Jag hävdar redan i inledningen av uppsatsen att Sven Nilsson intar en positiv hållning till moderniseringen av staden Falun. Original-filmen Falukrönika säger i och för sig ingenting om vad personen Nilsson ansåg om ödeläggandet av det gamla Falun. Men hans iakt-tagelser och hantering av kameran i kombination med vetskapen
om att han gjorde filmen på uppdrag av Falu stad gör det svårt att inte så här drygt 35 år senare läsa in filmen i en för 1960-talet em-blematisk moderniseringsdiskurs. Filmen är och förblir om inte en direkt hyllning till Faluns anpassning till den tidens officiella före-ställning om hur städer skulle se ut och fungera, så åtminstone en klart välvillig anmärkning.
DVD:n Falukrönika I får istället ses som en av flera strategier för att odla vår tids idé om kulturarv och för att upprätthålla världsarvet Faluns legitimitet. Sammantaget motsvarar DVD:ns estetik en eta-blerad föreställning om hur det såg ut ”förr i tiden”. Såväl omslaget som skivans introduktion och menyer andas historia, rötter och ett obestämt ”då”; en tid då livet var enklare, mer hanterligt och då Fa-lun beboddes av kreativa kulturpersonligheter. En av dessa var Sven Nilsson. I Falukrönika I får han, oavsett var hans preferenser en gång låg, gå världsarvet Falun och Kopparbergslagens ärenden, dels i egen-skap av vital del av det konstruerade lokala kulturarvet, dels som på-stådd sympatisör av det gamla, goda livet i staden så som myten säger att det tedde sig innan staten och Kungliga byggnadsstyrelsen dragit fram.
Med tanke på världsarvsstatusen hade det förmodligen fungerat utmärkt att skapa ett material för en nationell eller rent av internatio-nell publik. Det ”gamla” ligger i tiden och det lokala lockar med au-tomatik i en tid av växande globalisering. Kanske kan man förklara det faktum att Falukrönika I i första hand tycks vända sig till en lokal publik med att en nationell eller för den delen internationell lanse-ring av Sven Nilsson skulle kräva så mycket mer. Självfallet är det möjligt att köpa skivan utan att känna till något om vare sig Sven Nilsson eller Faluns historia och sedan välja att se enbart originalfil-men, utan kommentarer. Jag föreställer mig emellertid att merparten av dem som köper DVD:n redan har vissa förhandskunskaper och att de ser Nilssons film med vår tids ögon och utifrån det perspektiv på Falun som odlas av både Dalarnas museum och andra lokala kultur- och världsarvsaktörer. För 195 kronor (exklusive frakt) har de redan invigda här ett utmärkt tillfälle att bättra på sitt lokalhistoriska vetan-de – och samtidigt stärka vetan-den egna självbilvetan-den.
Att det överhuvudtaget går att frammana helt nya föreställning-ar om vad en viss film uttrycker säger för övrigt en hel del om hur
obestämd den rörliga bilden är i fråga om vilka betydelser den bär med sig. Underkastad ett nytt kommentatorspår, och inslagen i en ny förpackning, förvandlas ett inlägg i det svenska 1960-talets mo-derniseringsiver och nationalbygge som genom ett trollslag till ett uttryck för det tidiga 2000-talets mer nostalgiska förhållande till det småskaliga, lokala samhället och en sedan länge svunnen tid.
Noter
1. För vidare bakgrund, se Pers Göran Olsson och Örjan Hamrin, ”Sven Nilsson – den flitigaste dalafilmaren”, Dalarna 2005. En resa i tid och rum. (Falun: Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund, 2005, Dalarnas Hembygdsbok: årgång 75). Texten finns även till-gänglig på internet: www.dalarnasmuseum.se/sven-nilsson/index.htm. Utöver filmerna som museet för-valtar finns tre Sven Nilssonfilmer tillgängliga vid Svenska filminstitutets arkiv för icke-biografdistribu-erad film i Grängesberg, nämligen Söderfors bruk (acc.
nr. 188/2004), Konsum Gränges (acc. Nr. 94/2005) och Dalarnas mejeriförening (acc. nr. 339/2004).
2. Falu stad tillhandahöll ett konto på 10 000 kronor per år för Nilssons räkning. Kontot administrerades en-ligt Örjan Hamrin, förste antikvarie vid Dalarnas mu-seum, av personalchefen.
3. Världsarvskommittén är den instans inom Unesco som slutgiltigt fattar beslut om huruvida en världs-arvspretendent ska upptas på listan. För en grundlig genomgång och problematisering av den fullständiga processen, se Jan Turtinen, Världsarvets villkor. Intres-sen, förhandlingar och bruk i internationell politik Diss.
(Stockholm: Institutionen för etnologi, religionshisto-ria och genusstudier, Stockholms universitet, 2006).
4. Den ursprungliga motiveringen återfinns på Unescos hemsida på adressen http://whc.unesco.org/en/
list/1027.
5. Ett exempel på detta är en visning i samarbete med Föreningen Kultur & Miljö i Falun på Dalarnas mu-seum söndagen den 11/2 2006. Under rubriken
”Gamla Falufilmer” visades – jämte en film om grafi-kern Axel Fridell av Staffan Tjerneld från 1963 och en film om Svedens Ponnyklubbs 5-årsjubileum av Mar-tin Jönsson från samma år – 4 filmer av Sven Nilsson daterade 1939, 1943, 1947 och 1966.
