5 (Allierad) positionering och flytande gränser
5.1 Till försvar
Tidigt blir kiropraktik och Hjalmar Löfgren, i alla fall i stockholmsområdet, genom tidningarnas skriverier, synonyma begrepp. Inte minst eftersom han, som jag strax kommer att visa, öppet utmanar läkarna och vänder sig till allmänheten med kritiska inlägg och utmaningar. I flera fall håller han också öppna föreläsningar för allmänhet och inbjudna gäster, ibland i samband med att han varit synlig på den mediala arenan. Ett sådant exempel är när han under 1925 söker dispens i en skrivelse till Kungliga Medicinalstyrelsen om att få tillstånd att ”behandla kräfta, tuberkulos och smittsamma sjukdomar, enligt chiropraktisk metod” ”St. D.”148
samt ”sådan ändring av behörighetslagen, att det kunde medgivas en fullt fri medicinsk forskning även för lekmän, vilka på ett eller annat sätt behandla sjuka.”149 Utöver detta erbjöd han sig också att personligen demonstrera kiropraktiken under objektiv kontroll ().150 I samband med sin ansökan anordnar Löfgren en öppen föreläsning i ”Victoriasalen” i Stockholm och bjuder in riksdagsmännen, något som såväl Svenska Dagbladet som Stockholms Dagblad väljer att uppmärksamma under rubrikerna ”Flitig Chiropractiker”151
respektive ”Chiropractic till k. M:ts förfogande”152 Han blir dock snabbt nekad tillstånd;
Medicinalstyrelsen förklarar, att den inte så helt förstår herr Löfgrens lämplighet för läkaryrket, som herr Löfgren själv gör, och tycker det är bäst att sakerna få bli vid sitt nuvarande tillstånd. Vad beträffar herr Löfgrens gesällprov, anser man, att detta lämpligast torde bedömas av någon av landets medicinska fakulteter.153
148 Stockholms Dagblad, 2-2-1925, Löfgrens Klippbok, sid. 13 149
Ibid.
150
Stockholmstidningen, 11/2, 1925, Hjalmar Löfgrens Klippbok, s. 14.
151
Sv. Dagbl. 29/1 1925, Löfgrens Klippbok, s. 14.
152
Stockholms Dagblad, 2-2-1925, Löfgrens Klippbok sid. 13
153
51
Här är det alltså klart och tydligt vilka som tillåts tala och inom vilka gränser. Kiropraktorn utmålas som arketypiskt heterodox, det vill säga som en stökig utmanare, utan rätt symboliskt kapital som per automatik diskvalificerar sig själva från spelet. Signifikant är att en oerhört stor mängd tidningar skriver om fallet vilket signalerar dess nyhetsvärde och som visar vilken publicitet såväl Löfgren som kiropraktiken får.154 Strålkastarljuset innebär att dagspressen vid den här tiden, liksom Hygienisk Revy, följer kiropraktorernas verksamhet med stort intresse och inte är sena med att informera sina läsare om dessas misstag och klavertramp.
Ett sådant exempel är den 23/12 1927 då stockholmarna möts av följande rubriker
””Chiropraktiker” ”botar” tuberkulos med kotknackning. Åtal mot ”Psykofysiska Institutets” innehavare.” (SvD) ”Chiropraktiker åtalas.” (DN) ””Chiropracticern” ingenjör Löfgren skall nu åtalas. Medel mot tuberkulos: piller samt knådning på ryggkotorna” då dessa tidningar rapporterar om att Hjalmar Löfgren kommer att åtalas. I sin klippbok skriver han ”Fick ej svara på lögnerna i någon tidning. Gav svar i 3 föredrag i Victoria-salen, till vilka riksdagsmän och läkare voro inbjudna. Endast Hallandsposten gjorde ett kort referat av mitt svar.”155 Bakgrunden till åtalet är att han behandlat en kvinna som sedan dör i lungtuberkulos den 19 april;
Enligt angivelsen till polisen hade Löfgren ansett kvinnan lida av magsår och för detta ordinerat svält och piller samt kotbehandling. Den 6 november förra året uppsökte den sjuka kvinnan dr Sara Gyllencreutz, som ordinerat medel mot den hosta, av vilken kvinnan led. Dessutom hade dr Gyllencreutz, som konstaterat, att hon led av lungtuberkulos på gränsen mellan första och andra stadiet rått henne att söka in på sjukhus. Kvinnan följde emellertid inte detta råd, utan uppsökte i stället i januari i år chiropraktiker Löfgren, som skulle ha behandlat henne varje dag en månad framåt. … 156
Efter detta följer en redogörelsen från den avlidnas fästman som berättar om Löfgrens behandling som bestod i att ”han klämde på ryggkotorna samt gav henne piller”. Hostningarna skulle han ha sagt ”berodde på retningar från magen”. Hon ska även ha rådfrågat Löfgren om det inte vore bäst för henne att komma in på sjukhus varpå han ska ha gett henne sockerpiller och instruktioner;
… Till polisen har också överlämnats ett tryckt exemplar av den tryckta ”Bruksanvisning”, som han överlämnade till den sjuka tillsammans med pillerna. I denna föreskrives, att alla medel intagas enligt påsarnas påskrift. […-…] ”Dessa medel äro laddade med materielösa vibrationer och följaktligen ingen apoteksvara”. …157
154
Däribland Stockholms Dagblad, 11/2, DN 11/2, Närkes Dagliga Allehanda 10/2, Aftonbladet 2/10, Stockholmstidningen, i Löfgrens klippbok s. 11-12
155
Löfgrens Klippbok. s. 49.
