Med ryggen mot Herrar medicinare
En kulturanalys av de första kiropraktorerna i Sverige, deras strategier för att uppnå erkännande och organisering som profession på läkekonstens fält mellan åren 1921-1936.
With the Back against the Medical Doctors
-A cultural analysis of the first chiropractors in Sweden, their strategies to obtain recognition and organization as a profession on the healthcare field 1921-1936.
RIKARD EDBERTSSON Handledare: Johan Lundin
Malmö Högskola Examinator: Mats Greiff Fakulteten för lärande och samhälle
Historiska Studier Masteruppsats 30 hp HT14
1
Prolog: Mitt möte med kiropraktiken
et är en varm försommardag 2014. Jag befinner mig i undersökningsrum 6 på Kiropraktorkliniken, på Sundstorget mitt i Helsingborg. Utanför strålar försommarsolen. Rummet är spartanskt inrett men med en pampig arkitektur som går i en sen 1800-tals stil, det är högt i tak, säkert 4,5 meter, med brädgolv, breda formade lister, takrosett, ljusa tapeter och höga fönster som får rummet att bada i ljus. Mitt i rummet står en mörk brits, uppdelad i sektioner, med mängder av reglage och kromade detaljer. Bredvid står en stol, klädd med grått tyg. Dess rygg går att fälla ner. På väggarna hänger inramade anatomiska planscher. På en av dem finns en stor bild på en ryggrad där varje kota är märkt med en beteckning och bredvid ryggraden finns ett schematiskt diagram. Rubriken lyder ”Har du ett ”smärtproblem” eller ett ”hälsoproblem”?” Under rubriken står följande, gulmarkerad, text: ”Subluxationer (nervstörning eller skada), hämmar hjärnan och kroppen att kommunicera, vilket leder till obalans och hälsoproblem”. En stor del av bilden under denna text upptas av en ruta med rubriken ”Kiropraktikens premiss” och följande text:
1. Ditt nervsystem (hjärnan, ryggmärgen och nerverna) kontrollerar och koordinerar allt i kroppen och sinnet. 2. När dina nerver fungerar i överflöd och utan störning, är din kropp, till 100%, koordinerad, självläkande,
självkontrollerande och hälsosam.
3. När det finns subluxationer (nervstörningar eller skador) som hämmar nervsignalerna (som störning på din mobil) fungerar du inte till 100%, och din hälsa och välbefinnande blir begränsad.
4. Subluxationer orsakas av vår oförmåga att hantera livets tre stora stressfaktorer; kemisk, mental och fysisk stress.
5. Om subluxationerna lämnas okorrigerade har det en förödande effekt på vår hälsa och välbefinnande, vilket leder till nedbrytning, funktionsstörningar och sjukdomar.
6. Vårt mål är att lokalisera subluxationer, korrigera dem och orsaken till dem så att du kan börja läka dig själv på alla plan.
7. Endast kiropraktorer kan avgöra om du har subluxationer.
Diagrammet beskriver kotornas koppling till olika organ och kroppsfunktioner, vilket smärtmönster som uppträder om kotan är ur läge samt vilken potentiell påverkan och möjlig ohälsa som kan uppträda. Förutom den faktiska informationen slår det mig att texten i sig är symboliska gränser för det kunskapsrevir som kiropraktorer mutat in som sitt eget. I texten lyser ett alldeles särskilt sett att se på ohälsa fram som kopplar de större strukturernas påverkan till individen och vice versa. Kroppen ses som ett eget flödesschema, ett system av orsak och verkan, vari det måste råda balans för att allt ska stå rätt till. De så kallade subluxationerna, det som hämmar nervsignalerna, ses i denna kontext som grundorsaken till alla de vedermödor i vår vardag som hotar systemets balans och bidrar till dess sönderfall. I texten är det tydligt att nyckeln till att motverka subluxationerna är
2
ett besök hos en kiropraktor; endast hen kan avgöra om vi har dem. På så sätt blir kiropraktorn inte bara ännu en vårdargivare i mängden utan en vital kugge i det övergripande samhällsmaskineriet, speciellt med tanke på de ökande folksjukdomarna i form av utbrändhet, depression och stress som präglar vår tid. Kiropraktorerna gör på så sätt anspråk på en central roll inom den moderna sjukvården och tar en central plats i människors liv, inte minst i mitt eget.
Likt många gånger tidigare är jag här för mitt månatliga återbesök. Första gången jag kom hit var för flera år sedan. Då hade jag precis flyttat ner till Skåne för att påbörja mina studier på avancerad nivå, i tillämpad kulturanalys, vid Lunds universitet. Jag hade sedan länge drabbats av migränanfall ett par gånger om året, men dessa hade ökat i frekvens alltsedan flytten, parallellt med en nästintill kronisk smärta i nacke, rygg och skulderblad. En dag när jag vaknade var smärtan såpass olidlig så att jag knappt kom upp ur sängen. I ett avgörande ögonblick valde jag mellan att ta de starka migräntabletter jag fått utskrivet men ännu inte testat och att söka alternativa vägar.
Det knackar på dörren till undersökningsrummet. Sekunden senare stiger min kiropraktor Martin in. Han är drygt 40 år gammal, klädd i vit skjorta, gråa byxor, ett läderbälte med guldbeslag, smala glasögon och svarta finskor. Han sträcker fram handen och frågar mig hur jag mår. Liksom jag är han hallänning och det känns hemtrevligt att höra dialekten. Vi skakar hand och jag berättar hur det går med studierna och hur jag mått sedan vi senast sågs. Så ber han mig att lägga mig ner på britsen. Jag lägger mig ner på mage och Martin känner stegvis igenom hela min baksida, från skuldror ner till fotsulor. Han lägger sina händer vid det högre ryggpartiet och medan jag drar ett djupt andetag trycker han till. Det knakar till högt. Jag lägger mig därefter på höger sida, drar upp ena benet och får höften tillknäckt genom att Martin lägger hela sin tyngd över denna. Efter detta sätter jag mig i den grå stolen, sträcker på mig och slappnar av under tiden som Martin långsamt för mitt huvud fram och tillbaka. Han vänder mitt huvud till vänster och ber mig titta snett uppåt. När jag gör detta knäcker han snabbt till nacken på mig. Det gör inte ont. Ingen av behandlingarna gör det. Istället känner jag hur värme flödar genom kroppen. Behandlingen är över och vi småpratar lite om uppsatsskrivandet, om kiropraktik. Vi bestämmer ny tid, skakar hand och går ut ur rummet. Den här inledande texten är tänkt att illustrera mitt möte med kiropraktiken men också sättet jag tänker på. Utan nyfikenhet hade jag aldrig träffat på Martin eller kiropraktiken och utan reflexivitet hade jag aldrig kommit på tanken att skriva den här uppsatsen. Jag är därför oerhört tacksam för den historiska och antropologiska bildning jag fått genom åren. Den här uppsatsen dedicerar jag till alla de människor som på olika sätt stöttat mig genom åren och som format mig till den obotligt nyfikna och kunskapstörstande akademiker jag är idag. Tack!
3
Abstract
Den här masteruppsatsen handlar om hur kiropraktiken togs emot och utvecklades i Sverige från det att de första kiropraktorerna kommer under mellankrigsperioden, med början runt år 1921, och fram till dess att organisationen Diplomerade Chiropractorers Förening inregistreras år 1936. Syftet med uppsatsen är att studera processer för görandet av professionsidentitet och professionskultur med utgångspunkt i en kulturanalytisk studie av skrifter, artiklar, brev och publikationer som kiropraktorerna själva producerat och/eller figurerar i. Min huvudfrågeställning är:
Vilka vägar och strategier för att uppnå erkännande och organisering som profession valde de första svenska kiropraktorernas under perioden 1921-1936 och vilka bakomliggande processer, konflikter samt orsaker var det som ledde fram till dessa val?
Den teoretiska ansatsen i uppsatsen grundar sig i ett aktörsorienterat och socialkonstruktivistiskt perspektiv. Bourdieus begrepp fält, doxa och symboliskt kapital används som verktyg för att förklara de processer och maktstrukturer som är i spel, medan Thomas F. Gieryns begrepp
boundary-work, (gränsdragningsarbete) beskriver hur olika aktörer ”gör” sina motståndare mindre
trovärdiga genom användandet av diskursiva verktyg som på sikt också ”definierar bort” dem. Uppsatsen visar hur kiropraktorerna går från att vara enskilda aktörer till att bli delaktiga i kollektiva identitetsprocesser, präglade av polemiska strider och grändsdragningar. Den visar också hur läkarna använder kiropraktorerna som en viktig motvikt för att slå vakt om sin egen identitet och hur detta motstånd i sig skapar en stark motkultur som kiropraktorer förenas i tillsammans med andra så kallade kvacksalvare. I denna process tar också kiropraktorerna själva de första stegen i form av professionell organisering mot att definiera kiropraktiken och den kiropraktiska yrkesrollen. När ett nytt kiropraktiskt subfält växer fram omorganiseras den kiropraktiska gruppen och interna konflikter uppstår. De polemiska strider och gränsdragningar som tidigare utspelats mellan läkare och kvacksalvare på det övergripande fältet, sjukvårdens fält, sker nu mellan kiropraktorer. Slutsatsen är att maktförhållandet på fältet aldrig är statiskt. Vid olika tider kan makten utmanas och nya aktörer kan ta över tolkningsföreträdet. Samtidigt kan nya subfält skapas, fält kan överlappas och nya gränser kan uppstå inom olika fält.
