Analys: Kris i läkekonstens fält

I början av 20-talet, när kiropraktorerna anlände, var gränserna för sjukvårdens fält, och framförallt läkekonstens subfält, under förhandling med konsekvensen att läkarnas doxa ifrågasattes. I min mening visar kiropraktorernas intåg hur sjukvårdens fält i själva verket befann sig mitt i en kris tillika transformation, och snarare än att inneha, strävade det efter autonomi. Denna process hade i sin tur skapat ett vakuum, och en diskontinuitet, mellan två olika subfält, nämligen det medicinska vetenskapliga fältet (läkarvetenskapen) och den praktiska sjukvården (läkekonsten), vari det senare låg öppet för aktörer som kiropraktorer att äntra.

Kiropraktorernas ankomst och krav på tillgång till sjukvårdens fält samt den patienttillströmning som följde och slutligen den öppna strid som blossar upp mellan de båda parterna, bidrog på ett betydande plan till att cementera den kris i läkarnas doxa som blossat upp på läkekonstens fält i samband med kvacksalverilagen 1916. Läkarnas kraftfulla försvar av doxan och extensiva gränsdragningsarbete gentemot de nya aktörer tillika kolonisatörer som skyndsamt försökte positionera sig som legitima utövare på läkekonstens fält bidrog till att kiropraktorerna från första stund blev hårt ansatta. För att kunna förstå omfattningen av den kris som nu hotade läkarnas egen position på fältet som auktoriteter och talesmän för doxan måste vi dock backa tiden ytterligare ett par sekel. Läkarna hade nämligen, under flera hundra år, genom sin egen professionaliseringsprocess, byggt upp ett maktkapital och genom detta tillförskansat sig ett förhärskande tolkningsföreträde på medicinens fält. Johannisson menar att denna process tar sin början under 17- och 1800-talet då läkarna fick en central roll i de västeuropeiska nationernas befolkningsprogram då medicinen tillika läkarna blev instrument för att kontrollera samhällsmedborgarna. Under 1800-talet sker framsteg i utvecklingen av det medicinska fältet, då den medicinska vetenskapen allt mer frekvent sammankopplas med naturvetenskapen. Genom upprättandet av olika (kontroll)system gällande bland annat hygien, smittskydd, sexualitet och hospitalisering övervakades och styrdes samhällsmedborgarna av den ”medicinska blicken” som läkarna genom sin särställning förfogade över: ”blicken riktas mot organ, vävnader, celler och mikrostrukturer, inte mot kroppen som socialt system. (...-...) Med de nya sjukhusen som bas utvecklades en rationaliserad medicin med läkaren som upphöjd expert.”132

Symboliskt kapital i form av diagnoser, statistik och analyser innebar att läkarna fick makt över sina patienter och en auktoritär ställning i det framväxande moderna samhället. Läkarna fick således

132

46

också makt genom sin tolkning och konstruktion av det normala och det avvikande; ”[a]lkoholisten, psykopaten, den homosexuelle, det vanartiga barnet skapades som medicinska kategorier.”133

Enligt Ottoson var detta en grundläggande strategi för att uppnå marknadsmonopol på fältet och ”de stora vetenskapliga landvinningar som sker inom medicinen under 1800-talet fungerade som en legitimetetsgrund för läkarkårens monopolanspråk på det medicinska fältet, trots att dessa inte ledde till särskilt stora framsteg inom det terapeutiska området.”134 Den kunskap som genererades användes istället inom såväl det politiska som det ekonomiska fälten. Johannisson argumenterar för att föreställningen om bestående skillnader mellan människor, som den tidens biologi och medicin omhuldade och reproducerade genom sina vetenskapliga publikationer, legitimerade såväl det koloniala projektet (rasbiologi) som det patriarkala systemet (existensen av en särskild kvinnobiologi), men också hur olika klasser hade en naturlig grund (vilket kunde ses i olika kultursjukdomar).135 Läkaren fick enligt Johannisson ”rollen av både vetenskapsman och ämbetsman; i en gestalt – vitrockade, skarpögda, patriarkaliska – den moderna tidens prästerskap. [...-...]”136

