En invasion av kvacksalvare?

När smålänningen Simon B. Lundin år 1921 återvänder från Amerika och sätter foten på svensk mark så tar han inte bara ett betydande steg i sin egen personhistoria utan också ett viktigt steg framåt in den historia som nu tecknas. Simon B. Lundin blir nämligen den förste, den mer eller mindre ofrivillige fanbäraren, i raden av de kiropraktorer som försöker etablera sig på läkekonstens fält i Sverige under mellankrigstiden. Han föds den 16 maj 1888 som son till en skomakare, och utbildar sig tidigt till massör och sedan till sjukgymnast i Sverige innan han under våren 1913 beger sig till USA. Väl där kommer han i kontakt med ytterligare en manuell behandlingsform som fokuserar på manipulationer av leder och kotor; kiropraktiken. Många år senare berättar han om sina första intryck av kiropraktiken i tidskriften Chiropractisk Journal;

Chiropraktiken hörde jag snart talas om men fäste mig till att börja med inte så mycket därvid. Undan för undan blev det dock klart för mig att den chiropraktiska metoden i många avseenden var överlägsen den mekaniska terapi jag utövade. Fall som vi hade stora besvär att få bukt med eller kanske inte alls lyckades hjälpa kunde bliva bra på kort tid hos chiropraktorerna.94

Simon studerar sedermera ett antal år vid National College of Chiropractic i Chicago och praktiserar därefter som kiropraktor under några år i Minneapolis. När han väl återvänder till Sverige hade han egentligen för avsikt att återvända till USA efter det som var tänkt som ett besök 93 Ibid. s. 33. 94 Chiropraktisk Journal Nr 2, 1945.

D

31

till hemlandet år 1921. Faktum är att han då levt över halva sitt liv i USA i över 20 år. Vänner och bekanta som han hjälper med ”diverse krämpor”95

, sprider dock ryktet om Simon och hans kiropraktik och det dröjer inte länge förrän han hade patienter från ”när och fjärran”.96

Simons beslut att stanna i Nässjö och fortsätta som kiropraktor i Sverige blir således den första ansatsen som görs för att etablera den kiropraktiska metoden i landet. Tidsmässigt korrelerar hans beslut med ankomsten av ytterligare ett antal kiropraktorer, och bara under åren 1921-1926 ökar antalet kiropraktorer i Sverige till närmare 10 stycken.97 Gemensamma nämnare för dem är att de alla har studerat den kiropraktiska metoden och i sitt bagage har många med sig ett utbildningsdiplom som intygar deras kunskaper. De tillhörde, liksom Simon, nästan uteslutande den våg av amerikafarare som under 10 - 20 talet begett sig till det förlovade landet i jakt på lycka och framgång. De är i hög grad män i den lägre medelåldern och de flesta kommer från en bakgrund präglad av arbetarklass. Många av dem har själva blivit skadade och hjälpta av en kiropraktor, eller har upptäckt kiropraktikens effektivitet innan de själva beslutat sig för att studera metoden. Signifikant är att de alla är ensamma entreprenörer när de återvänder till Sverige. I övrigt finns väldigt lite fakta om de flesta; deras utbildningsbakgrund, huruvida de är gifta eller har familj och i vilka sociala sammanhang de rör sig i vid sin hemkomst. Väl hemma i Sverige slog de upp dörrarna till sina mottagningar, på mer eller mindre permanenta adresser, och började praktisera sin metod. Det dröjer inte heller länge förrän Lundin och hans verksamhet blir föremål för diskussion. Under första halvan av 1924 publiceras en rad artiklar i olika tidningar, på såväl lokal- som riksplan bland annat ett långt reportage i Hallandsposten;

[T]rots det utdömandet hans praktik fått av de legitimerade läkarna, synes hans ryktbarhet växa med varje dag, och särskilt i Halmstad är antalet av dem, som sökt och alljämnt söker honom, stort. […- …] Och vi undrade inte på, att mannen är glad, vad det sedan än är för någonting i chiropractorns behandling eller i hans egen föreställningsvärld, som åstadkommit resultatet.98

95

Ibid.

96

Ibid.