156
Svenska Dagbladet, Stockholms Dagblad, DN 23/12, i Löfgrens klippbok, s. 46-49
157
52
I polisförhör ska Löfgren sagt att ”han under sådana förhållanden icke kunde ge henne någon behandling med mindre hon vore sänd till honom av legitimerad läkare.” Löfgren menar också att han genast förstått han kvinnan var obotbar och därför rått henne att söka in på sjukhus. För att lugna henne hade han gett henne sockerpiller. Efter detta ska kvinnan ha besökt Löfgren ytterligare 10 gånger, utan att han behandlat henne eller tagit betalt. 158 Senare under året frikänns Hjalmar. I klippboken finns dock bara en minimal notis från okänd tidning159; ”Chiropraktor Hj. Löfgren i Stockholm åtalad för att han skulle hava behandlat tuberkulos, har blivit frikänd.”160 Den mediala uppmärksamhet som åtalen röner innebär att kiropraktiken får uppmärksamhet och densamma ger en unik inblick i hur den kiropraktiska metoden praktiserades. Det ovanstående fallet belyser dels hur Löfgrens behandlingsmetoder fortfarande innehåller en eklektisk mix av homeopati och kiropraktik men också det dramaturgiska spel som spelas i trycksvärtan, där tolkningsföreträdet gör att kiropraktorn per automatik är skyldig oavsett om hen fälls eller inte, dessutom verkar Löfgrens frikännande vara undantaget som bekräftar regeln. Fallet visar hur tidningarna inte är intresserade av de fall som inte bekräftar regeln om den farlige kvacksalvaren.
I vissa fall får dock till och med de enskilda kiropraktorerna själva tillfälle att belysa sin metod och även argumentera för sin sak. I detta formas en strid mellan anmälande läkare och anklagade kiropraktorer. Detta sker exempelvis när den diplomerade kiropraktorn Martin Höije, verksam i Sverige sedan 1924, anmäls år 1927 av dr. Aurelius i Halmstad för att ha behandlat en patient med tuberkulos. Fallet rör ynglingen Sven Arthur Bengtsson, född 1907 som lider av tuberkulos i 11:e och 12 ryggkotorna med varbildning. Skrivelsen till länsstyrelsen återges i tidningen;
[D]en tryckning, den sjuka ryggraden varit utsatt för av ”chiropraktorn” kan ha bidragit till att väsentligen försämra läkningsutsikterna samt, att, därest den tuberkulösa processen läkes fullt ut, framtida men komme att uppstå.
Nämnde ”chiropractor” Höije har […-…] genom sin behandling av ynglingen Sven Arthur Bengtsson uppenbarligen gjort sig skyldig till lagöverträdelse […-…] På grund av ovanstående får jag vördsamt hemställa, att länsstyrelsen i enlighet med gällande lag ville föranstalta om, att ”chiropraktorn” Höije åtalas vid vederbörlig domstol dels för yrkesmässigt bedrivet kvacksalveri av sådan beskaffenhet, att det medfört fara till liv och hälsa för den behandlade och dels för behandling av person bekräftad med tuberkulos.161
I skrivelsen från en sanatorieläkare som också redovisas i artikeln framgår det att även han instämmer i att Höijes behandling medfört skada för patienten. Men det framgår också att Höije, liksom Löfgren, själv sagt till ynglingen att ta kontakt med en legitimerad läkare. I Hallandsposten, dagen efter skrivelsen från läkarna, bemöter Höije kritiken och rubriken är Chirpraktorn vill ej tro
på tuberkulosen. Han förklarar att han behandlat ynglingen efter det att denne fallit i en trappa, och
