Filmklippen är gjorda av de medverkande själva. Det innebär an-tingen att en webcam eller någon annan fast kamera används eller att någon av personerna – vanligtvis mannen – håller i kameran un-der akten. Detta återspeglas i filmernas stil. De filmer som är gjorda med fast kamera, utgår från en enda kamerainställning på ett sätt som trots färg och ljud påminner om den allra tidigaste stumfilmen.
Man har helt enkelt riggat upp en kamera och låtit den registrera det som sker. Detta betyder inte att filmerna inte är redigerade. En del har pålagd musik (i en synnerligen passande situation till exem-pel ”Lick it up” med Kiss) och med hjälp av ”swipes” och överto-ningar skapas tidsförskjutöverto-ningar. Andra filmer består bara av det kameran registrerat i en enda lång tagning. De långa tagningarna fungerar som en markör för filmernas icke-manipulerade relation till verkligheten och anknyter därmed till bazinska föreställningar om realism.
I de filmer som är gjorda med handhållen kamera, påverkas såväl perspektiv som kvalitet av det faktum att kameran hålls av en per-son som samtidigt är involverad i sexuell aktivitet. Eftersom digi-tala kameror är utrustade med en liten skärm är det inte nödvändigt för personen att hålla kameran intill ögat för att se vad som fångas av kameran. Ändå tycks det ganska ofta som om fotografen håller kameran framför ansiktet, om än inte nära det.
Den problematiska point-of-view kameran, eller med ett annat ord, subjektiva kameran, eller till och med ”första-personskameran”, det vill säga att kameran ersätter den iakttagandes ögon, dominerar
de filmer som är gjorda med handhållen kamera. Anledningen till att jag kallar den problematisk, är att dess funktion har debatterats inom filmteorin. Ökar den inlevelse och vad som ibland lättvindigt kallas identifikation? Knappast. Snarare tvärtom, perspektiven blir lite för-vridna och eftersom kamerans bildregistrering inte mer än rudimen-tärt liknar ögats perception ser rörelser och vissa närbilder helt enkelt konstiga ut. Samtidigt är det inte fråga om att en rollfigurs ögon er-sätts med kamerans ögon i de här filmerna, utan i stället filmaren som filmar vad han själv håller på med. Det handlar alltså kanske inte så mycket om identifikation eller inlevelse med en karaktär utan snarare om att signalera att filmaren är där och är involverad i det som sker.
Signalen förstärks av att konventionen är väletablerad inom gonzo-pornografin. Som jag tolkar det, fungerar alltså den handhållna, mer eller mindre subjektiva kameran (för den ersätter inte alltid filmarens blick, ibland hålls den på till exempel en armslängds avstånd vid si-dan) mer som en dokumentär markör än som något som skall öka identifikation eller inlevelse.
I en av de filmer jag tittat på tycks dessutom gonzoporren ha fungerat som klar inspiration för filmaren, både i den typ av sex (gagging, analsex, ass-to-mouth) som utgör filmen och i den hand-hållna kamerans estetik. Inom gonzoporren används också den långa, obrutna tagningen som en garant för att påvisa att ass-to-mouth verkligen äger rum utan några avbrott. Problemet i den här filmen är att kvaliteten blir lidande, antagligen både på grund av fil-marens eget engagemang i vad han ägnar sig åt och på grund av att kamera och ljus inte är optimala.
Vissa filmare är däremot både ambitiösa och skickliga i att växla mellan olika kamerainställningar, växla mellan fast och handhållen kamera, samt redigera ihop det. Dessa uppfattar jag emellertid höra till undantagen. De amatörpornografiska filmerna tycks sprungna ur gränslandet mellan exhibitionism och voyeurism – vad nu dessa psykoanalytiska begrepp egentligen innebär – lusten, viljan eller be-hovet av att inte bara ha sex utan också att dokumentera den sexu-ella akten och visa upp den för en publik, och möjligen också titta på den själv. De redigerade filmerna visar på ytterligare en aspekt av amatörfilmskapandet, nämligen den tekniska aspekten. Inte helt förvånande – men något nedslående ur ett feministiskt perspektiv
– är det i de filmer jag studerat nästan uteslutande en manlig ange-lägenhet att hålla i kameran. Undantaget gäller de filmer som ligger under rubriken ”tjej” men även där finns filmer där det uppenbarli-gen är någon annan som håller i kameran.31 Eftersom personen inte förekommer i bild går det inte att säga om det är en person av man-ligt eller kvinnman-ligt kön, men enman-ligt den fiktion som formuleras i be-skrivningen av filmerna tycks kameraögat ofta konstrueras som manligt (till exempel ”jag strippar inför min pojkvän”).
De amatörpornografiska filmerna tycks således till stor del un-derstödja första ledet av den gamla tesen om att porr är ”av män, för män”. Åtminstone i själva filmandet är det mannen som håller i ka-meran – vem som har redigerat filmerna vill jag låta vara osagt. Det intressanta är att de amatörpornografiska filmerna också tycks un-derstödja Linda Williams iakttagelse att porrfilmen handlar om kvinnan och hennes sexualitet.32 Undantagen här gäller de filmer som killar har lagt upp på sig själva och de som återfinns under rub-riken ”gay”.
Å ena sidan kan man tolka detta som ett tecken på det pornogra-fiska medvetandet – att de amatörpornograpornogra-fiska filmerna i någon mån imiterar den professionellt producerade pornografin. Vissa fo-togeniska sexuella praktiker återkommer inom den professionellt producerade porrfilmen: fellatio, sex bakifrån, sex i ett slags halv missionärsställning med mannen stående och kvinnan liggande, och sex med kvinnan ovanpå, både ansikte mot ansikte med man-nen och vänd på andra hållet (”reverse cowgirl”).33 Dessa sexuella praktiker är vanliga, inte för att de nödvändigtvis är mer vanligt fö-rekommande också i den verklighet porrfilmen refererar till, utan för att de tillåter maximal visibilitet. Detta urval finns också med, om än något begränsat, inom de amatörpornografiska filmerna. Be-gränsningen utgörs av det faktum att det vanligtvis inte finns någon ytterligare person närvarande som filmar.
Å den andra sidan är fördelningen mellan vem som filmar och vem som blir filmad något som har iakttagits vad gäller ”hemmafil-mer” generellt, det vill säga även sådana socialt accepterade hem-gjorda filmer som skildrar familjen på semester, under julfirande el-ler på födelsedagar. Det är, enligt den traditionella stereotypen, fa-miljefadern som står bakom kameran och hustrun och barnen som
”paraderar som objekt inför faderns blick genom kameraögat”.34 Även i dessa filmer är det tydligt att situationer ur ”verkligheten” i någon mån iscensätts: att kamerans närvaro påverkar det som fil-mas, att de inspelade människorna i hög grad är medvetna om ka-merans närvaro och att den som filmar har gjort ett urval av de möj-liga situationer som kunde ha filmats.