Nyckelord; Historia, kulturanalys, kiropraktik, kiropraktorer, medicin, läkekonst, sjukvård, profession, Bourdieu, Gieryn, Geertz, fält, doxa, kapital, gränsdragningsarbete
4
Innehåll
Prolog 1 Abstract 3 Innehåll 4
1. Kiropraktikens etablering i Sverige 5 1.1 Historisk bakgrund 5
1.2 Uppsatsens syfte 7
1.3 Analytisk glasögon och teoretisk verktygslåda 9 Professionskultur och Professionsidentitet 10 Ett slagfält? 11
Professioners gränser och gränsdragningar 14 Kontextuella begrepp på sjukvårdens (sub)fält 15 1.4 Disposition 15
2. Forskningsläge 16
2.1 Medicinhistoria och begrepp i förändring 17
Humanistisk hälsoforskning och medicinhistoria 17 Profession och identitet 20
3. Metod och material 22
3.1 Metod: Att fältarbeta i det förflutna 22 Kulturanalys och historisk poesi 23
3.2 Material: Att arbeta med historiska minnesfragment 26 Källornas representativitet 27
Meningshelheter och intertextualitet 28 4. Nya spelare på läkekonstens fält 30 4.1 En invasion av kvacksalvare? 30
4.2 Där det finnes nervtryck måste det finnas en sjukdom 34 4.3 Icke behörig att utöva läkekonst i det här landet 39 4.4 Herrar medicinare, låt oss mötas på öppen plan. 42 4.5 Analys: Kris i läkekonstens fält 45
5. (Allierad) positionering och flytande gränser 49 5.1 Till försvar 50
5.2 Förbundet Folkhälsans Vänner 55
5.3 Kiropraktiken utgör den felande länken 58 5.4 Tidiga kiropraktiska sällskap 62
5.5 Analys: Gränslöshet med konsekvenser 65
6. Kiropraktiska strider om gränser och tolkningsföreträde 67 6.1 Utbrytare 68
6.2 Kiropraktorer i konflikt 72
6.3 Splittring i det kiropraktiska lägret 76 6.4 Mobilisering åt olika håll 78
6.5 Analys: Reproduktion av fältets logik 83 7. Slutdiskussion 83
Epilog 87 Referenser 88
5
1. Kiropraktikens etablering i Sverige
e tidiga kiropraktorernas verksamhet i Sverige är en blind fläck i det svenska samhällets historiska medvetande. Det finns ytterst litet skrivet, än mindre forskat, om hur de första kiropraktorerna togs emot i 20-talets Sverige, hur de marknadsförde sig och sina idéer, om och hur de organiserade sig, vilka motstånd de mötte och vilka framgångar de hade. Att berätta deras historier är därför ett sätt att närma sig det som gångna generationer en gång sorterat in i pärmar, lagt i lådor och glömt bort.
Den här uppsatsen kommer att behandla hur kiropraktiken togs emot och utvecklades i Sverige
från det att de första kiropraktorerna kommer under mellankrigsperioden och fram till dess att organisationen Diplomerade Chiropractorers Förening inregistreras 1936. Genom att undersöka kiropraktikens intåg, etablerande och organisering under denna tidsperiod kan vi komma närmare en förståelse för hur den tidens samhälle befann sig i brytpunkter mellan olika idéer och att de ”strider” som utkämpas mellan kiropraktorerna själva, och mellan kiropraktorer och läkare, medicinalstyrelse och press, i sig definierar gränserna för individens hälsa och samhällets ansvar för densamma. Dessa strider handlar i grund och botten om kiropraktiken och dess vetenskaplighet, vilket i sin tur grundar sig i en diskussion om läkekonst generellt och läkarvetenskap (medicin) specifikt. I strävandet efter legitimitet söker kiropraktorerna på olika sätt få kiropraktiken erkänd som vetenskap för att på så sätt bli bekräftade som likvärdiga med läkarna och erkända som profession.
1.1 Historisk bakgrund
Begreppet kiropraktik kommer från grekiskans chiro som betyder händer och praktos som betyder att göra och är en manuell behandlingsmetod för främst ryggen. Kiropraktiken som specifik metod grundades 1895 av Daniel David Palmer i USA och utvecklades av hans son Bartlett Joshua Palmer under det tidiga 1900-talet. Med tiden startades skolor och utbildningar för kiropraktorer som i sin tur spred metoden över världen. Hur länge det har funnits personer som kallat sig kiropraktor i Sverige är dock oklart. Detta beror på hur vi väljer att definiera vad som är kiropraktik och vad som inte är det. Principen att genom manuella rörelser och tekniker manipulera och korrigera ryggraden för att behandla olika sjukdomar och åkommor sägs härstamma från de gamla grekerna och har sedan dess förekommit genom historien i olika utsträckning och i ett flertal kulturer. Genom århundraden har så kallade kotknackare verkat i Sverige med ett tillvägagångssätt som påminner om kiropraktikens. Samtidigt finns också andra manuella terapier, såsom osteopati, fysioterapi (sjukgymnastik) och naprapati, som likt kiropraktiken har metoder för att justera ryggraden.1 Om vi
1
Jmfr: Peterson, Dennis. Wiese, Glenda (Red.). Chiropractic : an illustrated history. 1995. s. 1ff. samt Christiansen, Bruno. Boken om kiropraktik. Bonniers. Stockholm. 1988. s. 11ff.
6
med kiropraktik dock avser den teknik som utvecklats av Palmer-familjen så kan vi med relativ exakthet säga att kiropraktikens intåg i Sverige skedde någon gång runt 1921. Detta år återvänder nämligen smålänningen Simon B. Lundin till Sverige efter att ha tillbringat nästan 20 år i USA. Med sig har han ett diplom från National College of Chiropractic i Chicago och när han öppnar praktik i sin hemstad Nässjö titulerar han sig Doctor of Chiropractics, vilket omgående genererar uppmärksamhet från de medicine doktorerna, pressen och allmänheten. I en rad artiklar, i såväl lokalpress som riksmedia, blir Simon centrum för en brinnande debatt. Ett sådant exempel är från april månad 1924 när DN publicerar en lång artikel med rubriken ”Kvacksalveriet i stark tillväxt.
Lagarna Slappa. En chiropractor i Nässjö som botar döva och blinda smålänningar”;
Kvacksalverilagen är ineffektiv – det är kontentan av en skrivelse från Hallands läkarförening, vilken publiceras i senaste numret av Svenska Läkartidningen. Hallandsläkarna framhålla i denna skrivelse ”att vi nu åter äro inne i en period av kraftutveckling från kvacksalvarnas sida, som särskilt kännetecknas av en invasion från Amerika av s. k. Chiropractors …2
Värt att notera är att det vid tiden som detta skrivs finns knappt ett tiotal USA-utbildade kiropraktorer verksamma i Sverige, som dessutom bara varit i landet under drygt 3 år. Trots detta beskrivs deras yrkesgrupp som särskilt kännetecknande för kvacksalveriet och deras ankomst som en ”invasion”. Som vi kommer se längre framöver, leder motståndet från läkarkåren till en rad anmälningar och åtal mot kiropraktorer som behandlat patienter som de lagligen, dvs. utifrån lagen om behörighet att utöva läkekonst, inte fick behandla. Dessa patienter led av lungsot (tuberkulos) och kräfta (cancer) samt relaterade åkommor. Signifikant är att kiropraktorerna också väcker nyfikenhet och att metoden får positiv uppmärksamhet. Då det inte finns några siffror eller journaler att tillgå från tiden är det svårt att säga hur många patienter den genomsnittlige kiropraktorn hade och vilken omsättning det var på antalet. Mycket talar dock för att kiropraktiken är populär. Detta visar sig bland annat i att deras patienter redan från början går ut i media och bemöter beskyllningar och beskrivningar i media. Den kiropraktorkorrespondens som är sparad från 30 talet tyder också på att kiropraktorerna är populära, men också att media påverkar flödet av patienter.
