Johns liv som filmare och filmvisare förändrades i och med att han gjorde och visade Ett år med Herman, men ännu större blev föränd-ringen sedan han medverkat i tv-programmet Sveriges magasin under ledning av Gunnar Arvidson den 16 september 1975.11 Sveriges maga-sin var en av arvtagarna till Halvsju, ett tv-program som under början av 1970-talet nådde enorm publik med sitt påtagligt trivsamma tilltal och ogenerade blandning av information och underhållning.12 Detta upplägg avspeglas också i hur Sveriges magasin anslöt till en bredare trend i 1970-talets tv-dokumentära utbud som Leif Furhammar har noterat, nämligen en ständigt närvarande skildring av den svenska glesbygden. Dessa glesbygdsskildringar kunde vara av vitt skilda slag, påpekar Furhammar, men ett samhörighetsskapande program som Sveriges magasin höll sig huvudsakligen till skildringar i positivare ton:
”här fanns också de sista resterna av ett bättre och naturligare sätt att leva, här fanns den harmoniska närheten till djur och natur, här fanns de goda livsrytmerna, de undersköna landskapsvyerna och de nostal-giska glimtarna av gammal svensk bonderomantik.”13 Då John var med i Sveriges magasin visades avsnitt ur Ett år med Herman, och det var många tittare som fick upp ögonen både för filmen och för John själv. Kvällsposten utropade: ”Ge lantbrevbäraren kulturstipendium!”
medan Arbetet hoppades att det skulle bli fler tillfällen att få se mer av Johns filmer i tv.14
Det skulle förvisso bli fler framträdanden i tv, men särskilt stor be-tydelse hade uppmärksamheten för Johns egna filmförevisningar.
Förfrågningar kom från många håll i Sverige, men eftersom han valt att förevisa sina filmer själv var det ogörligt att mer än undantagsvis visa filmerna utanför Kronobergs och Blekinge län – något som bör ha varit fullt tillräckligt, om man betänker att det rör sig om ett hund-ratal visningar om året.15 Att John medverkat i tv kunde framöver no-teras i de artiklar som länstidningarna skrev och i de visningsannon-ser som föreningar förde in, samt i ett allmänt intresse för hans
fort-satta filmskapande.16 Några veckor efter att Sveriges magasin sändes uppmärksammade Kronobergaren sålunda Johns andra färdigställda ljudfilm En skärslipares vardag: ”På lördagskvällen visade den fotogra-ferande, numera riksbekante lantbrevbäraren John Nilsson Tingsryd, sin nya dokumentärfilm i Tingsryds bygdegård för medverkande, pressen och särskilt inbjudna.”17 Under årens lopp har Johns följande filmer rönt samma uppmärksamhet, och även dessa filmer har blivit efterfrågade och visade på allehanda platser; på hembygdsgårdar och församlingshem, på sjukstugor och ålderdomshem, hos skolor, biblio-tek, föreläsningsföreningar och Folkets Hus samt hos förbund, orga-nisationer och föreningar som PRO, LRF, IOGT-NTO, ABF, STF, DHR och många, många fler.18 Att televisionen bidrog till att skapa detta breda intresse för Johns filmvisningar är otvetydigt och tack-nämligt. Och samtidigt en smula paradoxalt.