Parallellt med denna process sker ett extensivt gränsdragningsarbete tillika specialisering inom den läkarkåren och den medicinska vetenskapen strider och slutligen såväl införlivar som utestänger andra professioner inom fältet. Johannisson belyser samtidigt hur den medicinska doxan växer fram genom ett internt gränsdragningsarbete av uteslutningar. Läkarkåren hade nämligen under lång tid haft ett eklektiskt förhållande till olika terapiformer och att gränserna mellan de 4 olika medicinska kulturerna;/subfälten den vetenskapliga medicinen, vardagsmedicinen, alternativmedicinen och folkmedicinen, fram till mitten på 1800-talet fortfarande var flytande. Hon pekar på en rad exempel som stöder detta påstående; bland annat klassificerade läkarna länge sjukdomarna nosologiskt, dvs. efter symptom snarare än etiologiskt, dvs. efter biologisk orsak. En mängd olika diagnoser och klassifikationssystem konkurrerade med varandra och behandlingarna varierade kraftigt. Initiala försök till vetenskaplighet, som bland annat tog sig uttryck i farmakopéer, det vill säga förteckningar över mediciner och dess tillverkning, ledde till en rad recept, kompletterande kurer och föreskrifter. Gränsen mellan lekmän (amatörer) och läkare var därför synnerligen flytande då många i den förra gruppen uppfann behandlingsmetoder som senare kom att införlivas i medicinen (ex. Hydropater och balneologer) när denna expanderade och ritade om sina gränser. Läkare sysslade i stor utsträckning själva med sådant som skulle komma att kallas kvacksalveri (naturläkare, homeopati, magnetism, hypnos).137 När läkarnas professionaliseringsprocess sammankopplas med naturvetenskaperna hårdras gränsen mellan skolmedicin och 133 Ibid. s. 200ff. 134 Ottosson. 2007. s. 28. 135 Johannisson. 1991. s. 200ff. 136 Ibid. 183. 137

47

lekmannamedicin. Nu iklär sig läkaren rollen som upphöjd expert; ”Med sina fundamentala begrepp rationalitet och öppenhet fick den vetenskapliga medicinen representera framsteg och modernitet, folkmedicinen – associerad med irrationalitet och mörker – stagnation och vidskepelse.”138 Johannisson menar att den gräns som nu dras mellan expert/amatör är en historisk konstruktion snarare än en historisk realititet och pekar på den traditionella medicinhistorien som i sig reproducerat bilden av ”heroer i kamp mot oförståelse, vidskepelse och usla villkor”139

och synen på vetenskap som något som alltid står i opposition till det irrationella.140

Under 1900-talet sker ytterligare överlappningar mellan medicinens och politikens fält. Nu skapas begrepp som folkhälsa, samhällshygien och socialmedicin, områden vari läkare spelar en central roll. På ett vetenskapligt plan bidrar bakteriologin till läkarnas kunskapsarsenal men också till deras maktanspråk då fokus skiftar från individ till kollektiv och epidemiologin växer fram. Enligt Eklöf bidrar det epidemiologiska synsättet till att betrakta sjukdomar som något som huserade inte bara i den enskilda individen utan i samhället som helhet. Läkarna blev nu på riktigt ”hjältar i nationens kamp” och i och med framväxten av de stora sjukhusen (vari avvikarna; de sjuka, de sinnesslöa, etc.) institutionaliserades den medicinska vetenskapen. Framåt 20-talet beskriver Eklöf en ökande medikalisering i samhället där läkare iklädde sig alltmer roller (och fick allt större makt); bland annat som akademiker, politiker i riksdagen och som ämbetsmän, exempelvis på Medicinalstyrelsen. De hade därför tillgång till en rad olika arenor där de kunde föra fram sina egna frågor och tillförskansa sig mer makt. Under slutet av 1800-talet och fram till 20- talet hade läkarna kultiverat bilden av medicinen som mönstervetenskap och sig själva som ”den nya tidens prästerskap och hjältar i nationens tjänst”.141

Allt var dock inte frid och fröjd. Under mellankrigsperioden, då kiropraktorerna anländer, råder en allomfattande kulturkris i Europa som av Eklöf beskrivs på följande sätt; ”Den bildade eliten reagerade mot en framväxande populärkultur och vad som sågs som ett massamhälle. Den teknologiska utvecklingen medförde att en klassisk bildning förlorade sin tidigare status och (i bästa fall) ersattes av specialiserad utbildning eller till och med maskinell arbetskraft.”142

Denna kris omfattade också, vad Eklöf beskriver som medicinens kris och som omfattar såväl en kris för den medicinska utbildningen som en läkarkårens kris;

Den terapeutiska arsenalen var fortfarande inte så stor, och den tidigare optimismen rörande medicinens förväntade segertåg kom av sig. Konkurrensen från obehöriga utövare av läkarkonsten och så kallade patent- och humbugsmediciner utgjorde ett hot mot läkarnas auktoritet och ekonomi. Läkare reagerade mot vad som betecknades som allmänhetens vidskepelse och dumhet, ren okunnighet eller ännu värre ”halvbildning”. 143

138 _{Johannisson. 1991. s. 183.} 139 Johannisson. 1990. s. 13-14. 140 Ibid. s. 35. 141 Eklöf. 2000. s. 36. 142 Ibid. s. 27. 143 Ibid. s. 29.