Med tiden går också läkare ut i öppen debatt med kiropraktorer. Såväl läkare som kiropraktorer börjar tidigt också att göra politiska påtryckningar för att få till en ändring av lagstiftningen. Läkarna vill skärpa lagstiftningen och få ett fullständigt monopol på rätten till att utöva läkarkonst medan kiropraktorerna å sin sida vill få rätten att behandla fler typer av sjukdomar, och slippa bli åtalade.
Den första gruppen av kiropraktorer bestämmer sig också tidigt för att organisera sig, och redan 1925 initierar Hjalmar Löfgren bildandet av Kiropraktiska föreningen, som antar stadgar året efter. Efter bara ett par år är majoriteten av de svenska kiropraktorerna medlemmar. Under perioden
2
7
1925-1936, sker ett antal olika möten på både ett nationell, nordiskt och europeiskt plan mellan kiropraktorer, i ett försök att mobilisera och väcka opinion. Mycket litet är dock känt om det interna tidiga föreningslivet. Istället är det, med få undantag, Hjalmar Löfgren som syns och hörs mest, både genom tidningspressen och genom sina egna artiklar och publikationer. Bland annat publicerar han Sveriges första bok om kiropraktik, agerar som ordförande för den första kiropraktiska föreningen samt som representant i det nordiska samarbete som kommer till stånd. I början av 1930-talet händer dock något inom den kiropraktiska organiseringen, gruppen splittras och 1936 bildas
Diplomerade Kiropraktorers Förening. Hjalmar Löfgren blir aldrig medlem i denna förening utan
fortsätter istället att arbeta med den ursprungliga föreningen. De svenska kiropraktorerna är således uppdelade i två läger.
1.2 Uppsatsens syfte
Syftet med uppsatsen är att studera processer för görandet av professionsidentitet och professionskultur. I min tolkning av professionsbegreppet inspireras jag av den danske historikern Sören Thyge-Bak Jensen som studerat danska kiropraktorer under mellankrigstiden och som använder profession för att beteckna en yrkesgrupp med en viss grad av organisering och ambitioner att föra ut en publik bild av sig själva.3 Konstruktionen av professionsidentitet och professionskultur kan därför ses som en socialiseringsprocess som på en och samma gång samlar, avgränsar och pekar ut riktning för kiropraktorerna. Som jag kommer att visa är kiropraktorerna i början långt ifrån experter eller eniga sinsemellan om vad kiropraktik som professionen innebär. Att bli sedd som expert och yrkesman är dock ett gemensamt mål och drivkraft.
Genom att studera mötet mellan det nya, främmande och det konservativa vill jag undersöka hur kulturella territorier och självbilder formas och förändras genom att gränser för kultur och kulturutövning ritas upp, förhandlas och förskjuts på ett kommunikativt plan. Jag vill närma mig en förståelse, och skapa en kunskapsgrund, för de första svenska kiropraktorerna, deras syn på världen och de föreställningar och tankesystem som de trodde på, samt hur det omkringliggande samhället förhöll sig till detta. Min huvudfrågeställning är;
Vilka vägar och strategier för att uppnå erkännande och organisering som profession valde de första svenska kiropraktorernas under perioden 1921-1936 och vilka bakomliggande processer, konflikter samt orsaker var det som ledde fram till dessa val?
Genom att analysera skrifter, artiklar, brev och publikationer som kiropraktorerna själva producerat och/eller medverkat i vill jag undersöka hur kiropraktorerna som aktörer och (sub)kulturell grupp
3
Thyge Bak-Jensen, Søren. Manipulative Exclusivity: The Legitimation Strategies of Early Danish Chiropractors, 1920-1943. 2004. s .12
8
valde att presentera sig samt hur deras initiala organisering gick till. I och med denna organisering sker också en förhandling om vad en kiropraktor är och vad kiropraktik innebär. Diskursiva gränser och meningsskapande berättelser traderas mellan olika kiropraktorer. De interna konflikterna visar att kiropraktorerna på inga sätt var en homogen grupp utan istället utgjordes av en mångfald av olika idéer, perspektiv och världsbilder. Min tes är att de två läger som skapas i början av 30-talet, och den interna konflikt som följer skapar en schism inom kiropraktiken som resulterar i en stagnation för kiropraktikens professionalisering och bidrar till den långa tidsperiod som löper innan kiropraktorerna legitimeras.
Jag utgår från två stycken fallstudier, dels Hjalmar Löfgren och hans publikationer, artiklar och personliga klipparkiv, dels Diplomerade Kiropraktorers Förening och deras kiropraktiska journal, samt den brevkorrespondens som föranledde bildandet av föreningen, för att analysera hur och varför de distanserade sig från varandra samt hur de konstruerade identitet och berättelser för vad det innebar att vara kiropraktor vid den här tiden. För att besvara dessa frågor kommer jag att genomföra en analys av den kontext som de två ”lägren” uppstod ur. Min utgångspunkt är att kiropraktorernas intåg och etablering i Sverige rubbade balansen på den arena som läkarna gjort till sin egen, genom att de presenterade sig som ett likvärdigt och ibland bättre alternativ och på många sätt utmärkte sig som en motmakt/kultur. Kiropraktorerna är i början främlingar; de kommer utifrån och för med sig ett nytt sätt att tänka kring hälsa och sjukdom. Till skillnad från läkarnas höga status befinner de sig ute bland folket och vinner snabbt folkets stöd. Media och de debatter som initieras av läkare utnyttjas av kiropraktorerna som plattformar för att öppet gå emot vedertagna sanningar och föra fram sin världsbild och sitt tankesystem kring sjukdom, kropp och hälsa. Detta sker i en tid då välfärdsstaten ännu låg i en vagga, och då det mejslades fram ett system vari staten, genom läkarna som en förlängd arm, skulle ansvara för och kontrollera folkets hälsa genom institutionaliserad vård och en växande läkemedelsindustri. Till skillnad från denna allt mer industrialiserade form av sjukvård appellerade kiropraktorn till den enskilde individens behov; de tog sig an och botade de "obotbara", de sökte svar på de utmaningar som staten stod handfallna inför och de gick öppet emot såväl läkare som läkemedelsindustrin och ifrågasatte "vetenskap" och "medicin" - två begrepp som var givna sanningar vid tiden. I takt med kiropraktikens ökande popularitet, ökade också motståndet mot kiropraktorerna, vilket i sin tur ökade behovet av organisering, och enad front, från kiropraktorernas sida.
Kiropraktorernas intåg kan således liknas vid en ”kulturkrock” som genom kontextualisering kan säga något om hur den svenska situationen och (debatt)klimatet såg ut. Vad var det för samhälle egentligen och hur påverkade kiropraktiken den tidens idéer om folkhemmet och dess syn på institutionaliserad vård, kontroll och hälsa? Denna kontextualisering är av yttersta vikt i all samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning;
9
En analys som stannar vid själva kartläggningen av ett kulturellt system eller dolda tankestrukturer ter sig dock mindre fruktbar. Inom vissa delar av den symboliska antropologin och strukturalismen har det funnits tendenser till sådan statisk och ohistorisk analys av tankesystem.4
För att undvika att hamna i den statiskhet som beskrivs här, har jag i min studie har valt att studera kulturell förändring över en längre tidsperiod, 1921-1936, och hoppas på så sätt kunna visa hur världsbilder utmanas, anpassas och förändras över tid, genom det att värderingar och kunskaper presenteras, utmanas och accepteras respektive förkastas. Genom att välja ett längre tidspann, med ett fokus på ”relationellt skav”, ex. gränsdragning och konflikter, kan också kunskapsförflyttning mellan olika grupper och samhällsförändring, i form av berättelser, symboler och antaganden identifieras. Jag har valt just denna period därför att jag vill studera konstruktionen av profession från det att den förste kiropraktorn sätter sin fot på svensk mark och fram till det att den professionella organiseringen av utlandsutbildade kiropraktorer blir ett faktum.
Ett underliggande syfte med min studie är att visa hur främlingskapets anatomi och andrafiering fungerar och hur dessa processer möjliggör diskriminering.5 Förföljelse och intolerans är mekanismer som triggas så fort ett samhälle möter det okända, och nya konstellationer av människor uppstår när gränsdragningar görs mellan den egna identiteten och Den Andres dito. Genom att utgå från de första kiropraktorerna i Sverige är jag således inte bara inriktad på att undersöka av hur en ny profession uppstår utan är snarare intresserad av att göra en analys av makt och motmakt; hur samhället hanterade kiropraktorerna, hur kiropraktorerna i sin tur hanterade detta motstånd, tog sig plats och konstruerade ett eget utrymme mellan "kvacksalvare" och ”medicinmän."