158 Ibid.
159 I sin klippbok skriver han i marginalen; ”Tidningarnas Telegrambyrå lovade julafton 1927 att de skulle tillhandahålla tidningarna mitt svar till Rådhusrätten in extenso, och samtliga tidningar i Stockholm lovade sedermera att taga in det, men icke en enda gjorde ens att vederhäftigt referat och det frikännande utslaget tego de flesta tidningar med alldeles. Sådan är pressen.” (Löfgrens Klippbok. s. 51.)
160
Löfgrens Klippbok. s. 51.
161
53
att han, efter behandlingen (som enligt Höije återställt ynglingen) upptäcker en ansvällning i ryggraden hos ynglingen och därför skickar honom till en legitimerad läkare. Han besöker även ynglingen på sjukhuset och uppmärksammar då att ingen behandling satts in för tuberkulos, vilket sker först då denne blivit inlagd på sanatorium;
Under den tid ynglingen behandlades hos mig, säger herr Höije, fanns det absolut ingen tuberkulos hos honom, utan endast en förskjutning av en kota. Om saken skulle komma inför rätta kommer jag, fortsatte herr Höije, att fordra att Röntgenfotografiet av ynglingen kommer att undersökas av opartisk, sakkunnig person, då jag fortfarande anser, att ynglingen ej lider av tuberkulos. Till slut meddelade herr H., att chiropraktisk behandling av tuberkulösa är tillåten i de flesta av Amerikas stater, då man anser att tuberkulos ofta uppstår genom förskjutning av kotor och en rätning av dessa merendels ger ett gott resultat.162
Att Höije nu får komma till tals tyder på att gränserna förskjuts. Istället för att vara utesluten från fältet får en kiropraktor presentera hur han ser på situationen från sin front utan att tidningen ifråga censurerar. På ett symboliskt plan är hans konstaterande om att tuberkulos uppstår genom kotförskjutning och således borde få behandlas av kiropraktorer en mycket viktig markering. Han rör här vid en problempunkt som läkarna står handfallna inför och påstår dessutom att kiropraktorer skulle kunna lösa detta. När Dr. Högman dagen efter bemöter detta är det första gången som en läkare går ut i öppen debatt med en kiropraktor;
Då herr Höije enligt svensk lag kommer att inför domstol svara för sina handlingar, är ju tidningspolemik fullständigt onödig. Att jag emellertid inlåter mig på ett beriktigande av de i artikeln lämnade uppgifterna är beroende därpå att man – om man är nog okritisk att sätta tro till herr Höijes uttalande – får den uppfattningen, att det snarare är undertecknad än hr Höije, som felat i behandling av den sjuke. … Att herr Höije icke tror på tuberkulos i hr avsett fall torde väl sammanhänga dels med hans oförmåga att diagnostisera sjukdomar, dels med den svenska lagens klara föreskrift, att sjukdomar av denna art icke få av herr Höije eller hans likar ”behandlas”.163
Signifikant här är att Högman överhuvudtaget svarar. Tidigare har läkare fått stå oemotsagda i tidningsartiklarna och kiropraktorerna har inte fått komma till tals. När nu en kiropraktor fått hävda sig i tidnignen går förekomsten av ett svar från en läkare att tolka som att denne känner sig tvingad till att försvara den ortodoxi som medicinen utgör. I svaret varken bekräftar eller förnekar han kiropraktikens effektivitet ifråga om tuberkulos. Han nämner inte heller hur de medicinska läkarna tacklar problemet. Istället utövas ett symboliskt våld mot Höije som utmålas som en arg utmanare som inte har det korrekta kapitalet, Höije är den som ”felat”, som inte ”tror på tuberkulos” och som har en ”oförmåga att diagnosticera sjukdomar” och inte får behandla. Högman ikläder sig på så sätt rollen som den medicinska doxans talesman och förnekar på en och samma gång Höijes aspiration på en position inom fältet samt rätten att tala om dessa frågor. Höije låter sig dock inte tystas utan skickar dagen efter in en replik via Hallandspostens funktion ”Från Hallandsposten”, i vilken han dels bemöter Högman, dels går till attack mot läkarvetenskapen och till försvar för kiropraktiken;
162
HP 11/1, 1928, i Löfgrens klippbok, s. 49-50.