97 Samma år som Lundin, anländer också Lennart Thomson (född 31 dec 1887) som öppnar praktik i Malmö. Även han har spenderat närmare 20 år i USA och graduerar från Natural Science College of Chiropractics i New York 1921. Året därpå återvänder Jonas Andersson Berg (född 23 augusti 1877) som först öppnar sin praktik i Karlshamn i Blekinge samt Hjalmar Löfgren (1882-1960). Både Löfgren och Berg flyttar till Stockholm under 1923 och öppnar året därpå upp praktik på samma gata. Samma år öppnar också Thor Holmström (född den 22 maj 1895) sin praktik. Han har utbildats vid Palmer School of Chiropractics tidigare samma år. Under 1924 kommer ytterligare 4 kiropraktorer till Sverige. Den förste av dessa är Frank Tolleen (född den 30 oktober 1880 i Jönköpings län) och som reser till USA redan 1904 för att studera. Han går först vid St. Paul College of Chiropractics och fortsätter vid The National College of Chiropractic och gör därefter sin praktik i Minneapolis, Minnesota, mellan 1916-1924. 1922 besöker han Sverige och möter då patienter som övertygar honom att återvända permanent till Sverige och öppna klinik, vilket han också gör 1924 i Ulvsunda. Martin Höije (född den 17 mars 1896), son till godsägaren och agronomen Oscar Olsson i Alsters Socken i Värmland. 1924 tog han sin examen vid Palmer School i Davenport och återvänder till Sverige där han först är verksam ett år i Karlstad, 1925 öppnar han sin praktik i Malmö. 1924 kommer också Carl Johan Peterson som liksom Höije studerar vid Palmer School och som efter sin hemkomst 1924 söker upp Hjalmar Löfgren och genom denne börjar praktisera i Stockholm. 1925 återvänder också Hjalmar Olofson (12 september 1880), som 1924 graduerar från Golden Gate Chiropractic College. Han är först verksam ett par år på Gotland och slår sig därefter ner i Helsingborg. I november 1925 kommer Isak (Antonius) Johnson (född ca 1879) hem till Halmstad och öppnar praktik i nykterhetshotellet. Han var son till småbrukare och jobbade först som bromsare vid järnvägen innan han blev professionell brottare och genom detta flyttade till USA 1911 för att tävla. Efter karriären som brottare utbildar han sig vid Montanas Kiropraktiska Institut i tre år. [Merparten av födelseåren är hämtade från Chiropractisk Journal samt Svenska Kiropraktorsällskapets Medlemsmatrikel samt korrespondens mellan Hjalmar Löfgren och Ragnar Ahlberg 3 december 1933 i Löfgrens efterlämnade papper]

98

32

Artikeln illustrerar på ett talande sätt hur Simon B. Lundin och kiropraktiken behandlas som anomalier. Samtidigt står det klart att dess stigande popularitet99 utmålas som en problempunkt och ett hot mot den etablerade läkekonsten snarare än välkommet nytillskott på sjukvårdens fält. Kiropraktiken beskrivs som en ”omstridd läkarkonst” som ”utdömts” av läkare. Att patienterna utförligt beskriver framgångsrika behandlingar avfärdas som ”suggestion”. I det här fallet och många andra blir det tydligt att tidningen ser de medicinska läkarna som tolkningsföreträdare och den läkekonst som dessa bedriver som den sanna. Kiropraktiken blir därför per automatik ett avvikande element som kritiskt ifrågasätts. Artikeln är i sig början på en lång kampanj i såväl Hallandsposten som andra tidningar, mot kiropraktiken. Med tiden skruvas tonen upp och går från kritik till en form av diskursiv uteslutning av kiropraktiken och kiropraktorernas existensberättigande. Under april månad 1924 blir Lundin återigen föremål för diskussion, den här gången på riksplan, när DN publicerar en lång artikel med rubriken ”Kvacksalveriet i stark tillväxt.