1.3 Analytiska glasögon och teoretisk verktygslåda
När jag så går in i min teoretiska verktygsbod letar jag efter verktyg för att, likt Michelangelo när han karvade ut David ur marmorn, frilägga individer och berättelser ur bläcket och trycksvärtan. I mitt bakhuvud ekar etnologerna Orvar Löfgrens och Billy Ehns fundering; ”Kan man verkligen ge sig på att försöka rekonstruera människors tankevärldar, deras känslor och upplevelser?”6
Oundvikligen innebär ju alla försök till rekonstruktioner också att konstruktioner skapas. I denna process är det viktigt att se dessa konstruktioner som kunskap snarare än sanning, påverkad av det befintliga källmaterialet, forskarens tolkningar, förkunskaper, intentioner och hens sociala positionering. Den vetenskapliga konstruktionen består av (mer eller mindre generaliserbara)
4
Ehn, Billy. Löfgren, Orvar. Kulturanalyser. Gleerups. Stockholm. 2001. s. 17
5
Jmfr. Kamali, Masoud. Ett europeiskt dilemma. i De los Reyes, Paulina & Kamali, Masoud (red.) Bortom Vi och Dom. Statens Offentliga Utredningar. SOU: 2005:41. 2005. s. 30ff.
6
10
insikter och kunskap(er) om studerade fenomen och problem. Frykman och Löfgren menar att kunskap, oavsett forskningsfält, skapas när källmaterial ställs mot teorin.7 Detta betyder att forskningsprocessen är en reflexiv process som dels handlar om att belysa forskarens roll i den konstruktiva processen och dels handlar om att synliggöra vägen, bakgrunden och verktygen som använts för att få fram denna specifika kunskap. Inbyggt i denna förståelse av forskning finns också en kritik mot synen på forskning som sökande efter en objektiv sanning och produktionen av en stor berättelse. Snarare ser jag värdet av att belysa fenomen ur olika perspektiv och synvinklar för att på så sätt synliggöra heterogenitet och komplexitet men också för att fånga upp avvikande och perifera berättelser, händelser och livsöden. I sökandet efter teoretiska verktyg har jag därför medvetet använt mig av teoretisk eklekticism; jag vill inte fastna i en övergripande teori utan snarare korsbefrukta olika teorier med varandra, vilket i sin tur banar väg för att nya teorier kan växa fram.8
Professionskultur och professionsidentitet
Den teoretiska ansatsen i min uppsats grundar sig i ett aktörsorienterat och socialkonstruktivistiskt perspektiv med sin hemvist hos socialantropologen Clifford Geertz. Med ett sådant perspektiv ser jag aktörerna som påverkade av, och delar i, större kontexter och strukturer, men till skillnad från ett strikt strukturalistiskt perspektiv som förnekar aktören agens (möjlighet till att handla fritt), tillskriver jag aktörerna en hög grad av agens; möjligheter för förändring och påverkan av de kontexter och strukturer som de är en del av.9 Geertz uttrycker det på följande sätt;
[M]an is an animal suspended in webs of significance he himself has spun. I take culture to be those webs, and the analysis of it to be therefore not an experimental science in search of law but an interpretative one in search of meaning.10
Kultur är i detta perspektiv både en pågående process av meningsskapande och ett (framväxande) system av symboler och berättelser för hur människan förstår och tolkar sin omvärld. Geertz syn på kultur som en process, utgör också ett slags teoretisk ram som går att applicera på olika sektorer i en människas tillvaro för att förklara processer av identitets- och meningsskapande. I den här uppsatsen om kiropraktorer analyserar jag framväxten av en, för kiropraktorerna, gemensam
professionskultur; det vill säga vilka kulturella element som ryms och utvecklas inom kiropraktiken
samt framväxten av en professionsidentitet, det vill säga vad det innebär att vara kiropraktor i termer av egenskaper, synsätt, metoder osv. Inga Hellberg definierar en profession som ”de yrkesgrupper som klart avgränsat eller monopoliserat positioner på arbetsmarknaden på basis av ett kunskapsmonopol.” och professionaliseringsprocessen som ”den process yrkesgrupper agerar och
7
Ibid.
8
Kaijser, Lars. Öhlander, Magnus. 2009. Etnologiskt fältarbete. Studentlitteratur. Malmö. 2009. s. 16-17.
9
Florén, Anders. Dahlgren, Stellan. 2007. Fråga det förflutna – En introduktion till moderna historieforskning. Studentlitteratur. Lund. 2007. s. 119.
10
11
reagerar i, när de strävar efter att avgränsa eller stänga ett yrkesområde och när de försvarar och hävdar en uppnådd professionell status.”11
Professionsbegreppet som sådant har kommit att användas för att avgränsa socialt accepterade experter och därför inte använts för aktörer inom till exempel den alternativa medicinen.12 Ett sådant förhållningssätt riskerar dock att cementera normer och medverka till osynliggörande. I min studie används begreppet för att belysa kiropraktorernas syn på sig själva och synligöra de mål och ambitioner med vilka de hävdade sin rätt till erkännande. Konstruktionen av profession sker i sig i ett nätverkande; dels i nära kontakt med externa aktörer, såsom läkare, dels internt inom kiropraktorgruppen, genom diskursiva strider och i diskussioner kring vetenskap, sjukdom, hälsa och tolkningsföreträde.13
Ett slagfält?
Geertz syn på aktörer som delaktiga i skapandet av sin egen kulturella tillvaro återspeglas också i sociologen Pierre Bourdieu som ser människor som delar i större strukturer (som de till stort är omedvetna om) men menar samtidigt att de har en egen agens.14 När kiropraktorerna först kommer till Sverige befinner de sig inte i ett vakuum utan kommer in på minerad mark som tvingar kiropraktorerna att positionera sig. Signifikant för de positioner som finns tillgängliga är att de är polemiska positioner som står emot varandra; modernitet/tradition, hälsa/sjukdom, medicin/natur, vetenskap/kvacksalveri, makt/mot-makt. Den röda tråden blir tydlig; den stavas konflikt. Kiropraktorer mot läkare, men också kiropraktorpatienter mot press, kiropraktorer mot kiropraktorer, läkare mot kvacksalvare, kvacksalvare mot läkare och kiropraktorer mot kvacksalveri. Här sker en kris och, för att använda Michel Focualts begrepp, problempunkter uppstår då den ena gruppen pekar ut den andra som ett problem.15 Konflikterna i sig bekräftar synen på den enskilda aktören som delaktig i konstruktionen av sig själv, gränserna mot de andra och i det långa loppet övergripande strukturer och kultur. Jag använder därför Bourdieus aktörsinriktade systemteorier för att knyta samman individen med strukturerna16 och för att förstå de konflikter som uppstår är begreppet fält ett viktigt verktyg. Han definierar själv fält på följande vis;
A field is a structured social place, a field of forces, a force field. It contains people who dominate and others who are dominated. Constant, permanent relationships of inequality operate inside this space, which at the same time becomes a space in which the various actors struggle for the transformation or preservation of the field. All the individuals in this universe bring to the competition all the [relative] power at their disposal. It is this power that defines their position in the field and, as a result, their strategies.17
11
Hellberg, Inga. Professionaliseringens sociala grund i Selander, Staffan. (red) Kampen om yrkesutövning, status och kunskap. Stundetlitteratur. Lund. 1989. s. 167.
12
Bak-Jensen (2001). s. 1.
13 Lindenkrona, Fredrik. Ekblad, Solvig. Johansson Blight, Karin. Integration och folkhälsa- en kunskapsöversikt, i Rapport Integration
2005. Integrationsverket. 2005. S. 71
14
Jmfr: Grenfell. Michael (ed). Pierre Bordieu Key Concepts. Routledge. London. 2014. s. 10.
15
Nilsson, Roddy. Foucault: en introduktion. Égalité. Malmö. 2008. s. 181
16
Florén & Dahlgren. 2007. S. 141, 144ff.
