Under senare år har emellertid en ny typ av lokalt berättande växt fram i Svärdsjöbygden. Detta nya lokala berättande är av en radikalt annan beskaffenhet än ovan berörda äldre episka tradition. Det nya berättandet ger inte, som den äldre epiken, uttryck för nationell chauvinism utan är istället, genom sitt (mer eller mindre uttalade) avståndstagande från sådant tänkande, ett svar på den globalise-rings- och internationaliseringsprocess vi idag tydligt genomlever och som i Falu-trakten kommer till uttryck till exempel därigenom att Falu koppargruva världsarvsförklarats.
Björn Bergmans Hembygdsalbum tillhör detta nya lokala berät-tande i Svärdsjöbygden liksom även några litterära verk, bland dem främst de två romanerna Skaver av Titti Persson (2002) och Livskar-tan av Henrik Ståhl (2003). Persson och Ståhl är, liksom Bergman, uppväxta i Svärdsjö och deras romaner fokuserar självbiografiskt på
just uppväxttiden i denna trakt. Många uppenbara skillnader före-ligger mellan dessa tre verk av Bergman, Persson och Ståhl å ena si-dan och det äldre lokala berättandet om Gustav Vasa och Fet-Mats å den andra. Några av dessa tydliga skillnader är följande. För det första: det äldre lokala berättandet är väsentligen anonymt, folkligt, rent muntligt samt icke-kommersiellt medan däremot det nya be-rättandet redan från början är knutet till bestämda upphovsmän, modern medieteknologi (bok och film) samt producerat för en kommersiell marknad. För det andra: det äldre lokala berättandet är ägnat händelser av nationell dignitet. Gustav Vasa- och Fet-Mats-berättelserna handlar mindre om dessa två individer och istället mer och väsentligen om nationalstaten Sveriges daning på 1500-ta-let och stormaktstid på 1600-ta1500-ta-let manifesterad genom den väldiga koppargruvan i Falun. Det äldre berättandet fokuserar sålunda på
”the front stage”, sådant av offentligt intresse, och inte alls på ”the back stage”, den personliga och privata sfären.
Det nya lokala berättandet däremot, fokuserar vare sig på ”the front stage” eller på ”the back stage”. Istället riktas här uppmärk-samheten mot det sociala rummet någonstans mellan det rent of-fentliga och det rent privata. Björn Bergmans Hembygdsalbum är i detta hänseende särskilt belysande. Bergman säger själv uttryckli-gen att han uttryckli-genom sitt lokalfilmande inte försöker fånga sådana större begivenheter av uppenbart offentligt intresse som rapporte-ras om i regional tv (till exempel en stor skogsbrand) utan istället just det som är bara lokalt intressant (till exempel utnämnandet av årets Svärdsjöbo) utan att för den skull falla ned i det alldeles helt privata. Vi känner igen den här benägenheten, intresset för sfären mellan det offentliga och det privata, även i många andra medie-sammanhang idag. Till exempel i underhållningsprogram i tv av typ dokusåpor där den vanliga enkla människan ges möjlighet att fram-träda i offentlighetens ljus och därigenom tillerkänns stjärnstatus.
Ett nytt slags socialitet, det sociala mellanrummet, skapas.4 För det tredje: det äldre lokala berättandet och det nya riktar sig till, och är skapat av, människor med helt olika förutsättningar. Det äldre lokala och muntliga berättandet producerades av, och riktade sig till, bofasta människor med goda kunskaper om sin hembygd men med svaga kunskaper om omvärlden. Det nya lokala
berättan-det däremot, skapas av – och för – människor som ständigt reser och pendlar, som har tillgång till Internet och som äger goda kunskaper om omvärlden men svaga kunskaper om sin hembygd. Bergmans Hembygdsalbum till exempel, är avsett närmast för det slags interna-tionellt orienterade Svärdsjöbo som väl känner Thailand samt Las Palmas sandstränder, och som dessutom via tv är bekant med världs-politiken, men som inte, innan han eller hon sett Bergmans filmer, vet att det i Svärdsjötrakten existerar en stor mängd gamla gruvhål eller att släktingar till Fet-Mats ännu idag bor och verkar i Svärdsjö-trakten. Det nya lokala berättandets publik är den globala männis-kan som nu upptäcker existensen av även det lokala.5
För det fjärde: det äldre lokala berättandet är anekdotiskt, utpräg-lat folkligt och i konstnärligt hänseende helt oreflekterat medan om-vänt det nya lokala berättandet är påtagligt skolat, starkt självreflek-terande samt har tydliga konstnärliga ambitioner. Björn Bergman sä-ger om sitt filmande att han arbetar på ett filmhistoriskt medvetet sätt. Han säger sig själv i sitt skapande vara inspirerad av särskilt Jac-ques Tati och den tjeckiske filmregissören Jirí Menzel. Gemensamt för Tatis, Menzels och Björn Bergmans filmer är deras inriktning mot humorn i liten skala, den stillsamma vardagshumorn.
Det medvetet självreflekterande draget i Hembygdsalbum stärks också kraftigt därav av att Bergman själv gärna framträder i sina fil-mer – som intervjuare av de medverkande men också som synlig ak-tör. Sålunda uppträder han till exempel i ett avsnitt (i vol. 1, 2000 från ett kulturevenemang i Svärdsjö missionskyrka) som diktupplä-sare. Genom denna synlighet i filmerna tematiserar Bergman sig själv och sitt eget regionala berättande.
Ett avsnitt i Bergmans Hembygdsalbum (vol. 6 2005) handlar om Titti Perssons och Henrik Ståhls tidigare berörda och lokalt inrik-tade romanberättande. Det rör sig här om en upptagning från en författarkväll på Arvid Backlundgården i Svärdsjö den 12 december 2004 där Persson och Ståhl berättar om, samt utfrågas kring, sina böcker Skaver respektive Livskartan. Till detta kommer slutligen, som ytterligare förstärkning av det självreflekterande draget i Hem-bygdsalbum, att Bergman avser, att i en kommande volym av filmse-rien, infoga en intervju med Bergman om hans eget Hembygdsalbum gjord av författaren till denna uppsats.