163
54
Det var med uppriktig glädje jag erfor med vilken smickrande uppmärksamhet dr. H. Måtte hava läst mitt intervjusvar i Hallandsposten , ty även om i en tidningspolemik mellan en överläkare och en s.k. kvacksalvare den senare på grund av den förres ställning skulle dra det kortaste strået, även om den senare har rätt, så bör en sådan polemik bidraga till att öppna ögonen på allmänheten, så att den så småningom inser, att det ej är annat än sina egna intressen läkarna bevaka genom att anställa åtal mot oss lekmannaläkare, som så ofta hjälpa, där medicinmännen felat.164
I insändaren går han igenom en rad av de förtjänster som kiropraktiken bidragit med i USA och underminerar på så sätt Högmans påståenden om att en kiropraktor skulle sakna det som krävs för att utöva läkekonst. Dessutom menar han att läkarna själva lutar sig på kunskap som kommer från andra fält, däribland Henrik Ling och sjukgymnastiken, samt att läkare själva inte är förskonade från att göra fel, men trots detta slipper åtal. På ett symboliskt plan betyder denna chans till diskursiva strider att kiropraktiken kan stärka sina positioner, samtidigt som läkarna tvingas till att försvara ortodoxin. Martin Höije blir trots sina ståndpunkter åtalad, fälld och dömd till böter ett par månader efter denna debatt i tidningen. I termer av den strid som rasat har han dock vunnit en viktig batalj i det att han tvingat ut de dominerande ur tystnaden och fått en legitimerad läkare att för första gången gå ut och diskutera kiropraktiken. I och med den fällande domen går Höije ut med följande annons i tidningen Halland;
Läkarduell i Halmstad!
I tidningen Hallands annonsavdelning läses följande annons: Dr Högman utmanas
Då jag tack vare dr Högmans anmälan blivit åtalad och dömd till böter (trots att patienten själv varit nöjd med behandlingen och under rättegången ej begärde något skadestånd) och allmänheten härigenom möjligen kunde fått den uppfattningen att min metod vore värdelös, eller rent utav skadlig, tager jag mig friheten att utman dr H. till en tävlan i att bota sjuka, för att därigenom bevisa min metods överlägsenhet gentemot den gamla medicinska.
Jag erbjuder mig därför, att under tidningspressens kontroll, behandla ett visst antal sjukdomsfall på lasarettet, under förutsättning, att dr H. är villig att åtaga sig ett lika stort antal liknande fall under samma kontroll, och att sedan resultatet av tävlingen offentligöres i pressen. Jag överlåter åt dr H. att själv bestämma vilka slags sjukdomar, som skola behandlas, med undantag av rent kirurgiska fall. Martin Höije, Chiropractor165
Återigen får Höije möjlighet att korrigera den mediabild som förs fram om honom och kiropraktiken. Istället för att presentera kiropraktiken som en likvärdig motståndare till den medicinska vetenskapen menar Höije nu att den kiropraktiska metoden faktisk är överlägsen. På så sätt ger han uttryck för omvälvningsstrategier. Utmaningen gentemot Högman stannar dock på tidningsnivå och ingen läkare hörsammar utmaningen från Höije. Detta faktum gör att kiropraktiken, genom de medicinska läkarnas ovillighet att mötas i duell, troligtvis stärker sin position i patienternas ögon. Om inte läkarna vågar utmana kiropraktiken så kanske det ändå ligger något i deras djärva påståenden? Eftersom kiropraktorerna utger sig för att bota de obotbara, så söker sig också just obotbara människor till dem – många kiropraktorer verkar dock väl medvetna
164
Hallandsposten 13/1, 1928, Löfgrens Klippbok s. 51. Se också bilaga 1 där företrädaren förefalla vara Isak A Johansson.
165
55
om att monopolet gör att de inte får behandla vissa åkommor, vilket inte minst syns när de annonserar då de i fetstil listar de åkommor som de inte behandlar. Trots dylika garderingar kommer dock problematiska patienter igenom. De fall som leder till åtal utgör en mikroskopisk andel av alla dem som kiropraktorerna behandlar, ändå blir kritiken och mediabelysningen hård, och deras motståndare blåser upp undantagen som bekräftar regeln. Att läkare också felbehandlar är något som både läkare och press bortser från, vilket går helt i linje med dels det tysta godkännandet av doxan och försvaret av den medicinska autonomin.