17
12
Fältet är på detta sätt alltid ett slagfält med existentiella strider där aktörernas identitet och verklighet utgörs av deras positionering inom fältet; aktörer positionerar sig på en hierarkisk skala och strider för att tillförskansa sig makt att definiera fältet och sina motståndare. Makt uppnås genom att tillförskansa sig speciella symboliska kapital, ett begrepp som kan definieras som ”det som av sociala grupper igenkännes som värdefullt och tillerkännes värde”18 och som avser flera olika former av abstrakta tillgångar såsom; kulturellt kapital (i synnerhet språkbruk), utbildningskapital (betyg, examina) och vetenskapligt kapital (anseende i den lärda världen).19 Dessa kapital införlivas via specifika institutioner (ex. lärosäten), och internaliseras i aktörerna vilket påverkar deras sätt att ”handla, tänka och orientera sig i den sociala världen”20
och skapar på så sätt spelare för varje givet fält. För att beskriva denna form av internaliserat eller förkroppsligat kapital använder Bourdieu begreppet habitus. Enligt Toril Moi kan habitus jämföras med en slags ”dold läroplan … de normer och värderingar som inpräglas”21
Habitus är på så sätt ett fysiskt tecken på individens koppling till de samhällstrukturer som hon är del av och (re)producerar genom sitt agerande (jmf med Clifford Geertz i metodkapitlet). Både det habitus och det symboliska kapital som vid en given tidpunkt är förhärskande på ett specifikt fält är alltså outtalade och tas för givna av sina medlemmar. (I min studie använder jag mig främst av det symboliska kapitalet medan habitus spelar en underordnad roll som analytiskt verktyg.)
Denna kunskap är fältets doxa; det som är outtalat, och de som införlivar fältets symboliska kapital (och således äger detsamma) i sin habitus är också de som innehar den symboliska makten och som blir ”talesmän för doxan”. Ha inneha denna makt innebär enligt Bordieu att ha inneha monopolet över diskursen, det vill säga att ha makten över det som kan uttryckas och tänkas och det är denna makt som är det slutgiltiga målet; att härska över fältet och uppnå legitimitet.22 Denna legitimitet definieras enligt Bourdieu som "[en] institution, handling eller vedertagen praxis som är förhärskande, men inte öppet erkänd som sådan […-…] dvs som tyst accepteras, är legitim."23 Legitimiteten kan därför, enligt Moi, definieras som rätten att tala, det vill säga att ha tolkningsföreträde. Men det är ett tolkningsföreträde som praktiseras i det tysta. Först när detta tankesystem utmanas praktiseras rätten att tala. Bourdieu beskriver detta som kampen mellan, dels de som monopoliserar det specifika kapitalet i ett fält och som därför använder bevarande strategier för att bevara och försvara ortodoxin, och dels de som är mindre välförsedda med detta kapital och som därför använder omvälvningstrategier och kätteri; heterodoxi, för att tvinga ut de dominerande ur tystnaden. För första gången uttalas alltså det som tagits för givet inom doxan;
18
Broady, Donald. Kapitalbegreppet som utbildningssociologiskt verktyg i Skeptronhäften / Skeptron Occasional Papers nr 1, 1998. s.
15. 19 Ibid. 20 Ibid. 21
Moi, Toril. Att erövra Bourdieu. i Kvinnovetenskaplig tidskrift. ; 15(1994):1, s. 6.
22
Bourdieu, Pierre. Kultur och Kritik. Daidalos. Göteborg. 1997 (1984). s. 111.
23
13
Det är den kritiska brytningen med doxan – ofta knuten till en kris i doxan – som tvingar de dominerande till att tala, som tvingar dem att bygga upp ett försvarstal för ortodoxin, ett tänkande som ger uttryck för en konservatism från den högra flygeln och som strävar efter att återupprätta motsvarigheten till den tysta anslutningen till doxan.24
De strategier som utövas är enligt Bourdieu till stor del omedvetna för de inblandade, men blir för forskaren synliggjorda i de uttalanden som görs. För att upprätthålla denna ordning praktiseras ett symboliskt våld som innebär att felaktiga beteenden och uttalanden korrigeras och/eller förkastas och talesmännen; ”kämpar för att avvisa dem som aspirerar på deras position som heterodoxa, arga utmanare som inte har samlat tillräckligt kapital, individer som man inte kan anförtro rätten att tala”.25
Det går i det här fallet att måla upp en bild av läkarna och skolmedicinen som den dominerande kulturen och kiropraktorerna som en form av rebellisk motkultur. Begreppet motkultur, har i många fall använts för att analysera rörelser och subkulturer, såsom punkare och graffitimålare, och deras avvikelse från den rådande samhällsnormen och motstånd mot systemet. På ett liknande sätt utmanade och kritiserade kiropraktorerna den medicinska hegemonin och erbjöd en slags frigörelse från det ”normativa tvång som skolmedicinen rymde”.26
Bourdieu tvivlade dock på existensen av en ”verklig” motkultur; som han menade måste vara ”kapabel att upprätta distans till kulturen, att analysera den, och inte vända upp och ner på den, eller mer exakt inte påtvinga den en motsatt form.”27
Bourdieu menar att deltagare, genom sin blotta inblandning i striden på spelfältet, också erkänner spelets regler;
antagonisterna är överens om vad som är värt att kämpa om. Detta gemensamma intresse är förträngt till det självklara, det är en del av doxans tillstånd. Det är detta gemensamma som skapar fältet i sig; spelet, vinsterna i kamperna – alla de förutsättningar man underförstått accepterar, till och med utan att veta om det, genom att spela spelet, gå med i spelet.28
Det betyder enligt Mois tolkning inte att alla spelar på samma sätt utan rentav att fältet rymmer aktörer med olika strategier och olika habitus beroende på sin sociala bakgrund. De som vid en given tidpunkt innehar den definierande makten vill således bevara fältet medan de som strävar efter makten utmanar de sanningar som makthavarna presenterar. Striderna utgör därför kultur/menings/identitetsskapande processer och genom dessa får vi reda på aktörers föreställningar om verkligheten (i synnerhet om hälsa och sjukdom) och hur dessa konstrueras, förmedlas och utmanas. 24 Bourdieu. 1997 (1984). s. 129. 25 Moi. 1994. 26
Gottfries, Ingrid. Persson, Bodil E B. (red.) Humaniora och medicin. Studentlitteratur. Lund. 1996. s. 180
27
Bourdieu. 1997 (1984). s. 26.
28
14
Viktigt för min studie är också det faktum att det finns fält i fältet, så kallade subfält. Dessa existerar enligt Bourdieu i alla kraftfält (sociala världar), som till exempel konstfältet som kan delas upp i litteratur, målning fotografi och så vidare. Att gå från ett subfält till ett annat kan i sig betyda en total omställning då alla subfält har sin egen logik och regler.29 Broady och Heyman menar att fältet i sig ”påverkas av sina nära relationer till andra fält och områden”30
och olika fält ”kan vara inkapslade i varandra som kinesiska askar. Autonomin är aldrig total. När man studerar ett fält är en väsentlig uppgift att reda ut vari denna autonomi består och att fastställa dess gränser.”31
Professioners gränser och gränsdragningar
Bourdieus begrepp används således som verktyg som hjälper till att synliggöra och förklara de processer och maktstrukturer som är i spel på det övergripande kraftfältet och de underliggande subfälten. Samtidigt krävs ytterligare analytiska verktyg för att kunna göra distinktioner mellan dessa olika subfält och för att förstå hur olika fält avgränsas mot varandra, samt hur nya och gamla aktörer gör för att tillförskansa sig, behålla och utvidga sitt revir och kunskapsmonopol.
Inom professionsteori återfinns Thomas F. Gieryns begrepp ”boundary-work”, som betyder ett språkligt gränsdragningsarbete och som går ut på att olika aktörer ”gör” sina motståndare mindre trovärdiga genom användandet av diskursiva verktyg som på sikt också ”definierar bort” dem. 32 Inom gränsdragningsarbetet återfinns tre olika typer av gränsdragningsstrategier som alla syftar till att konstruera en social och symbolisk gräns mellan det vetenskapliga och det ovetenskapliga.33 Strategierna är uteslutning (expulsion), expansion samt skydd av autonomi (protection of autonomy). Uteslutning handlar om att få monopol genom att helt neka sina motståndare tillgång till arenan eller fältet. I Bourdianska termer sker här en kontroll av att doxan och det habitus och det symboliska kapital som av doxans innehavare proklamerats som det eftersträvansvärda används som krav för att få tillträde till fältet och dess förmåner. Utmanarna utesluts genom användningen av dikotomiska markörer som exempelvis pseudovetenskap, amatörer och kvacksalvare.34 Uteslutningsbegreppet kan därför användas som ett verktyg för att synliggöra processer av konflikt och förhandlanden om vems verklighet som är giltig och också för att synliggöra andrafieringens mekanismer inom sjukvårdens fält.
Expansion handlar om att utvidga rätten till tolkningsföreträde så att det kommer att innefatta
29
Grenfell. 2014. s. 72-73.
30
Broady, Donald. & Heyman, Ingrid. "Omvårdnadsforskning. Ett vetenskapligt fält i vardande?", i Kulturens fält (red. D. Broady). Daidalos, Göteborg 1998. s. 1-2.
31
Ibid.
