Karakteristiskt för dokumentärfilmer är förklarande och tillrätta-läggande berättar- och speakerröster på filmens utanförnivå liksom
även utförligt kringmaterial i form av omslagstexter och till filmer-na vägledande texthäften et cetera, vilka syftar till att klargöra fil-mens genretillhörighet samt filmskaparens avsikt och vilja med sitt verk.
Sven Nilssons Falukrönika är i detta hänseende belysande. Vi hör, vid betraktandet av filmen, Nilssons egen förklarande och tillrätta-läggande speakerröst och bifogat till filmen (i DVD-versionen Fa-lukrönika 1 utgiven av Dalarnas museum, 2005) är även ett informa-tivt texthäfte. Genom Nilssons magistralt docerande speakerröst inskärps hos publiken starkt filmens strikt dokumentära karaktär samt modernistiskt orienterade helhetstänkande och entydiga fram-åtsyftning. Nilssons berättarröst liksom tvingar åskådaren att tänka på ett bestämt sätt kring den verklighet som skildras, till exempel tänka entydigt positivt kring rivningen under 1960-talet av trä-kåksbebyggelsen i Falu centrum.
Helt annorlunda organiserat är Björn Bergmans Hembygdsalbum.
Till detta album bifogas inte, såsom till Falukrönika, något utförligt extramaterial. Inga förklarande texthäften tillhandahålls hos Berg-man. Vissa filmavsnitt saknar helt förklarande textskyltar. Vägle-dande berättarröster utanför filmhandlingens universum förekom-mer bara sporadiskt.
Filmernas kringtexter (skivetiketter och omslag) ger ett påtag-ligt sparsmakat intryck. Tre av omslagen (vol. 1, 2000, vol. 6, 2005 och vol. 7, 2006) saknar helt texter på framsidorna. De fyra övriga omslagen är var och en försedda med den summariska upplysning-en ”ett gemupplysning-ensamt ’fotoalbum’ för bygdupplysning-en med rörliga bilder och ljud”. Utöver detta är det enda som möter vid betraktandet av om-slagens framsidor några stillbilder i färg som på ett fragmentariskt sätt återger och sammanfattar filmernas innehåll. Även omslagens baksidor är spartanskt utformade. De domineras av (både summa-riska och ofullständiga) uppräkningar av titlarna på de i filmerna ingående avsnitten. Utöver detta finns de två kortfattade texterna
”Svärdsjö Lokalvideo – filmar människor och händelser i bygden”
samt ”Tack till alla medverkande, även de som inte syns, men hörs!”.
Dessutom meddelas speltid samt att filmproduktionen är gjord av
”Ateljé Bergman HB, Boda, Svärdsjö”. Det är allt.
På omslagens ryggar står det ensamma ordet
”Hembygdsal-bum”. Här står alltså inte ”Hembygdsalbum, Svärdsjö”. Varför inte?
Svaret är uppenbart: Hembygdsalbum är skapat för i första hand just Svärdsjöborna, den enda publik i världen som automatiskt uppfat-tar ”hembygd” som just Svärdsjö.
Hembygdsalbum är alltså gjort främst för de i förväg insatta, det vill säga Svärdsjöborna själva, de som personligen redan innan film-tittandet är bekanta med de människor som medverkar i filmerna.
Den gruppen behöver inga extra förklaringar eller tillrättaläggan-den på tillrättaläggan-den filmiska utanförnivån.
I Nilssons Falukrönika är det primärt berättarrösten på filmbe-rättelsens utanförnivå som talar. Hos Bergman däremot är det tvärtom främst innanförnivån, de skildrade händelserna själva, vil-ka ofta ensamma, utan påtaglig styrning så att säga ovanifrån, talar för sig själva. Just därför framstår också dessa händelser som, på postmodernt vis, inbördes likvärdiga och självständiga småhistorier med egenvärde utan tydlig övergripande och samordnande helhets-tanke. Just därför framstår dessa händelser också som autentiska, som oregisserat äkta. Innanförnivåns primat – det starka framhä-vandet av det som händer och sägs på filmens själva innehållsplan – skapar intrycket av stark omedelbarhet, ger intrycket av livet självt i oförmedlat och helt obearbetat skick. Här-och-nu-känsla framma-nas. Liksom i en dokusåpa på tv invaggas publiken i direktsänd-ningskänsla, i förnimmelsen av att vid filmbetraktandet bevittna det som inträffar på ort och ställe just i det ögonblick det sker. Yt-terligare ett särdrag i Hembygdsalbum är det dröjande tempot. Berg-man eftersträvar inte snabba effekter. Istället får det som skildras ta tid. Rörelsen framåt i Hembygdsalbum ligger nära det verkliga livets ofta långsamt kontinuerliga gång.
