity system produces actions and is realized by means of actions. However, activity is not reducible to actions. Actions are relatively short-lived and have a temporally clear-cut beginning and end. Activity systems evolve over lengthy periods of socio-historical time, often taking the form of institutions and organizations9.
What used to be adaptive activity is transformed into consumption and subordinated to the three dominant aspects of human activity - production, distribution, and exchange (or communication). The model suggests the possibility of analyzing a multitude of relations within the triangular structure of activity. However, the essential task is always to grasp the systemic whole, not just separate connections.
Wells (1996) diskuterar, med utgångspunkt i Leontievs trenivåmodell (aktivitet – handling – operation) aktivitetsbegreppet på följande sätt:
In any event-in-a-setting, the ‘Activity’ that is being undertaken can be identified according to its motive the “object” in view that provides its driving force. In the classroom, the predominant activity is that of education, although, in practice, the object of this activity takes a range of varied, and sometimes mutually incompatible, forms. In educational discourse, however, the term “activity” is typically used in a non-technical sense to refer to a relatively self-contained curricular event, often occupying one time-tabled lesson; so, in order to avoid terminological confusion, I shall from here on refer to the stratum of ‘activity,’ as it applies to education, as the Practice of Education. (s. 75, kursiv i original)
Hedegaard och Fleer (2008) samt Hedegaard (2009) använder termen activity
settings i syfte att beskriva hur aktiviteter i vardagssammanhang (barns
intentioner, deras vardagspraktiker och interaktion med andra människor inom dessa) grundar barns utveckling. I denna formulering betonas det sociala och institutionella sammanhang aktiviteten utgör och ingår i (se även ’lek som ledande aktivitet’ i kap. 3, s. 47).
Kommunikation
Kommunikation beskrivs som en länk mellan kulturen och det mänskliga tänkandet (Säljö, 2000, s. 105f). Genom kommunikation formar människor sig själva och andra, som jag redan har påpekat. Gester, mimik och andra fysiska handlingar är grundläggande i kommunikation som alltid har en kroppslig dimension (Rogoff, 1990).
Kommunikation är interaktion där människor samordnar fysiska och ver-bala handlingar. Handlingar, vad individer gör och säger, innefattar språkliga uttryck och fysiskt agerande som syftar till att åstadkomma något. Rogoff (1990, 2003) pekar på icke-verbal och verbal kommunikation som viktiga aspekter av deltagande och stöttning i lärandeprocesser. Icke-verbal och verbal kommunikation inom ramen för social aktivitet förutsätter någon form av intersubjektivitet. ”By its nature, communication presumes intersubjectivity […] that is, shared understanding based on a common focus of attention and some shared presuppositions that form the ground for communication” (Rogoff, 1990, s. 71). Det handlar om att etablera en tillräckligt delad definition av det man gör så att man kan fortsätta med det (Rommetveit, 1985). Med ’tillräcklig-het’ avses att man inte kan veta vad den andra ’egentligen’ menar eller förstår (Wertsch, 1998, 2000). I tolkningar utgår människor från sina erfarenheter och kunskaper i det specifika sammanhanget. Huruvida intersubjektivitet uppnås framgår av den koordination som etableras mellan personerna inom ramen för aktiviteten.
Relativt nytt inom andraspråksforskning är att studera språkanvändningen (Ellis & Barkhuizen, 2005; Philp m.fl., 2008b). Inkludering av interaktion, kommunikation, sociala processer och förhandlingar mellan människor medför vidgade perspektiv på andraspråksforskning och en breddad förståelse av språkliga kompetenser. Användning av första- och andraspråk i sociala sammanhang och som redskap för deltagande behandlas utifrån tidigare forskning i kapitel 3.