32
Lindenius, Erik. Guldgruvan som försvann? En mediestudie av konflikten kring UmanGenomics och Medicinska biobanken 2001– 2006. Umeå Universitet. Umeå. 2009.
33
Gieryn, Thomas F. Boundary-Work and the Demarcation of Science from Non-Science: Strains and Interests in Professional Ideologies of Scientists i American Sociological Review Vol. 48, Nr. 6. 1983. s. 791
34
15
även andra fält och subfält utanför det ursprungliga fältet.35 Det här sker exempelvis under 1800-1900-talet när läkarna expanderar sitt fält och ortopeder tar över det tolkningsföreträde och den expertroll som manliga sjukgymnaster haft.36 Här sker alltså både en invasion och ett maktövertagande. Skydd av autonomi är en strategi som används för att hävda betydelsen av sin professions autonomi genom att konstruera en gräns mellan produktionen av vetenskaplig kunskap och det praktiska arbetet. Målet är dels att skapa en immunitet för professionens medlemmar från konsekvenser som uppkommer när lekmän använder kunskapen, dels att minimera ansvar för konsekvenser av det praktiska arbetet genom att peka ut utomstående lekmän som syndabockar för dessa.37 Av dessa är det uteslutningsbegreppet som bäst passar in i den analys jag försöker göra, medan de tre i kombination med varandra ger en underliggande förståelse för olika fälts dynamik.
Kontextuella begrepp på sjukvårdens (sub)fält
Men vilket/vilka fält är det då som ligger till grund för min förestående studie? I min tolkning av fältbegreppet skulle det övergripande kraftfältet eller den sociala värld som kiropraktorerna rör sig i kunna klassificeras som sjukvårdens fält. Detta fält kan i sin tur delas in i fyra olika subfält som är synonyma med de fyra fundament som den moderna vården vilar på enligt idéhistorikern Roger Qvarsell; ”vård och omsorg, läkekonst, medicinsk vetenskap och hälsoupplysning.”38
Av dessa fyra är det läkekonsten som bäst stämmer överens med kiropraktorernas verksamhet och som enligt Qvarsell ursprungligen betydde ”sökandet efter metoder och medikamenter för att lindra smärta, bota sjukdomar och kanske till och med förlänga livet.”39
Inom läkekonsten subfält ryms en rad olika professioner och aktörer; däribland läkare och kvacksalvare. Dessa två begrepp utgör, som vi kommer att undersöka närmare i denna studie, två delar i en diskursiv dikotomi som används för att införliva respektive utestänga aktörer från läkekonstens fält. Förenklat är Kvacksalvaren någon som är obehörig att utöva läkekonst, medan Läkaren är den som har vetenskapligt tolkningsföreträde att utöva läkekonst. Gränserna mellan de 4 olika subfälten är dock inte eviga och fasta utan snarare flytande och begrepp som läkekonst, vård, medicin, hälsa, sjukdom, kvacksalveri och läkare är således kontextuella begrepp, det vill säga de förändras i takt med de strider om tolkningsföreträde som sker på det övergripande kraftfältet, vilket får konsekvenser för dess aktörer.
1.4 Disposition
I detta första kapitel av uppsatsen har jag gått igenom en kort historisk bakgrund till kiropraktikens utveckling vari metodens utveckling och resa till Sverige diskuterats. Vidare har en kort
35
Ibid.
36
Jfr: Ottosson, Anders. 2007. Sjukgymnasten – vart tog han vägen? - en undersökning av sjukgymnastyrkets maskulinisering och avmaskulinisering 1813-1934. Göteborgs Universitet. Göteborg.
37
Gieryn. 1983. s. 789, 792.
38
Qvarsell, Roger. Vårdens idéhistoria. Carlssons. Stockholm. 1996. s. 14.
39
16
kontextualisering till den specifika situationen för de första svenska kiropraktorerna gjorts. I kapitlet presenteras också uppsatsens syfte och centrala frågeställningar samt det teoretiska ramverk och de centrala begrepp som undersökningen vilar på. I kapitel 2 redogörs för det befintliga forskningsläget. Generell historisk forskning kring historia presenteras och ett försök görs att positionera uppsatsen i specifik forskning inom fälten medicinhistoria, humanistisk hälsoforskning samt professionsstudier. I kapitel 3 presenteras metod och material. I synnerhet diskuteras här kulturanalys och hermeneutik samt val av källmaterial och källornas representativitet. Kapitel 4, 5 och 6 är uppsatsens empiriska tillika analytiska kapitel; i kapitel 4 presenteras kiropraktorernas etablering och första intåg på läkekonstens fält som i sig konstituerar hur de försöker göra anspråk på fältet samt hur detta sker i en tid då läkarnas doxa befinner sig i en kris. Det 5:e kapitlet illustrerar kiropraktorernas kamp om yrkesutövning, status och kunskap samt initiala organisering. I kapitel 6 undersöks hur interna konflikter leder till nya gränsdragningar och definitioner för vad det innebär att vara kiropraktor. I kapitel 7 sammanfattas och diskuteras undersökningens resultat och förslag på vidare forskning ges. Uppsatsen avrundas med en epilog som binder samman uppsatsen med nutid och diskuterar dess relevans.
2. Forskningsläge
orskningen kring de svenska kiropraktorernas historia är i princip obefintlig och har, förutom en uppsats på b-nivå inom ekonomihistoria40, aldrig tidigare undersökts inom svensk forskning. Internationellt sett är kiropraktikhistoria ett relativt stort fält, men har ofta ett fokus på kiropraktik i USA där Association for the History of Chiropractic sedan 1980 har gett ut den vetenskapliga tidskriften Chiropractic History. 1995 gavs standardverket Chiropractic:
an illustrated history ut. Antropologen Hans Baer har i en rad studier analyserat kiropraktik i USA
och Europa.41 De europeiska kiropraktorernas historia behandlas i jubileumsboken Chiropractic in
Europe: An Illustrated History, men Sverige avhandlas på mindre än 2 sidor.
I följande kapitel illustrerar jag hur min egen studie rör sig, och kan positioneras, i gränslandet mellan humanistisk hälsoforskning, alternativ medicinhistoria och professionsstudier. I kapitlets första stycke Medicinhistoria och begrepp i förändring visar jag hur min studie av kiropraktorer oundvikligen också innebär en studie av vård och läkekonst samt synen på sjukdom, hälsa och vetenskap. Det behandlar medicin-, vård-, och hälsohistoriska forskningsfälten på ett övergripande plan och diskuterar centrala begrepp och perspektiv. I kapitlets andra stycke Profession och Identitet går jag in på specifika studier inom dessa fält som i stort korrelerar och anknyter till min studie.
40 Hageús-Schmidt, Ann. Vägen till legitimation för kiropraktorer. Kvacksalvare eller välutbildad vårdgivare? Stockholms Universitet. Opublicerad b-uppsats i ekonomisk historia. 1997.
41
Se bl. a. Baer, Hans A. The Sociopolitical development of British Chiropractic. J Manipulative Physiol Ther. 1991. 14(1): 38-45.
17
2.1 Medicinhistoria och begrepp i förändring
Humanistisk hälsoforskning och medicinhistoria
Med fokus på en manuell behandlingsmetod ifrågasatte kiropraktorer redan från första början den etablerade läkekonsten och den medicinska vetenskapen. Kiropraktorerna ansåg att läkemedel och många av de behandlingar som ordinerades av läkare enbart kunde lindra symptomen och inte orsaken till sjukdomstillståndet. Deras syn på hälsa innebar att medelst tryckningar på kotor, som kommit ur sitt korrekta läge, undanröja den obalans i kroppen som de ansåg orsakade patientens sjukdomstillstånd. På så sätt passar kiropraktorerna bra in i den diskussion som Roger Qvarsell och Ulrika Torell för i introduktionen till antologin Humanistisk Hälsoforskning. De poängterar att det naturvetenskapliga genombrottet inom medicin från slutet av 1800-talet och framåt på inga sätt innebar att allt som hade med hälsa och sjukdom att göra enbart blev ”en uppgift för utbildade specialister och att det som inte kunde inordnas under den medicinska vetenskapens mantel kunde avfärdas som något subjektivt, okunnigt eller rent av fördomsfullt.”42 Istället ”fanns motrörelser som hade det gemensamma att man ville påminna om att sjukdom och hälsa bara delvis kunde beskrivas, förklaras eller förstås med den medicinska eller naturvetenskapliga vetenskapens redskap som grund.”43
Antologin är i sig en introduktion, och i det närmsta en programförklaring, till ett forskningsfält som författarna betecknar som just humanistisk hälsoforskning. Hälsa, liksom sjukdom, ses och definieras här som tillstånd som ”får sin innebörd i ett komplext samspel mellan biologiska, sociala och kulturella förhållanden.”44 Forskningsfältet präglas av ett objektivt, i det närmsta konstruktivistiskt, förhållande till olika föreställningar, teorier och förklaringsmodeller om sjukdom och hälsa. Vad som är sant eller falskt, bra eller dåligt, mer eller mindre vetenskapligt är inte relevant, istället står människors tanke- och livsvärldsbyggande i fokus. Inom fältet ryms också en mängd olika vetenskapliga discipliner, från antropologer till etnologer, från historiker till filosofer, läkare och vårdpersonal. Forskningsfältet är på så sätt tvärvetenskapligt och dynamiskt och någon självklar definition finns inte, vilket gör att det inte heller finns några gränser mot något, eller någon.45 I boken Humaniora och Medicin anger författarna dock en slags gemensam nämnare för den då de skriver att den humanistiska hälsoforskningen utgår från de humanistiska vetenskapernas metoder, teorier och perspektiv och att ”hälsa och sjukdom (studeras) som kulturella fenomen, vården och omsorgen som historisk och social verklighet, samt den medicinska vetenskapen som kunskapssystem.”46
I samband med detta diskuteras också olika medicinska system, där systemen
42
Qvarsell, Roger & Torell, Ulrika (red.). Humanistisk hälsoforskning – en forskningsöversikt. Studentlitteratur. Lund. 2001. s. 9-10.