Lagarna Slappa. En chiropractor i Nässjö som botar döva och blinda smålänningar”;

Kvacksalverilagen är ineffektiv – det är kontentan av en skrivelse från Hallands läkarförening, vilken publiceras i senaste numret av Svenska Läkartidningen. Hallandsläkarna framhålla i denna skrivelse ”att vi nu åter äro inne i en period av kraftutveckling från kvacksalvarnas sida, som särskilt kännetecknas av en invasion från Amerika av s. k. Chiropractors … Det är en bland den svenska läkarkåren allmänt utbredd åsikt att lagen om behörighet till läkekonstens utövande blivit en lag, ej mot kvacksalvarna, utan snarare mot läkarna. Vissa sjukdomar undantogos, resten fingo kvacksalvarna ostraffat ta itu med”. … ”Sverges läkarkår [ansvarar ju] för folkhälsan och bör sålunda fordra att denna skyddas för kvacksalvarna100

När detta skrivs finns det i Sverige sedan 3 år tillbaka mindre än 10 stycken praktiserande kiropraktorer i hela landet. Trots detta beskrivs situationen som en invasion. Återigen blir det tydligt att läkarna är tolkningsföreträdare över situationen, och i denna roll också försöker styra opinionen i sin riktning. Det är också tydligt att kiropraktorerna trots sin ringa manstyrka ses som ett reellt hot i och med att den legala situationen, som jag snart kommer att avhandla närmare, utmanar läkarnas positionering som auktoriteter på fältet. Användandet av begreppet ”invasion” indikerar ett inkräktande över de gränser som utgör läkarnas revir, medan begreppet ”kraftsamling” tyder på en känsla av konflikt med två stycken klart definierade läger; läkare på den ena sidan och kvacksalvarna på den andra.

Uppropet om en lagändring är således ett försök att återfå kontroll över fältet och sin position som doxans talesmän. Tidningarna blir i detta strävande en viktig kanal för att tydliggöra läkarnas makt och ta ifrån kiropraktorerna eventuella maktanspråk, vilket bland annat görs genom ett ifrågasättande gränsdragningsarbete. I en intervju med halmstadläkaren ”d:r Järpe” uttrycker denna följande om Simon;

99

Exakt hur populär kiropraktiken är under denna period är omöjligt att säga. I artikeln nämns en siffra på uppemot 30 besök per dag, om detta är mer eller mindre vanligt är dock okänt.

100

33

”[C]hiropractorn” lovar att bota allting och alla. Så bland andra en flicka, som varit blind sedan barndomen och haft alldeles grumlade, för ljus ogenomträngliga hornhinnor! Allt genom att trycka på olika ryggkotor. Man skulle kunna tycka att endast tämligen okritiska låta lura sig, men ”chiropractorn” i Nässjö tycks ha en underlig makt över även eljest mera nyktra sinnen.101

En rad gränsdragningar görs i uttalandet. Den kiropraktiska metoden beskrivs som ”tryckande” på ”olika kotor”, det vill säga som simpel och outtalat därför också orimlig. Metoden ställs också mot det sunda förnuftet som kiropraktorn ”tycks ha en underlig makt över”. Läkarna försöker genom dessa uttalanden befästa och skydda sin egen maktposition på fältet genom att hävda sin roll som auktoriteter; ansvariga inte bara för sina enskilda patienter utan för folkhälsan i stort. I andrafieringens termer blir kiropraktorerna därför den negativa motsatsen till den bild som läkarna vill föra fram av sig själva som vetenskapliga och därför också legitima. I detta utmålas kiropraktiken som en ovetenskaplig bedragande verksamhet med syfte att lura patienter, men också som en potentiell hälsofara. Detta syns till exempel i ett uttalande av en annan halmstadläkare, dr. Andrén som säger sig ha;

den fasta övertygelsen att folk de senaste åren mera än den närmsta tiden förut börjat förlita sig på övernaturliga och litet mystiska läkemetoder. Och eftersom suggestionen betyder så mycket i fråga om de hysteriska sjukdomarna så kan ju en ren bedragare där ”råda bot” i vissa fall, men det oroväckande är att vederbörande kvacksalvare inte bara behandla de hysteriska sjukdomarna, utan även sjukdomar där ingen suggestion i världen hjälper.102

Läkarnas maktutövning gentemot kiropraktiken sker alltså genom en uteslutning från fältet i två steg; dels genom en rannsakning av kiropraktorns metoder som konstateras helt sakna vetenskaplig grund vilket i sin tur betyder att dess utövare måste övertyga sina patienter genom lurendrejeri och suggestion. Dels genom ett ifrågasättande av kiropraktorernas personliga karaktär. Påtalande i doktorerna Järpes och Andrens redogörelser är hur Simons sociala bakgrund och person lyfts fram, något som går att tolka som att hans habitus och symboliska kapital inte överensstämmer med normerna för hur en aktör inom läkekonsten ska vara.