6. Jag har varit närvarande vid filmvisningar vid Dalarnas museum, exempelvis den 18/3 2007, där man inte visat just Sven Nilssons filmer men där man likväl har inlett med att berätta om hans gärningar och betydelse.
7. Världsarv kan vara kulturella, naturliga, immateriella
eller blandningar. Just Falun och Kopparbergslagen är ett kulturellt världsarv. Ibland rubriceras det mer spe-cifikt som industriellt världsarv.
8. Ett exempel på detta är det årliga evenemanget ”Fa-lun då – historiska festdagar i världsarvet”.
9. Riksantikvarieämbetets hemsida, www.riksantikva-rieambetet.se/cms/extern/se _och_besoka/varldsarv_
i_sverige.html (07-07-26).
10. Maths Isacson och Eva Silvén, Industriarvet i samtiden (Stockholm: Nordiska museet, 1999), s. 7 respektive Dallen J. Timothy och Stephen Boyd, Heritage Tourism (New York: Pearson Education, 2002), s. 87.
11. Pierre Nora, ”Mellan minne och historia”, Nationens röst – texter om nationalismens teori och praktik, red. Sver-ker Sörlin (Stockholm: SNS Förlag, 2001), s. 365–389.
12. David Lowenthal, The Heritage Crusade and the Spoils of History (New York: Free Press, 1996), s. 3.
13. Peter Aronsson, Historiebruk – att använda det förflutna (Lund: Studentlitteratur, 2004), s. 209.
14. Mats Jönsson, ”Igenkännandets glädje. Regionalt kul-turarv i film och på Internet”, Mats Jönsson och Ceci-lia Mörner, Självbilder. Filmer från Västmanland (Stock-holm: Svenska filminstitutet, 2006), s. 31 ff.
15. Conventions Concerning the Protection of the World Cul-tural and NaCul-tural Heritage, s. 1.
16. Turtinen, aa, s. 12.
17. Ibid., s. 157.
18. Leif Anker, Gunilla Litzell och Bengt A. Lundberg, Världsarv i Sverige (Stockholm: Riksantikvarieämbe-tets förlag, 2002), s. 4.
19. Terese Magnusson, Världsarv och turism: De svenska världsarven ur ett turistiskt perspektiv (Östersund: Euro-pean Tourism Research Institute, 2002). Ansvarig för marknadsföringen av Världsarvet Falun och Koppar-berslagen är Falun Då AB – ett bolag som ägs av Falu kommun (49 procent) tillsammans med hundratalet privata aktörer. Det övergripande ansvaret för världs-arvet handhas av det så kallade Världsarvsrådet, i vil-ket ingår representanter från Falu Kommun, Länssty-relsen Dalarna, Stiftelsen Stora Kopparberget (ägare till gruvområdet), Välkommen till Falun AB, Högsko-lan Dalarna och Dalarnas museum.
20. Anker med flera, aa, s. 4. Denna definition korrespon-derar för övrigt mot kulturarvsdefinitionen i
demo-kratiutredningens fjärde volym. Demokratiutredning-ens forskarvolym IV. Demokratins estetik. Stockholm:
SOU 1999:129.
21. Owe Ronström, ”Kulturarvspolitik: Vad skyltar kan berätta”, Kritisk etnologi: Artiklar till Åke Daun, red.
Barbro Blehr (Stockholm: Prisma, 2001), s. 94 f.
22. Turtinen, s. 151.
23. Ibid.
24. Ibid., s. 16.
25. Jönsson, aa, s. 31. För ytterligare definitioner av glo-baliseringsbegreppet och dess relation till det lokala, se till exempel Anthony Giddens, The Consequensces of Modernity (Stanford: Stanford University Press, 1990).
26. Barbara Kirshenblatt-Gimblett, Destination Culture:
Tourism, Museums, and Heritage (Berkeley: University of California Press, 1998), s. 149. I linje med Kirshen-blatt-Gimblett frågar sig Jönsson i ovan nämnda stu-die av marknadsföringen av Sala om inte ”bilden av bygden vårdas lika mycket som bygden själv”. Jöns-son, s. 30.
27. Ibid., s. 7.
28. Ronström, aa, s. 63 f.
29. Autenticitetskravet är ett av Unescos kriterier vid världsarvsutnämningar. Operational Guidelines for the Implementation of the World Heritage Convention para-graf 79 – 76 samt annex 4.
30. Carina Johansson, ”’Beautiful Girls and Antiquities’:
Visuella och narrativa representationer av Visby och Gotland”, Kulturella perspektiv, nr 3, 2006, s. 50 ff.
31. Turtinen, aa, s. 154.
32. Ibid., s. 148 ff.
33. Ibid., s. 156 ff.
34. Ibid., s. 156.
35. Rubriken syftar på en inventering i ett antal utvalda län bekostad av Statens Kulturråd. Dalarna utgjorde 2001 ett pilotlän tillsammans med Norrbotten, Skåne och Värmland. 2003 startade inventeringsprojekt även i Jönköpings och Västmanlands län, och 2004 i Hallands och Jämtlands län.
36. Nilsson filmade enligt Hamrin med en Paillard-kame-ra med tre olika objektiv.
37. Bill Nichols, Introduction to Documentary (Blooming-ton och Indianapolis: Indiana University Press, 2001, s. 13 f.