43 Ibid. 44 Ibid. s. 11 45 Ibid. s. 14 46
18
beskrivs som de ”system av teorier” som återfinns inom olika kulturer, ”med vars hjälp man förklarar sjukliga avvikelser.”47
Författarna definierar den västerländska skolmedicinen som ett sådant system och schamanism, healing och indisk medicin som andra. System kan enligt författarna utmana varandra och agera transnationellt. Återigen utpekas den västerländska skolmedicinen som ett sådant system som sprids över världen och utmanar inhemska dito. Att detta skulle vara det dominerande systemet är dock långt ifrån självklart, som ett kontrasterande exempel presenteras den kinesiska akupunkturen som på ett liknande sätt utmanar och integreras med det västerländska.48 På ett likande sätt skulle jag vilja hävda att kiropraktiken utgör ett eget medicinskt system som historiskt kan ses som en motmakt mot den västerländska skolmedicinen som först sågs som kvacksalveri (och ibland lurendrejeri), för att sedan bli någonting alternativt och som successivt blivit alltmer integrerat i vårt samhälle.
Motzi Eklöf har i en rad olika arbeten tittat på just alternativmedicin mottagits och ger perspektiv på hur historievetenskapen kan tänka kring det alternativa i förhållande till vad som är sant och riktigt. I boken Perspektiv på komplementärmedicin följer hon den humanistiska hälsoforskningen som beskrivs av Qvarsell och Torell. Även om definitionen av densamma i sig är obefintlig, kan fältet delas in i två förhållningssätt. Det första utmärks av ”att kunskaper om psykologiska, sociala, historiska och kulturella faktorer i människors liv ses som ett komplement till medicinens fokus på biologi och patologi”49 och syftar till att öka förståelsen av sjukdomar samt bidra till förbättrade behandlingsmetoder. Det andra ser medicinsk vetenskap och läkekonst som studieobjekt och enligt Eklöf ”lämnas frågor om vad som är sann eller falsk, bra eller dålig kunskap om hälsa och sjukdom därhän. Istället studeras exempelvis aktörer, attityder, föreställningar och känslor till den samtida sociala kulturella situationen.”50 I det här avseendet faller min studie in under det senare förhållningssättet då jag inte syftar till att positionera mig kring den värdeladdade dikotomin skolmedicin/alternativ medicin utan istället undersöka hur denna uppstår.
Det är i detta avseende ett talande faktum att det fortfarande, i stort, saknas historiska studier av många av de strömningar som genom åren kategoriserats som alternativmedicin, kvacksalveri och humbug. Den svenska medicinhistorien har genom åren haft en normativ karaktär. Enligt Eklöf, som i en rad studier tittat på alternativmedicin, kvacksalveridebatten och läkaryrket, har den traditionella medicinhistorien ägnat sig ”åt de stora männen och de stora upptäckterna inom medicinen, och socialhistorien åt de samhälleliga villkoren för hälsa, sjukdom och medicinsk intervention.”51 Från 50-talet och framåt moderniserades medicinhistoria då yrkesutövarna själva 47 Ibid. 48 Ibid. s. 10. 49
Eklöf, Motzi (red.). Perspektiv på komplementärmedicin. Studentlitteratur. Lund. 2004. s. 25.
50
Ibid.
51
19
blev studieobjekt i och med att den så kallade professionsforskningen slog igenom. Nu skulle istället yrkesgrupper och deras relation till medicinhistoria undersökas. Eklöf menar dock att det var en elit bland yrkesgrupper som studerades.52 De så kallade kvacksalvarna ”glömdes” bort och blev inte föremål för studier. Kiropraktorernas användning av manuella behandlingsmetoder och ibland uttalade aversion mot den etablerade medicinen och farmaceutiska läkemedel gör att medicinhistoriker bortsett från deras inblandning i utvecklingen av alternativa hälsoperspektiv. I den medicinhistoriska utvecklingen hamnar kiropraktorer alltså i ett slags historiskt vakuum.
Idéhistorikern Karin Johannisson försöker i en rad olika arbeten53 lösa upp de sociala konstruktioner som skapats inom den traditionella medicinhistorien och anlägger ett kritiskt perspektiv på läkarnas maktbygge som i sig skapat en historieskrivning av läkare och läkarvetenskapen som det heroiska, sanna och rationella alternativet samt mer eller mindre medvetet sorterat bort eller bakat ihop andra medicinska metoder och system på (och utanför) sjukvårdens fält. Genom att tala om fyra olika ”medicinska kulturer”; de vetenskapliga, folkliga, vardagsmedicinska och alternativmedicinska sektorerna, täcker Johannisson in en mångfald av olika aktörer, professioner och perspektiv inom begreppet sjukvård. Kiropraktorerna sorteras här in i den alternativmedicinska sektorn som utmärks av ”experter, av särskilda yrkeskategorier som specialiserat sig på en eller flera typer av behandlingar, t.e.x. Brunnsläkare, naturläkare, magnetisörer och homeopater.”54
Samtidigt gör Johannisson ingen värdering av de olika sektorerna och påpekar, i likhet med Broady, att de överlappar och flyter in i varandra. Hennes uppluckring av heterogeniteten av aktörer och syn på överlappning mellan olika fält gör det lättare att närma sig en förståelse och analys av vad det innebar att vara kiropraktor i 20-talets Sverige. Samtidigt förhindrar detta synsätt att jag som historiker reproducerar dikotomin mellan läkarvetenskap och kvacksalveri, rationalitet och irrationalitet, utan istället kan betrakta dem båda som komponenter inom samma kraftfält.
Min uppsats positionerar sig på så sätt till en ny strömning inom den medicinhistoriska forskningen, med ett uttalat underifrånperspektiv, som dels uppmärksammar de sjuka och handikappades perspektiv, liksom de alternativa behandlingsmetoderna som under lång tid betecknats som kvacksalveri.55 Istället för att tala om en alternativmedicinhistoria, känns det inom detta perspektiv mer relevant att tala om en alternativ medicinhistoria där kontrasterande och/eller undertryckta perspektiv lyfts fram och diskuteras, för att på så sätt nyansera vedertagna begrepp och dekonstruera stora berättelser. Oundvikligen betyder detta synsätt att det inte finns några givna sanningar, utan snarare att begrepp som sjukdom och hälsa är socialt konstruerade.
2000. s. 16.
52
Ibid. s. 28-29.