48

1916 års Lag om behörighet att utöva läkekonst innebar också att läkekonstens fält plötsligt låg öppet för fler aktörer att äntra, vilket gör att läkarna måste utforma strategier för att försvara dels det som de uppfattade som sitt revir, dels sin auktoritet och sin doxa. Till sin hjälp tog de läkarvetenskapen och media. Fastän att lagen nu uttryckligen gav lekmännen rätt att utöva läkekonst, påbörjade läkarna ett försvar och bevarande av dikotomin läkare-kvacksalvare genom ett diskursivt krig på den mediala arenan. Genom sin auktoritära ställning och breda kontaktnät styrde läkarna på så sätt konstruktionen av kvacksalvarna och kontrollen av dessa. Trots att kiropraktorerna var en ny yrkesgrupp på läkekonstens fält och dessutom, i många fall, kunde uppvisa en mångårig utbildning och diplom klassificerades och behandlades de per automatik som kvacksalvare och kvacksalveri, utifrån den enkla logiken att om en metods utövare inte är läkare så är de lekmän och att om deras metoder var någonting annat än traditionell medicinsk läkevetenskap, så kunde också utövandet också ses som rent humbug. Läkare och press hjälps åt att skapa ett klimat präglat av uteslutning och andrafiering som tar sig uttryck i avhumanisering (kiropraktorer var bedragare med onda avsikter), skuldbeläggande (de riskerade sina patienters liv), mytbildning (de kom från en tvivelaktig bakgrund och hade en pseudoutbildning med mystiska inslag), konspirationsteorier (de invaderar oss). I det långa loppet skulle de helt uteslutas och utestängas. Inom kvacksalvargruppen blir kiropraktorerna en grupp som får särskilt mycket uppmärksamhet, vilket beror på ett flertal faktorer. Dels kommer de utifrån och blir därför per automatik paradoxalt nog främlingar i sitt eget hemland, dels påstår många av dem att de har en lång utbildning som dessutom går att jämföra med läkarnas vilket indirekt uppfattas som en utmaning, dessutom kallade sig många av dem, genom sina utbildningar för Doktor (utifrån engelskans Doctor of Chiropractic), vilket gör att läkarna känner sig hotade. Kiropraktorernas anspråk om att kiropraktiken var en läkekonst som dessutom var likvärdig med, om inte bättre än, den medicinska vetenskapen, utgör ett hot mot ordningen. Inte minst visades detta i behandlingen av olika sjukdomar, inför vilka många läkare fortfarande saknade en effektiv behandling. Det fungerade därför, enligt Eklöf, inte att definiera skillnaden mellan en läkare och en kvacksalvare i effektiviteten kontra ineffektiviteten av en åkomma, istället blev det en diskussion kring ”principiella skillnader() i det teoretiska tillvägagångssättet”. Inte heller fungerade det att ställa vetenskap mot kvacksalveri då vetenskapen i sig inte var en självklarhet utan kritiskt utvärderades. Enligt Eklöf fanns det fortfarande vid den här tiden läkare som såg fördelar i, t ex. naturläkekonsten och dess beprövade erfarenhet, och som ville granska även dessa kritiskt.144 I termer av professionsidentitet krävdes därför alternativa vägar för att distansera kvacksalvarna och kiropraktorerna från den egna professionen. En sådan väg var andrafieringen och konstruktionen av kiropraktorn som bedragare.

Medicinens kris innebär därför i högsta grad en kris i den medicinska doxan. Konflikten mellan

144

49

kvacksalvare och läkare, samt diskussioner mellan läkare visar således att gränserna på fältet som kiropraktorerna försökte få tillgång till på inga sätt var givna, vare sig historiskt eller kulturellt; ”Gränsen mellan läkekonsten och den medicinska vetenskapen har alltid varit svävande och speglat den klyfta som funnits mellan teori och praktik och de professionella konflikterna mellan olika yrkesutövare inom detta område.”145

Medicinbegreppets historiska utveckling och dess två delkomponenter; läkekonst och läkarvetenskap förklarar hur kiropraktorernas utövning av läkekonst sågs som ett hot av läkarna, trots att de två grupperna kan sägas stå i ett paradigmatiskt motsatsförhållande. Stolt menar att läkaryrket innebär att förena de två paradigmen, och två ”i grunden radikalt olika syn på människan och tillvaron”146

i en profession. I fallet med läkare och kiropraktorer handlar det om att på ett liknande sätt förstå att båda två hör hemma i begreppet medicin och att de trots sina olika synsätt och tillvägagångsätt kan sägas vara läkekonst; ”[E]ftersom läkekonst handlar om hur man beter sig i kontakten med en sjuk medmänniska, så är det naturligtvis inget som bara är förbehållet läkare. Vem som helst kan utöva läkekonst. För läkaren är det en viktig konst som skapas och utövas i mötet med patienten.”147 Vid tiden kring kiropraktorernas intåg och etablering i Sverige märks detta, inte minst i utbyggnaden av den medicinska läkemedelsindustrin och sjukvårdsanstalterna. Läkarna förkroppsligade i patienternas ögon inte längre båda paradigmen, utan stod för en naturvetenskaplig, medikaliserad hållning. De sökte sig därför till en alternativmedicinsk sektor, inte bara för att få bot utan också för att få förståelse och ett personligt möte. Kiropraktorer fyllde således det vakuum som uppstått när läkarkonst blev läkarvetenskap, när mötet med människor blev mekaniserat och medikaliserat. Att se kiropraktorer och läkare som motpoler är alltså fel, då de snarare är två sidor av samma mynt. Samtidigt innebär kiropraktorernas intåg framväxten av nya subfält på läkekonstens fält.