I en artikel i maj samma år beskrivs Simon B. Lundin som ”En fnoskig skomakarson i Nässjö” vilket föranleder protester i form av insändare från en av Simons patienter; ”Ligger saken så illa till för vederbörande att de måste tillgripa så vulgära uttryck och former i sin utrotningskampanj, inte torde det förbätra [sic!] deras möjligheter, utan tvärtom, lär deras självtagna nimbus bliva lidande.”103

Liknande artiklar och även karikatyrbilder blir verktyg som tidningar och läkare (ofta i samförstånd) under en lång tid framöver kommer använda för att bortdefiniera sina motståndare från fältet. Signifikant är att kiropraktorerna själva mer än ofta fråntas möjligheten till försvar och

101 Ibid. 102 Ibid. 103

34

förtydliganden genom tidningarna.104 Detta går i sig med linje med den maktutövning som råder. Kiropraktorerna förnekas rätten att tala i de medier som målar upp bilden av dem som ett hot samtidigt som läkarna utnyttjar samma rätt till att tala i sin roll som fältets tolkningsföreträdare och maktinnehavare. Genom att förneka kiropraktorerna rätten att försvara sig utövar de ett symboliskt våld.

När Lundin och de andra kiropraktorerna praktiserar sitt yrke möts de alltså nästan omgående av motstridiga signaler; å ena sidan av en idel ström av patienter som vallfärdar till deras nyöppnade mottagningar, å andra sidan av skeptiska tidningar och oroade läkare som genast dömer ut deras metoder och ifrågasätter kiropraktikens vetenskaplighet och dess metoder. Skepsis och en märkbar oro från såväl läkare återspeglas i de begrepp som används för att beskriva situationen. För att förstå dessa kraftiga reaktioner från läkarnas håll måste en kontextualisering göras. Drygt 10 år innan kiropraktorerna anländer hade nämligen en debatt rasat i landet under en längre tid angående det så kallade kvacksalveriet, som enligt Eklöf generellt uppfattades och definierades som ”obehörig utövning av läkarkonsten” och mer specifikt användes som ett nedsättande epitet för någon som ”medvetet” och ”falskeligen (utgav) sig för att kunna behandla och bota”. På så sätt likställdes begreppet kvacksalveri med brist på vetenskaplighet och medicinsk utbildning, men också med fara. Det användes på så sätt som en slags professionell dikotomi, i syfte att stärka läkarnas ställning, för att tydliggöra gränserna mellan vem som var läkare, och således också var behörig att utöva läkekonst, och lekmännen, amatörerna som inte var läkare, och således också var obehöriga att utöva läkekonst. Denna grupp av lekmän innefattade en mängd olika utövare, från kloka gubbar och gummor till homeopater, ögondiagnostiker, massörer och så vidare.105 Några år före kiropraktorernas ankomst, närmare bestämt den 1 januari 1916, kastades denna dikotomi omkull. Då trädde nämligen en ny lag om behörighet att utöva läkekonst i kraft, som i korthet innebar att lekmän fick laglig rätt att ta sjuka under behandling (med specificerade förbud mot behandling av bl. a. kräfta, lungsot och tuberkulos). Lagen innebar att kvacksalveriet avkriminaliserades, men också att läkarnas identitet och yrkesutövning på allvar utmanades.106 Läkarnas omedelbara angrepp belyser alltså hur den initiala perioden i kiropraktorernas verksamhetsetablering innebär en resa in på ett minerat slagfält och en kritisk fas i kiropraktikens försök att få tillgång till läkekonstens fält.