53
Bl. a. Medicinens Öga (1991) och Kroppens tunna skal (1991)
54
Gottfries & Persson. 1996. s. 180
55
20
2.2 Profession och identitet.
I sin avhandling, Läkarens Ethos: Studier i den svenska läkarkårens identiteter, intressen och ideal
1890-1960, undersöker medicinhistorikern Motzi Eklöf hur svenska läkare försökte tydliggöra sig
själva som just läkare individuellt och kollektivt. Till skillnad från en renodlad professionsteoretisk bas (som exempelvis Randall Collins och Andrew Abbott) använder Eklöf likt min studie ett tvärvetenskapligt angreppssätt för att på så sätt komma ifrån den problematik som uppstår när ”professioner” (behandlas) som enhetliga aktörer i förgången tid.”56
Istället är Eklöf snarare intresserad av att porträttera den heterogenitet som ryms inom begreppen ”läkarkår” och läkare. Eklöf problematiserar och analyserar således något som många gånger tas för givet, nämligen vad en läkare är och använder begreppet ethos dels för att beteckna läkares ”eftersträvade individuella och kollektiva karaktär”,57
och dels för att beteckna den retoriska strategi som används för att uppnå denna önskade karaktär. Undersökningen av begreppet läkare innebär oundvikligen att Eklöf också behandlar begreppet kvacksalvare, som i likhet med läkarbegreppet är kontexuellt. Även här råder en stor heterogenitet men de sammanklumpas som grupp i den andrafiering som inträffar då läkarkåren, i syfte att upphöja sin egen profession, lastar över läkekonstens negativa egenskaper på just kvacksalvarna. Hon fastlår att det inte finns någon ”universellt giltig definition av vad en läkare är. Begreppen och deras innebörd förändras över tid och rum. Läkaren har olika benämningar i olika kulturer och länder utifrån titel eller funktion. Vad en läkare är bestäms hela tiden på nytt, i varje nytt sammanhang och i varje historisk och geografisk kontext.”58
Detsamma kan i det här fallet sägas om kvacksalvarna, men också om de yrkesgrupper som ingår i detta begrepp, inte minst kiropraktorerna. Eklöfs studie belyser alltså precis de gränsdragningsprocesser som påverkar och försöker definiera kiropraktiken och dess utövare.59
Historikern Anders Ottosson, som forskar kring manuella behandlingsmetoder, disputerade 2007 på avhandlingen, Sjukgymnasten – vart tog han vägen? - en undersökning av sjukgymnastyrkets
maskulinisering och avmaskulinisering 1813-1934, och arbetar just nu med ett forskningsprojekt
kring sjukgymnastiken, kiropraktiken och osteopatins europeiska rötter. Avhandlingen täcker två syften, dels att skriva sjukgymnastyrkets historia, dels att studera och förklara den könsomkodningsprocess som yrket genomgått. Ottossons studie vilar liksom min på en Bourdeiansk förståelse av fält och undersöker mer specifikt de professionella gränsdragningsprocesser som skett över tid på läkekonstens område. Han visar med utgångspunkt i sjukgymnastikens historia att kunskap som sanktioneras som vetenskap vid en given tid inte per automatik behåller denna status, utan kan komma att förlora den i de maktkamper som råder inom 56 Eklöf. 2000. s. 17. 57 Ibid. s. 10 58 Ibid. s. 9 59 Ibid. s. 9-20.
21
fältet. För att studera dessa processer krävs enligt Ottosson en relationell professionsforskning vari; ”[p]rofessioner sätts in i ett sammanhang där de studeras både i samspel med varandra och med samhällets institutioner och maktstrukturer.”60 Sjukgymnastyrket mutar i början av sin tillblivelse in ett betydande revir på fältet och sågs under 1800-talet som ”ett vetenskapligt och statligt sanktionerat läkemedel som antogs kunna bota det mesta av vad dåtidens sjukdomspanorama hade att visa upp.”61Dess utövare var adliga eller högborgerliga män som fått sin utbildning vid Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet. I takt med läkarvetenskapens och läkaryrkets utveckling och stigande maktanspråk sker dock en maktstrid som tar sig utryck i en könsomkodning och yrket ”transformerades under början av 1900-talet från en manlig högstatussysselsättning, associerad med vetenskaplighet och autonomi, till ett kvinnligt arbete på läkarvetenskapens bakgård.”62
Läkarna och sjukgymnasternas kamp om tolkningsföreträde till den medicinska doxan visar hur kunskap införlivades av den vinnande gruppen, men också hur utestängningsprocesser skedde med hjälp av en genusbaserad dikotomi, där två stycken manliga professioner inte kunde samsas om makten då detta hotade ett hierarkiskt status quo. På ett liknande sätt kan dikotomin mellan kvacksalvare och läkare sägas fungera, där läkarvetenskapen länge ses som en manlig kunskap (som också endast män hade tillgång till), medan kvacksalvarens kunskap framställs som synonyma med historiskt kvinnliga egenskaper; det irrationella och oförnuftiga.63
I en dansk avhandling, Manipulative Exclusivity: The Legitimation Strategies of Early Danish
Chiropractors, 1920-1943, undersöker Søren Thyge Bak-Jensen strategiska och konstruktiva
aspekter i de danska kiropraktorernas legitimeringsprocesser samt driver tesen att de danska kiropraktorerna försökte ändra de normativa spelreglerna inom sjukvårdens fält genom att föra fram sina egna. Enligt Bak-Jensen handlade kiropraktorerna legitimeringsstrategier både om att få social legitimitet såväl som epistemologisk. För att åstadkomma detta ifrågasatte de den medicinska auktoriteten, men försökte också framställa sig själva som auktoriteter. Han tittar också på hur kiropraktorerna använder sig av andrafiering för att tillförskansa sig makt och hur de förespråkar en kunskapsbas som bygger på praktiskt görande snarare än akademiska teorier.64 I sin studie berör Bak-Jensen delvis den svenska situationen och samarbetet mellan skandinaviska kiropraktorer. Han analys begränsas dock till de fåtal källor som finns tillgängliga på svenska bibliotek vilket leder till en ofullständig bild av den svenska kiropraktiken. Bland annat hittar han inga tecken på svenskt kiropraktiskt föreningsliv före 1936, och därför inte heller några diskussioner och/eller konflikter mellan svenska kiropraktorer kring kiropraktik. Med tanke på att Bak-Jensen förlägger de danska 60 Ottosson. 2007. s. 28-29. 61 Ibid. s. 307. 62 Ibid. s. 23. 63
Ling, Sofia. Kvinnlig och manlig läkekonst. Om "kvacksalveri" och genus som analytisk kategori i Andersson, Gudrun. Bedrägliga Begrepp. Opuscula Historica Upsaliensia 24. s. 97-116. Historiska institutionen vid Uppsala Universitet. 2000. s. 105.
64
22
kiropraktorernas föreningsliv till redan 1925 och dessutom framställer de danska kiropraktorerna som mer eller mindre konfliktfria framstår den danska utvecklingen som mer progressiv än den svenska. I detta avseende hoppas jag att mitt arbete kan ge en mer djuplodande och nyanserad bild. I slutet av sin avhandling förespråkar Thyge Bak-Jensen framtida studier som bygger vidare på hans arbete och perspektiv; ”If we gain a clearer view of how legitimation strategies varied from country to country, we may move on to learn more about the factors that influenced chiropractors ́choice of strategies.”65
Med tanke på avsaknaden av liknande studier i Sverige, och
Skandinavien i stort är denna avhandling naturligtvis en stor källa till inspiration och jag kommer därför att använda den i relation till analysen av mitt eget källmaterial. Tillsammans med denna och Ottossons avhandling är min egen uppsats ett bidrag till professionsforskningen för de professioner som ännu inte förärats med en egen historieskrivning.
3. Metod och material
å golvet i mitt arbetsrum tornar högarna av de senaste månadernas fältarbete och insamling av källmaterial nu upp sig. Under processen har jag gång efter gång dykt ner i materialet, läst debattartiklar, insändare, mötesprotokoll, böcker och brev. Jag har intervjuat informanter, hittat berättelser, intriger, teman och symboler. Högarna har blivit röster, personer, individer och grupper som väntar på att jag ska göra dem till liv. Mitt val av metod och min syn på metodologi påverkar de källor och strategier som jag använt och påverkar i slutändan det resultat jag kommer fram till. Jag är färgad av min utbildningsbakgrund, som förutom historia, till stor del också består av socialantropologi och kulturanalys. På så sätt har jag inte ”gått naken” in i arkiven då jag tänker och ser, mer eller mindre omedvetet genom olika teoretiska raster. Samtidigt har de framväxande högarna av källmaterial, i allra högsta grad, styrt valet av teoretiska perspektiv och analytiska metoder. Min metod är en blandning av deduktion (det vill säga teoristyrd) och induktion (det vill säga empiristyrd).66 I följande avsnitt kommer jag att börja med att diskutera valet av metod(er); kulturanalys och historisk antropologi, ett metodval som till stor del styrts av det tillgängliga källmaterialet. I den andra delen diskuterar jag mitt primära källmaterial som utgörs av tre olika kategorier; en klippsamling, organisationspress samt ett hundratal brev. Speciellt fokus läggs här på intertextualitet, representativitet och generaliserbarhet i dessa källor.
3.1 Metod: Att fältarbeta i det förflutna
”Den kulturanalytiska metoden är allt och ingenting”; sa min handledare till mig första gången vi diskuterade mina metodologiska avväganden. Det är en beskrivning som i mångt och mycket sammanfattar den potentiella styrkan tillika svagheten i metoden och som hänger samman med
65
Ibid. s. 273.
66
Florén & Dahlgren. 2007. s. 181.