Men Hembygdsalbum är inte okonstnärligt gjort. Tvärtom! Filmse-riens påtagligt självreflekterande drag har tidigare framhävts. Denna självmedvetenhet kommer dock bara i begränsad utsträckning till ut-tryck på filmens utanförnivå. Istället visar den sig väsentligen därige-nom att filmernas karaktär av just film och dokumentärfilm uttryck-ligen tematiseras på det innehållsliga planet. Till exempel på så vis att de i filmerna deltagande personerna tydligt signalerar att de är med-vetna om att de blir filmade. Exempel är avsnittet ”Sillkväll på Svärd-sjö gammelgård” (vol. 1, 2000) där flera personer genom ord och
minspel, och genom att demonstrativt närma sig den filmande Björn Bergmans videokamera, visar tydlig medvetenhet om Bergmans och kamerans närvaro och funktioner. Ett annat exempel är, när i avsnit-tet ”Vandring till Spjersbodarna på Nationaldagen”, vandringleda-ren uttryckligen uttrycker sin förtjusning över att vandringen kom-mer att bevaras genom Bergmans deltagande och filmande.
Också på andra sätt än genom sin personliga närvaro på innan-förnivån visar Bergman i Hembygdsalbum tydliga prov på filmisk självmedvetenhet och konstnärlig ambition. Detta sker bland annat genom en speciell – och starkt effektfull – klippning av filmerna.
Exempel är avsnittet ”Klensågen – inte bara såg” (vol. 3, 2002). Hu-vudrollsinnehavaren är här en gammaldags klensåg som, när den är i funktion, avger ett mångfacetterat ljud – ett orkestralt läte. Ge-nom att filma sågen i arbete och därefter klippa filmen på ett speci-ellt sätt förmår Bergman skapa ett slags konstfull musikvideoeffekt där klippningens rytm ömsom samspelar med, och ömsom strider mot, de ljudrytmer som kommer från sågen.
Subjektiv kamera är ett annat grepp som ofta kommer till an-vändning i Bergmans filmer i syfte att skapa konstnärlig effekt men också, och samtidigt, stark närvaroverkan. Exempel är avsnittet
”50-åringen vid dansbanan i Bingsjö” (vol. 3, 2002) där Bergman placerar sig själv och sin videokamera mitt i femtioårsjubilerande Svärdsjö spelmanslag vid spelning på dansbanan i Bingsjö och häri-genom bibringar filmtittaren känslan av att själv befinna sig mitt inne i spelmanslaget under själva spelningen i Bingsjö.
Till Bergmans konstnärligt sett bästa, och mest genomtänkta, avsnitt i Hembygdsalbum hör ”Stak Alfs kyrka” (vol. 1, 2000). Här vi-sas ett konstfullt gjort modellbygge i trä av Envikens kyrka tillver-kat av en äldre man, Stak Alf, som i filminslaget framhåller att ori-ginalet (själva Envikens kyrka också den gjord i trä) liksom modell-bygget är ett konstfullt hantverk.
Den i Bergmans film främsta konstnärliga finessen är, att allde-les efter att Stak Alf pekat ut en bestämd bänkplats i modellbygget (kopian) får vi se honom sitta och berätta om sitt modellbygge på just denna plats i originalet (i själva Envikens kyrka). En effektfull kinesisk ask-verkan framkallas. Bergmans film upprepar Stak Alfs modellbygge vilket i sin tur upprepar Envikens kyrka.
Stak Alf pekar ut en plats I sitt modellbygge.
Stak Alf på samma plats i Envikens kyrka.