Sedan television började sändas i Sverige 1956 har antalet tv-ap-parater och tv-tittade timmar stadigt stigit, och genom åren har me-diet framstått som en av de krafter som gjort att folk idag i högre grad tillbringar tid i hemmen än i möten med andra, exempelvis möten av det slag som Johns filmvisningar är en del av. Televisionen, som ge-nom en rad populära program skapat någon form av gemenskap och samhörighet mellan tv-tittare som sitter utspridda i vardagsrum runt om i landet, har genom att hjälpa John gynnat den form av gemen-skap – verkliga möten – som den varit med om att låta tyna bort. I en artikel om en av de föreningar John visat film hos, Föreläsningsföre-ningen i Tingsryd, tecknas en hastig bild av utvecklingen: ”Föreläs-ningarna var ett populärt nöje – förr. På 1920-, 30-, 40- och 50-talen fanns det kringresande föredragshållare som lockade folk till hem-bygdsgårdar och Folkets hus. Så kom televisionen och verksamheten tog abrupt slut.”19 Även om situationen för många föreningar är svår finns det ljusglimtar, och till dem hör Johns filmvisningar:
När någon förening i Småland skall hålla årsmöte och vet att medlem-marna kommer att svika, kallar styrelsen på John, den filmande lant-brevbäraren, från Djuramåla utanför Tingsryd. Då kommer garanterat publiken, för John Nilssons filmer från ett Småland som försvinner är mycket älskade. För att inte publiken ska ge sig av när årsmötesför-handlingarna börjar, blir det alltid John som får avsluta kvällen.20
Förfarandet kan framstå som bakslugt, men om det verkligen fung-erar utgör det en väldigt viktig del av vad John och hans filmer bi-dragit till. För vad innebär det att lämna hemmet för att delta i ett möte och se en av Johns filmer? Att man i stället för att få sig en dos av televisionens idrott eller allsång, får i sig en smula kulturhistoria om omgivande landskap, eller eftertanke kring andra tider och an-dras liv? Att man i stället för att sitta ensam eller i familjens sällskap, gör sig delaktig i en större gemenskap? Att man vid ett förenings-möte kanske bidrar till beslut och diskussioner som är betydelseful-la både för en själv och för andra?
Den amerikanske statsvetaren Robert D. Putnam har i en rad skrifter visat på de många goda effekter som olika former av möten, gemensamma aktiviteter och engagemang har både för enskilda indi-vider och samhället i stort, bland annat ökad tillit mellan människor och ökad demokrati. Även om Putnam lyfter fram tv som en del av förklaringen till att dessa viktiga former av gemenskap har minskat under de senaste årtiondena ser han inget absolut motsatsförhållande mellan tv och gemenskap. När han mot slutet av sin bok Bowling Alo-ne formulerade en rad utmaningar i avsikt att stärka en djupt försva-gad gemenskap i samhället är tv (och andra medier) viktiga:
Låt oss försöka se till att vi år 2010 ägnar mindre fritid åt att sitta passiva och ensamma framför fladdrande skärmar och mer tid åt ak-tiv samhörighet med våra medmänniskor. Låt oss skapa nya former av elektronisk underhållning och kommunikation som förstärker samhällsengagemanget, inte gnager på det.21
En av Putnams förhoppningar är att uppväxande generationer ska kunna känna delaktighet i en gemenskap på samma sätt som deras far- och morföräldrar kände när de växte upp.
Om man reflekterar över vilken positiv uppmärksamhet Johns filmer har fått genom tv, och vad hans arbete med att visa filmerna bidragit till, kunde man hålla med Arbetets önskan efter Johns första medverkan i Sveriges magasin: ”Mer av folkets film i tv”. Önskan kan framstå som rimlig, kanske inte för att folkets film i tv skulle med-föra mer välproducerade program, utan för att det i vissa fall kunde tänkas bidra till att öka delaktigheten i den lokala kulturen. Kanske På ett aningen ironiskt sätt har John vid
ett tillfälle faktiskt bidragit till att folk stannat hemma framför tv:n i stället för att delta i ett föreningsmöte. Program-met som åsyftas i notisen var Sveriges Magasin när John var gäst där 1976.
Gunnar Arvidsons och Sveriges magasins inbjudan till John var ett föregripande svar på Putnams uppmaning att skapa nya former av underhållning som kan bidra till stärkt gemenskap och engage-mang. Klart är i alla fall att via John har lokal kultur och samhörig-het fått bättre möjligsamhörig-heter att utvecklas. För att endast lyfta fram ett prov på detta kan Johns film Verners dagbok nämnas. Vid flera vis-ningar av filmen medverkade den lokala författaren och mångsyss-laren Verner Ohlin (vars dagboksanteckningar legat till grund för filmen), vilket gav en bredare publik möjlighet att lära känna ho-nom, hans skrivande och även andra sidor av hans skapande, såsom musik och slöjd.22 Det som Verner Ohlin har skapat är naturligtvis helt hans egen förtjänst, men i skapandet av mötesplatser för Ver-ner, hans konst och hans publik är Johns bidrag av stor betydelse.